En tanke som dök upp idag är om det är min personliga tro som bär mig eller om det kan vara kyrkans tro. Jag tillhör dem som gärna betonar den personliga omvändelsen och som ju egentligen inte bara sker en gång i livet utan dagligen. Detta ställningstagande lutar jag mot Jesu ord, om att vi alla skall omvända oss och ta emot Guds rike och att vi inte kan leva på någon annans tro.
Samtidigt tänker jag på de fyra som bar den lame mannen till Jesus i Kafernaum. Hade de inte haft tro, så hade det inte hjälp hur mycket den lame själv trodde! Med andra ord var han beroende av andra människors tro.
Vem bär dig och mig och låter vi någon bära oss? Vill vi vara beroende av någon annan? Är den personliga tron inte viktig då? Ja, det finns många frågor, men jag anser att här finns en viktig poäng!
Din personliga tro och kyrkans tro (den universella, kristna, allmänneliga) är beroende av varandra. Det finns ett viktigt samband dem emellan. Annars finns risken att antingen bli för självupptagen och egenrättfärdig. Det är bara den personliga tron som räknas. Eller så handlar det om en kyrka som skall göra allt och där man inte tar ansvar för sitt eget liv. Man kan slå sig till ro som en sökare.
Upplever människor att kyrkan i Sverige har tro för dem? Ja, ser man på en nyligen undersökning så har förtroendet för Svenska kyrkan minskat. Se länken:
Om vi har missat något så är det viktigt att hitta det. Kanske är det så, för så är det i mitt eget liv, att man kan inte leda någon längre än vad man själv tror. De fyra bärarna i Kafernaum hade en stark tro på att Jesus kunde bota den lame och det gjorde att de slet för att komma dit t. o. m. bröt upp ett tak! Det finns mycket tro i kyrkan som folk behöver få del av, för att bli burna av den! Kanske måste vi (kyrkan) hitta nya vägar att vara just salt och ljus!
Nu skall jag själv till kyrkan och lyssna på Göran Skytte. Hans tro har fått många att låta sig bli burna av Herren. Ber om välsignelse och beskydd över kvällen!
Joachim - vars tro är beroende av andras!
6 kommentarer:
Mycke bra tanke joche! Jesus säger att vi ska bära varandras bördor, men målar alla upp en perfekt fasad och inte släpper in någon på livet så blir det svårt för kyrkan att vara kyrka.
Det krävs mod att våga berätta "privata/persoliga" saker för andra, men när man väl gjort det upptäcker man ofta att många andra är likadana, brottas med samma problem, tvivel mm. Då kan vi stötta, uppmuntra och be för varandra. Helt enkelt bära varandra!
Jag tror att den personliga tron måste vara grunden för en hållbar och stark tro i längden.
Men man hittar ju både stöd och vägledning hos kyrkan, i olika kristna böcker och i den personliga kontakten med andra kristna i olika sammanhang.
Vi har ju dessutom lärjungarna och den första kristna kyrkan att tacka för att vi har den tro vi har idag, att dom förmedlade evangeliet.
Nog framgår det väl ganska klart att det var en kombination av stark personlig tro och gemensam stöttning som bar dem framåt.
Om man prövas i sin tro, är jag ganska övertygad om att det är den personliga tron som krävs för att klara prövningen. Jag tänker bland annat på berättelsen om den katolska präten i koncentrationslägret som offrade sig och gick i döden i stället för en medfånge. Att offra sig på det viset gör man nog inte utan en stark orubblig personlig tro!
Så jag håller med båda "joak(ch)imarna", då jag tolkar att ni båda menar att man är beroende av både sin egen och andras tro.
Jag tror att det är den kombinationen som gör att man vågar bli frimodig och som Joakim kommenterar, att man "vågar berätta privata/personliga saker föra andra".
Vi är starkast tillsammans!
Vänner
Vi tycks vara inne på samma spår alla tre och då kommer ytterligare en fundering i anknytning till det nämnda.
Om en mogen personlig tro på Jesus Kristus innebär att våga dela den med andra, att den gör sig "beroende" av andra m.m. Så borde det få konsekvenser i både ord och handlingar gentemot omvärlden.
Men eftersom så många i vårt svenska samhälle inte tycks känna någon kristen i deras närhet. Det är tyst på jobben och t.o.m. i kyrkliga miljöer är man obekväm i att tala om den egna tron/tvivlet.
Betyder detta att det är ont om människor med en mogen kristen tro? Eftersom man behåller den så för sig själv? Är man i vårt land inte intresserad av att andra skall ha del av det man själv har funnit?
Och istället för att bära på lama män är detta kanske den "kategorin" människor, som behöver hjälp med sin tro, vi är kallade till att bära och i så fall hur och till vad?
Joachim - som känner att vi närmar oss missionsbefallningen.
Idag tror jag det finns en större andlighet hos människor än vad vi kan se. Det visar sig vid undersökningar att nästan 100% av alla ateister någon gång bett till Gud!? Det är ju väldigt intressant.
Många tror ju ändå att det finns något "där ute", något mer än bara tomhet, men vill inte kalla "det" Gud och en del som vill kalla "det" Gud menar att Gud finns i naturen och i varje människa och är inte något "fristående", som den Gud vi upplever i Bibeln. Följden blir ju för alla dessa att det är svårt att tro och acceptera Jesus som Guds Son och frälsare.
Jag tror att vi har ett stort problem där, för idag är vi väldigt individuellt inriktade och varje människa vill helst vara sin egen Gud och inte styras.
Man kan ju heller inte komma ifrån att Gud och följdaktligen Jesus är en auktoritet, som man måste lita på, eftersom vi inte kan förstå allt själva.
Problemet är nog att vi har svårt för auktoriteter idag och då blir ju Jesus också ett problem.
Det är väl kanske det som är problemet (som vi kristna tycker är det fantastiska!), att den kristna tron bygger på att tro och acceptera att Jesus är Guds son och man måste då också lita på att det han säger är sant.
För att nu försöka hjälpa andra människor att förstå detta och kommma till tro, måste vi ju själva "blotta oss" och vara beredda att bli betecknade som "lite konstiga". Det är ju ytterligare ett steg och inte helt lätt.
Det är ju en sak att prata med andra kristna om tron (självklart viktigt och stärkande), men vi sätts ju på helt andra prov när vi skall prata med icke troende, humanister m.m.
Jag tror att vi måste bli bättre på att hitta den röda tråden i tron, sammanhanget i bibeln som visar att det inte är en påhittad saga. Hitta argumenten för det, hitta dom trovärdiga argument som finns för att Jesus verkligen funnits och är Guds Son (inte bara en vishetslärare som många menar). Vi måste ha den kunskap som gör att vi blir trovärdiga.
Sedan är ju känslan i den relationen man har till Jesus viktig att kunna beskriva och framförallt visa att den ger glädje och frihet och inte tvång och begränsningar.
Här måste vi ju hjälpa varandra, bära varandra så att vi blir lite självsäkra (samtidigt ödmjuka), och på ett positivt sätt våga lämna ut oss själva och vår tro. Folk som vi träffar skall då förhoppningsvis bli nyfikna och lockade att veta mer om den kristna tron, kanske vilja och våga gå en Alpha-kurs t.ex.
Oj, vad mycket ord det blev. Ändå finns det ju mycket mer att säga, men jag nöjer mig här så länge. Kanske inte blev något direkt svar på den fråga du ställde, men lite tankar runt det. Får fundera lite mer och återkomma..........
Jag har nu funderat lite.......och jag tror att vi är kallade att bära varandra till en tro och tillit på Jesus Kristus. Det är ju ändå han som är grunden i vår kristna tro.
När vi fått tron, blivit omvända, frälsta eller vad vi vill kalla det, måste vi underhålla tron. Den underhåller inte sig själv, utan jag tror att alla måste aktivt underhålla den och där måste vi hjälpa och bära varandra på olika sätt.
Att läsa bibeln, gå i kyrkan är mycket viktigt, men vi måste också träffas i olika sammanhang och dela med oss av kunskap och känsla, som bygger upp en styrka inombords. Vi vacklar alla ibland och då måste vi finnas tillhands för varandra, stötta och räta upp, hitta tillbaka till den ursprungliga känslan som man hade när man blev omvänd och som man måste lita på!
Relationen till Jesus är ju i mångt och mycket som relationen i ett äktenskap. Förälskelse som övergår i kärlek och förtroende, och denna kärlek måste ju kontinuerligt underhållas för att inte dö ut.
När vi sedan är mogna och trygga i tron (lite självsäkra men ändå ödmjuka), så måste ju meningen vara att vi skall fortsätta det dom första lärjungarna påbörjade............att försöka hjälpa andra människor till den tro, hopp och kärlek som finns i det kristna budskapet.
Men då måste vi ju våga oss ut, utanför kyrkan. Annars riskerar vi ju att bli en grupp för inbördes beundran, vilket är lätt i alla former av sammanslutningar, föreningar etc.
Hade jag nu ett färdigt förslag på hur det skall gå till, hade jag kunnat gå och lägga mig och känna mig oerhört nöjd..........men det har jag inte. Jag får just nu vara nöjd med att gå och lägga mig och fundera innan jag somnar.
Det enda jag är säker på är att vi måste i olika former träffas och hjälpa varandra med idéer och sedan hjälpa varandra att orka och våga omsätta dessa idéer i praktiken.
Mats
Hade du ett färdigt förslag kunde vi alla gå och lägga oss. Men jag är övertygad om att dina tankar närmar sig problemets/utmaningens "centrum". Man kommer till tro genom helig Ande och "församling" (=andra människor, gudstjänst, bibel och nattvard). Det svåra blir dels att bli bevarad i tron och dels föra ut den till andra.
Jag upptäcker mer och mer att dessa två sidor av myntet hör samman. Jag blir bevarad genom att föra ut. En församling/person måste i längden för ut evangeliet i ord och handling om församlingen/personen skall växa/överleva!
När våra församlingar inte är evangelierande väcker vi inte andras människors "nyfikenhet". Vi ger signaler t. o. m. att var självgoda. Andra skall göra som vi gjort/gör, annars får ni inte var med.
Vi måste hela tiden återvända till Jesus Kristus. Vi måste hela tiden ta emot hjälpen från Anden och vi måste hela tiden få hjälp att göra både rätt prioriteringar och vara vaksamma.
Det är ju detta som slutet på kyrkoåret handlar om. Att vakna upp och vara beredd!
Joachim
Skicka en kommentar