I alla möjliga sammanhang märker man i dag att den som är kristen eller har en annan trosövertygelse kan ägna sig åt detta på sin fritid. I skolan, på jobbet eller var det nu är råder s. k. religionsfrihet (Frihet från religion?), att det skall vara en slags neutralitet. Hur denna neutralitet skall se ut måste ju någon bestämma och den som bestämmer detta har ju sin syn på religion.
Jag tror nämligen att vi alla är ganska subjektiva och vi utgår från den plats vi befinner oss på. Det är svårt att uppnå en objektivitet utan att ta bort många livsdimensioner. Det är som att göra en maträtt och säga att inga kryddor är tillåtna och vi måste ta bort allt som kan orsaka allergi och sedan skall den rätten gälla för alla. Man hittar säkert något. Då menar man samtidigt att man kan presentera trons innehåll på en kunskapsnivå eller enbart på något annat informativt sätt och på så sätt ge rättvisa åt religionen. Men säg att salt är salt utan att smaka?
Problemet är att ens tro är inte en privatsak, en hobbyverksamhet som man bara kan ägna sig åt på fritiden. En sund och äkta tro genomsyrar ens inre och påverkar hur man ser på andra människor, vilka regler om man kommer överens om och hur man svarar på andra stora frågor. Ens religion påverkar också hur man lever sitt liv med mat och ledigheter. Eftersom jag anser att detta är ett kristet land, så bör det i första hand vara kristendomen som styr allt detta.
Därför kommer den s. k. neutraliteten i samhället leda fram till mer konfessions (bekännelse-) inriktade arbetsplatser. Och så kommer man att säga att religionerna är orsak till spänningar i samhället. Kommunismen försökte en gång råda bot på detta genom att förbjuda detta "opium" för folket. Men det blev tvärtom. I länder i dag, där man med makt och politiska medel försökt ta bort religionen, i synnerhet kristendomen, har den snarare ökat enormt. I Kina och andra länder ökar kristendomen med flera tiotusen om dagen.
Vad vill jag ha sagt med allt detta. Jo, för att hitta en lösning måste man förstå att tron är livsviktig för människor. Att mena att man kan lägga av sig tron som en yttre klädesdräkt är omöjligt, för den fyller ens inre. Jag vill inte ha ett samhälle, där vi helt delar upp oss i olika grupper, men lösningen är inte att behandla kristna, eller för den del andra religioner, som om de ägnar sig åt en hobbyverksamhet, som har samma grund som att tro på en tomte.
Joachim - som inte har svar, men funderar på hur man skall hitta kärleksfulla lösningar utan att någon skall behöva känna sig kränkt, inte heller den som är bekännande kristen.
7 kommentarer:
Idag såg jag något mycket trevligt i Norra Halland. På första sidan var det en bild på skolbarn som hade julspel i Åsa kyrka. Detta apropå en föregående blogg om skolavslutning.
Om jag hittat någorlunda riktiga siffror så är fortfarande ca 75% av svenska folket medlemmar i Svenska Kyrkan.
När man idag har möjligheten att gå ur Svenska Kyrkan och då dessutom spara lite pengar kan jag inte göra annat än att dra slutsatsen att en klar majoritet av svenska folket ändå är mer för kristendomen än emot den. Jag tror att en majoritet som även om dom inte är på något sätt aktivt troende tycker att kyrkan är bra och viktig i samhället.
Kyrkan fyller en funktion och står för mycket gott oavsett om man tror fullt ut på buskapet eller inte. Jag tror också att man trots allt åtminstonde inte har så mycket emot de kristna traditionerna.
Jag tror att det hos väldigt många människor innerst inne finns en tro som man inte riktigt vill och vågar bejaka.
Den grupp som är ateister och aktivt är emot kristendomen tror jag är en ganska liten del av svenska folket än så länge, trots allt.
Men dom syns och hörs desto mer och jag upplever att dom vill ha bekräftelse på sin "tro".
Problemet då är att den stora majoriteten är tyst och tyvärr stämmer nog det gamla talesättet, "den som tiger samtycker". Detta blir i längden ett problem, för den stora majoriteten riskerar att kvävas och inte ha engagemang att stå emot denna minoritet som är emot kristendomen. Det är ju många gånger denna minoritet av icke kristna som styr vad man får och inte får tycka offentligt idag.
Kvar blir då bara de aktivt troende kristna, som inte har behovet i sig själva att höja rösten för att bekräfta sig. Snarare gör man det i så fall för att Jesus sagt att "man skall gå ut och göra.....o.s.v".
Kan vi få majoriteten att förstå att det bara är en liten del som vill motarbeta kristendomen och dess traditioner kan vi kanske bromsa avkristningen.
Sen är det ju som sagts tidigare viktigt att de aktivt kristna hörs och syns och på så sätt blir ett naturligt inslag "i vardagen".
Apropå det såg jag att "streetchurch" skulle ha en 48-timmarsmanifestation i Stockholm i vår. Finns att se på youtube.com om man vill.
Ja, det var några tankar som jag funderat på sedan bloggen om "skolavslutning och annat"
http://www.godtube.com/view_video.php?viewkey=905620397b19c9d24978
Religionsfrihet innebär ju både rätten att ha en tro och att utöva den, och rätten att vara utan tro och att inte bli påtvingad någon.
På de flesta arbetsplatser idag finns ju anställda med olika religiösa tillhörigheter och icke-troende. Man måste kunna samarbeta och dra åt samma håll, trots att man har olika tro.
Företagen vänder sig oftast, om de inte har en särskild religiös inriktning, till kunder med olika åsikter och tro. För att kunna göra det måste man inta en viss neutralitet vad gäller religion utåt. Vissa företag har som policy att inte yttra sig i frågor som gäller politik och religion offentligt. Kanske särskilt de som är multinationella.
Jag känner inte till något företag som inte tillåter sina anställda att ha en tro, men däremot kanske man inte vill att personalen ska försöka "missionera" och "vittna" på arbetstid, varken för sina arbetskamrater eller kunder. Därför att de kan känna sig pådyvlade något de inte vill, och kanske inte just i den situationen.
För företag som har en viss inriktning och som vänder sig till en viss kundkrets, tex kristna, är det förstås en annan sak. Där kan man ha en annan hållning, av naturliga skäl.
PS. Noterar att du inte har svarat på mina tidigare frågor. Det skulle vara intressant att få veta vad du tycker!
/grundskollärare
Käre grundskollärare
Du är aktiv och det känns som du stör dig på alla de sammanhang där man riskerar att bli påverkad av kristen tro. Det måste vara jobbigt för dig eftersom det finns ytterst få miljöer idag där man inte bli påverkad av något. Ta all reklam t. ex. Men det är kanske enbart det kristna du stör dig på?
När det gäller kristendomen tycker jag att det hålls en väldigt låg profil med tanke på att ca 80% är medlemmar (Kungsbacka pastorat). Vi skulle och borde kanske vara mer högljudda!?
I och med att du anstränger dig och kommenterar på min blogg betyder det ju att du vill påverka andra också! Dessutom är jag ju hygglig och tar i det du skriver! Det visar på en viss frikostighet. Dessutom kommer du att få svar på dina andra frågor efter helgerna. Just nu känns det som inte tiden räcker till.
MvH Joachim
Du skriver att jag är "aktiv". Vad menar du? Menar du att jag läser din blogg och ger en kommentar om det du skriver? Det stämmer, det har jag gjort vid två tillfällen,det skulle inte jag kalla att vara "aktiv", precis. Jag har inte strösslat med kommentarerna här.
Jag trodde nämligen att det var det som var meningen med din blogg, att få respons på det du skriver? Det brukar iallafall vara meningen med de flesta bloggar. Det finns också bloggar där skribenter inte har någon kommentarsfunktion, och då betyder det ju att den som skriver inte vill ha några kommentarer. Då blir det en monolog istället för dialog.
Tolkar jag dig rätt, med anledning till att du uppenbarligen ogillar att jag ger respons på det du skriver, att du inte är intresserad av att få kommentarer här på bloggen? Eller är du enbart intresserad av att få kommentarer av människor som tycker exakt som du själv? De som har andra infallsvinklar eller funderingar göre sig icke besvär med att skriva något? Känns det besvärande?
Jag tycker att själva grejen med en blogg är just dialog, att olika människor kan utbyta tankar och funderingar. De bloggar där olika åsikter finns, och man kan diskutera saker, brukar jag tycka är de som är mest intressanta. Det blir trist om precis alla tycker precis likadant, och det uppstår ingen riktig dialog då. Man kan tycka olika men ändå vara hövlig och respektera varandra. Kanske lär man sig något av någon annan! Man kan få nya infallsvinklar.
Vill man inte ha kommentarer kanske det skulle vara en god idé att stänga av kommentarsfunktionen? Eller så får du skriva ned några regler för vilka åsikter som ska vara tillåtna...
Jag har människor med olika tro i min närmsta omgivning IRL, och är själv intresserad av det som rör religion.
Jag har också religionsämnet i min utbildning, och det skulle jag inte haft om jag inte hade tyckt att det var betydelselöst eller ointressant.
Som jag nog har skrivit tidigare, som lärare i en mångkulturell skola med elever och personal med olika religionstillhörighet, faller det sig ganska naturligt att reflektera över hur vi i bl a skolan ska förhålla oss till det. Samhället är ju långt ifrån så homogent som det var förr, och det innebär att förändringar sker på olika plan, och dessa förändringar måste vi förhålla oss till på olika sätt. När samhället förändras så innebär det förändringar även för oss i skolan.
Vi i skolan måste också enligt lag vara mycket mer neutrala när det gäller religion, eftersom vi inte ensidigt får påverka eleverna. Vi ska inte tala om för eleverna vilken religion som är "rätt", det är inte vår uppgift. Ni som arbetar i kyrkor har helt andra regler. De här skillnadrna gör att skolan och kyrkor ibland krockar, och lärare och präster ser på saker utifrån olika perspektiv. Våra arbetsvillkor är olika, så det är inte så konstigt. Trots det tycker jag att man borde kunna föra en dialog och samtala med varandra, eller?
/grundskollärare
Grundskollärare
När jag skriver att du är aktiv är det positivt menat, att du faktiskt både läser min blogg och skriver. Genom dina kommenatarer visar du på ett engagemang i dessa frågor, som jag dessutom tror du har i andra sammanhang. Du verkar både påläst och intresserad.
Att vi sedan inte tycker lika är väl inte så konstigt. Det du däremot lite felaktigt, tycker jag, vill påskina är att jag endast är intresserad av kommentarer som håller med i det jag skriver.
För det första har jag tagit med alla kommenatarer som skrivits av andra. Att jag har möjlighet till cencur är att jag tänker inte vara med om personliga påhopp eller ett språk fullt av svordomar.
För det andra tror jag man kan ha olika infallsvinklar på saker och ting, utan att man nödvändigtvis måste tala emot varandra. Läser man de kommentarer som skrivits, så har det varit varierande förslag på hur man skall t.ex. bygga församling. Jag tror inte man skall söka polemik utan just dialog.
Om du tycker att mina svar är för ofullständiga eller att mitt engagemang inte är tillräckligt så ber jag om ursäkt. Jag har sedan första Advent haft otroligt mycket att göra och har en del även nu i terminsupptakten. Min prioritering är, då tiden inte räcker till, inte bloggen utan kontakten med människor "live". Jag har sagt att jag skall återkomma till de spörsmål, som vi haft uppe!
