Hjälpa sin far

Har med hustrun varit i Värnamo och hjälpt min far att rensa förråden inför stundande flytt i januari. Att samla på sig gör vi alla och jag är kluven om det är en vishet eller en synd? Det kan vara en vishet om det kommer till användning men det kan vara en synd när man har så mycket, att jordens resurser går åt till att både härbärgera och producera.

Har farit skytteltrafik till en återvinningsstation och slängt. Man känner sig nyttig för nu behöver man inte ta nya resurser från jorden i samma utsträckning, utan kan återanvända gammalt. Att slänga är en befrielse. Slängde bl. a. en gammal plåtburk (metallskrot) och tänkte på allt gott som varit i den. Men strax kom jag till besinning och insåg att jag blir inte lyckligare av att behålla burken. Det viktiga är vad den hade för syfte.

Kanske är det så också med människor som vi mist. Min mor dog för 20 år sedan och jag har nu slängt nästan alla hennes diabilder och idag rök alla hennes inköpta och mottagna vykort. Det känns inombords, samtidigt som jag måste ha fokus på vad hon betydde. Att vilja ha kvar kan lätt bli egoistiskt och nära ett ägande. Hon har frid och jag är oändligt tacksam över allt det som hon fick betyda i mitt och andras liv. Jag hedrar henne inte mera genom att samla på hög allt som hon lämnat efter sig! Då skulle jag t. ex. inte ha tid till de som lever idag. Jag hedrar henne genom att ta vara på det hon lärde mig och minnas det goda föredöme som hon var.

Kanske skulle man rensa lite mer, också i sitt eget, så man får tid och sinne till det rätta i livet. Det finns mycket som vill ha uppmärksamheten.

Joachim - känner att jag vill slänga mer.

Göran Skytte

Så har journalisten och numera evangelisten Göran Skytte besökt vår bygd. Inför närmare 400 personer berättade han om sin väg till en bekännande kristen. Kungsbacka, Tölö och Onsala församlingar ville på detta sätt, genom Göran, visa på att människor även idag kommer till tro.

Göran började med att berätta sin historia som kändisjournalist och tv-profil. Men trots alla framgångar och en stor etagelägenhet (tre våningar!) mm så var han olycklig och tom. Vändningen kom när han mer eller mindre försökte ta sitt liv genom sprit och tabletter.

Uppvaknandet på sjukhuset blev så småning om ett andligt uppvaknande med hjälp av inte minst Bo Brander, studentpräst i Lund. Sedan berättade Göran mer om sin tro, omvändelsens vikt och att vända sig bort från synden. Han är väl medveten om sitt ordval och vet att många ord är laddade som t. ex. synd. Och han menar att vi präster måste lyfta fram detta mer för att det skall bli tydligt att se vad nåden är!

Ja, han fick sagt mycket och han gör det på sitt sätt. Över en och en halv timme talade han i kyrkan och det intressanta blir nu var allt landar? Direkt och dagen efter, så är det väldigt mycket tyckanden. Man har åsikter om bl. a. följande: hans sätt (står inte still), det han sa, det han inte sa, att han kanske gör det för pengarna, är han trovärdig? o.s.v. Men oavsett vad man tycker är Göran tydlig i vad han tycker! Och inte bara vad han tycker utan hur hans tro ser ut! Han vill förmedla en erfarenhet och sedan är det upp till lyssnaren vad man vill göra med det man tagit emot. Själv anser jag att det är trovärdigt efter att har hört honom och läst en del av hans litteratur.

Man kan tycka att Göran är väl självupptagen, men hur självupptagna är vi inte lite mans? Till slut är det den egna tron som vi lever och dör med, inte Görans eller någon annans! Och kanske man då kan ödmjuka sig och lyssna in andras erfarenheter! Hur ser det egentligen ut innanför ditt eget skal? Har du inte en mask som kanske döljer ditt egentliga jag? Tänk om du blir avslöjad?

Poängen i det Göran vill ha sagt är att den treenige Guden är verklighet och den verkligheten finns till för oss alla, om man själv vill! Den helige Anden är hjälparen som hjälper dig att se Jesus som i sin tur hjälper dig i ett rätt förhållande med din Skapare.

Joachim - som är tacksam över att Gud kallar Göran och andra. De behövs för att utbreda Guds rike.

Ps. Kommer inte att skriva på några dagar pga. förhinder. Läs gärna gamla inlägg och inte minst kommentarer. Önskar Dig en välsignad helg! Ds.

Personlig tro och kyrkans

En tanke som dök upp idag är om det är min personliga tro som bär mig eller om det kan vara kyrkans tro. Jag tillhör dem som gärna betonar den personliga omvändelsen och som ju egentligen inte bara sker en gång i livet utan dagligen. Detta ställningstagande lutar jag mot Jesu ord, om att vi alla skall omvända oss och ta emot Guds rike och att vi inte kan leva på någon annans tro.

Samtidigt tänker jag på de fyra som bar den lame mannen till Jesus i Kafernaum. Hade de inte haft tro, så hade det inte hjälp hur mycket den lame själv trodde! Med andra ord var han beroende av andra människors tro.

Vem bär dig och mig och låter vi någon bära oss? Vill vi vara beroende av någon annan? Är den personliga tron inte viktig då? Ja, det finns många frågor, men jag anser att här finns en viktig poäng!

Din personliga tro och kyrkans tro (den universella, kristna, allmänneliga) är beroende av varandra. Det finns ett viktigt samband dem emellan. Annars finns risken att antingen bli för självupptagen och egenrättfärdig. Det är bara den personliga tron som räknas. Eller så handlar det om en kyrka som skall göra allt och där man inte tar ansvar för sitt eget liv. Man kan slå sig till ro som en sökare.

Upplever människor att kyrkan i Sverige har tro för dem? Ja, ser man på en nyligen undersökning så har förtroendet för Svenska kyrkan minskat. Se länken:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=160014

Om vi har missat något så är det viktigt att hitta det. Kanske är det så, för så är det i mitt eget liv, att man kan inte leda någon längre än vad man själv tror. De fyra bärarna i Kafernaum hade en stark tro på att Jesus kunde bota den lame och det gjorde att de slet för att komma dit t. o. m. bröt upp ett tak! Det finns mycket tro i kyrkan som folk behöver få del av, för att bli burna av den! Kanske måste vi (kyrkan) hitta nya vägar att vara just salt och ljus!

Nu skall jag själv till kyrkan och lyssna på Göran Skytte. Hans tro har fått många att låta sig bli burna av Herren. Ber om välsignelse och beskydd över kvällen!

Joachim - vars tro är beroende av andras!

Kyrkan och politiken

Hur politisk skall kyrkan vara? I en insändare i Sydsvenskan skriver Anna Unsgaard om vad hon anser en ärkebiskop bör engagera sig i. (Obs. Det är hennes syn!) Se länken:

http://sydsvenskan.se/opinion/brannpunkt/article388174.ece

Jag själv funderar ibland på hur politisk en präst och kyrka får vara. Det är viktigt att skilja mellan partipolitik och kyrka, men att engagera sig för de fattiga och de som är utanför måste vara kyrkans uppgift. Att stå på de svagas sida. Fast kyrkans primära uppgift måste vara att föra människor till tro. Det är viktigt att skilja mellan politikers uppgift och kyrkans. Det senaste som är omskrivet är Lars Ohly som talar om för oss präster vad vi skall göra och inte göra. Det måste ändå vara kyrkomötets uppgift att bestämma detta och inte en enskild partiledare!

År 2000 skiljdes kyrkan från staten för att kyrkan inte skulle vara så partipolitisk. Och jag är glad över våra förtroendevalda som kallar sina listor för "Kyrkans väl"och "Fria listan". Kyrkans uppgift i denna värld och i vårt närsamhälle är gigantisk. Så många är i så stort behov av evangelium. Ensamheten, sorgen, lidandet m. m. gör att kyrkans uppgift är stor. Vi har inte råd med att gräva ner oss i några politiska skyttegravar.

Låt oss se hur vi kan vara salt och ljus i en värld som behöver väckelse och omvändelse. Det finns så mycket att vara tacksam över och värna om.

Joachim - som tror att kyrkan kan vara en viktig faktor i samhällets utveckling utan att för den skull bli alltför partipolitisk.

Karaktär

Bestämde mig på fars dag att gå ner i vikt några kilon. Det kan vara klädsamt och inte minst hälsosamt. Detta skall ske parallellt med träning. Om allt detta kan man tycka vad man vill, men det jag funderar på är detta med karaktär. Jag tillhör de som gillar allt som är onyttigt och som innehåller kolhydrater. Vad styr min egen vilja som ligger till grund för karaktären? Och om man går ännu ett steg tillbaks hur motiverar jag min vilja, att inte äta det som är onyttigt och träna, fast det känns motigt? Yttre faktorer kan alltid påverkar men det handlar om ens eget ställningstagande i slutänden.

Samma resonemang kan man, menar jag, föra när det gäller ens tro. Tro handlar till slut om beslut. Man kommer till den punkt då man måste bestämma sig för vilken väg man skall gå. Att enbart skylla på yttre faktorer håller inte, då gör man sig lätt till ett offer. Men visst påverkar miljön, andra människor och situationer en. Men det är mitt eget ansvar hur jag skall förhålla mig till allt detta! Vill jag tro är det mitt eget beslut!

Men vi behöver alla bekräftelse och uppmuntran i dessa ställningstagande. Samma sak gäller den fysiska och andliga hälsan, att man behöver coaching av andra. Att tro att man klarar allt på egen hand fungerar inte i längden! Jag går på studio activ och blir uppmuntrad av både miljön och de andra som är där. Detta, vet jag, håller inte alla med om. Men då gäller det att hitta sin plats! Huvudsaken är att man når målet; en god hälsa!

Kyrkan är den träningslokalen som finns för att bygga upp det andliga, min tro. Där finns vännerna och faktiskt vissa redskap, altare, knäfall m.m. som hjälper mig i min trosutövning. Att helt leva ut sin sin tro på egen hand och göra den privat fungerar inte i längden. Dessutom har detta förhållningssätt inte något belägg i bibeln.

I allt behövs karaktär! Liksom man snabbt fysiskt blir otränad är det lätt att komma bort ifrån Herren. Man blir andligt otränad och det märks i ens prioriteringar och hur stor plats Gud själv får i ens liv. Det syns inte alltid utanpå, men man märker det inom sig. Det finns de som är trådsmala, men som har jättedålig kondis och tvärtom! Det finns de som verkar andliga, men de prioriterar inte Gud i sina liv!

Joachim - som ofta har träningsvärk både fysiskt och andligt!

Kungsbacka - Posten

Var idag upp på tidningsredaktionen och lyfte fram en gammal tanke att utmana Kungsbackaposten, som ju är en relativt modern tidning i vår stad. Jag hävdar att en Alphakurs hjälper människor med tron. Det är ju en introduktionskurs i kristen tro! Ja det är t. o. m. så, att liv blir i positiv bemärkelse förvandlade på ett sånt sätt att man upptäcker saker man förut inte kände till.

Min utmaning till tidningen är att göra två eller tre reportage (om det finns folk som vill ställa upp), i början och i slutet och kanske i mitten av kursen. Jag hävdar att kursen är fantastisk. Och tidningen får skriva om jag har rätt eller fel.

Varför vill jag att tidningen skall vara med? Jo, för att man skall skriva om goda, positiva saker och det behövs skrivas något positivt om den kristna verksamheten som sker. Annars blir det bara om olika konflikter, präster som bråkar och allt möjligt negativt. Det senaste om kyrkklockan som för ett sådant förfärligt oväsen.

Men det sker ju, varje dag, så otroligt mycket gott! De anställda och de frivilliga möter 1000-tals personer varje vecka! Mötena sker i alla möjliga grupper, förrättningar, gudstjänster, öppna sammanhang etc. Som ex. kan nämnas att vi var en bra bit över 200 personer i söndagens gudstjänst. Men inte var det en rad om det i någon tidning!

Risken jag tar med att utmana tidningen är att kursdeltagarna säger att den inte gav dem något. Att de är besvikna och att kursen inte motsvarade deras förväntningar. Den kritiken får man då vara beredd på att ta!

Joachim - som tror att sund kristen tro är bra för samhället!

Alpha avslutning hösten 2008

Så är Alpha slut denna termin. Det är alltid med blandade känslor man säger adjö till kursdeltagarna/gästerna. Det är lustigt med gruppdynamik, att man kan fästa sig så vid människor som man troligtvis annars inte skulle sitta i grupp med, och dessutom tala om så viktiga saker som sin tro. Många vill fortsätta, men efter 11 måndagskvällar är det slut!

Nu finns gudstjänster, undervisningskvällar, hemgrupper m.m. som man kan engagera sig i, om man vill, och som man är välkommen till.

Med tanke på det som skrivit de senaste dagarna, här på bloggen och i massmedia, är Alpha och andra undervisningsmetoder kanske mer viktiga än någonsin. Alpha är en välsignad introduktion i den kristna tron.

Kristen tro är inte enbart kunskap, det är inte enbart känslor, det är inte enbart tradition. Tro är relation med Gud och som i alla andra relationer behöver jag kunskap. Jag kan ju inte gissa hurdan Gud är! Jag kan ju inte hitta på vad Jesus vill med mitt liv, även om det tycks vara många som vet vad Jesus vill utan att ha läst bibeln.

I alla relationer är ju känslorna viktiga, så också i min gudstro! Tänk att leva med sin familj och aldrig känna något, varken sorg eller glädje eller vad det nu kan vara. Tänk att ha levt ett helt liv och aldrig erfarit den helige Andens liv. Jag tror att Gud vill beröra oss även på detta plan eftersom han har skapat vårt känsloliv.

Och tron är ju inte något som uppfinns idag. Relationen med Gud är beprövad under väldigt många år och en kristen människa tror att Gud är med i historien, i traditionen. Han dyker liksom inte upp enbart i en slutscen, där jag råkar befinna mig.

Dessa tre, kunskap, känslor och tradition hör till trons väsen. Det finns ytterligare faktorer att lyfta fram. Dessa tre finns med i ett sunt alphaarbete. Man får kunskap som man inte haft tidigare, många tårar och skratt och vi är inte de första som samtalar kring trons innehåll. I vårt land har det firats gudstjänst under väldigt många år och i våra kyrkor har lovsången och bönerna lyfts fram till Herren!

Vad händer nu? Jo, det finns tre som har ett ansvar för framtiden!

Gud själv, som genom sin son lovat att vara med alla dagar. Jesus har ett ansvar och en vilja att ge tro. Kom till mig ..... säger han gång på gång.

Vi i kyrkan - kristna, alphaledare m. fl. har ett ansvar att hålla kontakt med människor genom samtal m.m. Detta är inte en utmaning enbart för de anställda, utan för hela församlingen.

Den tredje som har ett ansvar är den som har gått en alphakurs. Det handlar ju om vuxna myndiga människor. Man kan alltid välja om man söker sig till gemenskaper och miljöer där Jesus predikas och tillåts vara med eller inte. Det handlar om prioriteringar. Visst är det svårt när t. ex. resten av familjen inte vill eller kan. Men det handlar om att då kompromissa ibland! Att våga ta lite strid och upptäcka att det blir ingen skiljsmässa.

Slutligen, ett stort tack till alphagänget, både ledare och deltagare för denna termin! Vi börjar igen den 12 januari 2009! Välkommen att ta med en vän. Är du en "gammal" Alpha deltagare, sedan tidigare år, så tar med dig en vän den 12 och var med själv den första gången!

Joachim - som tillsammans med miljontals andra i världen tackar för Alpha

Kyrkklockor som ringer

En insändare i lokaltidningen ondgjorde sig över klockringningen i Kungsbacka kyrka. Han menade att det är ett förfärligt oväsen som stör den allmänna friden. Hans ordval var inte speciellt vänligt och man undrar i vems intressen förutom sitt eget han talar. Naturligtvis startar han en debatt där det finns de som håller med och de som säger emot. I detta speciella fall blir det ingen ändring eftersom det rings så sällan och det ryms inom det tillåtna.

Men det finns en underliggande ton som märks mer och mer och det är att det är inte kyrkklockor som skall tystna, det är kyrkan själv. Någonstans tror jag att skribenten är irriterad på kyrkan, det kan gälla oss anställda eller något annat, och vill på detta sätt markera sin vrede. Om det inte förhöll sig på detta sätt skulle man ju t. ex. kunna ringa oss eller använda en vänligare ton.

Det kommer att bli fler sådana här insändare i våra tidningar och frågan är hur man skall bemöta dem? Skall man bara nonchalera? Argumentera tillbaks? Skall man väcka opinion? Jag vill ha en kyrka som inte tendera att bli undfallande och samtidigt lyssnades. Det viktigaste är att man inte dras in och börja hugga tillbaks. Nu vet jag att det kommer med all säkerhet svar på denna insändare. Men om några veckor har det lagt sig och någon annan fråga hamnar i fokus. Kanske måste vi som kyrka vara mera beredd på att delta i samhällsdebatten! Men vem vågar det?

Joachim - som tycker det är bra att vi har kyrkklockor.

När mänskliga krafter får styra

Bland nyhetsflödet i kväll kom bilder från Jerusalem. Munkar och präster i vilt slagsmål i Gravkyrkan. Kyrkan som av de ortodoxa kallas för Uppståndelsekyrkan. Läs mer på länken:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=159842

Pinsamt, ovärdigt och väldig dålig "reklam" för kristenheten. Samtidigt slog det mig, att den som är utan synd kastar första stenen. Den grekisk ortodoxa kyrkan har ansvaret för själva graven i Gravkyrkan och det går inte ta mista på deras stolthet över detta uppdrag. När man är där känner man hur de olika kyrkorna försöker bevara sin vänskap, samtidigt som det finns en konkurrens.

Men de är människor och när makt, status, prestige och mycket annat kommer i förgrunden tappar man innehållet, sin kallelse och sitt uppdrag. När sådant här dyker upp är det viktigt att skilja mellan det som sker och människan bakom. Jesus kan inte ha gillat bråket i Jerusalem. Men han lämnar inte människorna. På samma sätt ser han på oss. Han gillar inte allt vad vi gör m.m, men han älskar oss. Det är tur att det finns förlåtelse, även för munkar och präster! Det viktigaste här är nu, att människan inte överger Gud!

Joachim - som lever av nåd

Quantum of solace

Så har man sett senaste Bondfilmen. Den har gått ett tag och man har läst och lyssnat till kritiken. Men som så mycket annat i livet måste man bilda sig en egen uppfattning och jag har alltid gillat Bond. De senaste två filmerna är inte som äldre bondfilmer och då är det lätt att hamna i jämförelse, vilka är bäst eller sämst.

Personligen tycker jag att alla är bra, men på olika sätt. Sedan finns det sådant som kunde vara bättre också. Quantum of solace innehåller för många actionsekvenser som är för snabba. Man vet inte riktigt var man skall fästa blicken. Det var inte många skämt och för lite romantik. Dessutom gillar jag tekniska prylar och de var nästan borta. Jag gillar ju Q. Men helheten var riktigt bra. Bra fart i filmen och tiden gick fort. Ingen tid för gäspningar!

Att på fars dag bygga upp sitt ego med att se en bondfilm är kanske lite ytligt. Men man behöver det ibland. Att med goda vänner, i en mörk lokal med bra ljud och stor bild bara koppla av. Ser fram emot fler Bondfilmer! Då hoppas jag att inte hämnden är grundorsaken, som i denna film, utan kampen för det goda!

Den goda kampen kände vi av i förmiddagens familjegudstjänst. Vår himmelske Fader har tuffare bovar att kämpa mot än Bond och hans vapen är inte av stål utan är av kärlek. Kampen går vidare och jag önskar er alla en bra och välsignad vecka!

Joachim - gillar verkligheten mera än fiction

Fars dag

Idag firar vi fars dag och som alltid kan man ha en del funderingar också kring detta:

- Är det köpmännens påhitt för att få sälja en slips?

- Hur ser man på dem som inte har en pappa?

- Alla pappor som slåss? och som är frånvarande?

Ja, det finns många tankar som man kan lyfta fram. Men det handlar ju som alltid vilken attityd man skall ha. Där ute i samhället finns det så många underbara pappor, som älskar sina barn och sina familjer. Låt oss lyfta fram deras goda exempel!

Pappor idag är till stor del mycket mer delaktiga i familjens sysslor och har lättare att ta fram sina känslor m.m. än vad tidigare generationer många gånger haft eller tillåtits.

Över huvud taget tror jag vi i större utsträckning måste börja att ta fram goda exemplen för att mycket kretsar annars runt alla misslyckaden i samhället, vilka vi pappor har stor del i. Vi vet om allt negativt, men för att det skall bli en förändring måste det finnas förebilder. Det handlar om närvaro, trygghet, nykterhet, tro, tålamod, kärlek m.m. Här finns också mycket att hämta från bibelns blad!

Därför mina kära vänner - stort grattis på denna dag! En bra pappa är bra för hela familjen. Låt oss hjälpas åt att bli goda fäder! Det finns inget som inte kan bli bättre. Våra barn är värda det bästa!

Joachim - stolt pappa till tre tonåringar

Ensamhet

Har varit ensam i kväll eftersom alla tre barnen samt frun är i församlingshemmet Skansen. Det pågår ett läger för församlingens barn. Vi är olika som människor och jag tillhör de som inte gärna vill vara ensam. En del skulle nästan jubla om de fick en lugn hemmakväll, men inte jag!

Jag får en mental försmak av hur det kommer att kännas när barnen flyttar hemifrån, eller när man går i pension och ingen frågar efter en, eller man blir helt enkelt ensam.

I vårt samhälle finns det oerhört mycket ensamhet och de flesta kan hantera det ganska bra, men långt ifrån alla.

I morgon är det Fars dag och många av oss kommer att fyllas med tankar kring vår egen pappa eller hurdana pappor vi är, eller borde vara. Jag kan inte låta bli att tänka en tanke på vår himmelske Fader. Han vill inte att någon av oss skall känna sig ensam. Hans omsorg är stor. Att jag menar att det är så, beror på bibels ord, i vilket vi får löftet att han är med oss alla dagar intill tidens slut. Men hur kan detta bli en verklighet för oss? Det finns många svar på den frågan, men ett svar är att fira gudstjänst.

Eftermiddagens dopgudstjänst blev återigen en påminnelse om det stora, att vi alla är Guds barn. Dopets djupaste innebörd är ju relation med Gud själv. I dopet tar han upp oss i sin famn, in i sitt rike. Detta är stort, när man en lördagskväll får tid till reflektion.

Välkommen till gudstjänst du också!

Joachim - som behöver tid för eftertanke

Frågor och osäkerhet

Du som läser denna blogg har kanske mängder av frågor, men vet inte vem du skall fråga, är välkommen att ställa dem här. Det är inte säkert jag kan svara, men något borde jag kunna efter tjugo år som präst. I annat fall finns möjligheter att hämta kunskap.

Varför jag tar upp detta är för att det finns en enorm okunskap i vad kristen tro är.
Det kan handla om kyrkan, gudstjänsten, hur man kommer till tro, vad tro är, vad församlingen vill, hur kyrkan är organiserad och uppbyggd, vem bestämmer etc.

Om man inte känner en kristen, eller har en relation till någon anställd och inte vet var man skall söka kunskapen är det inte särskilt lätt. Kan jag vara till hjälp är det bra.

Kom att tänka på ett samtal min vän Tamas, min husläkare i Värnamo, och jag hade en gång. Grunden för samtalet var vem av oss som folk lyssnade mest på. Vi var två personer som hade kallelsen att hjälpa andra människor. Jag var övertygad om att det var fler som lyssnade på honom. Det är ju viktigt med medicin, att man får veta vilken sjukdom man har (diagnos) och att rätt behandling kan sättas in.

Han menade att det var fler som lyssnade på prästen. För de stora frågorna berör alla, om livets mening och uppkomst och tron. Behovet av förlåtelse mm.
Det kändes ju lite fint att vi bekräftade varandra. Men utgången var kanske inte att vi lyfte upp varandra utan hur vi såg på vår egen roll!

När det gäller kristen tro och levnad så gör många som de vill oavsett vad man sagt, vad som står i bibeln eller vad som hänt i historien (tradition). Det handlar om att inte vilja ändra sitt liv. När kyrkan talar om omvändelse, synd och annat som innebär förändring i ens liv, vill man eller kan man inte förstå. Man känner sig lätt nedtyngd och vill inte ta i det.
Min vän doktorn menade att samma fenomen fanns många gånger hos patienter. Istället för att lyssna på vad läkaren sagt hör man grannens utläggning och tar t o m överblivna piller som var bra för grannen! Man lever i en osäkerhet, för läkarna säger ju olika saker och vem har rätt? Detsamma gäller ju präster! Och sedan kan man alltid ifrågasätta själva behandlingen. Även för de människor (patienter) doktorn möter spelar tron roll.

Efter detta, relativt djupa och intellektuella samtal, insåg vi att vi var ju ändå inte arbetslösa. Vi hade båda väldigt många som kom för att de behövde vår hjälp. Och så uppmuntrade vi varandra till kommande dagar.

Nu är det upp till dig att fråga och komma med dina tankar. Det blir min syn på saken som påverkar svaren. Men vi har alla, både våra begränsningar och möjligheter. Det handlar till slut om förtroende. Vem man har förtroende för. Personligen har jag inte alltid störst förtroende för de som tänker likadant som jag, utan för de som känns äkta och vars ord och handlingar är i harmoni. Och att denna harmonin bygger på en uttalad kristen beprövad grund.

Joachim - som inte blev präst för sin egen skull

Könsneutrala äktenskap

Blev uppringd av en journalist som ville veta vad jag anser om det nya som hänt, när det gäller att regeringen nu lämnat över frågan till riksdagen att fatta beslut om en ny lag gällandes äktenskapet.

Det händer mycket på den fronten just nu och massmedia är inte sena att hänga på. Många av oss hade hoppats på att vi skulle ha en mindre politiserad kyrka efter "skiljsmässan" 2000. Det verkar nästan tvärtom när t o m stadsministern i tv säger vad kyrkan skall göra och inte göra.

Nu håller jag ju inte med honom och i detta fall är jag och RFSU t o m överens. Men oavsett vad man tycker och anser har det uppstått som jag befarade, att oenigheten skapar debatter och drar bort fokuset från kyrkans grund.

I omklädningsrummet på gymmet sa en vän till mig att det spelar ingen roll vilken uppfattning man har, så får man finna sig i att få folk emot sig. Och det är sant. Hur ofta händer det inte att man hamnar i situationer, att oavsett hur man vänder sig så blir det fel. Mitt i all diskussion här hemma så har Kalifornien rivit upp sin lag och tillåter numera inte samkönade äktenskap.

Ja, det är inte enkelt och dilemmat är att om vi frågar Jesus verkar det som om vi får de svar vi vill höra. Kanske är det dags för honom att komma och fullt ut visa sin vilja. Hur gör man för att ingen skall behöva göra våld på sin egen ståndpunkt?

Joachim - som ibland undrar vem som har rätt att staka ut gränserna, Gud eller vi själva?

Andlig hälsa - ohälsa

Vem av oss vill inte vara frisk? Och friskvården omsätter enorma belopp just för att vi vill vara friska, ser friska ut och leva längre. Människor springer på gym, går stavgång, cyklar, promenerar och mycket annat som bidrar till god fysisk hälsa.

Allt detta menar jag är bra, så länge man klarar av det och det inte är en stressfaktor. Kombinerat med rätt näringsintag blir följden ofta en sundare livsföring som man mår bättre av.

Nu vet vi alla, att detta kommer inte av sig självt. Det känns som det finns ett inbyggt motstånd från födseln. I alla fall är jag ofta frestad av det bekväma. Dessutom förstår jag inte varför Gud skapade oss med en naturlig längtan till det söta och inte samma längtan efter rotfrukter?

Men nu är det inte bara vår fysiska kropp som behöver gymnastik. Så är det även med själen, som behöver sin genomgång för att inte stelna till. Det är upplevelser, intressanta föredrag, resor, kalas mm som fyller oss med stimulans, så att vi inte hamnar i leda. Många människor idag är fysiskt friska, men den tråkiga vardagen och ensamheten gör att man kan känna sig sjuk! Man kan t o m bli sjuk!

Sedan kommer vi till den andliga hälsan som lever efter samma premisser. Också den behöver sin motion/träning. Här infinner sig snabbt träningsvärk för många. Samma känsla som jag hade första gången jag genomförde ett spinningpass på 45 min. upplever nog många efter en gudstjänst. Känslan av kramp, andnöd och att sakta dö. Pulsen är hög och man tänker att man hoppar av innan tiden är slut. När kommer det ett amen?

