"Jag skäms inte för evangeliet..." sa Paulus i episteltexten i söndags (Rom 1:16) och med hela sitt liv, i ord och handling vittnade han om sitt möte med den Uppståndne. Paulus, de andra apostlarna och människor har i två tusen år berättat, vittnat om sin tro för andra. Det görs för att alla skall få en levande relation med Jesus Kristus. Det handlar om att uppfylla missionsbefallning.
I gudstjänster i Svenska Kyrkan har vi oftare idag just vittnesbörd. I Kungsbacka sker det med jämna mellanrum att någon i församlingen berättar hur Gud varit aktiv i deras liv. För mig är detta otroligt positivt, modigt och inspirerande. Det är också en utmaning och lite provokativt eftersom det berör. Men för en del personer kan det bli en stötesten.
Det finns kommentarer som låter så här ungefär:
Detta skall vi inte göra här, det är frikyrkligt!
Är det inte att göra sig märkvärdig?
osv.
Jag blir ledsen i mitt inre när jag märker dessa reaktioner. Inte för att den som vittnar blir ifrågasatt, utan för att den som fäller kommentarerna stänger ute ordet och inte tillåter sig att bli berörd. Även om man har andra sätt att växa i tron, så visar det trots allt på en slags avskärmning.
Hur skulle någon sitta i kyrkan om inte andra förmedlat sin tro i ord och handling? Vi är många anställda inom kyrkan som har vår uppväxt inom någon frikyrka. Förra veckan var det den ekumeniska böneveckan och skall den vara trovärdig, så möts vi i Herren, i ordet om Honom och av Honom. Låt det ordet förkunnas till uppbyggelse och vägledning.
Joachim - som skulle vilja se fler vittnesbörd! Inte minst under veckans övriga dagar.
3 kommentarer:
Joachim,
Tack för dina kloka synpunkter om det personliga vittnesbördet och jag stödjer dig till 100 procent. Jag är, förutom en flitig besökare i Kungsbacka kyrka också medlem i Full Gospel Businessmen Fellowship International Sweden (FGBFI). Under våra fredagsluncher inne i Gbg är det personliga vittnes-bördet jätteviktigt. Det är för mig bara att konstatera att många människor, som ännu inte kommit till tro på Jesus och som får höra olika vittnesbörd vid våra lunchmöten, lämnar sina liv till Jesus Kristus. Så jag ser gärna fler vittnesbörd i Kba kyrka och även ännu mer lovsång.
Jag tror många kyrksamma känner tvekan att inför församlingen lämna vittnesbörd.
Jag har i vår uppländska lantligt belägna kyrka en känsla av att ordet vittnesbörd skrämmer.
Under våren 2008 anordnade Kyrkoherden onsdagskvällar där församlingen bjöds in för att prat om vår tro.
Vi var i församlingshemmet och det fungerade med öppen redovisning i form av samtal i olika trosfrågor.
Det fungerade och deltagarna var öppna och frimodiga. Men i uppländska rakter är det bara i frikyrkorna det blir handviftningar
och tungomålstalande.
Ämnet är viktigt men tekniken måste anpassas till de i många fall
stelare kyrkorespekten i Svenska Kyrkan.
Jag är övertygad om att vittnesbörd är oerhört viktigt för att den kristna tron skall spridas och leva vidare.
Vittnesbörden visar ju att människor inte är kristna av tradition, uppfostran och liknande, utan för att de har en relation till en levande Gud.
En Gud som i allra högsta grad är verksam i vårt moderna samhälle!
Skicka en kommentar