Vänliga hälsningar Joachim
Har funderat lite över det här med religionsfrihet i skolan sedan jag läst kommentarerna här och Clara Lidströms artikel under "En modig ung tjej".
Skollagen reglerar att undervisningen i skolan skall vara ickekonfessionell.
Detta ord "ickekonfessionell" hittar jag på "Wikipedia". Det finns med när man läser vad som står om Humanisterna på Wikipedia.
I förklaringen vad humanisterna står för står i en mening..."Bland aktiviteterna finns bland annat.......lobbyarbete för att den obligatoriska skolan ska vara icke-konfessionell, det vill säga inte ha en religiös inriktning".
Vidare står det i inledningen att "Humanisterna (tidigare Human-Etiska Förbundet), ett förbund med nio lokalavldeningar (i Sverige) för personer med en sekulär,(icke-religiös) livsåskådning som kallas humanism, med syfte att främja denna livssyn".
Tittar man sedan hur man definierar "livsåskådning", så står det, "En livsåskådning är en människas eller en organisations övertygelse eller föreställning om hur människan eller samhället är eller bör sträva efter att vara. Övertygelsen kan vara politisk, religiös, ideologisk".
Det måste ju betyda att såväl kristendomen som humanismen är livsåskådningar.
Är man då neutral i skolan när man säger att undervisningen skall vara icke-konfessionell, d.v.s, det som humanisterna (som då står för en livsåskådning likaväl som kristendomen, islam o.s.v....)som inte kan betraktas som en neutral organisation/förbund strävar efter?
Jag tycker det känns som vi/skolan har blivit lite lurade angående vad som är neutralt!
Eller är det kanske egentligen precis så som Clara Lidström skriver att hur man än tycker och tänker eller avstår så tar man ställning? Nog tycker jag att det ligger någonting i det.
Med hänvisning till det jag hitills skrivit tycker jag det är rimligt att även skollagen måste tolkas, precis som alla andra lagar och vad jag har kunnat läsa mig till så är det inte förbjudet att ha skolavslutning i kyrkan. Det hänger i stället på hur besöket i kyrkan utformas.
Om vi håller oss till Kungsbacka Kommun så är tydligen 80% av invånarna medlemmar i Svenska Kyrkan (några procent lägre i hela riket tror jag). Jag kan inte tolka det på annat sätt än att även om inte 80% anser sig vara "aktivt kristna" så "accepterar" dom i vart fall till största delen den kristna traditionen och kanske även tron. Hur många som är "verkligt troende" är ju svårt att avgöra (för alla troende går inte i kyrkan och är aktiva).
Jag menar att om dessa 80% skulle anse att det kristna budskapet är fullständigt falskt och skadligt och dessutom kostar pengar, så är jag övertygad om att de skulle gått ur Svenska Kyrkan. Allt annat vore att undervärdera dessa 80% Kungsbackabor.
Är det då inte rimligt att dessa 80% medlemmars barn får möjlighet att någon gång om året ta del av den kristna traditionen. Jag tänker då speciellt på besök i kyrkan vid jul, eftersom julen är en kristen tradition.
Det känns som att en väldigt liten del av föräldrar genom "höga röster" och hänvisning till en ganska tolkningsbar lag styr en lite mer lågmäld majoritet som blir passiva och osäkra.
Avslutningsvis vill jag bara framhålla att jag är givetvis för religionsfrihet och att man inte skall styra eller påverka barnen angående vilken livsåskådning som är den riktiga.
Jag tycker faktiskt inte att man gör det genom ett besök i kyrkan en gång om året i ett land som faktiskt är ansett som kristet (och det styrks väl av medlemsantalet), även om det också är sekulariserat.
Man konstaterar bara och visar hur det är i Sverige religiöst än så länge i vart fall.
Ja, det finns mycket mer att säga, men jag nöjer mig här så länge.
Skicka en kommentar