Sonens resa

Idag far den 16-årige sonen på en lång resa. Drygt två veckor skall han tillsammans med en jämnårig kamrat resa runt medelhavet. Först flyger de ner till Barcelona för att sedan går ombord på ett stort kryssningsfartyg. Sedan skall de under dagarna njuta och besöka platser runt hela medelhavet, även borta i Egypten. Med andra ord en riktigt bra resa.

Men nu kommer frågan, är man riktigt klok som släpper i väg sin tonåring? Borde man inte som förälder ta större ansvar? Tänk om det händer något? Världen är ju så konstig idag, så allt kan ju hända! Man vill som förälder ha en viss kontroll och man känner en oro över att inte kunna vara till hands. Är han verkligen redo för att på egen hand ge sig ut i den stora världen?

Jag kan inte låta bli att tänka på vår himmelske Fader. Om jag tycker att det finns många tankar och känslor kring en son, hur besvärligt är det då inte för Gud, som skall tänka på alla sina barn. Men älskar man någon, så måste man ge frihet till att ta ansvar. Sedan är det alltid en avvägning hur och när och på vilket sätt.

Men Gud lämnar ingen av oss totalt ensam, utan den helige Anden är med oss under hela vår livsresa. Många gånger far vi illa, men då har vi alltid möjlighet att möta Gud i de olika nådemedlen (Bibeln, dopets gemenskap, nattvarden och att vi ständigt kan be). Jag sa till sonen att vi är inte längre bort än ett telefonsamtal. Gud är inte längre bort än en bön, skulle man kunna dra en parallell till.

Nu lägger vi sonen i Guds händer, så får vi alla göra med alla våra barn. De behöver sin frihet. Frihet att också komma tillbaks, liksom vi av fri vilja får komma till Gud, när vi varit borta.

Joachim - en ganska lugn förälder, fast lite orolig