Har med hustrun varit i Värnamo och hjälpt min far att rensa förråden inför stundande flytt i januari. Att samla på sig gör vi alla och jag är kluven om det är en vishet eller en synd? Det kan vara en vishet om det kommer till användning men det kan vara en synd när man har så mycket, att jordens resurser går åt till att både härbärgera och producera.
Har farit skytteltrafik till en återvinningsstation och slängt. Man känner sig nyttig för nu behöver man inte ta nya resurser från jorden i samma utsträckning, utan kan återanvända gammalt. Att slänga är en befrielse. Slängde bl. a. en gammal plåtburk (metallskrot) och tänkte på allt gott som varit i den. Men strax kom jag till besinning och insåg att jag blir inte lyckligare av att behålla burken. Det viktiga är vad den hade för syfte.
Kanske är det så också med människor som vi mist. Min mor dog för 20 år sedan och jag har nu slängt nästan alla hennes diabilder och idag rök alla hennes inköpta och mottagna vykort. Det känns inombords, samtidigt som jag måste ha fokus på vad hon betydde. Att vilja ha kvar kan lätt bli egoistiskt och nära ett ägande. Hon har frid och jag är oändligt tacksam över allt det som hon fick betyda i mitt och andras liv. Jag hedrar henne inte mera genom att samla på hög allt som hon lämnat efter sig! Då skulle jag t. ex. inte ha tid till de som lever idag. Jag hedrar henne genom att ta vara på det hon lärde mig och minnas det goda föredöme som hon var.
Kanske skulle man rensa lite mer, också i sitt eget, så man får tid och sinne till det rätta i livet. Det finns mycket som vill ha uppmärksamheten.
Joachim - känner att jag vill slänga mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar