Komminister - 100% tillsvidareanställning

Kungsbacka-Hanhals församling söker komminister att ingå i ett engagerat arbetslag på 30 personer.

Församlingen har både stor bredd och ett djup i sin verksamhet. Med den tydliga visionen att vi vill att ”alla människor i Kungsbacka-Hanhals skall få en personlig tro på Jesus Kristus” blir du en viktig medarbetare.

Församlingen har ca 10 000 medlemmar. Alphakurser och andra undervisningstillfällen visar tydligt på Evangeliet. Lovsången och bönen går som en röd tråd igenom verksamheten. Kungsbacka kommun är en av de mest expansiva kommunerna i landet och som central församling vill vi erbjuda en god andlig miljö.

Vi önskar av Dig att:

• Du är en god förkunnare där bön och bibelförankring är en viktig del. Mötet med församlingsborna i deras vardag är en annan viktig del.

• Du ser gudstjänstlivet, med Kristus i centrum, som navet i verksamheten.

• Du är en ”allroundpräst” som vill arbeta med helheten utifrån församlingsbornas förutsättningar.

• Du är en ”kärleksfull fighter” som står upp för arbetslaget, för gudstjänstfirarna och de frivilliga.

• Du skall vara prestigelös och se styrkan i samverkan och delaktighet som en tillgång i arbetet att bygga församling.

Vi erbjuder Dig:

• Att ta ansvar främst för gudstjänstlivet i Hanhals kyrka, men hela församlingen växer och nya utmaningar kommer kontinuerligt.

• En mångfald av gudstjänster där musiken har stort utrymme.

• Ett engagerat arbetslag vars arbetssätt präglas av delaktighet och inflytande.

• Att vara i en församling där gudstjänstfirarna ökar i antal. Nya utmaningar och möjligheter medför att  människor blir engagerade. Förutom hemgruppsarbetet jobbar vi just nu upp ett arbete med ”kvartersombud”.

• En marknadsmässig lön, förmåner såsom friskvårdsersättning, företagshälsovård och sjukvårdsförmåner.

Vi ser gärna att du kan påbörja din anställning hos oss snarast möjligt.

Välkommen med din ansökan bestående av personligt brev och CV, senast den 27 dec. 2012 (OBS! Senare datum än i annonsen i KT). Var vänlig uppge löneanspråk i din ansökan.

Vi ser gärna att du skickar in ansökan via epost:

kungsbacka.pastorat@svenskakyrkan.se

Vill du veta mera så kontakta gärna någon av nedanstående personer:

Joachim Holmgren, kyrkoherde

0702 777720     

joachim.holmgren@svenskakyrkan.se

Eva Kårstad, kyrkorådets ordförande

0725324444

eva.karstad@telia.com

Facklig företrädare, KyrkaA

Anna-Lisa Saar

0705 150022     

anna-lisa.saar@kyrka.se

Brist på kunskap

Blev förra veckan uppringt av en journalist när det gäller att en av Oas inspiratörerna skall vara med i en satsning i Norra Skåne. Man hade från ett speciellt håll reagerat, vilket fick journalisten att ringa mig. Och frågor som kom var om vi i Oasrörelsen var en kyrka som t ex livets ord. Om vi viger och döper folk i Oas. Man hade hört att vi var emot både det ena och det andra.

Efter helgen och dess utvärdering kan man konstatera att farhågorna var klart överdrivna. Vittnesbörd om hur bra helgen hade varit har kommit till min kännedom och det var mer välfyllt i kyrkan än på länge.

Oas vill vara en just förnyelserörelse som inspirerar människor där de befinner sig, unga och äldre, kvinnor och män. Och faktum är att man lyckas mycket väl när man läser utvärderingar och ser på frukten som t ex sommarmötena för med sig. Varför inte glädja sig över detta? och se att det bidrar till att kristenheten växer där det annars kanske är mycket öken.

Samtidigt kom i dagarna ett partis valmanifest för nästa års kyrkoval och det ser ut så här:

Svenska kyrkan ska sätta människornas behov i centrum.

1. Visa lyhördhet och omsorg vid dop, konfirmation, vigslar och begravningar!

2. Förena goda traditioner med nytänkande så att fler känner sig delaktiga!

3. Håll Sveriges kyrkobyggnader och kyrkogårdar öppna och välvårdade! 

Svenska kyrkan ska stå upp för allas lika rätt och värde. 

4. Visa att kvinnoprästmotstånd och homofobi inte hör hemma i folkkyrkan!

5. Arbeta för internationell solidaritet, social rättvisa och hållbar utveckling! 

6. Var drivande i religionsdialog och i arbetet mot mobbning och rasism! 

Svenska kyrkan ska bekämpa de växande klassklyftorna.

7. Slå larm när kommun, landsting och stat inte tar sitt ansvar för välfärden!

8. Avskaffa alla avgifter i Svenska kyrkans barn- och ungdomsverksamhet!

9. Skapa fler sommarjobb åt ungdomar i samverkan med kommunerna!

Svenska kyrkan ska bidra till gemenskap och utveckling

10. Ta vara på församlingshemmen som öppna mötesplatser i lokalsamhället! 

11. Skapa en god arbetsmiljö och utvecklingsmöjligheter för alla anställda!

12. Bedriv diakonal verksamhet som bryter ensamhet och utanförskap!

Allt detta är nog gott, men fortfarande känner jag att kyrkans grundläggande kallelse är att förkunna Jesus, som den uppståndne och som förändrar liv också idag och att detta behöver synliggöras på något sätt. När Jesus och den hjälpare som han sänder ut får verka i människors hjärtan, så kan vi visa på en sund lyhördhet, apropå manifestet ovan. Då vet vi vilka traditioner vi talar om och varför vi skall vårda våra kyrkor. Då kan det finnas respekt för den som tänker annorlunda än en själv och den kärlek som Jesus visar på är man beredd på att räcka vidare.

Ja, så här kan man gå vidare i listan ovan. Och det Oas och jag vill försöka är att just att visa på denna centrala del i det kristna livet. Att det börjar med var och ens relation till trons kärna och stjärna. Att både vara "hörare" och "görare". Det är just nu så många som missar målet med livet i och med att de saknar en levande relation till Frälsaren. Och det jag önskar är en större tydlighet vad det innebär att vara just kyrka. Vad är kärnverksamheten i kyrkans liv och hur hjälper vi journalister och andra att få kunskap i detta. Det är inte lätt att ha en dialog om man inte vet var man själv står. För uppenbarligen är det så idag att det finns inte för mycket kunskap om vad kristen tro egentligen handlar om utan snarare tvärtom och då behövs det många arbetare i Herrens vingård.

Joachim - som ser att vi har mycket att göra i detta land

Vikten av att lyssna

Till den allmänna vänligheten hör att man frågar personen man möter: -"Hur är det"? eller -"Hur mår du"?
Denna omsorg kommer ofta strax före möten, då man ses för att man är kallad samman eller i telefonen när man ringer upp i ett helt annat ärende.

Jag tillhör dem som själv ställer frågan, även om jag är lite sämre på det än många andra och det jag funderar på är om man, jag och andra, verkligen är beredda att lyssna på svaret. För som jag skrev i den lokala tidningen häromdagen: "Ett sant lyssnade är att både höra vad den andre säger och försöka förstå vad som menas med orden, kroppsspråket och situationen."

Sanningen är ju att de flesta bär på sådant man kanske inte vill berätta eller det skulle ta alldeles för lång tid att redogöra. Detta leder till att man svarar -"Jo, det är bra!" eller -"Det kunde vara bättre, men det hjälper inte att klaga". 

Trots en viss brist på äkthet, så är det ändå så att det sociala spelet påbjuder frågekonversationen, annars uppvisar man ingen empati. Då är man en som inte bryr sig om. I allt detta finns det naturligtvis äkta och genuin omsorg och kärlek. Men det är fascinerande hur vi går in i mönster, som är svåra att bryta. 

Ibland, när jag eller du har varit alltför tydlig i hur man mår, så har det kanske inte blivit den förväntade reaktionen, att den andre visar på förståelse eller liknade, utan det har varit lite mer "tycka synd om" reaktion och det kanske man inte vill. Få människor jag mött uttrycker att man vill att man skall tycka synd om dem, men väldigt många uttrycker behov av bekräftelse. Detta är definitivt inte samma sak.

Hela resonemanget handlar om hur vi bygger upp trovärdiga relationer. I dessa ingår både tid att berätta, att lyssna och visar på förståelse. Ju högre tempot är uppskruvat desto svårare blir det att hålla samma nivå som tidigare. Med nya kommunikationskanaler vet vi hur andra mår utan att behöva fråga. Den starka individualismen innebär också att vi, ärligt talat, inte bryr oss om varandra lika mycket som förr. 

Detta leder till ett samhälle där, trots all möjlighet till ökad kommunikation, flera känner sig ensamma och där vi i olika sammanhang ger och har dåligt samvete för att vi inte följer outtalade normer.

För mig är det mest aktuellt inför söndagens gudstjänst, då man möter de regelbundna firarna som är en bra bit över hundra personer. Man kanske inte setts på en eller två veckor och man skulle naturligtvis haft möjlighet att lyssna bättre. Någon har sorg, en annan är sjuk etc. Och detta är något hela församlingen delar. Ett fåtal anställda kan inte klarar av det som är hela församlingens uppdrag. 

Det är också i detta sammanhang jag funderar på vad bibeln säger om äldste. Vi har kyrkvärdar, tre under de flesta gudstjänsterna. En präst och en diakon är i tjänst varje söndag samt musiker och vaktmästare. Detta är sju personer, men det räcker inte! I takt med att alltfler mår sämre i samhället så behövs det större resurser.
Äldste skulle kunna vara de i församlingen, som kommit något längre på trons väg och som utifrån sina gåvor är beredda att tjäna i församlingen med att t ex bry sig om gudstjänstfiraren. 

Jag kommer att återkomma i detta så småningom. För vi behöver hitta nya mönster i hur vi bekräfta och visar på omsorg i församlingen. Hur vi blir ännu bättre på att lyssna.

Joachim - som är glad över kvartersombuden och mycket annat som just nu sker och som är övertygad om att församlingen kommer att växa vidare.

Ett är nödvändigt

Det är Jesus som säger till vännen Marta, att ett enda är nödvändigt och att vi inte skall göra oss bekymmer och vidare säger Jesus i bergspredikan, att var dag har nog av sitt eget.
Just nu letar jag efter den sunda balansen mellan att förtrösta och tillåta sig vara orolig och bekymrad. Det är lätt att hamna i det ena diket. Nu styr man ju inte alltid detta, men man kan vara mer eller mindre medveten.

Det ena diket är att man som kristen målar upp en fasad att man aldrig är bekymrad och att allt är bra. Det är nästan av ge en bild av sig själv som fullkomlig och att man har så mycket tro och Ande att man inte är sårbar. Man kan nästan få känslan av att vara svag ses som en brist på tro. Att vara i detta dike leder lätt till övermod.

Det andra diket är att man ständigt bekymrar sig! för allt, både det yttre och inre! Man räknar inte med att Gud kan hjälpa, att Jesus faktiskt är Frälsaren som har både kraft och kärlek. Man har både dåligt självförtroende och en självkänsla som är sprucken. Man ikläder sig ganska snart ensamhet och bitterhet. Att vara i detta dike leder lätt till depression och missmod.

Man kan brodera ut dessa diken mycket mer, men nu finns det ju en lång skala mellan dessa två på vilket vi alla befinner oss. Och att jag tar upp detta just nu är förutom anknytningen till söndagen, att jag själv befinner mig i livskede där det finns orosmoln omkring mig. De påverkar och gör mig både svagare och mer beroende av andra. Detta sistnämnda kan ju naturligtvis vara bra om man är så lyckligt lottad att man, som jag har, har andra som bär en i bön. Som ex. på det som gör mig orolig är läkarbesök, att inte räcka till i olika sammanhang och att se ensamheten och nöden på så nära håll och inte kunna göra något. Raden kan göras längre.

Det är så viktigt att hitta balansen, för att visa på det fantastiska i tron! Att när lovsången sjunges, när bönerna bedjes och man firar gudstjänst, så öppnar sig himlen för den som kommer med sin oro och som vill ha förändring! De senaste tre söndagarnas gudstjänster har varit "himmelska" på ett särskilt sätt, det är dom förstås alltid. Men från min horisont är det tydligt att kyrkan skall inte byggas av egen kraft utan av honom som har all makt i himlen och på jorden. Och just nu är jag inne i dessa tankar, att en del oro kan faktiskt föra med sig den positiva konsekvensen, att man måste förtrösta, ta ner sin egen gard och säga: Herre, förbarma dig över mig!

Allt för mycket prestige och stolthet finns hos oss, oavsett tro. Att vara kristen är att leva i en relation med Jesus och därmed också beroende av honom. Den rätta balansen är kanske just detta att veta att jag är beroende, i livets alla skeden, av Gud och det bör vara så att jag blir mer och mer medveten om det!

Joachim - som vill att vi hjälps åt, för ett är nödvändigt - att se varifrån hjälpen kommer och kunna ta emot den.

Tidningsrubriker och folks engagemang

Det är ibland nyttigt att ta ett steg tillbaks och betrakta saker på lite avstånd. Det gäller även bruna hus på Kungsbacka torg, som invigdes i sommar. Torget har fått ny stenbeläggning, utformning och nytt namn, från Stortorget till Kungsbacka torg.

Genomförandet har skett enligt alla konstens regler. Kommunen, arkitekten m.fl. har redovisat sina planer. Man skall dessutom vara medveten om att det har varit årtionden av samtal och önskningar före totalrenoveringen, som har kostat åtskilliga miljoner. Nu är torget färdigt och folk har åsikter om allt; för mycket sten, för många bänkar, för lite parkeringsplatser säger några, andra vill inte ha bilar på torget. Det är grus på fel ställe och för knaggligt. Men det största samtalsämnet är två bruna hus, varav det ena står framför en restaurang och skymmer aftonsolen.

Det har varit mängder av insändare och synpunkter på detta. Facebooksgrupper har startat för att väcka opinion. Ja, man kan tro att alla är irriterade över dessa hus och tycker att de är fula, felplacerade och kommit till på ett otillbörligt sätt. Men riktigt så är det inte. De flesta jag mött ser till helhetsintrycket och är faktiskt nöjda! Visst, man har små synpunkter på justeringar, men man är glad över att det äntligen har blivit en upprustning! Man anser att det är både snyggt och fint. Och samtalen blir mer och mer om själva inläggen i massmedia och det som jag själv just nu gör, att man analyserar folks tyckande och åsikter.

Någonstans tycker jag inte torgets utformning är ett så stort problem, i alla fall inte om man jämför med annat i vår tillvaro. Jag lever i en välbärgad kommun som har oerhört mycket att vara tacksam över, men med också många stora bekymmer som går under sådant som vi kallar; ensamhet, missbruk, individualism och girighet, psykisk ohälsa och social utslagning. Alla kommuner dras med allt detta, mer eller mindre. Men just för att vi till det yttre har det så fint och bra, så blir det värre för dem som kämpar på insidan!

Nästan varje vecka får kyrkan frågor om bostad, jobb, gemenskap och något annat i grunden livsviktigt. Man är så tacksam över det lilla som görs och skulle vi lägga om systemet i samhället så skulle betydligt fler bli hjälpta. Detta vet vi allihopa och under dessa år som jag har bott i Kungsbacka har dessa problem inte blivit färre. Men då handlar det inte om att bygga om något yttre eller att tycka en massa om andra och annat utan det handlar om en själv och det som finns inom en, vad mitt eget hjärta döljer! Vad vi alla har för del i varför det ser ut så här.

Jag vet att det ena inte behöver ta ut det andra, men likväl ser jag att för den som är sjuk eller ensam eller på något annat sätt blir svag, så är det en annan prioritering än när man har gott om pengar och allt flyter på. Jag vill inte ha kriser för förändringar utan att kärleken och tron driver oss framåt.

Men många gånger påminner vårt eget hjärtas upprustning, vårt inre, hur man hanterar torget. Det tar många år, man kämpar vidare tills det en dag öppnar sig möjligheter. När man sedan har börjat ett "nytt" liv, ser man snart det som skymmer solen, ljuset. Speciellt aftonsolen, när döden närmar sig. Man kan t o m drista sig att säga att det var bättre förr. Fokuset hos oss ligger ofta på brister och inte på tacksamhet över det man har och som finns.

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag är nöjd över helheten med torget. Låt de bruna husen vara ett tag och låt oss under tiden prioritera annat som är mera väsentligt. Låt oss lägga engagemang på sådant som hjälper och tröstar och då handlar det djupast om relationer, åt sidorna och uppåt.

Joachim - som älskar och är så tacksam över huset mellan de bruna. Det fungerar som de båda små är tänka att vara, man kan bli av med sin "nöd" och man kan stilla sin hunger.

Jesus i det offentliga rummet

Så här skrev en lokalpolitiker på sin Facebook häromkvällen."Kulturfestival. Kungsbacka vaknar. 12-24. Bara några timmar kvar. Men vilken timma?! Mer kultur, gospel och Jesus än i kyrkan, men var finns dom som representerar etablissemanget inom religion och kultur-politik." 

Ett sådant offentligt uttalande sätter igång alla mina cylindrar, för det händer något inom mig när man ger uttryck för att Jesus är mer tydlig på en lokal kulturfestival än i kyrkan. Jag vet att jag inte skall ta det personligt och allt det där. Men för mig är Jesus inte en fantasifigur eller någon som är död utan min bäste vän, lika självklar som familjemedlemmar eller arbetskamrater. Så gott som varje dag går jag till det invigda rummet (kyrkan) för att möta honom i bön och andakt. Och då reagerar jag på samma sätt som man skulle uttalat sig om en jordisk vän man håller kär.

Jesus finns överallt och också säkert i kultursammanhang men det finns en underton idag, lite överallt i samhället, att kyrkan är så tråkig och negativ och där möter man honom knappt och det är mot detta som jag reagerar.

Det finns många tråkiga sammanhang även i kyrkan, men det beror inte på Jesus, utan i så fall på oss som har ansvar och tjänstgör, eller på mottagaren, att det finns andra förväntningar. Men det blir aldrig mindre Jesus, han är ju större än både byggnader och verksamheter.

Samtidigt verkar det som om vi kristna bara har tystnat. I år var kulturkalaset rätt så internt, men höll tydligen hög klass. Samtidigt har ju faktiskt kyrkorna kommit samman och genomfört Barnkalaset i Badhusparken under mer barnvänliga tider, samma dag! Vad som sker i framtiden får vi se. Men kyrkan fungerar under hela året, 24/7 och förhoppningsvis så kommer kyrkan att märkas i många kulturella sammanhang framgent.

Kanske är det något att ta till sig, att trots att kristna är med i så många sammanhang, så borde det kanske märkas lite mer. I detta offentliga rum, som t ex bloggandet, twittrande och inte minst facebookanvändandet erbjuder, så kan vi säkert bli tydligare och mer närvarande.

För kyrkan är ju mycket mer än kultur eller en byggnad. Den består framför allt av levande byggstenar som ser just Jesus som en hörnsten i detta bygge. Mycket av detta går att läsa i församlingens egen tidning "Kyrkfönstret". Och det är denna ömsesidiga respekt jag är ute efter. Begreppet kyrka är mångfasetterat och det kan lätt bli misstolkat av läsaren. 

I veckan skall jag skriva om min åsikt vad gäller de bruna husen och det nya torget i Kungsbacka. Det är en sådan fråga som verkligen satt igång diskussioner och känslor. 

Ps. Heder åt personen som skrev inlägget, han var närvarande i kyrkan på söndagen! Tillsammans med närmare 200 personer i högmässan. Det var mycket både Jesus och Gospel. Ds.

Joachim - som lovar att kyrkan på något sätt är mer med nästa gång det är kulturkalas.       

Vad är bra och vad är dåligt?

Varje dag är fylld av personliga möten, samtal, uppgifter, intryck och oändligt mycket mer om man tar ner dagen till dess minsta beståndsdelar. Mycket går oss obemärkt förbi, vi har ett sunt gallringssystem, tror jag, men en hel del stannar kvar i vårt mentala "bedömningsrum", i vilket vi medvetet eller omedvetet gör vår bedömning av vad som är gott eller inte.

Det är här som jag ibland funderar på om man har kunskap, erfarenhet, utvilade sinnen etc. för att göra rätt bedömning. Är man medveten om ens egna syften, att de också styr ens synsätt och val!

Personligen tror jag att det kunde bli bättre och mer kärleksfullt i många sammanhang. Ta bara ett vanligt påstående av en lite äldre personer, att så skulle jag inte göra om jag visste det jag vet idag!

Eller tvärtom, att utvecklingen går så snabbt och informationsflödet går i nya banor, så kunskapen blir snabbt förlegad. Yngre människor kör om äldres erfarenhet...

Ju mer medveten man blir, desto mer ödmjuk kanske man blir och dessutom tror jag att med åren förskjuts perspektivet, i bästa fall, från mitt eget jag till någon annan. För en kristen, att man frågar efter Jesu vilja.

Men trots klokskap och vishet så blir det ändå många fel och missuppfattningar och då har bedömningarna en tendens att blir dömande istället. Från sak går man till person. Och återigen finns frestelsen att man sätter sig själv i en position av att vara bättre, att man har ett bredare och djupare perspektiv.

Vad är bra eller inte handlar om gränsdragningar och var de sätts är många gånger inte vår sak. Det är Guds sak, och vårt förhållande är att söka efter sanningen, som skall göra oss fria. När Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet, så känns det som om han bl a har ovanstående resonemang i tankarna.

Vi skall inte göra fel vägval - bedömningar - genom att inte hålla oss till sanningen. Utan kallelsen i livet är att sträva efter att mer och mer ta emot och leva i en relation med honom som skapat oss och gett oss livet.

Då kommer det andra att ge sig. I alla fall blir det lättare och man behöver inte bli så frustrerad, som så många idag går runt och känner sig.

Detta var några korta tankar en onsdagsmorgon.

Nu skall jag fira mässan för att få ta emot vad Herren har att ge.

Joachim - som ser dagen an

Att följa upp / leva i dopet

Under senare tid har det blivit ganska många dopgudstjänster. De flesta är små när de döps men ganska ofta är det också de som blivit lite äldre, man har funderat något år och kommit fram till att ex. namngivningshögtid är inget för dem. Även fler konfirmander och muslimer, alltså vuxna, döps idag. Och det är ju gott och positivt att man blir inlemmad i den stora kristna familjen genom en dophögtid. 

Men det jag funderar på är dopuppföljningen, så att det inte enbart blir en fin högtid i kyrkan. Många menar ju att den döpte får själv välja senare i livet vad man vill göra av sitt dop, om man vill leva som kristen.

Och det är ju i för sig sant, att ingen kan leva på en annans tro utan måste själv ta ett ansvar. 

Men hur skall vi som kyrka och församling följa upp. Räcker det med verksamheter, inbjudningar och att man med jämna mellanrum lyfter upp dopets innebörd i en predikan? Om det nu är en skillnad mellan att vara döpt och inte, vilket jag anser, så kanske denna är ganska otydlig för det stora flertalet. Och därmed kanske dopfrekvensen kommer att sjunka ytterligare i framtiden. Man förstår inte vitsen med dopet eftersom Guds nåd och kärlek finns väl även för dem som inte är döpta? Man kan väl vara med i kyrkan utan bli döpt? Idag talas det ju dessutom från kyrkans eget håll, att behöver väl inte var döpt för att ta emot nattvard!

Är det en skillnad måste vi från kyrkan visar på denna. 

Då är bibelorden en vägledning vi inte kan gå förbi. Ta t ex förutom dopbefallningen i Matt 28:18-20 

Lukas ord i Apg. 2:38, där det står att "Petrus talade till folket och sa: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den helige Ande som gåva." Eller Paulus ord till Rom 6:4-5 "Genom dopet har vi dött och blivit begravda med Kristus för att också vi skall leva i ett nytt liv så som Kristus uppväcktes från den döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han, skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han ."

Inte är det enkelt och ännu viktigare handlar det ju om att människor, oavsett ålder, i sin vardag få hjälp att förstå det fantastiska evangelium som ligger i detta, att var döpt, inlemmad. Dopet är för mig djupast sett en relation med levande Gud, med Jesus själv. En relation behöver livskraft och jag ser gärna att jag själv och andra tydligare visar på detta, så att det inte enbart bli verksamhet och ord.

Joachim - som är så tacksam över alla nya familjemedlemmar.

Bilden är tagen av släkting till barnet under gångna helgen - Fokus på Anden (duvan)

Introducera nyanställda

Har sedan semesterstarten hälsat två nya medarbetare välkomna. Det hör inte till det vanliga, eftersom vi har mycket lite personalomsättning på arbetsplatsen. Men det är nyttigt att se genom den nyanställdes blick hur det ser ut i de miljöer som man vanligtvis är i varje dag. Hur man upplever medarbetare, deras förhållningssätt och sedan inte minst själva arbetets uppgifter.

Oavsett vad man gör och var man befinner sig finns det en risk att bli hemmablind. Det behövs en sund balans mellan att faktiskt vara uthållig och inte hoppa från arbetsplats till arbetsplats och samtidigt vara öppen för förnyelse och att kunna se med nya ögon, att helt enkelt inte stelna till!

I kyrkans värld är detta mycket viktigt. Det tar tid att bygga förtroende och i dag finns det de församlingsledare som stannar länge på en plats, till den kategorin hör jag! Det handlar om glädjen och utmaningen att följa människor i deras olika livssituationer. Om man vandrar tillsammans i glädje och sorg, så bygger upp en ganska djup relation. Man skall ju komma ihåg att man kanske dyker upp mitt en släkt när det är som allra mest kaotiskt. Under tolv år hinner det blir en hel del situationer.

Samtidigt lever man med evangeliet, som i sig är oföränderligt, i en värld som ständigt är i förvandling. Och det gäller att leva i världen och inte av världen. Det gäller att vara lyhörd, men inte förblindad. Att var öppen men ändå inte någon vindflöjel. Att ha modet att stå fast och ändå vara flexibel.

Detta blir på ett särskilt sätt aktuellt med nya medarbetare. Man skall få "teamet" att dra åt samma håll och samtidigt skall man få möjlighet, som anställd, att vara den man är med alla sina gåvor och sin "unikhet".
Att då ha en gemensam vision på en plats är viktigt. Då är det något mer övergripande som styr och samtliga är beroende av att hålla visionen vid liv annars kan det lätt knaka i fogarna.

Jag ser med spänning och glädje fram emot hösten och vad Gud skall göra genom alla dessa medarbetare. De anställda, de frivilliga och de förtroendevalda har ett viktigt uppdrag att med resten av församlingen hjälpa att lyfta fram vår församlings vision "att varje människa i Kungsbacka/Hanhals skall få en personlig tro på Jesus Kristus".

Ibland misstolkas detta som att den som ännu inte har en personlig tro skulle på något sätt vara "mindre betydelsefull", vara "mindre viktig" eller något annat som inte fullt skulle duga. Så är det det inte, det handlar helt enkelt om ett uppdrag som vi inte själva har tagit oss utan som kyrkan fått av sin uppdragsgivare, herren Kristus Jesus. Och då är det precis tvärtom! Eftersom varje människa just är så värdefull, älskad och sedd av Gud, så vill Jesus själv att hon skall få en tro på honom, en relation! För att detta skall vara möjligt så sände han bl a ut två och två med missionsbefallningens ord i Matt. 28:18-20.

Joachim - Som tror att vi kommer att möta flera under hösten som frimodigt kommer att bekänna att de är kristna.

Konfirmandfundering

Fick en fråga idag som gick ut på att det borde räcka med att leva som en kristen, snäll och trevlig, inte våldsam mm utan att man måste gå i kyrkan och allt det där. Faktum är att det är en och annan vuxen som också tänker i dessa banor. Man gillar helt enkelt inte kyrkobesök som man anser vara tråkiga, fast det var länge sedan man var i kyrkan. Man är inte intresserad av att läsa i en tjock bok som är gammal och andra sådana här "måsten" som man förknippar med kristet liv.

Och visst kan man ha förståelse för dessa tankar. Men det är som att köra en bil utan tanka, att jobba utan att äta, att vara vaken utan att sova. Att leva ett trovärdigt lärjungaliv utan kyrklig förankring gör sig inte i längden.

Oavsett hur man väljer att leva sitt liv, så behöver man ha en källa som inspirera och ger mening. Man kan inte leva som en äkta kristen, om man inte söker sig nära honom som är trons kärna och stjärna. Han finns i sitt uppenbarade ord och, även om han finns överallt, så är det på särskida platser som är invigda.

Intressanta och viktiga tankar att jobba vidare med.

Joachim - som gläds över konfirmanderna

Religiös eller kristen?

I går skrev jag på min Facebooksida att jag får "ibland känslan av att religiösa retar sig mer på kristna än vad "vanligt folk" gör". Och då kom frågan upp var gränsen mellan religiösa och vanligt folk går?
Låt mig börja med att säga att var exakt själva gränsen går kan jag inte säga, lika lite som jag kan inte säga vem som är troende eller inte.

Men likväl finns det en gräns mellan att tro och inte. Det finns i kristen tro undervisning om vikten av omvändelse i människors liv och själva begreppen religiös, kristen, ateist, hedning etc. visar på olika sätt att leva sina liv. Mellan dessa val, hur man vill leva sitt liv, finns det naturligtvis gränsdragningar och där är inte jag eller någon annan satt att avgöra, utan det är en sak mellan den enskilde och Herren.

Ibland får jag frågan om jag är religiös och då svarar jag nej, men jag är kristen. Att vara religiös idag är att tro på något övernaturligt och det har för många en ganska negativ klang, att man på eller annat sätt lever utanför världen. Du kan vara religiös på otaliga sätt och inom begreppet ryms alla världsreligioner, new age, alla kristna samfund och sekter, all världens andlighet mm. Så att säga att man är religiös säger egentligen ingenting eftersom ordet rymmer så mycket.

Men jag möter ibland personer som menar sig vara "religiösa", som någonstans har hittat "sin" tro. Man kallar sig kristen men man låter det inte få någon större konsekvens, man vill vara öppen och vidsynt. Och detta är inte mitt tyckande utan egna utsagor.

Men grunden för en kristen är alltjämt bibeln och i t ex Apg. 2:42 finns det en viktig beskrivning av hur de första kristna levde sina liv som lärjungar. Där står det att det att "de höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskap, vid brödbrytelsen och bönerna." Översatt till dagens språk handlar det om att de prioriterade bibelordet och den undervisningen som de fått. Man var mån om att vara med i en församling, man behövde andra kristna omkring sig! Man firade nattvarden/gudstjänst regelbundet och allt detta skedde i bön.

Det finns de röster som menar sig vara troende, men man behöver varken läsa bibeln (gammal och tidsbunden), man behöver inte församlingen (suggestion och grupptryck). Gudstjänsten kan man ha för sig själv i naturen eller någon annanstans och ber gör man (oftast när det är kris eller som en ritual). Men i detta kan man ha starka synpunkter på dem som läser bibeln och som ofta går i kyrkan. De som tillhör en församling och som gärna också talar om bönen och bönesvar. De förstnämnda vet ofta hur man inte vill tro men man har svårare att berätta om vad man själv tror på och på vilket sätt det får konsekvenser i ens liv.

Det finns idag en individualism och en privatisering som också smugit sig in bland religiösa och även bland kristna, och för sund kristendom är detta främmande. Det finns inget som heter privatkristendom. Vi är beroende av varandra som människor och lärjungar. Vi befinner oss på olika platser när det gäller trons väg och det skall respekteras från alla håll. Var gränsen går mellan de olika stegen på trons väg kan jag inte säga. Men går jag till mig själv, så stämmer jag in i Paulus ord i Filipperbrevet, att jag vill lära känna kraften i Kristi uppståndelse (Fil. 3:10). Den viljeyttringen tror jag är viktig för den som vill vara mer än religiös, utan som i djupet strävar efter att kalla sig själv och leva som just kristen. Läs gärna hela Filipperbrevet. Det finns mycket uppmuntran där.

Joachim - som i allt detta vill få fram evangeliet om nåden och att det är hos honom som dog och uppstod detta finns!

En söndagsmorgons tankar

Sitter och njuter av kaffet och funderar på vad denna söndag skall föra med sig. Alla planerar vi våra dagar och har en viss kontrollerad förväntan på dagen. Idag skall bl a lilla Wilma bli döpt och det kommer många gäster till dopet. Självklart önskar man att gudstjänsten skall bli så utformad och firad att man går därifrån med glädje och tro i hjärtat oavsett vilken relation man nu har till dopbarnet.

Men det är Gud som gör det, det är hans Ande som ger liv och som överhuvud taget bringar mening i det vi gör i kyrkan. Samtidigt kan man inte bli passiv och säga att allt ansvar ligger på Gud. Var går gränsen mellan det Gud gör och det som vi har som ansvar att genomföra. Denna gräns tror jag många av oss brottas med i olika sammanhang. Antingen förstorar man sin egen roll och gör Gud och hans Ande liten eller så hemfaller man åt bekvämlighet och passivitet och tänker att det är ju Guds sak.

I dag handlar predikotexten om vinträdet och det är aldrig frågan om antingen eller i den texten, utan trädet består av stammen och grenarna. Om vi som lärjungar är koncentrerade på att vara fast i stammen så händer det saker, vi bär frukt. Hur går detta till?

Jo, vi skall kämpa och sträcka oss efter det som är Andens gåvor och frukter. Och vi skall använda dessa och brukar dem så mycket vi kan. Vi är kallade att gå ut, men inte med det vi själva har utan med det som vi tagit emot.Och det är här jag tror det finns en osäkerhet. Osäkerhet, Okunskap, Otro, och mycket annat blandat med trender och politiska strömmar och ekumeniska samtal leder till att man vet inte vad som är rätt eller fel. Detta skapar i sin tur rädslor, otrygghet. Tänk om man får kritik och ens egen brist och svaghet kommer till ytan.

Det är här Paulus ord om de olika kroppsdelarna kommer in. Vi är olika, men vi hör samman i en enda kropp. Vem är det som har rätten att döma? Jo, det är Herrens sak! Fariséerna dömde och trodde att de hade rätten på sin sida, men de bedrog sig. De ville lyfta fram sig själva och hålla fast vid sin position. De var tvungna att hitta falska vittnen för att komma åt Jesus.

Vi har mycket att gå ut med, när vi går med Andens ledning, och den ledningen måste genomgå en prövning så att det inte blir tokigt! Vi skall akta oss för att bli som Fariséerna. Men när man har sin blick fäst på Jesus, när man lever aktivt i en sund församlingsgemenskap, när man läser bibelns ord och flitigt firar nattvarden så formas man.

En del säger att detta är en massa "måsten" och det kan upplevas så, men varje dag påverkas vi av allt som vi med våra sinnen upplever och otroligt mycket är destruktivt som massmedia levererar och vi reagerar inte längre. Det är inte frågan om "kristna måsten" utan om ett alternativ att leva sitt liv. Det är inget konstigt med detta. Det handlar inte om någon sekt utan om att vara medveten om sina val. Vi skall alla leva i världen.

Så även denna söndagsmorgon har jag ett val. Starten och fortsättningen kan jag påverka själv. Precis som valet av frukost och hur viktig den måltiden är för resten av dagen, så är också den andliga hungern viktig att ge näring åt. Jag kan villigt erkänna att jag tillhör dem som slarvar ofta och det jag nu vet är att det för med sig konsekvenser. Det är så skönt, och ett riktigt evangelium, att man får misslyckas, det finns förlåtelse och nystart. Ibland behöver vinträdet ansas, men grunden är hela tiden kärleken.

Joachim - som önskar dig en välsignad söndag

Jobbstart

Det är med blandade känslor de flesta av oss kommer tillbaks till sitt arbete efter en semesterperiod. Mycket skall det "kännas" över - Hur har semestern varit? Hur är det att komma tillbaks till jobbet? Vädret?
Känslor blir lätt värderingar och grund för jämförelser. Vem fick ut mest av tid och pengar? Samtidigt är det den perioden i livet som vi kanske på ett sätt är närmast oss själva och vårt inre. Vi stressar mindre och har lättare för att ha en en sund distans till det som vi under resten under året så lätt fastnar i. Alla våra kalendermåsten och plikter.

Min första dag på jobbet är oftast väldigt varierande. Förutom att tala in ett nytt meddelande på telefonsvararen, så är det att se alla inbokningar och möten som är planerade, telefonsamtal som måste ringas. Det blev också hembesök och dopgudstjänst av en person från en helt annan religion. M a o en fantastisk dag, men dopet var speciellt!

