Ber om ursäkt att det ibland dröjer med att era kommentarer syns. Dels beror det på att jag vill läsa dem före att de publiceras (vill inte ha massa svordommar mm) och jag kan vara upptagen eller bortrest. Men igår strulade min epost, så då gick det inte av den anledningen. Nog om detta.
Anders lyfte upp några funderingar som vi skulle kunna samlas lite kring och hela hans kommentar kan ni se under "ostförsäljning". Han skrev bl. a.
"Är det radikala vi skall vara när vi evangeliserar?"
"Frågan är inte bara vilka dessa faktorer är utan också om vi ALLA skulle kunna göra på samma vis, i så fall hur?"
"Att hjälpa någon, till kostnaden av att fler fjärmar sig från ”tron” blir en vågskål som inte är helt enkel att värdera. Hur gör vi då? Till vilket pris?"
"Jag tror inte den centrala frågan är hur radikala vi skall vara, utan snarare handlar detta åter om min relation med Gud. Hur känner du dig kallad att evangelisera? Vad vill Gud att jag skall göra. Det är inte en fråga om att vara radikal, utan handlar snarare om att bejaka min relation med Gud."
Det är många goda och intressanta funderingar Anderas har och de andra kommentarerna från de andra personerna är läsvärda om än mer konkreta.
Jag brukar säga att "man kan aldrig ge mer än vad man själv tagit emot". Detta gäller allt i livet och alltså även det som tillhör trons värld. Bara den som fått en sund relation till Jesus och till Gud vill egentligen berätta om den eller hjälpa andra till en tro. (Jfr förälskelsen, då man vill berätta för hela världen). Visserligen kan Gud använda varje människa eller situation.
Samtidigt handlar det om vilka gåvor som den helige Anden ger en person. Alla skall inte vara ute och evangeliserar, det vore förfärligt. Men då måste man hitta sin gåva. Det viktiga är att man inte blir bekväm och lat. Eller att rädslor tar över och man tänker att så länge man inte gör något så gör man ju inte fel. (Vi har berört detta tidigare). Det gäller att våga hoppa som på bilden!
Att vara radikal handlar om att inte anpassa sig till denna världen utan att fråga efter Guds vilja. Att helt enkelt våga vara en lärjunge, trots omgivningen reaktioner. Att vilja ta emot mer, för att kunna ge mer. Att räkna med att vår himmelske Fader kan förvandla varje människas liv. Ju mer lik Jesus jag är desto mer kommer jag nog att bli uppfattad som radikal av somliga och av andra som något annat.
Mina vänner, läs kommentarerna som skrivs. De är riktigt intressanta.
Joachim - som inte tror att radikalitet i sig själv leder till tro, men att evangelisation innebär många gånger att man upplevs som radikal.
1 kommentar:
Egentligen skall vi kanske inte fastna i hur radikala vi skall vara eller vad det innebär att vara radikal?
Oavsett vad vi kallar det så handlar ju hela frågan om hur vi skall kunna dela med oss och förmedla den tro och övertygelse vi har.
När man själv känner den trygghet och det hopp som tron ger vill man ju nästan instinktivt dela med sig, så att andra får chansen att uppleva samma känsla.
Där ligger det nog mycket i det du skriver Joachim, att man kan inte "ge mer än vad man själv tagit emot"
Jag håller helt med Anders (och hoppas jag uppfattar det rätt)att alla inte skall evangelisera och att de som känner sig kallade kan göra det på många olika sätt. Vi har olika gåvor, förmågor och skall göra det som känns riktigt för var och en.
Det ena är ju inte mer värt än det andra och det är ju det vi tillsammans kan åstakomma, som är värt något.
Jag tror dock att man ibland måste våga lite nya grepp för att nå folk. Vi måste komma lite utanför kyrkans väggar. Men det handlar ju inte om att pådyvla folk tron, utan att få dom nyfikna och intresserade.
Det du Anders skriver om dina samtal med ungdomar får mig att tänka på Alpha-kurserna, där man ju faktiskt vid samtalet i grupper tar upp och pratar om dessa frågor med kursdeltagarna utifrån deras syn på "Gud, kärlek, själen m.m" i första hand och inte tvärt om.
Men, jag tror att om man sedan blir tillfrågad vad man själv tror (oavsett om det är Alpha-kurs eller om man pratar med ungdomar, med vänner, arbetskamrater) så måste man våga tala om vad man tror på och stå för det. Det handlar ju om trovärdighet.
Jag föreslog ju själv t.ex. en monter på Kungsmässan och att jag skulle kunna tänka mig att stå där. Det innebär ju inte att jag skulle stå där och "mässa" om Jesus, utan bara visa på att kyrkan finns bland folk och ge folk en möjlighet att prata med någon kristen och kanske väcka nyfikenhet.
Detta har jag aldrig gjort och vet inte om jag passar för det, men ibland kanske jag måste våga prova lite för att se om det är min gåva. Men jag måste ju då givetvis känna lite lust till det och sedan kanske vara beredd att säga till mig själv.........nej, det här var inte min grej.
Jag ser inga motsättningar i att vi har olika gåvor, utan det är väl snarare vår styrka........att vi med ett gemensamt mål kan komplettera varandra.
Skicka en kommentar