Nyårshelg

Kära vänner, så är det dags för nyårsafton och att vaka in ett nytt år. De flesta av oss kommer att önska någon annan ett riktigt gott nytt år och vi ser tillbaks på året som varit. Vi gör lite bokslut och hoppas att kommande år skall bli bra. Det handlar om hälsa, ekonomi, klimathot och fred. Det handlar om relationer och arbete. Ja, vad som är viktigt är beroende av vem vi är och vilka prioriteringar vi gör.

Det som är viktigt för dig är kanske inte viktigt för din granne eller släkting. Hur som helst kommer vi ofta fram till, efter att tänkt lite, att ett nyår gör i sig inget nytt. Men det finns en viktigt tanke vid ett nyår, nämligen att det finns gränser. Det är kanske detta som gör nyårsnatten lite ödesmättad.

Blir det vårt sista år? Det stora eviga bokslutet inför Gud, kommer det att äga rum? Hur gör jag med allt som jag vill ha ogjort och som jag vill ha förlåtelse för? Och tvärtom, skall jag i år göra det som jag skjutit upp och som jag borde, innan det blir för sent? Det finns gränser och det gäller att vara medveten om dem!

För en kristen handlar det till stor del om relationen till Jesus själv. Hur var året och blir år 2009 välsignat? Det handlar om vilket utrymme Gud får i ens liv. Då gäller inte vackra ord och löften under en nyårsnatt, det handlar om överlåtelse och förhållningssätt och det är otroligt svårt ibland.

Låt oss tillsammans, i olika sammanhang, göra kommande år till ett gott och glädjerikt år. Alla har vi något att bidra med! Därför vill jag nu, till er alla, rikta ett varmt tack för år 2008. Tack för uppmuntrande ord och för goda samtal. Samtidigt vill jag nu önska er alla ett riktigt

Gott och Välsignat Nytt År

Joachim - som ser nyåret som en god möjlighet till justering av livsriktning.

Värnlösa barnens dag

Idag tänker vi på Herodes förföljelse av alla gossebarn i Betlehem. Att bevara sin egen makt och position är för somliga viktigare än att respektera andras liv. Tyvärr verkar det inte som vi lärt oss så mycket under dessa 2000 år. Fortfarande förleds de yngre i olika sammanhang för att äldre skall tjäna på det.

Idag tänker jag på de som är pedofiler och de som ägnar sig åt barnpornografi. Barnen i vår värld har förlorat på att vi kan resa vart vi vill och på att internet är var mans egendom. Herodes slog ihjäl barn, idag fördärvas barns liv sakta och mer sublimt, men resultatet är detsamma.

Går jag till oss som är någorlunda normala och som inte ägnar oss åt dessa hemskheter så funderar jag ibland hur mycket vi ändå förleder de små i samhället? Hjälper vi dem till en sund tro? Eller få de klara sig själva? Är vi medvetna om att vi varje dag, varje timme, påverkar dem med våra tankar, ord och gärningar eller skyller vi ifrån oss på skolan och det övriga samhället?

Jag tillhör dem som menar att det största ansvaret för barnen har föräldrarna/föräldern. Har man en gång valt att bli förälder, så får man ta konsekvenserna. Man kan aldrig skilja sig från sina barn, men ändå tycks det som om många tror det om man ser på hur en del prioriterar i livet.

Låt oss lyfta fram barnen. De skall aldrig, som barnen i Rama, behöva skrika efter hjälp.

Joachim - som som själv inte alltid är den bäste förebilden, men som känner ansvar. Jag anser att bland det viktigaste vi kan göra för våra barn är att hjälpa dem till en medveten tro. Naturligtvis helst en bekännande kristen tro.

Efter helgen?

Så är det lördag och många kan uppleva att nu har man firat jul och nu är det rean som gäller. Fast sanningen är ju egentligen att vi befinner oss mitt i julen. Vi har inte firat den äldsta juldagen som är Trettondedag Jul. Att det är på detta sätt, att man har så högt tempo i firandet, är säkert någons fel, men det handlar inte alltid om att hitta syndabockar utan det handlar om hur man själv förhåller sig till allt.

Vilken av juldagarna är viktigast för dig? Vilken gudstjänst fyller dig med mest "julkänsla"? För min egen del var det inte mycket julkänsla i år. Snöbrist eller att inte alla var hemma under julen kan varit orsaken. Eller att det var för få mellandagar, det har liksom gått i ett.

Det är alltid intressant med känslolivet. Det styr så mycket i våra liv och fast vi med vårt intellekt vet vad som står i bibeln och vi har kunskap om Jesus och Betlehem etc. så är våra känslor så viktiga för helhetsupplevelsen. Julen är naturligtvis inte beroende av våra känslor, det är ju jul även om vi inte känner så mycket. Men mycket vädjar ju till vårt inre känsloliv. Mat, dryck, paket, musik, ljus, gran, blommor m.m. handlar ju om att höja de emotionella upplevelserna. Det är inte fel men man skall vara medveten om det.

Joachim - som också gillar reans signaler, att man kanske kan göra något fynd!

(Fotot föreställer platsen för krubban i Födelsekyrkan i Betlehem)

Annnandag Jul

Idag är temat martyrerna och Stefanos stening är i fokus. Martyr betyder vittnesbörd, att med sitt liv vittna om Jesus Kristus. Att lida för sin tros skull är något man kanske inte gör i Sverige så som i andra länder.

Frågor du kan fundera över när det gäller din personliga tro är:

Har du någon gång lidit för din tro?

Har du offrat något för din tro?

Vågar du bekänna när det finns möjlighet eller tar du den lättaste vägen ur situationen?

Vill du att andra skall komma till tro?

Vill du att församlingen skall växa och att nya generationer skall få ett andligt hem?

Ja, man kan ställa många frågor och svaren handlar ju egentligen om vad man har i sitt hjärta. Många av oss känner sig inte rustade att gå ut, man upplever inte att man har gåvan. Men underförstått räknar man med att andra skall göra det! Kanske måste vi jobba med vår bekvämlighet och förstå att vi alla kan bidra med något. Ibland kanske det kan vara vi anställda som antingen inte släpper fram andra eller så inspirerar vi inte tillräckligt. Hur som helst är vittnesbördet viktigt. Tyvärr kan våra interna diskussioner blir hinder. Vi akta på varandra och kan ibland kristisera de egna istället för att lägga energin på att nå andra.

Idag får vi i vår bön lyfta fram alla de goda kristna som dött i tron före oss, deras liv har varit ett utsäde så att vi kan skörda tro. Vår bön får också vara att vår himmelske Fader använder oss efter sin vilja till att bygga det rike som varar för evigt och i vilket Jesus Kristus är Kungen.

Joachim - som gärna vill evangelisera, men det gäller att hitta den rätta balansen.

(Fotot föreställer porten utanför vilken Stefanos stenades)

Juldagen - 2008

Sitter och funderar över julens innehåll. Idag har jag ingen tjänst, men befinner mig i mina tankar i Betlehem. Ibland är jag Josef och funderar över hurdan man skulle känt sig i hans situation. Ibland är jag en vis man och funderar vilken gåva jag skulle ge Jesus, guld för att visa att jag ser honom som kungen eller rökelse för att markerar hans översteprästerliga gärning. Kanske jag kommer med myrra för att tacka för att han dog för mina synder. Hur som helst är det nyttigt att fundera igenom sin relation till Jesus. Många gånger är jag en av herdarna som nyfiket vill komma närmare.

Gårdagen ägnades från 10:00 - 18:30 i kyrkan. Två gudstjänster varav samlingen vid krubban tenderar att bli "Julens stora gudstjänst". Mellan gudstjänsterna firade vi gemensam jul i kaféet med dem som så önskade. Vi var en brokig skara, men det kändes riktigt gott. Den gamla livsregeln uppfylldes, att när man investerar mycket får man mycket igen. Det var inte särskilt jobbigt efteråt, när man i sitt inre såg glada barn.

Min förhoppning är att du som läser dessa rader känner dig välsignad så här i jultid. Det är ett helt otroligt budskap, att Gud blir människa. Annandagens tema med martyrskap lyfter fram detta otroliga, att antingen är Jesus Guds son eller inte och att bekänna honom som Frälsaren, Messias innebär förföljelse. Hur som helst så för din relation till Jesus med sig konsekvenser! Och det kan kosta på! Men det är värt det!

Joachim - gillar att meditera över juldagens stora budskap

Julhälsning till er alla

Vill bara önska er alla en

Välsignad Kristi födelse fest!

Tack för alla era kommentarer och synpunkter under höstterminen! Några av er har varit riktigt flitiga, det gläder mig! Några av era inlägg kommer jag att återkomma till efter helgerna! Jag vill också skicka en hälsning till er som läst bloggen från utlandet (Finland, Tyskland, USA, Israel, Norge och Spanien).

Jag ser fram emot många goda konversationer under det kommande året!

