Det självklara

Sonen och hans gode vän har kommit hem välbehållna från sin långa resa på medelhavet. Allt har gått väl förutom ett väder som kunde varit betydligt bättre. De missade visserligen också planet i München på hemresan (inte deras fel!), så när de kom till Kastrup fanns inget lämpligt tåg till Kungsbacka utan då väntade pappa och broder på den svenska sidan. Istället för en gödkalv, som sonen fick i Luk. 15. så blev det biltransport kba - Malmö tur och retur. Men då man är fylld av glädje och tacksamhet känns inget särskilt uppoffrade, inte heller 55 mil på motorväg. Väl hemma bjöd modern och systern på en favoriträtt - kycklingpaj!

Trettondedag Jul, som den här dagen heter, handlar egentligen om detta, att anstränga sig för att se en härlighet, för att vara med om något positivt. De vise männen beger sig till Betlehem för att hylla en kung, som de egentligen inte kände. Men ansträngningarna gav resultat och det som fyllde deras hjärtan spred de sedan till andra. Mission och evangelisation blev något naturligt.

Men var tog entusiasmen vägen? Att vår son kommer hem helskinnad, att Guds son föds i Betlehem, att jag idag har tillgång till evangeliet, att Gud är närvarande, i våra liv, med sin skyddande hand. Ja, allt detta sker i en sådan omfattning, att det lätt blir självklart. Det är bara när livet går emot oss på något sätt som vi vräker ur vår ilska över en till synes passiv Gud.

Det självklara leder ofta till att det är vi som är passiva. Vi glömmer att tacka och sprida det goda budskapet. Varje dag är fylld av något gudomligt, fast vi inte alltid ser det! Vi behöver hjälp att hitta det (dagens tema) och att hjälpa andra att upptäcka det.

Joachim - tacksam mot både Gud och över sonens hemkomst.