När ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, nyligen tillfrågades om vad han såg tillbaka på som det viktigaste under sina tio år på posten nämnde han projektet Fresh Expressions skriver Kyrkans Tidning för en dryg månad sedan.Biskopen har intressanta tankar som man kan ta lärdom av eller åtminstone låta sig reflektera över. Han skriver bland annat: "När vi gör det vi gillar och tror på så tar människor intryck. Vi sprider en viss doft. Om Jesus är verklig för oss, om vår längtan efter honom avspeglas i vårt liv och vår gudstjänst då kan visserligen människor bli arga och anmäla en avvikande uppfattning, men ingen kommer i alla fall att lida av att gudstjänsten är tråkig."
Djupast handlar det alltid om att bryta "tråkigheten" på ett sådant sätt att man, jag själv och andra, istället blir berörd, men då inte bara genom ett allmänt känslosvall. Att bli andligt berörd utifrån ett kristet perspektiv. Att med andra ord uttrycka Jesu namn på ett sådant sätt att det visar på den uppståndne och inte enbart på en historisk person som man lyfter upp till en begåvad vishetslärare.
Tänk efter själv vilka som du har i din egen omgivning, i din närhet, som hjälper dig djupare i den kristna tron. Som får dig att öka lusten till bibelläsandet och de andra nådemedlen såsom nattvard och gudstjänsten. Många av oss är ganska ensamma och då blir "kända" författare och föreläsare det vi tar intryck av och då styrs det av vad som släpps fram i de offentliga källorna.
Men vi behöver alla, i vår egen vardag, vardagskristendom! Om vi nu vill leva ett relativt aktivt kristet liv. Det nu skrivna bygger jag på reflektioner i mitt eget liv. Fast jag är kyrkoherde och tillbringar många många timmar i kyrkliga miljöer, så behöver jag till vardags förebedjare som bär mig, bibelläsandet (inte bara från ett arbetsperspektiv!) och gudstjänstfirande.
Vidare står det i artikeln: "Mycket kan man anklaga Jesus för, om man är på det humöret, men inte klagade vare sig fariséerna eller de romerska soldaterna på att han var tråkig. Det var hans anspråk de inte stod ut med." När vi i vår vardag lyfter upp detta anspråk för oss själva och andra så händer det något som rör om i grytan och som oftare än vad man förväntade sig leder till något gott! Rädslan gör oss många gånger allt för försiktiga.
Joachim - som gärna tar intryck från utländskt håll
1 kommentar:
Predikan idag handlade om "den gode herden". Det finns många "herdar" ute i vårt samhälle som vill hjälpa oss människor. Det finns livscoacher, kurser att hitta sig själv (ofta väldigt dyra)m.m. Många vill säkert väl, vill hjälpa. Andra ser möjligheter till inkomst och att framhäva sig själva.
Det jag fastnade för i predikan idag, var just att det som skiljer dessa ovan nämnda "herdar" från den verklige herden, Jesus, är att de förstnämnda alltid försvinner av olika anledningar efter en tid........så står man där själv igen. Jesus har alltid och kommer alltid finnas som den verklige och ständige herden. (Det är dessutom en gåva, gratis)
Vad jag vill säga med detta är att visst är det trevligt med allsång och andra aktiviteter, men de kan bara bli komplement. För att inte lockas att bli ledda av "mänskliga herdar", måste vi ständigt vara nära vår verklige herde, Jesus. Den närheten hittar vi i grunden i bibelläsning, bön, nattvard och gudstjänstfirande.
Det innebär ju inte att det som nämndes i artikeln, "cellgrupper" på arbetsplatser, i föreningar m.m. inte är viktiga. De kan inte minst vara inkörsportar till församlingsgemenskap. Men jag tror inte det får bli ett alternativ till församlingen och gudstjänstfirandet. De skall snarare vara komplement, där jag får ge uttryck och dela min tro med andra i vardagslivet. Det blir ju för lite att vara nära herden bara en timma på söndagarna. I herdens närhet får jag ständigt hopp, tröst och kärlek, vilket minskar min rädsla och ger frid.
Det är ju något jag vill dela med mig av till mina medmänniskor och det måste jag ju få göra i min vardag, på min arbetsplats och på min fritid.
Skicka en kommentar