I kväll har jag varit med diakoner, präster och frivilliga medarbetare på pensionärernas årliga julfest i pastoratet. Ett ca. 80-tal pigga församlingsbor kom och det var god stämning. Vår egen "Chico", Kurt Johansson, kåserade och tillsammans med maten och andakt blev det en lyckad kväll.
Men jag kan inte låta bli att reflektera lite över åldrandet. Ett liv går fort och jag har redan hunnit vara i Kungsbacka 9 år. Är man 80, så tror jag även det känns som åren gått fort. Dessutom tror jag kroppen åldras fortare än sinnet, vilket innebär en personlig konflikt för många. Man vill mer än vad man orkar med. Dessutom mister man livskamrater, vänner och arbetskolleger. Man kämpar med hälsa, ekonomi och mycket annat.
Men det värsta är nog många gånger den påtvingade ensamheten. Att ingen frågar efter en och att man aldrig få någon bekräftelse eller fysisk beröring.
Låter det deprimerande? Det behöver det inte vara nödvändigtvis. Hälsan är inte lätt att bestämma över, men mycket annat kan vi hjälpas åt med. Men det gäller att man som människa alltid själv bidrar med det man kan! Gör man det och att andra bjuder till, så har vi i vårt samhälle enorma möjligheter. Ingen skall behöva vara ensam eller känna sig utanför.
Församlingens viktigaste bidrag är inte det sociala utan att vara en miljö, där tron får växa. För många gånger innebär åldrandet att man möter de frågor som man inte har bearbetat tidigare. Frågor som hör samman med skuld, förlåtelse och död. Som har sin grund i rädslor och bristande hopp, att man inte har en medveten tro. Om vi hjälps åt med just den kristna tron, så vill vi skapa miljöer där den få gro och då bryter vi också troligtvis negativa mönster.
Detta var några tankar man kan ha på en julfest.
Joachim - som hoppas att folk i min ålder bryr sig om äldre när jag är gammal!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar