Det är fascinerande att se vilket engagemang det finns bland en del när det gäller äktenskapsdebatten. Förhoppningsvis kan det leda till något positivt för alla inblandade parter, i annat fall handlar det om respekt för att vi inte tycker lika.
Själva grundfrågan handlar om kärlek och det finns en risk är att vi i "kärlekens namn" slår på varandra stället för att diskutera själva problemet. I diskussionen behövs också mera klargöras vad vi menar med orden familj, sambo, föräldrarskap, förebilder etc. Som präst fick jag inte leva som sambo vid min prästvigning (det ville jag inte heller). Finns det någon skillnad i kyrkans syn på att leva i äktenskap eller sambo?
Om så är fallet, så vad missar man om man inte gifter sig? Och är det detta som man missar, som man anser att alla skall ha rätt till? Men var dras gränserna? Vem har sagt att det t. ex. måste vara två? Är det inte kärlekslöst att begränsa någon form av relation, där de inblandade själva ställer sig positiva till det de gått in i?
Ja, det finns många frågor och det är lätt att ställa dem, svårare att svara. Sverige är inte en isolerad ö, utan hur ser det ut i världen? Varför ändrade delstaten Californien sin lag? Varför är Påven så tydlig i sin förkunnelse? Hur gör vi med ekumeniken?
I denna djungel är det lätt att säga att det är så självklart, oavsett vilken ståndpunkt man antar. Men hur man än vrider sig så handlar det om att vi människor är beroende av varandra och av Gud. Låt oss öka vårt böneliv och än mer be om vägledning, och att hans vilja får ske. Ingen av oss kommer till himlen för att vi har de rätta åsikterna utan för att vi lever nära Jesus Kristus.
Joachim - som vill hitta en lösning, men som inte vet hur
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar