Det är Jesus som säger till vännen Marta, att ett enda är nödvändigt och att vi inte skall göra oss bekymmer och vidare säger Jesus i bergspredikan, att var dag har nog av sitt eget.Just nu letar jag efter den sunda balansen mellan att förtrösta och tillåta sig vara orolig och bekymrad. Det är lätt att hamna i det ena diket. Nu styr man ju inte alltid detta, men man kan vara mer eller mindre medveten.
Det ena diket är att man som kristen målar upp en fasad att man aldrig är bekymrad och att allt är bra. Det är nästan av ge en bild av sig själv som fullkomlig och att man har så mycket tro och Ande att man inte är sårbar. Man kan nästan få känslan av att vara svag ses som en brist på tro. Att vara i detta dike leder lätt till övermod.
Det andra diket är att man ständigt bekymrar sig! för allt, både det yttre och inre! Man räknar inte med att Gud kan hjälpa, att Jesus faktiskt är Frälsaren som har både kraft och kärlek. Man har både dåligt självförtroende och en självkänsla som är sprucken. Man ikläder sig ganska snart ensamhet och bitterhet. Att vara i detta dike leder lätt till depression och missmod.
Man kan brodera ut dessa diken mycket mer, men nu finns det ju en lång skala mellan dessa två på vilket vi alla befinner oss. Och att jag tar upp detta just nu är förutom anknytningen till söndagen, att jag själv befinner mig i livskede där det finns orosmoln omkring mig. De påverkar och gör mig både svagare och mer beroende av andra. Detta sistnämnda kan ju naturligtvis vara bra om man är så lyckligt lottad att man, som jag har, har andra som bär en i bön. Som ex. på det som gör mig orolig är läkarbesök, att inte räcka till i olika sammanhang och att se ensamheten och nöden på så nära håll och inte kunna göra något. Raden kan göras längre.
Det är så viktigt att hitta balansen, för att visa på det fantastiska i tron! Att när lovsången sjunges, när bönerna bedjes och man firar gudstjänst, så öppnar sig himlen för den som kommer med sin oro och som vill ha förändring! De senaste tre söndagarnas gudstjänster har varit "himmelska" på ett särskilt sätt, det är dom förstås alltid. Men från min horisont är det tydligt att kyrkan skall inte byggas av egen kraft utan av honom som har all makt i himlen och på jorden. Och just nu är jag inne i dessa tankar, att en del oro kan faktiskt föra med sig den positiva konsekvensen, att man måste förtrösta, ta ner sin egen gard och säga: Herre, förbarma dig över mig!
Allt för mycket prestige och stolthet finns hos oss, oavsett tro. Att vara kristen är att leva i en relation med Jesus och därmed också beroende av honom. Den rätta balansen är kanske just detta att veta att jag är beroende, i livets alla skeden, av Gud och det bör vara så att jag blir mer och mer medveten om det!
Joachim - som vill att vi hjälps åt, för ett är nödvändigt - att se varifrån hjälpen kommer och kunna ta emot den.
3 kommentarer:
Detta är väl den kristnas dilemma. Vad gör jag och vad gör Gud? Vi väljer ju också olika sätt att arbeta med Herren. En del isolerar sig mer inom ett klosters murar och är verksamma via ständig bön. Andra lever i samhället och verkar där.
Jag tänker ofta på det som Luther sade och jag skriver fritt ur minnet: ”Be som om inget arbete skulle hjälpa och arbeta som om ingen bön skulle hjälpa”. Det kan man kalla helgardering…
"Ett är nödvändigt". Ordet innehåller även ordet ”nöd”. Vi lever i en tid där vi kastas mellan nöden och nödvändigheten. I mitt subjektiva tycke är nödvändigheten Gud och nöden är allt ont som händer i världen och i vår egen närmaste krets.
Jag håller med om att det är lätt att bli missmodig så som världen ser ut idag. Slå upp vilken dagstidning som helst och vi läser om mord, tortyr, (o)mänskliga rättigheter, rån, stöld, mordbrand, förskingring, svek osv. Detta är ondskan och den mänskliga svagheten och girigheten. Med ondska menar jag då Guds motpol, Djävulen, det svekfulla, frånvaro av Guds ljus och hopp.
I Bibeln står det att om vi hade ens tro som ett senapskorn så kunde vi befalla berg att hoppa ner i hav… Mäktiga ord. Och när hörde vi senast om en bergskedja som hamnat i något vattendrag? Är vi alla kristna då misslyckade bedjare (kanske ingen dock bad just om detta förstås…)?
Jag tror att man riskerar att ta äran från Gud. Jo jag vet att vi borde kunna få allt om vi tror det verkligen. Men tar vi inte då från Gud Hans plan, den som vi faktiskt inte känner till? Någon sade att Gud använder inte Djävulens metoder och därmed bör varken sjukdom eller död komma från Gud. Så varför hindrar inte Gud detta då? Varför blir inte alla friska, vi ber ju så innerligt för människorna?
Jag har inte svaret. Men jag tror att det är kampen mellan det goda och onda och människans tidsmätta plats på jorden. Vi skall inte vara i denna fysiska kropp för evigt på jorden. Vi har en viss tid här. Vad vet vi hur Gud tänkte när en kär person rycks ifrån oss?
Ett är nödvändigt. Att mitt i nöden, depressionen, missmodet, misären och sorgen tro och fortsätta tro att Gud faktiskt har en plan och mening med allt, vida översträckande vårt begränsade sinne.
Detta vilar jag i när jag är orolig för det mesta här i världen och mitt personliga liv. Allt gott!
Intressanta, viktiga och kloka tankar att läsa av både Joachim och Ruth. Tankar som berör och som jag tror det är viktigt att påminna varandra om.
För att lättare hålla sig på "vägen", är vi beroende av varandra och att få möjlighet att samtala och se upp för dikena. Det är nog lätt att hamna i ett dike utan att själv inse att man hamnat där och då behöver man en liten puff i rätt riktning för att ta sig upp igen.
Tror det är lättare att hamna i dikena om man ser tron som en "privatsak", istället för att aktivt dela den i relation med både Jesus och andra människor.
Att känna tryggheten i att få ha en relation till Jesus, ett beroende i positiv bemärkelse är väl det som gör att man vill att fler skall få komma till tro. Känslan att veta att man aldrig är ensam och att man kan få förlåtelse.
Tack Mats! Jag håller med dig, att det är nog lite farligt att hålla tron som en "privatsak", för man är inte så stark ensam. Vi behöver varandra att bedja tillsammans med.
Bra blogg för övrigt! :)
Allt gott,
Ruth
Skicka en kommentar