Tidningen Dagen skriver: "Sofia Mirjamsdotters negativa upplevelser från att växa upp i en frikyrka blev i helgen starten på ett jättestort samtal på Twitter.- Många ger uttryck för att de känner igen sig." Sofia är medieprofil och hon berättade på internet om sin uppväxt i frikyrkan.
Sofia hoppas att nu tillvarata den goda och konstruktiva tonen som bl a finns på Twitter och göra något som överlever det snabba samtalet i de sociala medierna, så att det inte som så många gånger tidigare blir en diskussion med anklagelser och hån.
Hon säger: "- Jag tycker att en kyrka borde vara mycket mer som en familj, en plats där man kan vara den man är och få stöd. Som har gemensamma värderingar precis som en familj ofta har och finnas för varandra, på riktigt."
Som församlingsledare kan jag inte annat än välkomna detta samtal eftersom man hela tiden måste skilja mellan utövarna och själva religionens kärna. Vi som utövar, som kallar oss för kristna, behöver ofta "krypa till korset" eftersom ingen av oss är perfekt. Samtidigt är det underbart att veta vart man kan gå, nämligen till trons "Stjärna".
Det är inte bara de kristna utan alla oavsett tro eller avsaknad av densamma är i behov av förlåtelse och vägledning. Och när den kristna tron utlevs på ett sunt och trovärdigt sätt så blir det till välsignelse. Dagen skrev för en tid sedan att "kyrkbesök gör oss lyckligare - åtminstone enligt en stor amerikansk undersökning som 300 000 personer deltog i." Så den stora utmaningen för oss är att få bort hyckleriet, att erkänna brister och inte ge sken av att "vara bättre" och samtidigt inte ge avkall på Jesu anspråk och att bekänna honom som Frälsaren.
Det är ju faktiskt så att just dessa sidor av livet hör samman för den kristne. Man hungrar, törstar, längtar och är vilsen och söker sig därför till den som kan mätta, släcka törsten och fylla tomrummet och visar på den sanna vägen till livet.
Att vara som en familj är att inse att vissa saker är gemensamma och samtidigt är vi olika. Det gäller att bara att se vad som är den gemensamma nämnaren för att just vara familjen, så att man inte enbart är en samling individer.
Joachim - en relationsbunden evangelist
3 kommentarer:
Det viktigaste i kyrkans familj är tolerans, som ju kommer ur kärleken. Förstå hur Jesus än idag skulle ge sitt liv för vem som helst av oss. Oberoende av alla våra dåliga sidor.Låt Gud visa vägen -inte vi.
Anonyme vän
Håller med dig om vikten av att vara tolerant men även kärleken måste sätta gränser och på så sätt är det viktigt att det är Gud som visar vägen och inte vi som talar om hur tolerant han skall vara.
Jesus mötte äktenskapsbryterskan och dömde inte henne, men sa samtidigt till henne att inte synda mera! Han pekade på en gräns utan att vara kärlekslös.
Det är här vi har problem eftersom vi sätter gränser olika beroende på en mängd faktorer. Men låt oss hela tiden sträva efter att fråga efter Guds vilja och söka den i hans ord.
Joachim
För min del är det av väsentlig vikt att en människa växer i tron och liknar Jesus mer och mer. Att säga att man är kristen utan att ha förändrats alls är omöjligt. Är man kristen är man i tillväxt, en ny medborgare i ett nytt rike. Det gamla är borta, det nya har kommit...a lá Romarbrevet 6.
Problemet är när människor som växer i tro, lever i Anden och inte under synden, glömmer bort var dom har kommit ifrån och vem det är som har gjort dom "bättre" eller heligare.
Några tankar från mig,
Andreas
Skicka en kommentar