Idag handlade evangeliet om undret i Kana. Det första av Jesu alla under. Innebörden i denna berättelse är i grunden att Jesus börjar sin frälsningsgärning med att komma rakt in i vår vardag och helar det som går sönder. Hans ambition och kallelse hör nära samman med Andens frukter (kärlek, glädje, frid...). Från och med denna stund, och alltjämt, är Jesus mitt i våra livsammanhang för att frälsa! Det märktes också i förmiddagens gudstjänsten idag, där glädjen var det centrala temat i predikan, men där också tårarna kom. Våra tårar har många gånger en helande effekt. Och de måste inte förknippas med sorg utan kan likväl springa fram ur äkta glädje.
Kanske skulle vi i kyrkan lyfta fram detta mer, att glädjen är något centralt och viktigt.
Det finns ju en enorm glädje i:
- att veta att man är förlåten
- att man är älskad för den man är
- att det finns en frid som övergår allt förstånd
- att man aldrig är riktigt ensam
- att det finns en Frälsare i Jesus Kristus
- att den helige Andes kraft räcker för allt och alla
- att döden / Djävulen är besegrad!
Det finns ytterligare exempel på sådant man kan lyfta fram. Vad gläds du över? Trots att vi alla med jämna mellanrum har det riktigt kämpigt med sjukdomar och annat, så är det ju inte Guds fel, utan han vill dela allt detta svåra med oss! Ju mer vi uppmuntrar varandra i denna insikt, att Jesus är med oss i alla livets skeden, ju mer kommer människor att bli smittade. Men även jag förstår ju att detta är inte lätt. Men motsatsen är inte bättre! Att vi kristna inte har en källa till glädjen. Om inte vi visar på ett förvandlat liv, vem skall då göra det och varför bli en kristen?
Joachim - som gläds åt att också konfirmanderna fick ett riktigt bra läger!
2 kommentarer:
Ja det är fantastiskt vad vi har mycket att glädjas åt. Lätt att glömma bort att vara tacksam, både när allt är fantastiskt, och när man har det svårt. Jesus är med oss inte minst när det är tungt, men vi kanske inte förstår det, förrän efteråt. Hur göra för att bli mer uppmärksam på detta?
Ett sätt är att hitta det regelbundna mönstret i ens liv. Ta t. ex. den som tränar en idrott. Man tränar regelbundet varje vecka även om det känns motigt. Det viktiga är att det är något återkommande. Då man varit sjuk eller av annan anledning gjort uppehåll, så blir allt mycket trögare.
Det kristna livet behöver sina positiva rutiner. Och som med allt annat kan detta vara ganska kämpigt. Vi behöver god och uppmuntande uppbackning av andra.
Joachim
Skicka en kommentar