Måste man vara kallad för att bli präst?

"Tanken om yrket som ett kall har minskat bland sjuksköterskor men bland präster lever kallelsemedvetandet". Det visar en ny undersökning, som Dagen presenterar.

För mig som varit präst under rätt många år är det en självklarhet att det finns ett "kallelsetänk" hos den som går in i prästämbetet. Denna kallelse är dessutom delad i den yttre och den inre kallelsen. Den yttre svarar biskopen och "Kyrkan" för medan den inre kommer hos den enskilde prästkandidaten.

För mig är detta viktigt eftersom det är kallelsen jag lutar mig mot när ensamheten, motgångar och andra besvärligheter möter en. Kallelsen har lett till att jag har en tjänst som kyrkoherde, men kallelsen handlar inte enbart om tjänst utan om liv. För mig är kallelsen livslång och 24/7, 24 timmar 7 dagar i veckan. Det gäller att på ett sunt och vist sätt förhålla sig till detta och ha en förstående familj och omgivning.

Den dagen jag första gången kände/upplevde kallelsen till präst var hemsk för jag ville inte bli en sådan där som stod längst fram och som alla hade synpunkter på. Och dessutom var det ett inre problem hos mig att veta om det var Gud som kallade mig eller om det var en fix idé hos mig själv. Jag var ju (på den tiden) blyg och kanske var det något i mitt undermedvetna som ville komma fram och synas. Men då var det ju inte Gud som kallade! Och hur får man då reda på att det är han som kallar? Det handlar ju inte om att vännerna klappar en på axeln och säger att man passar.

En klok präst gav mig rådet och pröva kallelsen. Det skedde under en sommar som tjänstebiträde i en landsortförsamling i Småland. Under dessa veckor möttes den inre och den yttre kallelsen och vid första altartjänsten 1983 kände jag att jag hade kommit hem. Detta har burit mig under åren eftersom jag i mig själv inte förmår särskilt mycket. Det är en nödvändig trygghet att ha kallelsen som en plattform, så att man inte går i egen kraft. Hur jag annars skulle klara mig vet jag inte. Dessutom behöver denna "kallelseeld" underhållas och få näring. Mitt engagemang i Oas-rörelsen, Skyriders, hemgruppen m m hjälper mig att överleva och mogna. Att medvetet be om Andens ledning är A och O.

Joachim - Som idag är tacksam över kallelsen. Den håller mig på rätt kurs.