Joachim - som vill ge er alla en stor Julkram!

Enkät - 3 (Vad är viktigast för dig under julhelgen?)

Resultatet av decemberenkäten visar vad vi prioriterar under julhelgen. Det som dominerar är att man önskar att familjen skall vara samlad. När jag läser detta fylls jag av blandade känslor. Dels är jag väldigt glad över att man söker och vill ha gemenskapen, samtidigt är så många familjer splittrade. Det är så mycket kiv och bråk och jag misstänker att finanskrisen stör mången julfrid just nu.

Därefter kommer längtan efter en djupare tro, att Jesus skall få större plats i ens liv. Och det är ju en utmaning för alla församlingar och kristna. Hur hjälper vi varandra till en djupare tro?

Minst viktigt var det att resa bort eller få fina julklappar. Om det är sant, vilket vi får anta, så borde vi göra mer som befrämja gemenskapen och sträva efter mindre julklappshysteri.

Hur som helst tror jag att det som vi oftast tar mest för självklart är det vi egentligen känner störst tacksamhet över. Fast eftersom det blir så självklart tänker vi inte på det. Var tacksam över de dina och de närmaste. Be för dem som är långt borta och som man inte kan träffa. Och lyft särskilt fram de som du tror kan känna sig ensamma. Tillsammans kan vi underlätta för varandra.

Joachim - som i "julkrubban" ser julen - familjen och frälsningen

Religion - en fritidssyssla?

I alla möjliga sammanhang märker man i dag att den som är kristen eller har en annan trosövertygelse kan ägna sig åt detta på sin fritid. I skolan, på jobbet eller var det nu är råder s. k. religionsfrihet (Frihet från religion?), att det skall vara en slags neutralitet. Hur denna neutralitet skall se ut måste ju någon bestämma och den som bestämmer detta har ju sin syn på religion.

Jag tror nämligen att vi alla är ganska subjektiva och vi utgår från den plats vi befinner oss på. Det är svårt att uppnå en objektivitet utan att ta bort många livsdimensioner. Det är som att göra en maträtt och säga att inga kryddor är tillåtna och vi måste ta bort allt som kan orsaka allergi och sedan skall den rätten gälla för alla. Man hittar säkert något. Då menar man samtidigt att man kan presentera trons innehåll på en kunskapsnivå eller enbart på något annat informativt sätt och på så sätt ge rättvisa åt religionen. Men säg att salt är salt utan att smaka?

Problemet är att ens tro är inte en privatsak, en hobbyverksamhet som man bara kan ägna sig åt på fritiden. En sund och äkta tro genomsyrar ens inre och påverkar hur man ser på andra människor, vilka regler om man kommer överens om och hur man svarar på andra stora frågor. Ens religion påverkar också hur man lever sitt liv med mat och ledigheter. Eftersom jag anser att detta är ett kristet land, så bör det i första hand vara kristendomen som styr allt detta.

Därför kommer den s. k. neutraliteten i samhället leda fram till mer konfessions (bekännelse-) inriktade arbetsplatser. Och så kommer man att säga att religionerna är orsak till spänningar i samhället. Kommunismen försökte en gång råda bot på detta genom att förbjuda detta "opium" för folket. Men det blev tvärtom. I länder i dag, där man med makt och politiska medel försökt ta bort religionen, i synnerhet kristendomen, har den snarare ökat enormt. I Kina och andra länder ökar kristendomen med flera tiotusen om dagen.

Vad vill jag ha sagt med allt detta. Jo, för att hitta en lösning måste man förstå att tron är livsviktig för människor. Att mena att man kan lägga av sig tron som en yttre klädesdräkt är omöjligt, för den fyller ens inre. Jag vill inte ha ett samhälle, där vi helt delar upp oss i olika grupper, men lösningen är inte att behandla kristna, eller för den del andra religioner, som om de ägnar sig åt en hobbyverksamhet, som har samma grund som att tro på en tomte.

Joachim - som inte har svar, men funderar på hur man skall hitta kärleksfulla lösningar utan att någon skall behöva känna sig kränkt, inte heller den som är bekännande kristen.

Jungfru Maria - Guds moder

Idag är det fjärde advent och temat är Herrens moder. Precis som skolavslutningar kan få igång en del diskussioner (se föregående blogg) så kan också Maria göra det. Hon säger så här enligt en bibelöversättning:

Och Maria sade: Min själ prisar
storligen Herren, och min ande fröjdar sig i Gud,
min Frälsare.
För han har sett till sin tjänarinnas
ringhet, och se, härefter skall alla släkten
prisa mig salig. (Luk. 1.)

Reformatorn Luther lyfte fram henne och redan år 431 har hon av den världsvida kyrkan kallats för just Guds Moder. För många människor representerar hon: Lydnad, enkelhet, renhet, närhet, tålamod, uthållighet och att vara from. Men dessa sidor, och hon själv, lyfts sällan fram i våra diskussioner. Det verkar som hennes personlighet uppfattas som obekväm.

Ibland får jag känslan av att hennes födsel (jungfrufödseln) därför blir bortförklarad. Ser man till innehållet i hennes lovsång är det nästan revolutionerande. Jag kan förstå om några retar sig eller inte kan ta det till sig eftersom hon bl. a. tydligt säger:

"Han störtar härskare från deras troner,

och han upphöjer de ringa."

Maria vänder på flera ordningar och hon är kvinna! Hon borde i de diskussioner som förts de senare åren fått en mer framträdande plats. Hon är ju en central person i hela NT. Vad hon gör som är fel vet jag inte, utan tvärtom tänker jag ofta på henne och hennes utsatta situation, att vara gravid utan att varit med en man. Det är ju inte lätt ens idag, att vara ensamstående och ung! Hon följer sin sons lidande på nära håll och veta att han är oskyldig, vem skulle klara det? Maria vek aldrig från hans sida.

Joachim - som tycker att fjärde advent är en mycket fin söndag.

Skolavslutningar och annat

Varenda terminsavslutning, sommar som vinter, så är det rubriker i tidningarna. Rektorer som inte vågar vara i kyrkan för att det finns risk för anmälningar. Grundargumenten är att vi lever i ett mångkulturellt land och då skall allt sådant, som t. ex. skolavslutningar ske på neutral plats.

Jag blir så trött! och rätt irriterad på folk i vårt land som skall ha löner för att ta ansvar och så blir det egentligen bara hyckleri. Ta bort luciatågen från skolan! Ta bort prästen från kristteamen från skolorna och sjung för allt i världen inga psalmer. Absolut inte "Nu tändas tusen juleljus", för vers två handlar om Jesus. Sjung inte heller med barnen om det lilla barnet i Davids stad.

Så här stod det i dagen idag!

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161352

Det värsta är nästan, att man ofta använder invandrarna som argument för varför vi inte skall vara i kyrkan, vilket är helt fel. Det handlar för det mesta om några, relativt få, svenskar som glider på vågen att vi skall vara neutrala. Skulle vi våga ta ett majoritetsbeslut i denna fråga skulle det bli en markant seger för skolavslutningar i kyrkorna. Sedan tycker jag att de ibland kan bli bättre. Vi präster behöver inte ta så stor plats. Men vi lever i ett kristet land och jag hoppas att inte tystnaden innebär att de som skriker högst tror att de har alla på sin sida. Det gäller både denna och andra frågor.

I går hade jag två fina avslutningar i kyrkan och samtliga inblandade var nöjda, skolan, elever, föräldrar och kyrkan.

Joachim - som gillar avslutningar i kyrkan, både som präst och pappa

Sonens resa

Idag far den 16-årige sonen på en lång resa. Drygt två veckor skall han tillsammans med en jämnårig kamrat resa runt medelhavet. Först flyger de ner till Barcelona för att sedan går ombord på ett stort kryssningsfartyg. Sedan skall de under dagarna njuta och besöka platser runt hela medelhavet, även borta i Egypten. Med andra ord en riktigt bra resa.

Men nu kommer frågan, är man riktigt klok som släpper i väg sin tonåring? Borde man inte som förälder ta större ansvar? Tänk om det händer något? Världen är ju så konstig idag, så allt kan ju hända! Man vill som förälder ha en viss kontroll och man känner en oro över att inte kunna vara till hands. Är han verkligen redo för att på egen hand ge sig ut i den stora världen?

Jag kan inte låta bli att tänka på vår himmelske Fader. Om jag tycker att det finns många tankar och känslor kring en son, hur besvärligt är det då inte för Gud, som skall tänka på alla sina barn. Men älskar man någon, så måste man ge frihet till att ta ansvar. Sedan är det alltid en avvägning hur och när och på vilket sätt.

Men Gud lämnar ingen av oss totalt ensam, utan den helige Anden är med oss under hela vår livsresa. Många gånger far vi illa, men då har vi alltid möjlighet att möta Gud i de olika nådemedlen (Bibeln, dopets gemenskap, nattvarden och att vi ständigt kan be). Jag sa till sonen att vi är inte längre bort än ett telefonsamtal. Gud är inte längre bort än en bön, skulle man kunna dra en parallell till.

Nu lägger vi sonen i Guds händer, så får vi alla göra med alla våra barn. De behöver sin frihet. Frihet att också komma tillbaks, liksom vi av fri vilja får komma till Gud, när vi varit borta.

Joachim - en ganska lugn förälder, fast lite orolig

PSA - prov

Gjorde häromdagen ett så kallat PSA - prov, vilket innebär att man kollar efter förhöjda värden i blodet som kan beror på förändringar i prostatan. Detta prov kan jämföras med kvinnornas mammografiprov. I alla dessa undersökningar finns, av förklarliga skäl, en liten del oro. Tänk om man hittar något? Tänk om jag är sjuk? Och längst bort ligger för många rädslan för att dö. Sanningen är, att för många, finns denna oro t o m före det att man gjort testen. Därför gör man de inte.

Varför tar jag nu upp detta några dagar före Jul? Vi skall ju ha julefrid och må väl och blir fyllda, till kropp och själ, av sådant som är gott. Jo, för jag vill i möjlig mån komma bort från hyckleriet eller att Julen bara blir något yttre. Ibland känns det som om julklappspappret är signum för julen. En vacker fasad som skall dölja insidan.

För mig är Julen lika underbar, men också lika allvarlig som påsken. Guds inkarnation (att bli kött), människoblivande, är så viktigt eftersom det har med vår utsatta situation att göra. Det är som om Gud ser varje människa och tänker; vad rädd hon är! Så ensam hon är! Så utlämnad hon är och maktlös! Och istället för att se på så måste han göra något. Hans kärlek är aldrig passiv!

Julen handlar om att det verkligen finns ett ljus i mörkret. Men vi behöver samtidigt hjälpa varandra att ta emot och släppa in det i våra liv. Det kommer just nu många julkort i våra postlådor med önskan om en god jul. Det måste ju i djupet betyda, att vi skall känna frid och ingen rädsla utan att vi skall få känna den äkta glädjen.

Du behöver inte göra något speciellt prov utan du kan bara fråga dig själv var du har källan till din frid. Fly inte från besvärligheterna utan låt Jesus lysa upp i stället.

Joachim - som trots allt kan känna oro men som vet att tron är det bästa medlet till trygghet

Alternativt julfirande?

Lustigt med ord ibland. Så här års skriver många tidningar om kyrkornas alternativa julfirande. Med det menas att man förväntas bjuda in ensamma och andra som behöver stöd i sitt firande. Jag gillar inte uttrycket "alternativ". I en församling i Jönköping bjuder man till en riktig jul. Och det känns bättre. En riktig jul handlar om gemenskap, mat och omsorg. Det är inte säkert att det finns överallt, inte ens bakom dyra villafasader!

En riktig Jul handlar dessutom om att man lyfter fram evangeliet och grunden för själva högtiden, då är det absolut inte tal om något alternativt firande! Dessutom bör ingen bli utpekad i jultid. Ensamheten kan vara värst bland många släktingar. Fattigdomen kan vara störst bland många rika och på så sätt finns gränserna inte alltid där vi tror att de finns.

Fundera på vem , förutom dina närmaste, som du kan glädja under denna julhelg. Det räcker kanske med ett litet telefonsamtal eller en liten blomma, för att det skall bli en riktig Jul!

Joachim - som fortfarande inte känner av någon julstress

Undervisning

Har återigen lyssnat på Hans Weichbrodt, en av OAS-rörelsens inspiratörer, och som vanligt är man fylld av god undervisning. Vi var ca 60 personer som tillsammans först firade mässan, för att sedan bli undervisade i det fjärde kapitlet i Filipperbrevet.

Det är Paulus som skriver till sina kära vänner i Filippi. Situationen för brevet är att Paulus sitter fängslad och vet inte om han kommer att överleva. Och en grundtanke aposteln lyfter fram, trots sin mycket svåra situation, är glädjen! En av brevets nyckelverser är "Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er". (4:4)

Det är fantastiskt uppmuntrande att läsa, för annars är det lätt att det minsta lilla irritationsmoment tar bort ens glädje. Det är som Guds fiende ständigt missunnar oss att vara glada. Han är ju den största surputt och vill att alla andra skall vara det också.

Det finns mycket att säga om Filipperbrevet. Läs det och låt glädjen komma över dig! Även om det ofta är svåra dagar och det är mycket vi behöver kämpa med, så är vi inte ensamma. Den glädjen är något annat än den käcka, trevliga och ytliga. Den är förankrad djupare och är en gåva från Herren, en av Andens frukter! Hans jämförde med en Oas i öknen som man kan glädjas över under sin ökenvandring. En oas får sin kraft från källan som inte syns, men som måste finnas för att livet skall få kraft.

Joachim - som så ofta känner glädjen fast så mycket elände finns.

Referent

Har precis lovat att vara referent åt en vän som söker arbete. Det händer ganska ofta att man får vara detta. Det är en hederssak och det handlar om trovärdighet för den som söker. Om någon ringer så skall jag kunna ge en riktig bild av personen utifrån mitt perspektiv. Både för den ev. blivande arbetsgivaren och den sökande är det viktigt att det blir rätt.

Funderar över om man skulle kunna haft möjlighet att skriva upp Jesus som referent. Skulle han ställt upp och vad skulle han eventuellt sagt. Han som inte kan ljuga och vars vilja är den bästa borde vara den bäste av alla referenter. Samtidigt är hans kunskap om mig större än min egen. Han vet vad som är bäst för mig och vilka brister och förtjänster jag har.

Det kan vara nyttigt ibland att tänka i dessa banor, att Jesus är vid min sida, hör allt jag säger och känner till det som finns i mitt innersta. Guds helige Ande beskrivs ibland som en som talar för ens sak, en försvarare. Gud vill verkligen lyfta fram oss som något han är stolt över. När vi misslyckas, syndar och går emot hans vilja är det inte bara vi som blir bedrövade. Det är framför allt Gud själv som blir ledsen. Därför är förlåtelsen så central i Guds rike. Inte bara för vår skull, utan för Guds egen skull.

Guds försoning i Jesus Kristus handlar om att han vill vara referent för oss, så att vi kommer in i det allra heligaste. Att vi kan vara med om den stora bröllopsfesten. Guds kärlek gör detta möjligt för oss.

Joachim - som gärna är referent

Åsiktsgemenskap

Har ni tänkt på hur ofta vi tycker att något som är bra är bra för att det bekräfta oss själva. Om man t. ex. lyssnar till ett föredrag som är bra, handlar det nog om att det hjälper en vidare eller ta upp sådant man håller med om eller så kritiseras det man själv är emot.

Efter en predikan för många år sedan kom en dam fram till mig och sa att det var en bra predikan, det behövde de andra i församlingen höra! De, sa jag, det var du som behövde höra det!

Vi har svårt att ta till oss sådant som kan innebära att våra liv riskerar att bli förändrade. Ändå kanske det är nödvändigt ibland! Men det kan göra ont, man kan mista vänner eller prestige, man måste kanske omprioritera sin tid eller något annat. Risken är att man blir bekväm och håller till sig till det invanda och trygga. Ja, det kan bli så fastlåst att en predikan, eller Guds eget ord kommer inte genom skalet. Guds helige Ande tillåts inte att beröra en och man stänger av de möjligheter till påverkan som man kan kontrollera.

Det är i dessa situationer det blir åsiktsgemenskaper. Man gaddar ihop sig med likasinnade och hittar fel hos andra. Kyrkan är inte en åsiktsgemenskap utan en bekännelsegemenskap. Man kan ha olika uppfattningar i olika frågor men bekännelsen till Jesus som vår Frälsare måste finnas där. Bibeln som Guds ord måste vara med. Trosbekännelsen är inte en gemensam åsikt utan en gemensam bekännelse.

Joachim - som bekänner Jesus som vägen, sanningen och livet

Kungsbacka Posten

Idag skrev tidningen om bloggandet, att alla är ute och skriver på sina bloggar. Enligt tidningen var det "dött lopp" mellan mig och något kummunalråd. Frågor man kan ställa är, vem läser en blogg och varför skriver man?

Naturligtvis vill man nå ut med något och man vill ha kontakt med folk. Högst upp på denna sidan har jag angett mitt syfte och faktum är att hittills har jag mött enbart positiv respons. Det märker jag när jag lämnar min dator och är ute bland folk. Man kommer lätt in på något som står skrivet. Sedan tror jag att man når människor som man annars inte får kontakt med. Många kan i lugn och ro fundera över det skrivna. Ni som läser dessa rader bor i hela landet och även i en del andra länder. Detta medför en gemenskap som är ganska otvungen.

Det pågår en ständig utveckling och ni som läser får gärna hjälpa mig genom att komma med synpunkter. Någon undrade häromdagen varför jag har en svart sida och upplevde det lite som en politisk markering. Detta var inget jag reflekterat över, utan jag tycker bara det är stilrent och snyggt. Alphas nya "Rollup" är också svartvita idag!

Nu önskar jag dig en riktigt bra dag! Själv handlar det idag om gym och en ledig dag.

Joachim - som vill utveckla bloggen

Bönetjänst - 2

Ytterligare en aspekt på detta med bönen är att medvetandegöra bönesvar. Folk i allmänhet får inte reda på andras bönesvar. Detta i sin tur leder till att man missar den uppmuntran som finns i att Gud talar till oss på detta sätt.

Om folk i större utsträckning fick reda på att Gud faktiskt hör och svarar på bön så tror jag att församlingens och den enskildes böneliv skulle öka. Och de som tycker att Gud är helt tyst skulle också få en inspiration att Gud hör allas böner.

Motsatsen till allt detta är att vi aldrig delar några erfarenheter av bönen. Det är ju hemskt om man hela sitt liv aldrig fått möjlighet till att höra om bönesvar. Då har man verkligen fått uthållighetens ande om man ber utan att någon gång fått bekräftelse.

Det finns ett svenskt beteende i detta och det är att man skall inte utmärka sig och tro att man är något, att inte förhäva sig. Om man skulle säga att Gud hört ens böner kanske detta uppfattas som skryt och att man har drag av högmod. Detta vill man ju inte, då är det bättre att vara tyst. Då har man ju i alla fall inte upprört någons känslor.

Mina vänner, låt bönesvaren komma fram i de sammanhang vi befinner oss. Gud vill svara, leda och uppmuntra. Jag vill att mina egna barn skall veta vad jag vill och när de ber om något vill jag inte att de skall leva i ovisshet. Samma förhållande är jag övertygad om att Gud vill ha till oss, vi är ju Guds barn. Men vi behöver hjälpa varandra i detta, så att vi kan se.

Joachim - som behöver lära sig mer om bönen

Bönetjänst - 1

Här om dagen tänkte jag på alla dem som inte har tid att engagera sig i församlingen. Eller de som är sjuka, lider av ålderskrämpor eller något annat. Vad kan man göra, när man befinner sig i denna situation? Jo, man bildar en ny sorts grupp: "Kungsbacka pastorats vänner", med huvuduppgift att be för församlingarna, väckelse eller vad det nu kan vara.

Tanken är att man förbinder sig att be ett antal gånger i veckan och man gör det på församlingens uppdrag. Redan idag är det många som ber, men bönen skulle bli ännu tydligare och jag tror att det finns en styrka i detta att man får ett konkret mandat. Någon gång per termin kanske man har en träff och sedan skall denna grupp naturligtvis vara en del i hela pastoratets bönestrategi. Idag förekommer middagsböner, förbönsgudstjänster, bön i samband med nattvardsutdelandet m.m.

Dessutom finns det flera personer som vill få ett uppdrag, men som känner sig för svaga eller så är det något annat som hindrar dem. Att be är ett stort förtroende och vi skulle kunna be mycket mer än vad vi gör idag. Om någon frågar: vad gör du i församlingen? Skulle man då kunna svara, att man ingår i pastoratets bönetjänst.

Inte helt färdig med tankarna, men bön kan förvandla och förflytta!

Joachim - som tror på många i tjänst.

I bänken på en söndag

Helgen har ägnats åt uppvaktning av svärmor i Huskvarna. Tre barn med familjer åt julbord och lyssnade på en "kristen" julkonsert under lördagen. Andreas, det ena barnbarnet, medverkade med sång, vilket han gjorde mycket bra. Söndagen ägnades bl. a. åt A6, som ju är bland de största köpcentra vi kan hitta i södra Sverige.

Tillsammans utgjorde denna helg en ganska normal helg i en vanlig svenska familj. Uppvaktningar och inköp, mat och underhållning. När jag satt där på A6, för jag sitter ofta utanför och väntar i själva gångstråket, roade jag mig med att studera folk. Ytterst få var glada, så att det syntes ett leende, ännu färre skrattade. Det kändes som man ägnar vardagarna för att tjäna in pengar och nu skall man sätta sprätt på dem och inte ens då är man glad!

Och var kommer kyrkan in i alla dessa människors liv, i de fall då detta saknas? Är det någon som drar i alla dessa människor eller får de skylla sig själva om de nu inte har någon relation med kyrkan eller kristna? Räcker det med att vi annonserar i tidningar om vår verksamhet eller behövs det något annat? Vi i kyrkan kan ibland tala om denna fruktansvärda konsumtion, men hur möter vi alla konsumenter? Nu är jag inte ute efter ytterligare käcka idéer, utan jag vill ta ett steg tillbaka i människors liv. Vad kan hjälpa alla människor att prioritera rätt i livet. Hur kan Guds vilja bli naturlig i en normalsvensk människas liv?

Sådana här funderingar kan man ha, när man inte sitter i kyrkbänken utan på en bänk på A6.

Joachim - som önskar att den största gåvan i jultid, skulle upptäckas av ännu fler.

Kyrka och politik

Med jämna mellanrum dyker det upp att Jesus skulle vara antingen socialdemokrat, moderat eller något annat. Diakonerna i Västerås har upprört somliga med sitt upprop. Se länken:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161078

Bland annat står det så här: " - Jag är lite förvånad över den starka politiska ståndpunkt kyrkan tar i en sådan här fråga då man öppet går ut och kritiserar regeringens socialpolitik."

Kyrkan och dess anställda bör stå fria från det partipolitiska. Erfarenheter från annat Polen visar att om kyrkan står på oppositionen sida, så kan det snart vända, så att man står på den styrandes sida. Solidaritet fick ju regeringsmakten i Polen. Kyrkan skall vara allas och i synnerhet de som på ett eller annat sätt behöver dess hjälp och stöd. De människorna har ingen politisk färg.

Jesus var, som jag tidigare sagt, väldigt radikal, samtidigt som han sa att Kejsaren skulle ha vad som tillhörde honom. Jesus sa, när en kvinna smörjde hans fötter med dyr balsam, att de fattiga har vi alltid bland oss. För kristendomen finns det alltså fler eftersträvansvärda mål! Än vad t. ex. politiken målar upp och det har ju med tro att göra. Kyrkans kallelse är i första hand att hjälpa människor med tro, en kristen tro! För oavsett politisk färg dör vi. Oavsett politisk färg söker vi svar på de stora frågorna om livets mening. Vi längtar efter en frid som övergår vårt förstånd och vi söker en tröst som räcker till all sorg. Allt detta finns inte i ett partiprogram!

Men för den skull skall vi vara politiska om det med det menas, att lägga sig i vad som sker i samhället. Skillnaden mellan att vara politisk och partipolitisk är inte alltid så lätt att se.

Joachim - som inte är med i några partipolitiska sammanhang.

Den kravlösa attityden

Balansen mellan att ställa krav och inte, är hårfin. En kvinna som heter Ann Herberlein skriver i Kyrkans tidning att "De kravlösa verksamheterna lockar". Och skriver bland annat om barnverksamheten. Hon skriver:

"Som en långsiktig inskolning
Man kan också se de öppna verksamheterna som en långsiktig inskolning i kyrkan. Men då måste man rakryggat tala om vad man tror, så att man kan möta ett religiöst sökande, säger hon.

– Det finns en förförisk lockelse i kravlöshet och lösa förbindelser, och det säger något om kyrkans identitet att man så ofta lägger sig så platt. Men talar man om vad man tror på och står för, då vinner man respekt, säger Ann Heberlein."

Vill man läsa hela artikeln finns den på:

http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/-de_kravlosa_verksamheterna_lockar-_0_7916.news.aspx

Att vara för kravfull stänger människor ute och att vara för "flat" håller inte kvar någon och vem bestämmer mellan dessa båda förhållningssätt? Naturligtvis har vi ett personligt ansvar och detta är det viktigaste. Att vi är det vi utger oss att vara. Ställer vi krav, måste vi i första hand ställa dem till oss själva. Det handlar om trovärdighet och äkthet. Men sedan handlar det om samhällets och församlingen krav.

Och här tror jag att vi har sett så många ledare och andra som misslyckats, så att vår respekt och vårt behov att följa ett kollektiv är inte särskilt stort. Det får ju egentligen inte med sig några större konsekvenser heller, att bryta! Den starka individualismen gör att man gör det som gagnar en själv och man följer de krav som inte tar för mycket energi från en. Detta leder till att s.k. svaga i samhället kan hamna utanför väldigt lätt och de s.k. starka sko sig.

Detta har vi sett inom politiken och inom andra områden. När nu näringslivets högsta tappar sina bonusar, så blir fallet stort. Därför behöver vi i olika sammanhang krav, så som Ann skriver i artikeln. Det måste bli tydligt i dessa tider var bl. a. Kyrkan står och att kristen tro är något levande. Annars blir vi kanske bara en gemenskap som ingen vill vara kvar i.

