Fick från banken erbjudande att flytta mitt pensionssparande till något bättre! Jag trodde att jag hade det som var bra och som gav mig åtminstone pengarna tillbaks. Sanningen är att jag har aldrig riktigt haft kontrollen över mitt pensionssparande. Om någon frågar kan jag inte ge exakt besked om hur mycket som betalas in och vad jag får ut vid 65 års ålder. Och jag är akademiker och högutbildad! Det beror naturligtvis till stor del på mig själv, samtidigt är jag inte ensam i denna situation.
Jag har sett den tredelade uppställningen på pensionssparandet.
1. Allmän pension = inkomstpension + premiepension
2. Avtalspension / Tjänstepension
3. Privat pensionssparande
Dessa tre hör ihop och den första och andra delen utgör ca. 50 - 65 % av slutlönen. Och skall jag komma upp till mer så handlar det om mitt privata pensionssparande. Det värsta är att det står med kursiv stil att man själv kan påverka mycket av detta. Det säger ju sig självt, att vi alla vill ha maximal avkastning! Det är här jag lägger av. Min ork, min kunskap och inte minst min tid räcker inte till. Jag har ca. 20 år kvar om jag upplever pensionsåldern.
Men jag kan inte låta bli att associera till en annan treenighet, den gudomliga. Där också de tre hör ihop och där man kan påverka själv genom tro och omvändelse. För många är det nog lika rörigt som pensionssparande och samma argument används att man inte har ork, kunskap eller tid. Det går ju rätt hyfsat ändå!
Men jag inbillar mig att den dag man är vid brytningspunkten anställd - pensionär (jfr. brytningspunkten liv - död, himlaporten) att det är lätt att bli efterklok. Man kan då inte säga att man inte fått information eller att andra inte sa att det var viktigt. Jesus är väldigt tydlig i detta att vi skall omvända oss och tro på evangeliet.
I mitt fall känns det som att jag måste bestämma tid med en bankman och en gång ta steget och lära mig pensionsreglernas system. Det handlar om ett slags avgörelse!
Joachim - vars huvud är full av associationer
1 kommentar:
När jag läser det du skriver om pensionssparandet och att bli efterklok "vid brytningspunkten" kom jag att tänka min konfirmation.
För ganska precis två år sedan började jag en Alpha-kurs, för att ta reda på om det fanns någon grund för min ganska djupt slumrande tro. En tro som jag vuxit upp med hemifrån, men som varit just slumrande under större delen av mitt vuxna liv.
Efter att under den våren jag gick kursen ha "hittat tron och ha fått uppleva den helige ande", har jag ofta tänkt på min konfirmation och konfirmationsprästen.
Jag har i stort sett bara burit med mig ett minne från konfirmationen, men ett minne som etsat sig fast och som jag ofta tänkt på sedan jag blev aktivt kristen.
Minnet var den fråga jag fick i kyrkan på konfirmationen. Prästen frågade då "-om det var vanligt att man omvände sig på sin dödsbädd?". Svaret var nej och jag svarade rätt!
Jag tror att den frågan mer eller mindre omedvetet legat och grott ända sedan den konfirmationsdagen och på något sätt sakta men säkert drivit mig till att, innan jag når "brytpunkten", få svar på frågan om Gud verkligen finns på allvar?
Jag har ju nu sedan en tid tillbaka fått ett positivt svar på frågan och jag tänker på vilka "små medel" vår Herre arbetar med ibland, men som när tiden är mogen leder rätt och bär frukt.
Skicka en kommentar