Att döpa en vuxen som under en lång tids längtan vill bli en kristen, blir en viktig stund för oss alla. Det blev en påminnelse om det goda att få vara ett Guds barn. Och att Jesu ord i Matt. 28 om att göra alla människor till lärjungar genom att döpa dem gäller även år 2012!
Församlingen vision, att alla skall få en personlig tro på Jesus Kristus, känns brinnande aktuell och med Oasmötet i färskt minne och alla goda samtal som det innebar och alla goda stunder av gudomlig närvaro så kommer det att bli en spännande höst!

Men samtidigt så kommer det att bli tydligare, att det är en kamp som pågår i samhället. Denna förekommer på flera plan. När det är frågan om ekonomi och politik, så slängs argumenten mot varandra i hur man skall bygga upp ett bättre system som är mer rättvist osv. Men den kamp som är svårare att upptäcka, men som vi också alla är indragna i, oavsett om vi vill det eller inte, är den andliga, den som har med vår tro att göra!

Redan efter en dag, och så har det varit under en tid, märks det att människor vill veta och växa. Det kristna "alternativet" kan bli en provokation som berör ens egen trygghet. Men många har inte en "medveten" tro utan det är mycket fråga om önsketänkande och mycket om hur man inte kan eller vill tro.
Att vara tydlig i dessa frågor innebär på eller annat sätt kamp. Eftersom allt är inte rätt! Vad och vem man tror på för med sig konsekvenser. Att säga ja till någon innebär att säga nej till någon annan! Oftast vill vi ju säga säga ja till allt och alla, men det går inte att vara alla till lags!

Låt oss tillsammans kämpa vidare för att också Guds rike skall utbredas!

Joachim - som ser fram emot en spännande hösttermin!

Bloggfrekvens

Nästa vecka, 32. börjar jag efter min semester och kommer åtminstone skriva ett blogginlägg i veckan.
Är laddad efter min semester med flera uppslag...
Joachim

Pastor/Präst i det lokal sammanhanget

Vännen och debattören Tommy Dahlman fick av tidningen en fråga:

Vad har du för tips till andra kristna ledare som vill profilera sig på sina orter?
– Du ställer en viktig fråga. De som känner mig vet att jag ofta återkommer till hur den kristna tron och kyrkan är marginaliserad i det svenska samhället. Man kan ha varit pastor eller präst i en stad under 15 år och när man flyttar därifrån vet egentligen ingen vem personen ifråga är. Paulus säger om församlingsledare att de skall ha ett gott rykte bland de utomstående. De flesta har inte ens ett rykte. Detta skall inte sägas arrogant men pastorer får inte bara bli akademiker. Apostlaskap och entreprenörskap är många gånger synonomer. Detta vill jag uppmuntra.


Och det är klart att det kristna budskapet idag är såpass obekvämt för många när det lyfter fram motsatsen till girighet, individualism och likgiltighet som till så stor del präglar vårt samhälle idag. Det finns då både en risk till bekvämlighet och frestelse att inte synas eller märkas. Dessutom finns det hos oss församlingsledare också rädslor, precis som hos alla andra.


Men vi menar ju att det är på Guds kallelse vi går och och det är ju tydligt i bibeln att kallelsen är i de allra flesta fall förknippad med uppoffringar och besvär. Det finns ingen människa som kan vara alla till lags och för den som är offentlig är det inte ens sunt att ha den ambitionen eftersom risken då finna att man omedvetet vänder "kappan efter vinden". Populism, som detta kan kallas, leder oftast till att  relativt få människor känner förtroende. 


Det viktiga är att man finns för samtal och möten. Då måste ledarna ut och det skall finnas möjlighet för att visa sitt goda syfte. Men tydlighet innebär debatt och att det är uppenbart att det i vissa lägen behövs förändring. Anonymiteten och baktalandet, som idag finns, bringar inte gott utan vi borde tillsammans mer sträva efter ett samhälle där det är okej att ha olika uppfattningar, så länge man inte begår lagbrott. Ett samhälle där människor mer våga vara sig själva.


Jag tror Tommy är inne på ett viktigt spår och flera av oss andliga ledare måste funderar över hur vi når ut, så att människor kan möta oss.


Joachim - som gillar olika miljöer

Oasmöte - 2012 - nr 4 - summeringen

Finns mycket att skriva när man går igenom vad som hänt dessa fem dagar på Oasmötet i Kungsbacka. Jag vill börja i en speciell ände. I vårt land finns det idag, enligt mitt tycke, inte för många kristna! Tvärtom blir antalet kristna, alltså som på ett eller annat sätt bekänner Jesus Kristus som Frälsaren bara färre och det märks i all statistik och i den bild massmedia ger av kyrkan.

Det har varit mängder av analyser och åtgärdspaket de sista åren och man försöker hitta syndabockar, traditioner och mycket annat för att förklara uppståndna situation. Det är i denna kontext jag ser alla tusentals som kommer till ett sommarmöte. Hur människor kommer från alla sina olika håll. Det är en mix av kyrkor och samfund, olika åldrar och inriktningar. Det är många olika tvärkyrkliga, ni vet hög- och lågkyrkliga, traditioner som möts och man är från alla dessa håll både glada och tacksamma över det som man får vara med om och ta emot.

Jag har fått höra glada tillrop från både gammal- och högkyrkligt håll och samtidigt blivit erbjuden att engagera mig mer i Bikerchurch. I vilket annat sammanhang skulle detta kunna ske? Var annars finns det närmare 400 som frivilligt engagerar sig för att göra detta möjligt?

Går vi sedan in på gäster, undervisning och seminarier är detta ett andligt smörgåsbord utan jämförelse. Här finns något för alla och man kan välja det man vill och hoppa över det som ev. inte passar. Kritiken var inte att det var fel utan att man hann inte gå på allt. Tiden räcker inte till! Flera kom efter seminarierna och sa att han/hon måste man kalla tillbaks. Bengt Pleijel är bara ett av alla namn som fanns på flera läppar.

Visst, det finns alltid några som framför sin kritik. De som anser att Oas är fel, för att man inte tar ställning i vissa frågor. Men också här förs det i Oas samtal om hur vi skall kunna gå vidare utan att släppa på bredden och respekten för alla dem som inte just tänker som en själv. Oas har inte anspråk att vara monopol på något, utan är bara en rörelse som vill lyfta fram Kristus som Frälsaren och självklart finns det säkert många andra sätt och andra är fria att göra på just sitt sätt! Det finns som sagt rätt många fler i landet som behöver höra evangeliet! Vi kristna behöver inte känna konkurrens.

Summan av intrycken är att jag är så tacksam för det genomförda Oasmötet! Först och främst vill jag tacka Gud själv över hans fantastiska budskap och att Jesus verkligen är den uppståndne som går mitt i bland oss och visar sina sårmärkta händer. Jag är tacksam över Andens utgjutande och allt som åtföljs av denna smörjelse i form av helande, tro och glädje och mycket mer som gör att tron stärks och överlever i den vardagliga öknen.

Jag kan inte nog lyfta fram alla frivilliga som hjälpt till före, under och efter, närmare fyra hundra personer. Många anställda i våra olika kyrkor har varit med och jobbat frivilligt! Och bland de sista som lämnade efterarbetet var pastorsparet som med bara sina händer gnuggar bort limrester på en matta. Det har bakats bullar och och räknats, sopats och burits, snickrats och bett. Ja, otroligt många enskilda insatser har bidragit till helheten och genom allt och alla har det funnits en glädje som inte varit påklistrad eller tillgjord.

Sedan måste man nämna de anställda i Oas och vi i ledargruppen som tillsammans har ett så stort engagemang. Man kan inte nog lyfta fram våra kära anställda, som "levererar" så mycket gott! Ett bra ledarskap och en styrelse är också viktigt och jag vill passa på att säga ett tack över förmånen att få vara Ordförande i detta fantastiska!

Alla de som nu har gjort någon del gör det för dig som kommer som deltagare på sommarmötet! Du som kommer med din längtan och som far hem med en ny positiv mättnad är tack nog! Det är ju av frukten man ser om trädet är gott! Så många olika behov och viljor och samtidigt så många som får med sig något hem är bara till slut ett Guds verk!

Så ni förstår min tacksamhet. Jag är så glad över varenda en som lär känna Jesus bättre, som kommer till tro och som blir bevarad i densamme. Nu ber vi att Jesus, med sin Ande, skall bevara oss. Det finns som sagt inte för många kristna i landet. Låt oss tillsammans be och arbeta för att fler får del av evangeliet.

Joachim - som nu har både semester och ledigt.

Oasmöte - 2012

I kväll eller i morgon kommer min sammanfattning av Oasmötet 2012 i Kungsbacka.

Joachim

Bilden från avslutande kvällsmöte i går - Stor undervisning av predikant Minos.

Oasmöte - 2012 - nr 3

God morgon

Har läst dagens lokala tidning (NH) i vilket inspiritatörerna Hans och Berit beskrivit Oas rörelsen. De lyfter fram detta, som ständigt återkommer, att Oas är en rörelse som riktar sig till många olika inriktningar. De tar också fram att individualismen är så stark och att det inte är gott. Vi behöver komma samman i det som förenar.

