Vikten av att lyssna

Till den allmänna vänligheten hör att man frågar personen man möter: -"Hur är det"? eller -"Hur mår du"?
Denna omsorg kommer ofta strax före möten, då man ses för att man är kallad samman eller i telefonen när man ringer upp i ett helt annat ärende.

Jag tillhör dem som själv ställer frågan, även om jag är lite sämre på det än många andra och det jag funderar på är om man, jag och andra, verkligen är beredda att lyssna på svaret. För som jag skrev i den lokala tidningen häromdagen: "Ett sant lyssnade är att både höra vad den andre säger och försöka förstå vad som menas med orden, kroppsspråket och situationen."

Sanningen är ju att de flesta bär på sådant man kanske inte vill berätta eller det skulle ta alldeles för lång tid att redogöra. Detta leder till att man svarar -"Jo, det är bra!" eller -"Det kunde vara bättre, men det hjälper inte att klaga". 

Trots en viss brist på äkthet, så är det ändå så att det sociala spelet påbjuder frågekonversationen, annars uppvisar man ingen empati. Då är man en som inte bryr sig om. I allt detta finns det naturligtvis äkta och genuin omsorg och kärlek. Men det är fascinerande hur vi går in i mönster, som är svåra att bryta. 

Ibland, när jag eller du har varit alltför tydlig i hur man mår, så har det kanske inte blivit den förväntade reaktionen, att den andre visar på förståelse eller liknade, utan det har varit lite mer "tycka synd om" reaktion och det kanske man inte vill. Få människor jag mött uttrycker att man vill att man skall tycka synd om dem, men väldigt många uttrycker behov av bekräftelse. Detta är definitivt inte samma sak.

Hela resonemanget handlar om hur vi bygger upp trovärdiga relationer. I dessa ingår både tid att berätta, att lyssna och visar på förståelse. Ju högre tempot är uppskruvat desto svårare blir det att hålla samma nivå som tidigare. Med nya kommunikationskanaler vet vi hur andra mår utan att behöva fråga. Den starka individualismen innebär också att vi, ärligt talat, inte bryr oss om varandra lika mycket som förr. 

Detta leder till ett samhälle där, trots all möjlighet till ökad kommunikation, flera känner sig ensamma och där vi i olika sammanhang ger och har dåligt samvete för att vi inte följer outtalade normer.

För mig är det mest aktuellt inför söndagens gudstjänst, då man möter de regelbundna firarna som är en bra bit över hundra personer. Man kanske inte setts på en eller två veckor och man skulle naturligtvis haft möjlighet att lyssna bättre. Någon har sorg, en annan är sjuk etc. Och detta är något hela församlingen delar. Ett fåtal anställda kan inte klarar av det som är hela församlingens uppdrag. 

Det är också i detta sammanhang jag funderar på vad bibeln säger om äldste. Vi har kyrkvärdar, tre under de flesta gudstjänsterna. En präst och en diakon är i tjänst varje söndag samt musiker och vaktmästare. Detta är sju personer, men det räcker inte! I takt med att alltfler mår sämre i samhället så behövs det större resurser.
Äldste skulle kunna vara de i församlingen, som kommit något längre på trons väg och som utifrån sina gåvor är beredda att tjäna i församlingen med att t ex bry sig om gudstjänstfiraren. 

Jag kommer att återkomma i detta så småningom. För vi behöver hitta nya mönster i hur vi bekräfta och visar på omsorg i församlingen. Hur vi blir ännu bättre på att lyssna.

Joachim - som är glad över kvartersombuden och mycket annat som just nu sker och som är övertygad om att församlingen kommer att växa vidare.