Religiös eller kristen?

I går skrev jag på min Facebooksida att jag får "ibland känslan av att religiösa retar sig mer på kristna än vad "vanligt folk" gör". Och då kom frågan upp var gränsen mellan religiösa och vanligt folk går?
Låt mig börja med att säga att var exakt själva gränsen går kan jag inte säga, lika lite som jag kan inte säga vem som är troende eller inte.

Men likväl finns det en gräns mellan att tro och inte. Det finns i kristen tro undervisning om vikten av omvändelse i människors liv och själva begreppen religiös, kristen, ateist, hedning etc. visar på olika sätt att leva sina liv. Mellan dessa val, hur man vill leva sitt liv, finns det naturligtvis gränsdragningar och där är inte jag eller någon annan satt att avgöra, utan det är en sak mellan den enskilde och Herren.

Ibland får jag frågan om jag är religiös och då svarar jag nej, men jag är kristen. Att vara religiös idag är att tro på något övernaturligt och det har för många en ganska negativ klang, att man på eller annat sätt lever utanför världen. Du kan vara religiös på otaliga sätt och inom begreppet ryms alla världsreligioner, new age, alla kristna samfund och sekter, all världens andlighet mm. Så att säga att man är religiös säger egentligen ingenting eftersom ordet rymmer så mycket.

Men jag möter ibland personer som menar sig vara "religiösa", som någonstans har hittat "sin" tro. Man kallar sig kristen men man låter det inte få någon större konsekvens, man vill vara öppen och vidsynt. Och detta är inte mitt tyckande utan egna utsagor.

Men grunden för en kristen är alltjämt bibeln och i t ex Apg. 2:42 finns det en viktig beskrivning av hur de första kristna levde sina liv som lärjungar. Där står det att det att "de höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskap, vid brödbrytelsen och bönerna." Översatt till dagens språk handlar det om att de prioriterade bibelordet och den undervisningen som de fått. Man var mån om att vara med i en församling, man behövde andra kristna omkring sig! Man firade nattvarden/gudstjänst regelbundet och allt detta skedde i bön.

Det finns de röster som menar sig vara troende, men man behöver varken läsa bibeln (gammal och tidsbunden), man behöver inte församlingen (suggestion och grupptryck). Gudstjänsten kan man ha för sig själv i naturen eller någon annanstans och ber gör man (oftast när det är kris eller som en ritual). Men i detta kan man ha starka synpunkter på dem som läser bibeln och som ofta går i kyrkan. De som tillhör en församling och som gärna också talar om bönen och bönesvar. De förstnämnda vet ofta hur man inte vill tro men man har svårare att berätta om vad man själv tror på och på vilket sätt det får konsekvenser i ens liv.

Det finns idag en individualism och en privatisering som också smugit sig in bland religiösa och även bland kristna, och för sund kristendom är detta främmande. Det finns inget som heter privatkristendom. Vi är beroende av varandra som människor och lärjungar. Vi befinner oss på olika platser när det gäller trons väg och det skall respekteras från alla håll. Var gränsen går mellan de olika stegen på trons väg kan jag inte säga. Men går jag till mig själv, så stämmer jag in i Paulus ord i Filipperbrevet, att jag vill lära känna kraften i Kristi uppståndelse (Fil. 3:10). Den viljeyttringen tror jag är viktig för den som vill vara mer än religiös, utan som i djupet strävar efter att kalla sig själv och leva som just kristen. Läs gärna hela Filipperbrevet. Det finns mycket uppmuntran där.

Joachim - som i allt detta vill få fram evangeliet om nåden och att det är hos honom som dog och uppstod detta finns!