I gårdagens tidning, Kungsbacka-Nytt, stack Emelie, min prästkollega i Åsa, ut hakan och berättade om sin positiva syn på Oas. Det var mäktigt och gott när jag i går tog emot förbön och välsignelse tillsammans med henne och många andra av biskop Lindsey!

Trots detta finns det de som talar om min trovärdighet i insändare, i dagens NH, och för mig skulle det vara mycket mer trovärdigt om ni som döljer er bakom anonymitet (Medlemmar i Sv kyrkan) ger er till känna. Genom att t ex ringa eller mejla! så kan vi så småningom mötas! Emelie eller andra har säkert inget emot detta! Även Hans och Berit är beredda att samtala.

Det har varit fantastiska dagar hittills och det har varit så många goda möten. Jag har dessutom hälsat på flera som tidigare inte varit på ett Oas-möte och tills idag har jag inte mött något särskilt negativt. Spontant kommer det många uppmuntrande tilltal. Det som många lyfter fram är att det är lätt att be och uppleva Guds närvaro.

Bland det jag inte kommer att glömma är Kitty som i går kväll dansade till Guds ära med en egen dans. Hon har blivit helad från en whip lash skada som hon fick för två år sedan och som hon nu, på ett gudomligt sätt, är helt helad ifrån. Hennes dans var så vacker och hon utstrålade en tro och tacksamhet som berörde de 1500 personerna som var där.

I kväll predikar Hans Weichbrodt och han har som ämne "glädjens olja". Detta med glädje är viktig. Glädjen är en gåva, inget man kan bestämma sig för utan som Gud med sitt ord och Ande hjälper oss att ta emot. Så, du som läser bloggen, var också i dag glad över livet. Det finns visserligen mängder av bekymmer i världen, sjukdomar, krig, relations- och ekonomi bekymmer och mycket annat. Men trots det finns livet och hela skapelsen. Det finns en Gud som genom sitt levande ord, Jesus Kristus, sagt att han är med oss alla dagar till tidens slut. Det har inte Oas hittat på!

Jesus uppmanar oss alla komma till honom och när vi gör det så kommer vi varandra närmare! Han säger en hel del om flisan och bjälken, men framför allt säger han följ mig! Och den inbjudan går till oss alla, i många olika sammanhang. Han vill räcka ut sin förlåtelse och försoning.

Den frid som är var morgon ny, är samma som övergår allt förstånd och som bevarar våra hjärtan i Kristus Jesus, vår Frälsare.

Joachim - som ser fram emot denna dag, kanske vi syns! Välkommen.

Oasmötet - 2012 - nr 2

Skall strax fira en morgonmässa och går i tankarna igenom första dagens händelser. Du ser fotot till vänster. På golvet sitter det nog närmare 800 personer under gårdagens kvällsmöte, framåt veckan är även läktaren full!

Något som man alltid återkommer till, gång på gång, är att se alla dessa frivilliga som vill göra mötet så inbjudande och trevligt. Med sin tid, sin kunskap och även sitt kapital så lägger de ner ett enormt engagemang. Detta med mycket stor glädje och många går med leende på läpparna.

Dock skall man inte vara naiv och tro att det inte blir lite "småkonflikter" som många gånger är stressrelaterade. Men även här märks det att själva förhållningssättet är viktigare än vad man tänker och tycker. Och man har en vilja att komma vidare.

Tidningen Dagens artikel var välskriven och positiv och tog upp många av de väsentligheter som är Oasmötets signum. Du kan läsa artikeln här!

Kvällsmötet, under vilket jag hade mötesledarens uppgift, började med en stor ingångsprocession och det märktes att det var en god stämning. För att vara första kvällen, så var det gott om besökare! Jag lyfte fram två av mina bekanta som inspirerat mig inför det här mötet. En som kämpar med missbruk och en funktionshindrad. Och faktum är att vi alla lider av dessa två bitarna på olika sätt och många gånger kan det vara hinder för trons växt. Missbruket i västvärlden är stort av inte minst materiell välfärd och där status och den egna rättfärdigheten går föra mycket annat. Det är då det börjar"sinar", som min vän uttryckte det! Och man behöver sund påfyllning av välsignelsen. Av det som inte är förgängligt!

Det finns tydliga funktionshinder hos många av oss och så finns det mindre tydliga och att komma förbi dem, leva med dem och få hjälp med dem är många gånger svårt och vi behöver varandras hjälp i detta. Staffan och Ingelas budskap från Mekane Yesus kyrkan i Etiopien innehöll också budskapet att börja om. Så är det nog för de flesta av oss att vi behöver som lerkärlet i krukmakarens hand förstå att det finns omstarter, andra möjligheter än vi först har erfarit och att Guds hand är stor och mäktig. Han vet ju också hur vi alla har det med både det ena och det andra. Tron är en enorm kraft när den kommer i kontakt med bön och ett sunt lärljungeliv.

Joachim - som ser fram emot dag två!

Oasmötet - 2012 - nr 1

Kära bloggläsare
Jag skall försöka att få tid och kraft att skriva några blogginlägg under Oas-mötet denna vecka.
Låt mig börja med att säga att jag verkligen ser fram emot mötet och att den bredden mellan olika talare och den brokiga mängd utav besökare som kommer är stor.

De som aldrig varit på ett Oasmöte vill få det till att vi som är på dessa stora möten är emot kvinnor, homosexuella och är allmän tillbakasträvare och även idag har jag utmålats som en mörkeman i den lokala tidningen. Men jag har också fått ge ett svar.

En liten detalj i dagens tidning är att man i fredags råkade ta med namnunderskriften hos en insändare (vet inte vad det gällde) och man ber nu om ursäkt för ev. obehag detta har medfört. Är man offentlig som jag, så får man tåla en hel del, men bryr man sig egentligen om ev. obehag för mig eller min familj? Det tycks om man man tar sig rätten att bli en domstol och jag har redan på förhand gjort fel genom att enligt deras tycke umgås med fel folk. Men jag tror på förändring och att samtala med den som man kan påverka. Inte tala om personen eller vara anonym. Nog om detta!

De som kommer ikväll kl. 19:00 kommer kanske att bli förvånade över vilken god stämning det är! Det som sker i kväll är att vi går in i en stor procession, under psalm- och lovsång. Jag hälsar välkommen genom att lyfta fram två situationer med människor som inspirerat mig. Därefter kommer kommunalrådet att säga några välkomstord. Sedan kommer samordnaren som hållit i det lokala arbetet att bjuda in till dessa dagar som varar t o m lördag den 14 juli.

Därefter blir det dags att visa på den nya lovsångspärmen som hjälpt otaliga församlingar, inte minst i Svenska kyrkan. Ungdomarna har hittat härliga lovsånger som de använt  i ex sina konfirmationer. Nu är vi framme vid huvudtalarna för denna kväll. Paret Grenstedt som under flera år var boendes utomlands, Afrika, och som kommer att dela med sig av sina erfarenheter. Staffan var nummer två när det gäller biskopsvalet här i Göteborg. Han och hans fru kommer från Efs-sammanhang och har mycket att förmedla när det gäller mission och att möta andra människor.

Kvällen avrundas med lovsång, dans och ev. betjäning. Du är välkommen! Funderar du över något så finns jag och andra där för att hjälpa till.

Joachim - som är tacksam över alla de fyra hundra frivilliga som gör detta möte möjligt för de övriga dryga sju tusen som kommer under dessa dagar. Alla dessa varken gjorde något eller kom om de inte fick ut något positivt!

Se gärna Oas hemsida för mer information!
Bilden visar hur det såg ut förra året!

Musikpedagog 50 %

Lägger ut en förfrågan! Vi behöver en musikpedagog på 50 % i Kungsbacka. För den som är musikalisk, barn- och ungdomsintresserad och som är troende är detta en mycket bra tjänst. I dagsläget handlar det mycket om torsdagskvällarna och vissa gudstjänster. Men det finns utökningsmöjligheter!
se mer om tjänsten på denna länk!
Välkommen in med din ansökan eller ring för mer information på tel. nr.
0702 777720.

Ungdomarnas situation

Två artiklar i Dagen tar upp ungdomsperspektivet. I den ena står det bl a "60 procent vet inte varför vi firar påsk och det finns 18-åringar som inte har en aning om varför vi firar jul." och på Skolverkets hemsida beskrivs religionskunskap också som ett ämne i kris: "Religionskunskap finns i realiteten bara sporadiskt i vissa skolor." detta drabbar förstås eleverna skriver Dagen i sin artikel.

Samtidigt lyfter man fram några ungdomar som skall fara till Jesusmanifestationen. De är troende, men har inte särskilt många omkring sig i den ålderskategorin de själva tillhör. Den ene skriver: "-Eftersom jag aldrig haft en kristen klasskompis vet jag inte riktigt vad jag saknar. Men nu är jag med i en cellgrupp i kyrkan och det betyder väldigt mycket, men det hade varit roligt att ha det på gymnasiet också, säger han." Läs hela artikeln här!

Det är ett gemensamt ansvar vi har för dessa yngre bland oss. Men när man t ex hela tiden skall utgå från deras frågor, så som man ofta gör i konfirmandundervisningen, så är det viktigt att de också får både svar och vägledning.

Ser man på andra kristna syskon, katolska, ortodoxa och en del frikyrkor, så är det starkare betoning på undervisning och kunskapsinhämtning. Ser man på andra religioner så är det där viktigt att lära sig religionens grund. Tänker då på Islam och Judendom. Men i vårt svenska samhälle bygger vi på en annan värdegrund, som någonstans försöker göra sig fri från sitt kristna arv.

Men när man ser hur girigheten tar överhand, även för högt uppsatta politiker som predikat en annan lära, så skall vi inte tro annat än att de yngres ledstjärna är status, materiell lycka och att byta ut det man har till det senaste. Men den lilla människan, som finns i oss alla, ropar efter något annat; trygghet, varaktighet och sann kärlek. Vem skall visa på detta? När religion och tro blir hänskjutit till enbart känslor och psykologi och något privat individuellt i samhället, så tar man inte tron på allvar eftersom den gör anspråk på något objektivt som kan stödja, hjälpa och leda. Som har anspråk på att förvandla liv!

Att idag säga att Jesus är Guds son och att han är uppstånden är för många likställt med tecken på psykisk instabilitet. Om vi i detta läge gör tron till enbart något "världsligt" och tappar den himmelska dimensionen, så är det ju inte längre fråga om kristen tro.

Så låt oss hjälpas åt att stödja de unga genom att visa att vi har hittat något som vi kan leva och dö med och som är mer än det vi kan se och ta på!

Joachim - som idag med hjärtat varit med i Jesusmanifestationen

Rädslor och beröringsskräck i den allmänna debatten

Samfundsminister Stefan Attefall uppmanar alla kristna och andra religiösa grupper i samhället att göra sin röst hörd skriver Jakob Zetterman i tidningen Dagen.

"En av ministerns "slogans" som han burit med sig den här mandatperioden är att det finns en beröringsskräck i samhället när det handlar om religion." står det bland annat.

Jakob har även tillfrågat Bo G Andersson, som  är debattredaktör på Dagens Nyheter, och han sväljer inte ministerns resonemang.
"-Religionsfrågor har blivit mycket mer brännande i och med invandringen och samhällsutvecklingen vi har. Ministern får inte stöd i sina påståenden utifrån min erfarenhet."

Själv håller jag med ministern, med risk att bli kallad kristdemokrat, för det är precis detta som händer när man uttrycker sin åsikt. Att andra tar sig rätten att tro att de vet vem man är. Möjligtvis vet andra var man står i en fråga, men det är ett hopp till att tro sig ha hela kunskapen om ens person. Men djupast är det nog rädslan för konflikt, att råka illa ut som finns där inom en som en svulst.

Jag har synpunkter på t ex abort, äktenskap, girighet, otro, skolundervisning, hur en begravning skall ske, vad en präst är, hur en församling skall byggas upp, evangelisation och mission och mycket annat. Men det finns förutom ett mått av rädsla också en hel del bekvämlighet och Jante. Varför skall man engagera sig? Vem vill läsa det man skriver eller säger? Det finns ju andra som är mer insatta etc.

Men låt oss ta minister Stefan på allvar! Låt din frimodighet komma fram, våga vara en del i debatten, även om vi nu inte tycker lika! Som ordförande i Oas möter jag många reaktioner, huvudsakligen positiva, men en del är det inte. Det intressanta är att det finns människor som har bestämda uppfattningar om hur t ex ett sommarmöte är utan att ha varit närvarande. Man vet vad folk skall säga utan att ha lyssnat till dem. Det är okej att man har en känsla eller syn men om man sedan skall föra vidare sitt resonemang bör man vara närvarande på något sätt. Det gäller ju oss alla, även mig själv, att bilda sig en helhetsbild, om man nu vill!

Joachim - som önskar dig en god dag idag - en dag som också Herren välsignar.

Vem granskar RFSL?

Eftersom RFSL har ett stor inflytande på vilka normer och värderingar som förmedlas i svenska skolor behöver även den organisationen granskas, menar i tidningen Dagen Peter Larsson, pastor.

Han skriver bland annat också följande:
"De (RFSL) vill alltså vägleda till en fri sexualitet utan hämningar där det inte finns något rätt eller fel. Där man inte nöjer sig med att män är med män och kvinnor med kvinnor, utan man ska kunna blanda och vara med båda. Man ska också kunna vara med flera samtidigt. För detta kräver RFSL respekt och att allt ska betraktas som lika normalt, lika rätt och lika bra. Vill vi verkligen att Sveriges land ska genomsyras av dessa värderingar?"

När man tänker på vilken genomslagskraft RFSL har, så behöver man lyfta upp dessa frågor. Gränsdragningarna har idag blivit så subjektiva och individuella, att det finns ingen allmän norm längre, utan var och en skall ha rätt att leva sitt liv som den vill. Och det är klart att om inte Bibeln är rättesnöret, så finns det ju ingen begränsning om man skall leva med två fruar eller två män. Frågan är vad och vem som skall sätta gränserna?

Här finns många tankar och en av dem är att vi alltmer, i strävan efter att alla skall acceptera allt, inte bryr oss om varandras relationer. En sak är att folk lever sina liv som de vill, en annan är att jag skall tycka om det. Mer och mer märker jag som präst att många är ensamma med och i sina relationer. Och den ständiga rädslan att bli klassad konservativ, intolerant osv. är otroligt stark. Man har tystnat! Det får konsekvenser i hur ärliga vi är mot varandra.

Otroligt mycket fokus ligger på själva "sexet" i dagens massmedia och det är inte ofta man hör talas om trohet, renhet, förlåtelse och livslånga äktenskap i dessa sammanhang. Själv har vi under de åren vi varit gifta, och det kan frun intyga, haft berg och dalgång i äktenskapet. Och idag är jag otroligt glad över människor som vågade bry sig om oss. Som inte sa vad vi kanske i stunden ville höra, utan sa vad vi behövde höra!

Som präst möter jag rätt så många som efter en separation önskar sig tillbaks till sin gamla relation, men de flesta backade ju upp skiljsmässan. Ibland är det helt nödvändigt att dela på sig, men i både glädjen och sorgen behövs det människor som delar livet.

Den ensamhet och individualism som idag breder ut sig, tillsammans med en girighet på flera plan, att man anser sig har rätt till saker, tror jag skapar mycken tomhet och längtan. Låt oss hjälpas åt att fylla den med så mycket gott som möjligt.

Vi har ett gemensamt ansvar och uppdrag och RFSL är en viktig aktör, men vi behöver få fler röster utan att det behöver bli pajkastning oss emellan.

Joachim - som vill, speciellt de unga, väl när de skall bygga upp sina vuxenliv.

Mer andlighet till svenska folket

Elisabeth Sandlund är en klok kvinna som i sin ledare i tidning Dagen skriver bland annat följande:
"Den stora och svåra utmaningen för svensk kristenhet är att använda det förtroendekapital som uppenbarligen finns i rikt mått på rätt sätt. Det handlar om att peka på det direkta sambandet mellan å ena sidan soppkök för hemlösa, matkassar till nyfattiga barnfamiljer, arbete bland utvisningshotande flyktingar och allt annat som anställda och frivilliga sliter med och å den andra evangeliet."

Det är ju för många just tron som driver oss människor att göra de goda handlingarna. Man tar Jesu ord på allvar att det man gör mot en av de "minsta" gör man gentemot honom. För att se detta behövs det tro eller om vi hellre vill säga andlighet. Tron är min inte drivkraft medans andlighet talar mer om sammanhang och miljö i vilken tron tas emot.

Om man bara alltför mycket ägnar sig åt s.k. social verksamhet så kommer vi snart att se fler och fler som är trötta och slitna och att man kan göra det i andra sammanhang där man kanske känner större "andlighet". Redan idag märks det en ganska stor trött het bland kristna medarbetare. Man behöver andlig påfyllning / mat för att orka.

Ofta har jag själv upplevt att människor som kommit till tro under vuxen ålder, på så sätt att man märker en förnyelse i deras andliga liv, är i större utsträckning benägna att fråga efter vad de kan göra. Det nya inflödet skapar ett behov av utflöde i den "andra änden" om ni förstår mig rätt!

Hos alltför många stannar det hos en själv och det blir mera av en andlig "förstoppning" om jag fortsätter på den inslagna bilden. Men så drastiskt kan det faktiskt vara för många. Det handlar, som jag vid flera tillfällen skrivit om tidigare, de andliga nådegåvorna. Att brukar det Gud lagt ner i mitt liv. Men vet jag inte om dem, inte har möjlighet att använda dem så förtvinar de till slut.

Därför behöver vi sund andlighet som vi kan använda oss av och leva i vår vardag.

Joachim - som också ibland behöver påminnas om att det är för Jesu skull man tjänar och gör prioriteringar. Alla kan vi tröttna om vi inte har vårt fokus på honom som ger kraft och liv.

Allsångskvällar räddar inte kyrkan

När ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, nyligen tillfrågades om vad han såg tillbaka på som det viktigaste under sina tio år på posten nämnde han projektet Fresh Expressions skriver Kyrkans Tidning för en dryg månad sedan.

Biskopen har intressanta tankar som man kan ta lärdom av eller åtminstone låta sig reflektera över. Han skriver bland annat: "När vi gör det vi gillar och tror på så tar människor intryck. Vi sprider en viss doft. Om Jesus är verklig för oss, om vår längtan efter honom avspeglas i vårt liv och vår gudstjänst då kan visserligen människor bli arga och anmäla en avvikande uppfattning, men ingen kommer i alla fall att lida av att gudstjänsten är tråkig."

Djupast handlar det alltid om att bryta "tråkigheten" på ett sådant sätt att man, jag själv och andra, istället blir berörd, men då inte bara genom ett allmänt känslosvall. Att bli andligt berörd utifrån ett kristet perspektiv. Att med andra ord uttrycka Jesu namn på ett sådant sätt att det visar på den uppståndne och inte enbart på en historisk person som man lyfter upp till en begåvad vishetslärare.

Tänk efter själv vilka som du har i din egen omgivning, i din närhet, som hjälper dig djupare i den kristna tron. Som får dig att öka lusten till bibelläsandet och de andra nådemedlen såsom nattvard och gudstjänsten. Många av oss är ganska ensamma och då blir "kända" författare och föreläsare det vi tar intryck av och då styrs det av vad som släpps fram i de offentliga källorna.

Men vi behöver alla, i vår egen vardag, vardagskristendom! Om vi nu vill leva ett relativt aktivt kristet liv. Det nu skrivna bygger jag på reflektioner i mitt eget liv. Fast jag är kyrkoherde och tillbringar många många timmar i kyrkliga miljöer, så behöver jag till vardags förebedjare som bär mig, bibelläsandet (inte bara från ett arbetsperspektiv!) och gudstjänstfirande.

Vidare står det i artikeln: "Mycket kan man anklaga Jesus för, om man är på det humöret, men inte klagade vare sig fariséerna eller de romerska soldaterna på att han var tråkig. Det var hans anspråk de inte stod ut med." När vi i vår vardag lyfter upp detta anspråk för oss själva och andra så händer det något som rör om i grytan och som oftare än vad man förväntade sig leder till något gott! Rädslan gör oss många gånger allt för försiktiga.

Joachim - som gärna tar intryck från utländskt håll

Främling - en bok om Carola

"Det tar inte många sidors läsning innan jag förvånat inser; de här skribenterna gillar verkligen Carola. Reaktionen kan ses som en bekräftelse på hur vi svenskar sakta men säkert vant oss vid att en av våra verkliga megastjärnor baktalas och förlöjligas som om det vore den självklaraste sak i världen" skriver tidningen Dagen om författarna till en bok om Carola.

Carola är en mycket intressant person eftersom hon i sig förenar så mycket: framgång, kristen tro, tidningsrubriker, sorg över anhörigas död, mc-åkande och attityd, tv-medverkan och inte minst en fantastisk sångröst som fått många många beundrare. Hennes skivor och låtar hörs överallt och inte minst himlen i min famn och andra sångtexter har berört så många.

Glömmer aldrig när en kör sjöng "allt kommer att bli bra mamma" i samband med en ung mammas begravning och vi grät allesammans. Carola väcker känslor och nu är det adoptionen som är i fokus.

Jag som själv tillhör den skara som är adopterad ser möjligheterna som detta lilla barn får. Och för en kristen person kan detta med med adoption också få en andlig dimension. Vår himmelske Fader har bara en biologisk son - Jesus. Alla vi andra är adopterade in i Guds stora familj och genom dopet har vi fått familjetillhörigheten.

Önskar att Carola skall få fortsätta att verka i Guds stora vingård med sina gåvor. Carola, Birro, Skytte, Ekman och många andra har fått mycken kritik i olika sammanhang. Men det råder ingen tvekan om att de och andra har ett ärligt syfte i att bygga Kristi kropp. Så heder åt de som skrivit boken och åt Carola själv.

Joachim - som skulle tycka att det skulle vara så roligt om Carola var med i mc-kortegen i sommar i Kungsbacka, den 14 juli! Du är välkommen Carola!

Glad Påsk

Vill bara önska er alla en välsignad och Glad Påsk. Det finns mycket man kan säga en sådan här dag men evangelietexterna är tydliga! Han har uppstått!

Missionsbefallningen kommer direkt efter Jesu uppståndelse hos evangelisten Matteus (Matt. 28:18-20) och Uppståndelsens konsekvens är; Jesus har all makt, den gäller alla folk och alla dagar. Det är vår tro och vår kallelse.

Guds Ande hjälper oss att leva i detta eftersom det handlar om att vi inte har någon egen makt, vi kan inte döma och sätta gränser och det finns ingen tid då Guds nåd inte gäller.

Men det är Jesus vi måste vända oss till för att få del av hans uppståndelsemakt. Det finns gränser eftersom kärleken måste sätta dem och en dag kommer nådetiden att ta slut. Jesus kommer tillbaks när vi kanske minst anar det. Så låt oss i dag leva i uppståndelsens ljus! Låt oss var glada och brista ut i ett hjärtats Halleluja!

Joachim - som är på väg till kyrkan för att fira mässan

Fotot är från den tomma graven - Trädgårdsgraven i Jerusalem

Hur skall en församling vara?

Tidningen Dagen skriver: "Sofia Mirjamsdotters negativa upplevelser från att växa upp i en frikyrka blev i helgen starten på ett jättestort samtal på Twitter.- Många ger uttryck för att de känner igen sig." Sofia är
medieprofil och hon berättade på internet om sin uppväxt i frikyrkan.

Sofia hoppas att nu tillvarata den goda och konstruktiva tonen som bl a finns på Twitter och göra något som överlever det snabba samtalet i de sociala medierna, så att det inte som så många gånger tidigare blir en diskussion med anklagelser och hån.
Hon säger: "- Jag tycker att en kyrka borde vara mycket mer som en familj, en plats där man kan vara den man är och få stöd. Som har gemensamma värderingar precis som en familj ofta har och finnas för varandra, på riktigt."

Som församlingsledare kan jag inte annat än välkomna detta samtal eftersom man hela tiden måste skilja mellan utövarna och själva religionens kärna. Vi som utövar, som kallar oss för kristna, behöver ofta "krypa till korset" eftersom ingen av oss är perfekt. Samtidigt är det underbart att veta vart man kan gå, nämligen till trons "Stjärna".

Det är inte bara de kristna utan alla oavsett tro eller avsaknad av densamma är i behov av förlåtelse och vägledning. Och när den kristna tron utlevs på ett sunt och trovärdigt sätt så blir det till välsignelse. Dagen skrev för en tid sedan att "kyrkbesök gör oss lyckligare - åtminstone enligt en stor amerikansk undersökning som 300 000 personer deltog i." Så den stora utmaningen för oss är att få bort hyckleriet, att erkänna brister och inte ge sken av att "vara bättre" och samtidigt inte ge avkall på Jesu anspråk och att bekänna honom som Frälsaren.

Det är ju faktiskt så att just dessa sidor av livet hör samman för den kristne. Man hungrar, törstar, längtar och är vilsen och söker sig därför till den som kan mätta, släcka törsten och fylla tomrummet och visar på den sanna vägen till livet.

Att vara som en familj är att inse att vissa saker är gemensamma och samtidigt är vi olika. Det gäller att bara att se vad som är den gemensamma nämnaren för att just vara familjen, så att man inte enbart är en samling individer.

Joachim - en relationsbunden evangelist

Tonen blir mer infekterad i kyrkan ... Lite funderingar ...

"I morgon ( I söndags, den 25 febr) går hälften av stiftskollekten i Stockholms stift till Seglora smedja, tankesmedjan i Stockholm som kallar sig ”mötesplatsen för andlighet, kultur och samhälle”. Flera präster, bland annat Christer Hugo, ifrågasätter kollekten.

Detta kunde man läsa i Dagen och när det gäller Seglora smedja kunde man läsa i Kyrkans Tidning "De senaste veckorna har Seglora Smedja under Helle Kleins ledning klivit fram som en kraftfull konkurrent till och kritisk granskare av Kyrkans Tidning."

Visst behövs det samtal och debatt, men om man tänker på "tredje partnen" som står vid sidan om och eventuellt betrakta det hela, så kan man undra över vad de tänker och om deras tro växer när de märker tonen och ser olika förhållningssätt? Jag vet inte, men någonstans känns det som om vi som kallar oss för kristna och Jesu lärjungar skulle ibland kunna ha en annan ingång. Visst måste vi kunna ha olika uppfattningar och det välkomnar Anders Ahlberg chefredaktör, ansvarig utgivare på KT. Och visst får man höja tonläget ibland som Helle gör i olika debatter. Men är det detta Jesus kommer att sätta främst?

Vad tänker Jesus själv är en fundering som jag ofta bär med mig. Det känns ibland som vi kämpar mer emot andra syskon än för dem som ännu inte har nåtts av tron på den uppståndne. För visst måste det vara så, med tanke på alla utträden och den kristna trons mera perifera plats i samhället, att det finns en hel del att göra.

Under mina år som präst och kyrkoherde så frågar människor efter förlåtelsen i försoningen, fast de formulerar sig på annat sätt. De frågar efter hopp och tröst som är förankrad i evighetsperspektivet.
Konflikter handlar oftast inte om åsiktskillnader utan om bristande kommunikation och då framför allt kanske med den levande Guden!

Vi har ett missionsansvar här! Att själva ta emot och föra vidare evangeliet. Vi är ju inte för många bekännande kristna i landet utan att det skulle kunna bli några fler, många fler.

Joachim - som denna morgontimme ber om vishet i att gå Herrens väg.