Joachim - som ser att Jesus ställer krav för att han bryr sig

Luciatåg

Har varit med om det traditionella luciafirandet med "Kidsbarnen". Knappt 50 barn bildar ett luciatåg med lucior, tärnor, pepparkaksgubbar, tomtar, stjärngossar samt en ren! Man blir rörd av att se dessa små stå där framme och sjunga, göra rörelser och plötsligt bara står där och vinka åt mamma eller någon annan.

Dessa tåg finns i alla våra kyrkor och vi blir berörda och både barnen och vuxna upplever här en form av bekräftelse. Barnen känner att det är stort och de vuxna är stolta och det känns som världens bekymmer för en stund är långt borta. Barnen sjunger "ett litet barn av Davids hus" och den sången handlar verkligen om att ett barn hjälper oss att tro.

Naturligtvis handlar det om Jesusbarnet, men det känns som alla barn kan hjälpa oss att förstå att det finns en Gud. När Jesus tar fram ett litet barn och säger att man måste bli som det, är det något viktigt. Jag tror att Jesus uppskattar våra luciatåg, fast det är en liten tomtenisse med.

Joachim - som mår bra av barn

Bekräftelse

Detta är ett ständigt återkommande behov vi har, enskilt och kollektivt, att vi behöver bekräftelse. Man vill bli sedd och känna sig värdefull. Ja, det finns många sätt att uttrycka detta på, men alla syftar till samma sak, nämligen vi vill bli älskade trots att vi vet att vi inte alltid förtjänar det.

Så här i jultid blir det extra känsligt för våra julklappar tenderar att bli en slags "bekräftelsesaker" som vill visa på vad vi tycker om mottagaren. Men det finns väl ingen gåva som kan visa den egentliga kärleken? Då brukar vi säga att det är tanken som räknas, det är liksom lite billigare så.

Hur ser ditt behov av bekräftelse ut? Jag tror inte du eller jag kan svara ärligt, för det är inte lätt att formulera sitt eget behov. En annan människas tid, pengar eller välmenta ord kan räcka väldigt långt eller inte alls. Det beror ju faktiskt väldigt mycket på mig själv. Vad jag tar emot och vad jag själv ger! Somliga av oss är så sårade av livet och omständigheterna, att det hjälper inte med all världens bekräftelse medan andra av oss blir glada över att endast möta ett litet leende.

Det är detta jag skulle vilja lyfta fram idag, att bekräftelse handlar minst lika mycket om mig själv som om den som ger. Idag finns det stor kritik mot att chefen, familjen, arbetskamrater m. fl. inte bekräftar tillräckligt. Men hurdan är man själv? Jag tror detta är så viktigt, för i dagens samhälle, där många bland oss inte mår så väl är det väldigt mycket projiceringar.

Jesus själv är den som uppmuntrar mest. Han har ju förmågan att lyfta fram vårt värde så att vi verkligen känner oss värdefulla. Hjälparen, den helige Anden, är otroligt duktig på att bekräfta. Så ber gärna om hans hjälp, när du känner att ditt behov av bekräftelse inte är tillgodosett.

Joachim - som funderar mycket kring detta med bekräftelse

Filmtips

Såg en film på DVD idag med titeln "The bucket list". Den handlar om två cancersjuka män som möts på ett sjukhus och lär där känna varandra. En bilmekaniker (Morgan Freeman) och en riktigt rik man (Jack Nicholson). De har ett halvår, till ett år, kvar att leva och gör tillsammans upp en lista på vad de vill hinna med före sin död.

De tar vara på den rike mannens förmögenhet och reser världen runt. Men det stora i filmen är deras interna relation. De berikar varandras liv och de "lever" mer än någonsin.

Jag är så lättrörd och känner att tårarna kommer. Samtidigt finns det så mycket humor i filmen. Om du fick ett allvarligt besked idag, skulle du då leva ditt liv som du gör? Räcker din tro? Står det rätt till med vår Herre och de närmaste? Ja, frågorna kan bli många och svåra. Men visst kan det innebära att man skärper till sig! Att inte alltid ta saker och ting för självklart. För den skull behöver det inte bli så allvarligt. Humorn är nödvändig och många gånger förlösande. Ett gott skratt är underbart.

Joachim - som oftast känner glädjen

Luciakröning

Idag kl. 19:00 kröns Kungsbackas Lucia i kyrkan. En välfylld kyrka får lyssna till god sång och musik. Det känns numera riktigt högtidligt och fint. Helena Wik leder det hela på ett utomordentligt sätt.

Det är många traditioner kring luciafirandet och det är rätt märkligt att det fortfarande tillåts i våra skolor, för det heter väl sancta Lucia och är i högsta grad en kristen gestalt.

Lucia är välkänd för de flesta och faktum är ju att hon enligt legenden är en martyr, alltså en som dog för sin kristna tro. Det röda skärpet och ljuskronan vill visar på detta. Varför växer firandet kring Lucia? Jo, för det handlar om ljus, något vackert, festande, sånger och musik som man känner igen. Man vill man ha effekten av något, men man vill inte se källan till det hela. Så är det ju med hela julfirandet. Man njuter av allt, men vill egentligen inte ha med den som orsakat det hela. Man hyllar det skapade mer än Skaparen.

Lucia skulle tvingas att överge sin tro på Jesus. Han var nummer ett i hennes liv och den platsen ville hennes fästman ha. När han inte fick det blev det svartsjuka och förföljelser. Liknande konsekvenser kan det bli för alla dem som menar att Jesus och kristendomen är nummer ett i vår tid. Men när man lyfter fram detta känns det lite som man fördärva stämningen, man blir en glädjedödare och det vill man ju inte vara. Frestelsen ligger nära till hands att tillåta och säga ja till allt, så länge vi har det mysigt. Detta sätt ligger lite i tiden, man känner igen trenderna.

Men den sanna glädjen är när just sanningen segrar, när hoppet tänds i en människas liv. När förlåtelsen finns tillgänglig. Det kämpade Lucia för och det är också vår kallelse. Hennes fästman sökte sin egen ära och det har aldrig hållit i längden. Det gäller att hitta källan. Vi söker den alla och den finns för oss alla!

Joachim - som tycker om luciatraditionernas innebörd.

Interreligiösa satsningar

Det är intressant att studera hur det ser ut i svensk kristenhet idag. Medan vi på denna Blogg tar upp ämnen som evangelisation och att det kan bli lite spänt i förhållande till omgivningen, vill andra lyfta fram den interreligiösa möjligheten. Se på följande länk vad som sker i Umeå stadsförsamling:

http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/forsamling_i_umea_anstaller_muslim_0_7884.news.aspx

För min egen del skulle jag ha svårt att vara arbetsledare åt en muslim. Jag tror inte att vederbörande deltar i nattvarden, det är ju de döptas gemenskap. Likadant handlar det ju om bl. a. söndagen och gudstjänsten. Jag tror dessutom att Jesus kom med frälsningen till alla, vilket betyder alla muslimer också.

Samma respekt som våra muslimska vänner önskar sig av omvärlden när det gäller deras tro och inte minst förhållandet till deras profet Muhammed, bör vi också förvänta oss gentemot Jesus Kristus, vår Frälsare. I detta behöver det inte bli någon polemik, vi är rörande överens om att vi båda vill att alla skall följa respektive lära och tro.

Att då anställa en muslim måste bli problematiskt för både muslimen och församlingen. Och vad tog missionsbefallningen vägen?

Joachim - som anser att säga ja till en, innebär att säga nej till en annan.

Andra söndagen i advent

Idag har ca 800 personer varit i Kungsbacka kyrka. En bra bit över 200 hundra människor firade gudstjänst på förmiddagen och sedan var det två konserter med husläkarna. De är duktiga och ambitiösa och sprider stor glädje.

Under förmiddagens gudstjänst togs de nya konfirmanderna emot, Alvin döptes och fem tacksägelser i samma gudstjänst. M. a. o. en brokig skara som skulle höra att Guds rike är nära, vilket ju är dagens tema. Lovsångsteamet var där och stämningen var hög. Frågan är bara om alla de olika personerna fick något med sig hem? Detta går ju naturligtvis inte att mäta, men det är viktigt att gudstjänsten inte blir en isolerad händelse utan finns i ett sammanhang. Tyvärr är det just detta som sker, att man kommer vid ett tillfälle och det kanske är givande, men det följs inte tillräckligt upp.

Jag tänker på det vi tidigare sagt om evangelisation och att hjälpa människor till tro. Om man möter någon som vill något mer, vad skall vi då erbjuda? Vi har pratat om Alpha mm. Men jag tänker på alla dem som jag mött idag. Detta är en spännande utmaning för oss alla!

Sammanfattningsvis vill jag bara säga att det varit en utmärkt dag.

Joachim - gillar när det är fullsatt.

Måste evangelisation alltid innebära att man är radikal?

Ber om ursäkt att det ibland dröjer med att era kommentarer syns. Dels beror det på att jag vill läsa dem före att de publiceras (vill inte ha massa svordommar mm) och jag kan vara upptagen eller bortrest. Men igår strulade min epost, så då gick det inte av den anledningen. Nog om detta.

Anders lyfte upp några funderingar som vi skulle kunna samlas lite kring och hela hans kommentar kan ni se under "ostförsäljning". Han skrev bl. a.

"Är det radikala vi skall vara när vi evangeliserar?"

"Frågan är inte bara vilka dessa faktorer är utan också om vi ALLA skulle kunna göra på samma vis, i så fall hur?"

"Att hjälpa någon, till kostnaden av att fler fjärmar sig från ”tron” blir en vågskål som inte är helt enkel att värdera. Hur gör vi då? Till vilket pris?"

"Jag tror inte den centrala frågan är hur radikala vi skall vara, utan snarare handlar detta åter om min relation med Gud. Hur känner du dig kallad att evangelisera? Vad vill Gud att jag skall göra. Det är inte en fråga om att vara radikal, utan handlar snarare om att bejaka min relation med Gud."

Det är många goda och intressanta funderingar Anderas har och de andra kommentarerna från de andra personerna är läsvärda om än mer konkreta.

Jag brukar säga att "man kan aldrig ge mer än vad man själv tagit emot". Detta gäller allt i livet och alltså även det som tillhör trons värld. Bara den som fått en sund relation till Jesus och till Gud vill egentligen berätta om den eller hjälpa andra till en tro. (Jfr förälskelsen, då man vill berätta för hela världen). Visserligen kan Gud använda varje människa eller situation.

Samtidigt handlar det om vilka gåvor som den helige Anden ger en person. Alla skall inte vara ute och evangeliserar, det vore förfärligt. Men då måste man hitta sin gåva. Det viktiga är att man inte blir bekväm och lat. Eller att rädslor tar över och man tänker att så länge man inte gör något så gör man ju inte fel. (Vi har berört detta tidigare). Det gäller att våga hoppa som på bilden!

Att vara radikal handlar om att inte anpassa sig till denna världen utan att fråga efter Guds vilja. Att helt enkelt våga vara en lärjunge, trots omgivningen reaktioner. Att vilja ta emot mer, för att kunna ge mer. Att räkna med att vår himmelske Fader kan förvandla varje människas liv. Ju mer lik Jesus jag är desto mer kommer jag nog att bli uppfattad som radikal av somliga och av andra som något annat.

Mina vänner, läs kommentarerna som skrivs. De är riktigt intressanta.

Joachim - som inte tror att radikalitet i sig själv leder till tro, men att evangelisation innebär många gånger att man upplevs som radikal.

Ostförsäljning och evangelisation

Lovade att återkomma och kan meddela att det gick riktigt bra. Träffade många glada människor i alla möjliga åldrar och en uttryckte verkligen sin glädje över kyrkans närvaro. Några trodde inte jag var präst och tyckte att ostförsäljningen hade tagit sig för stora proportioner med utklädda säljare. Men de ändrade sig när jag visade vart alla pengarna gick. De går till behövande i Kungsbacka.

En blev riktigt att arg och ville inte heller ha en dialog, synd om honom. Han såg mig som en månglare i templet och ville inte se det på något annat sätt. COOP var nöjda, jag var nöjd och det tåls att göras om någon gång. Vill samtidigt tacka er som kommit med kommentarer, skall lyfta fram dem senare.

Har idag varit i Buråskyrkan på en Alphadag. Jan Bakker som leder Alphaarbetet i Holland delande med sig av sina erfarenheter. På ett sätt hör detta ihop med osten. Om vi möter människor som på något sätt vill veta mer, är Alphakursen något fantastiskt att inbjuda till. Vi startar den 12 januari i Kungsbacka och det är så skönt att kunna bjuda in folk till detta och veta att det blir bra.

Alphadagen i Burås var allmän och vi var ca 15 olika församlingar representerade, många svenskkyrkliga. Men jag var den ende kyrkoherden som var där. Om inte församlingens ledare engagera sig i evangelistationsarbetet så får de frivilliga krafterna det besvärligt. De behöver ju stöd. Då säger någon kanske, att vi gör något annat. Om det är så, vill jag har reda på det, för så unika församlingar har vi inte, utan att vi kan dela med oss av sådant som bringar frukt. Jag är medveten om att Alpha bara är en metod, ett sätt att arbeta med, men det bringar bevisligen folk till överlåten tro.

Joachim - som är känner glädje över alla de sammanhang man möter hungrande människor, både när det gäller ost och evangelium.

Ostförsäljning

Talade med en vän igår om hur man skall föra ut det kristna budskapet och att man naturligtvis måste ha viss känsla så att man inte bara klampar in (Andens ledning). Han sa, att man kan ju inte bara stå på Kungsmässan och tala om Jesus, då blir man ju troligtvis betraktad som en idiot. Då sa jag att det är precis det jag skall göra i morgon, idag alltså. Jag skall sälja ost, äkta prästost på COOP mellan kl. 12:00 - 19:00. Naturligtvis i prästkläder och med tydlig kristen profil! Det blev riktigt roligt när han i sin fantasi såg framför sig hur jag blir dårförklarad.

Situationen är följande. Chefen på COOP i Kungsbacka, handlaren Magnus Wärff skänker hela vinsten och jag gör det gratis och alla pengar som vi eventuellt får in, går till behövande i Kungsbacka, alltså dem som finns runt omkring oss, och som kanske har drabbats av finanskrisen eller annat. Varje år är det riktigt besvärligt för många kring jultid.

Nu handlar det inte endast om pengar. Jag får träffa människor som jag kanske inte annars hade mött. COOP får reklam och framför allt kan vi hjälpa någon som behöver omsorg. En del av det kristna budskapet bli tydligt. Det finns en glädje i allt detta, som man inte får glömma bort. Men det viktigaste är ju naturligtvis inte vad vi stoppar i magen utan vad vårt inre blir mättat av. Förhoppningsvis kommer någon att ställa frågan till sig själv, hur står det till med den egna gudsrelation? Advent och Jul handlar ju om Jesus och en själv.

Jag återkommer hur det gick!

Joachim - som får vara en dåre för Jesu skull, för vems skull är du en dåre?

Hur radikala skall vi vara?

En anonym vän skrev en kommentar till en tidigare blogg:

"Vi är bara i början av den ekonomiska krisen (tror jag) och ju längre ner i krisen vi kommer desto större kommer behovet vara efter Jesus närvaro. På vilket sätt kan vi ytterligare nå ut med evangeliet till folket i Kungsbacka? D v s mer än vad som görs idag med Gudstjänster, Alphagrupper, Pannkakskyrkan, hemgrupper mm. Det är inte det att ni gör ett dåligt arbete i Kungsbacka församling utan tvärtom. Men det måste finnas något mer (radikalt) sätt att snabbt nå ut till människorna i vår kommun att Jesus i högsta grad är den levande Guden och vill låta sin kärlek flöda över oss."

Det skulle vara roligt och intressant om vi kunde stanna upp kring detta med mer radikalt sätt. Jesus själv anser jag vara väldigt radikal för sin omgivning och ändå var han så kärleksfull. Det måste finnas en sund balans mellan att få människor närmare det kristna och samtidigt inte skrämma bort dem. Idag är det en enorm flathet och passivitet från många kristna håll. Förr kanske det var mycket av skrämsel och rädslor. Men hur skall en modern radikalitet se ut?

Själv tror jag att det behövs mycket mer uppoffringar av tid, pengar mm. Vi har inte råd att vara bekväma utan det fodras hårt arbete om det skall ske en väckelse. Att vi vågar vara frimodiga och samtidigt ödmjuka. En annan aspekt är att vi troende behöver uppmuntra varandra. Det läggs alldeles för mycket energi på att bevaka varandra. Ingen av oss är perfekt utan alla har vi brister, men tillsammans är vi oslagbara!

Nu vill jag läsa era kommentarer om vad det innebär att vara radikal i kyrkliga sammanhang!

Joachim - som kanske är en liten rebell

Ogenerad individualism

Hörde igår detta hemska uttryck "ogenerad individualism". I det ligger att man sätter sig själv främst i alla lägen. Går barnen emot ens "jag" så drar man. Går frun eller mannen emot ens vilja och ambitioner så få det bli en separation. Är mitt arbete inte tillfredsställande på något sätt så måste det till en förändring. Det är det egna JAGET som styr i alla lägen. Så hemskt! och ändå är det i dag ganska vanligt.

Ibland undrar jag över varför Gud skapade oss med en så stark egoism (fri vilja). Eller kanske är det syndafallets värsta konsekvens. Att vi vill bara ha mer och mer. De två sista budorden om begärelse handlar ju om detta.

När nu rean satt i gång i våra affärer, vaknar detta till liv i en. Vem av oss vill inte göra ett fynd? Tänk om någon annan hinner före! Ofta hamnar vi i situationer där vi är kluvna. Ena delen av oss säger att vi inte behöver allt, och den andra säger att det vore roligt med något nytt. Vi kan nog alla drabbas av ogenerad individualism om förutsättningarna är tillräckligt lockande.

Men visst är det roliga att ge än att få! Visst är det roliga att skratta tillsammans med andra än att sitta själv. Visst är det viktigt att ha någon som kramar en när man är ledsen. Allt detta bör man tänka på när man blir alltför mycket jagfixerad! Att bygga församling är att ta vara på alla individerna och göra något fint ihop.

Joachim - som blir mer för kollektivet, ju äldre han blir

Listor kring Advent och Jul

Så här års skrivs många listor, både hemma och i tidningar. Det är önskelistor och det är 10 i topp listor osv.

Ett barn hade på skoj strukit över ordet "önske-" på sin lista och skrivit "krav-" istället. Och det ligger ju i tiden, att det ställs krav. Idag har bilproducenterna långa listor till både bolag och regeringar på hjälpinsatser.

Kungsbacka Posten som ibland skriver positivt om kyrkan hade i dagens "extra-tidning" en lista med vad som är inne och ute. Av det som var ute nämndes två saker: det första var prydnadskyrkor - med hänvisning att fler lämnar kyrkan och det andra var julkrubbor - med hänvisning att man föredrar tomtens hårda klappar. Nu var detta kanske lite mer på skämtnivå, men det är ändå viktigt med en liten kommentar! Antal utträden har minskat, så de är inte alls så många som tidningar och massmedia ger sken av! Och jag älskar julkrubbor och det lilla Jesusbarnet. Och hemma har jag en väldigt fin julkrubba/stall. Skriv väl om honom!

Ta bort Jesus! Ta bort julpsalmer och sånger! Ta bort allt som har med kristenheten att göra och låt tomten vara den store Guden tillsammans med andra världsreligioner. Ja, så kommer det kanske att se ut även i detta land om vi passivt bara blir betraktare! Jag känner mig som en "motvals käring", låt julen vara en kristen högtid! Vill man hitta på något annat är det också okey, men respektera Jesus och evangeliet!

Så på min lista är Jesus högst, tillsammans med familjen och friden. Ute på min lista är alla de som försöker skapa något sensationellt bara för sakens egen skull (speciellt nu kring julen). Det som är värdefullt behöver omvårdnad. Ibland glömmer vi det, både på det privata planet och i våra olika massmedier.

Joachim - som gillar Kungsbacka Posten och att ha en dialog

Kyrkoherdedag

Har idag varit på kyrkoherdeträff i stiftet. Drygt en tredjedel av kyrkoherdarna var samlade för att samtala och fundera över just detta att vara chef och andlig ledare i kyrkan. Som chef skall man bl. a. samla och leda de anställda, man skall dra åt samma håll som de förtroendevalda och inspirera de frivilliga krafterna. Det säger ju sig självt, att man kan inte vara alla till lags.

Det moderna sättet att vara chef på genomsyrar också kyrkoherderollen och idag möts vi av arbetsuppgifter som är väldigt varierande.

Men vi är herdar och som sådan har man ett särskilt ansvar. Man skall med sin "stav" visa på var det finns bete, det gäller även de får som vill gå åt ett annat håll! Det handlar om att visa på församlingens vision och mål. Man skall också samla dem nära sig, för att se hur de mår. Här kommer samtal och planeringar in.

Att vi har så mycket konflikter i kyrkan idag, vilket inte är mer än på andra ställen, är delvis beroende av att vi har en av världens äldsta organisationer. Samtidigt har vi massmedia på oss, som inte alltid lyfter fram de goda exempel som faktiskt finns. Det sas idag att allt en kyrkoherde görs skrivs i fetstil. Då handlar det framför allt inte om hur man sköter sitt jobb/kall utan hur man är mot frun eller barnen. Vad man handlar och hur man är klädd. Vilka man umgås med etc. Allt registreras och folk har synpunkter. Det tillhör kallet!

Vill man vara privat får man åka bort där ingen känner igen en.

En sådan här dag är nyttig eftersom vi är många som är i denna position. Församlingarna är ju inte till för oss och de övriga anställda utan tvärtom. Vi är kallade att tjäna och föra ut evangeliet och det kan vi alltid göra med mer vishet. Det finns inget som inte kan bli bättre. Det är nyttigt att ta del av varandras erfarenheter. Det gäller ju oss alla.

Joachim - en inspirerad kyrkoherde

Mångreligiöst möte i Uppsala

"Ceremonin i Uppsala domkyrka med mångreligiösa böner och hymner är uppseendeväckande. Det anser religionskännare som ställer sig frågande kring lämpligheten med de ceremoniella inslagen i Uppsala domkyrka." skriver tidningen Världen Idag. Läs hela artikeln på följande länk:

http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=3346&Itemid=98

Jag tycker det är ganska märkvärdigt att blanda ihop så mycket och man frågar sig om det finns något unikt kristet? När jag vänder mig till Jesus Kristus, kunde jag då lika väl vänt mig mot urtidsmänniskan Purusha? Jag anser att Jesus är unik och om jag säger Ja till honom säger jag Nej till andra! Jesus anspråk bemöter jag på samma sätt som författaren C S Lewis, att antingen är Jesus något av följande: En dåre, som har anspråk på att var Guds son. Jesus har alltså ett storhetsvansinne, eller så är Jesus en ondskefull bedragare. Medvetet luras han! Det tredje alternativet är att han faktiskt är den han utger sig att vara: Guds enfödde son. Något mellanting har han inte gett möjlighet till. Att vara lite Gud är inte ett alternativ för oss.

Om vi inte är tydliga i detta faller hela vitsen med en kyrka. Då blir vi bara i bästa fall en mysig gemenskap. Dopet blir inte en delaktighet i Kristus. Begravningen blir inte en stund av hopp eftersom Jesus inte är den uppståndne.

Min glädje och frimodighet, mitt hopp och min tro är så fast förankrad i Jesus Kristus. Utan honom blir tron meningslös, utan substans. Jag antar, utan att veta, att detta också blev tydligt i Uppsala domkyrka.

Läs dessa rader från KO om vad det innebär att Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund.

http://www.svenskakyrkan.se/tcrot/kyrkoordningen/filer/KO-avd-01.pdf

Joachim - som tror på goda samtal, om man vet var man själv står

Hur varierande kan det bli?

Denna måndag innehåller det mesta!

09:15 Adventsgudstjänst med 300 barn

10:00 Bankpersonal som vill "hjälpa" oss att förvalta kyrkans kapital

13:00 Arbetskretsens terminsavslutning

16:30 Konfirmandlektion med genomgång av gudstjänst och kyrkorum

19:00 måltid med kyrkokör och kyrkoråd i Hanhals

Hemma vid ca. 21:00. Då har vi inte räknat in alla telefonsamtal och planeringar. Ett dop höll på att försvinna i hanteringen.

Mitt i allt detta kan jag känna en enorm tacksamhet över livet och över att Gud / Jesus är med i så många sammanhang. Tänk efter själv, hur det ser ut i ditt eget liv? De viktigaste familjestunderna hör nära samman med kyrkan. De stora helgerna blir utan innehåll om man tar bort det kristna budskapet. Så många tillfällen till gemenskap som har sin självklara grund i något kristet! Och då handlar det om både glädje och sorg!

Men det största och mest utmanande skulle vara om allt detta fick komma in i vår vardag. Tänk vad många tillfällen av högtider vi missar i vår vardag. Om nu Jesus fyller allt det ovan sagda med innehåll, så finns det så mycket mer. I Bibeln ser man ju tydligt denna dubbelhet i att Jesus vara nära människorna i deras vardag och samtidigt gick han till synagogan eller templet. Det ena tar inte ut det andra. Kyrkan och min egen stora utmaning i framtiden är att vara en kristen, en lärjunge, i vardagen. Ljuset som övervinner mörkret vill lysa hela veckan i alla sammanhang vi står i, även under en gråmulen måndag.

Joachim - som gillar både vardag och helg

Advent - en högtid som håller

Har återigen upplevt en intensiv första advent. Tillsammans var det drygt 600 gudstjänstfirare vid de båda tillfällena! De var dessutom flest när vi firade nattvard under förmiddagen, vilket kanske inte alla hade tänkt sig. Men det är inte antalet, det är ju faktiskt fullt i alla våra kyrkor, som är så viktigt, utan den goda stämningen som råder.

Naturligtvis är psalmerna och musiken viktiga en sådan här söndag, men i år märktes att man mer kommenterade innehållet än formen. Adventbudskapet är stort, att Gud faktiskt kommer oss till mötes. Tänk vad vi letar efter Gud, när han redan har funnit oss! Tro är för många egentligen att våga öppna sitt inre och släppa kontrollen.

Det var av naturliga skäl många som jag inte kände igen idag, men samtidigt upplevdes det som en harmoni mellan kyrkvana och mindre kyrkvana. Vi sitter ju faktiskt i samma båt, alla är vi ju beroende av han som kommer. Förmiddagens fridshälsning var mäktig.

Nu är bönen att dagens gudstjänster skall ha fött något mer hos var och en. Att den frid som Jesus kommer med skall tas emot. Varje människa kämpar med sitt, men just där är Herren!

Han kommer inte uppifrån, han kommer mitt i vår tillvaro.

Joachim - en nöjd och tacksam präst

Beredelseord i Advent

Beredelseord är ord som skall hjälpa oss att koncentrera oss på vad vi bl. a kan lyfta fram ännu mer i våra liv. Berdelseordet kommer oftast i början av gudstjänsten och blir en inledning till den s. k. syndabekännelsen, i vilken vi få rensa ut det gamla för att fyllas med förlåtelsen och det nya.

Idag kunde jag valt att utgå från Paulus ord i Romarbrevet, som är en av dagens texter, där han uppmanar oss att leva värdigt, det är ju faktiskt ofta som vi inte gör det. Men det tänker jag inte göra, för jag tror inte man är mottaglig för att höra och ändra en sådan här stor dag. Det kan lätt upplevas som moralism.

Att påtala andras brister och även sina egna är viktigt och något som vi ständigt är i behov av. Tyvärr leder det som sagt var inte alltid några större förändringar. Tvärtom finns det en risk till försvar och en acceleration av bl. a. hårda ord och elaka tankar.

Jag kommer istället att utgå från de första orden från profeten Sakarja, där han skriver, "Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig."

Uppmaningen att glädja och jubla är något annat! Varenda en i kyrkan i dag har något att känna glädje och tacksamhet över. De har också lidande m.m men det måste inte alltid vara i fokus. För en del riktigt sjuka är det så naturligtvis, men för det stora flertalet, de har ju ändå haft förmågan att ta sig till kyrkan, så har de något att känna glädje över. Barn, vänner, församling, uppgifter, att man inte behöver svälta, tak över huvudet, sjukvård, skola mm. Raden kan göras otroligt lång. Djupast sett handlar det om att vi har en Gud som bryr sig om!

När man aldrig lyfter fram detta så bli det självklarheter som man inte alltid vårdar. Ex. Det finns de som många gånger klagar över sina vänner eller sjukdomar eller vad det nu kan vara inför de vännerna man har kvar. Dessa i sin tur orkar till slut inte lyssna utan riskerar också att försvinna.

Med glädje och tacksamhet är det annorlunda. De förlöser kraft, både hos en själv och andra, och hjälper en med det man måste kämpa. Jesus kom för att just lyfta av våra bördor och bringa glädje till oss. Det är Advent! Låt oss ta fasta på det. Hosianna, Davids son.

Joachim - som känner att mycket i livet är på en vågskål och Jesus vill att ena sidan skall vinna

Ny kyrksajt på nätet!

Det har kommit en ny webbsida där du kan tycka till om kyrkor. Så här skriver skaparen av sidan:

"Jag heter Ted, och det är jag som har gjort den här sajten. Du kan hjälpa till att göra sajten bättre genom att kommentera, recensera och ladda upp bilder från kyrkorna. Dina kommentarer kommer även synas på Minkarta.se - din alldeles egna, personliga karta."

Vidare står det inledningsvis:

"På kyrkokartan kan du söka bland över 3300 svenska kyrkor som ingår i Svenska Kyrkan. Här kan du recensera din lokala kyrka, hitta en vacker kyrka att besöka för en utflykt eller hitta en bra kyrka för exempelvis ett bröllop."

Själv är det med blandade känslor jag ser på dessa sidor. Risken blir stor för felaktiga jämförelser och att det helt enkelt blir fokus på fel saker. Men se efter själv och tyck till!

Adressen till länken är:

http://www.kyrkokartan.se/

Nu skall jag till Pannkakskyrkan. Det regnar och är allmänt otrevligt väder så det blir nog inte så många, men de som kommer skall möta värme!

Joachim - gillar kyrkan, särskilt när den är full av människor som firar mässan!

Barns frågor

Har precis avslutat adventsgudstjänsten med en skola. Det är en nåd att få vara med dessa barn och man har Jesu varningsord inom sig, där han är tydlig i att säga till oss, att inte förföra någon av dessa små. De är så älskade och mottagliga för det goda budskapet.

Fick av barnen två frågor. Den första var om man måste tro på Gud när man är präst. Att ett barn behöver ställa denna fråga är egentligen hemskt. Grund frågan är om man behöver tro på Jesus om man skall vara präst. För något år sedan blommade denna diskussion upp i Danmark och det var inte alldeles självklart. För mig är det solklart att den som står i tjänst som VDM (det gudomliga ordets tjänare) bör väl tro på budskapet man förmedlar. Vi talar ju inte i egen sak!

Den andra frågan var om man måste tro för att gå i kyrkan? Och då är ju svaret, att det behöver man inte. I kyrkan kontrollerar man inte människors tro, utan man får komma som man är. Sedan blev det tydligt att Advent betyder ankomst och att vi väntar på någon eller något. Och sången "Ett litet barn av Davids hus...." sjöngs och det rådde en mycket god stämning. Den höjdes dessutom av att de som är med i kyrkans barnkör (Kidsen) kom fram och sjöng inför sina kamrater i skolan. Det var stort och man märkte att de var stolta.

Tack Gud för all dessa barn och välsigna dem och deras familjer. Må de få en fridfull julhelg, där de känner sig älskade.

Joachim - som blir berörd av barn

Advent

Ingen i det här landet undgår att det är första Advent i helgen. Köpmännen tar fram alla sina saker, som man anser att kunderna måste ha. Jag personligen fattar inte modet med svarta stjärnor? Men andra tycker att det är snyggt. Lite glad blev jag i dag, när jag läste i tidningens undersökning bland ljusstakar, att en gammaldags adventsljusstake ger bästa "myskänslan".

Vi ordnar och fejar och väldigt många planerar in ett gudstjänstbesök under denna helg. Det är fantastiskt att våra kyrkor blir fyllda år efter år denna söndag. Svaret på frågan varför, är oftast för att alla älskar psalmerna och musiken. "Bereden väg för Herran....." är pampig, men innehållsmässigt handlar det ju om att förbereda sig för Guds son. Att det kan vara ett sådant intresse för detta (det är ju bra)?

Det stora utmaningen för mig och alla andra som har ett visst ansvar för gudstjänsterna i alla våra kyrkor är ju att se till att människor vill komma tillbaka! Att de verkligen får med sig något väsentligt och inte bara en mysstund. Denna helg är ett utmärkt tillfälle att bygga församling. Alla vi som vanligtvis sitter i bänkarna har här ett stort ansvar. Vi skall bjuda på oss själva och hjälpa eventuellt ovana, att känna sig välkomna och hemmastadda!

Var och en av oss måste fundera på vad vi har för förväntan på söndagen och hur den kan bidra till att bygga just Guds rike. Det är ju därför Konungen, Frälsaren kommer!

Joachim - gillar första Advent, men ännu mer andra.

Adventsandakt

I morgon kommer den första skolan och skall ha en adventsamling i kyrkan. Naturligtvis handlar det om förberedelser och förväntan inför julen. Men jag kan inte låta bli att fundera på vad som döljer sig inom de små liven som sitter där i bänkarna. Vad längtar de efter när det gäller julen? Vet de vad advent betyder och innebär? Troligtvis inte, eller åtminstone väldigt lite.

Samtidigt är ju julen till stor del barnens högtid och den har vi vuxna på något sätt nästan fördärvat för dem med alla våra klappar, för de har ju nästan redan allt. Vad skall de länga efter när det gäller prylar? Många har idag inte bara stereo och tv på rummet utan också en dator. Personligen tror jag att våra barn mest längtar efter närvarande föräldrar, fast de inte vet hur de skall uttrycka det. Jag tror att de behöver bekräftelse, inte i prylar, utan i omtanke som visar sig i tid och närhet, i ett vuxenöra som lyssnar och som kommer med kärleksfulla råd.

Var det inte allt detta den allra första advent handlade om, en kärleksfull person som kommer nära, inte med massa prylar utan med kärlek och nåd, ridandes på en åsna. Vi vuxna har samma behov, nämligen närhet och bekräftelse. Måtte denna advents- och jultid bli just detta, en tid för närhet mellan oss människor. Vi behöver det! Gud vill ha närhet, därför kommer han! Hosianna, Davids son!

Joachim - som ofta är relationsfixerad