Gemensamt för all sort träning, oavsett fysisk, själslig eller andlig, är den goda känslan efteråt, inte alltid men förvånansvärt ofta. Det gjorde gott i ens liv. Man märker att man vara otränad och det finns egentligen inte någon genväg. När man väl hållit på en tid vill man inte vara utan. Det är oerhört lätt att trilla tillbaks till det där bekväma tillståndet, oavsett vad det nu är för träning man sysslar med, men då mår man sämre!

Välkommen till träningspassen på söndagarna. Under veckan finns små pass man kan göra. På torsdag den 13 nov. kommer Göran Skytte. Han var så otränad att han fysiskt sett var nära döden, men i dag är han en helt annan person. Möt honom i Kungsbacka kyrka kl. 19:00. Då berättar han om sitt andliga uppvaknande.

Kropp, själ och ande hör samman och de behöver varandra!

Joachim - som alltid kämpar med sin träning, på alla plan

Israelkonferens i Paris

Så här står det i tidningen Dagen idag:

"I dag kommer israelvänliga politiker från hela Europa till en stor tvådagarskonferens i Paris. Syftet är att utveckla relationerna mellan EU och Israel. Även kyrkan har några platser på konferensen, och en av gästerna är Oasinspiratören Hans Weichbrodt."

Detta är stort och läs om mötet på följande länk:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=159767

Hans har vid flera tillfällen varit i Kungsbacka och undervisat och varje gång har det fört oss samman från olika kyrkor och samfund. Även den som aldrig lyssnat på bibelföredrag har fått stor behållning.

Att vi kristna inbjuds i dessa stora europeiska sammanhang är stort. Låt oss be för detta möte och de kristna delegaterna och aldrig ge upp hoppet om att det med Guds hjälp går att förändra världen. Presidentvalet i USA och Hans delaktighet i Paris visar på detta. Vi kan också, med Guds hjälp, skapa förändring här hemma så att fler känner mening och hopp.

Joachim - som är inspirerad

Presidentval

Så har det amerikanska folket gjort sitt val och stora delar av världen jublar över att det blev Barack Obama. Den förste svarte presidenten.

Detta är bra, att man kan välja en svart. Men oavsett hudfärg, kön eller vad det nu kan vara, så tycker jag att det har blivit omänskliga proportioner på vad man kan förvänta sig av en människa. Barack verkar vara en väldigt trevlig kille med en fantastisk retorik och med en mycket god vilja. Med vad hjälper det om inte gemene man är beredd att ändra på sitt liv för att rädda miljön eller vad det kan vara som står på dagordningen. Kanske är Barack den som kan inspirera det amerikanska folket, det återsår att se.

Det känns som man nästan har högre förväntan på Obama än på Jesus själv. Vi som är troende kan nu bara tacka och be för den nye presidenten. När Jesus rider in i Jerusalem var det många hurra-rop (Hosianna), men när människornas egoism inte fick sitt lystmäte tystnade sången ganska snabbt och ropen gick över till skällsord. Obama är värd våra hurra-rop. Men låt oss också se lite längre. Amerika står inför en gigantisk ekonomisk skuld och hela vår värld behöver en nyorientering. En man, även om han är amerikansk president, kan inte göra detta ensam. Vi behöver Guds hjälp. God save Amerika!

Joachim - som vill tro på det bästa

Gudstjänsten

Det skrivs och talas mycket om hur viktig gudstjänsten är. Faktum är att för att vara en församling i Svenska kyrkan måste det firas en huvudgudstjänst på söndagen. Gör man inte det upphör församlingen att vara en egen. M a o är gudstjänsten så viktig och på flera håll i vårt land bli antalet gudstjänstfirare bara färre och färre. Och som alltid försöker man hitta orsakerna till detta. Och det verkar ibland som att vi inom kyrkan och de som är utanför kyrkans murar har olika analyser.

De sistnämnda hävdar ofta att kyrkan är tråkig, psalmer och orgel är tråkigt, prästen är tråkig och talar om något som man inte fattar. Ja, raden på negativa saker kan göras lång. Vi innanför kyrkans väggar menar ofta, att det var nog länge sedan man var i kyrkan om man har sådana uppfattningar, för det är mycket som har hänt på senare år.

Och så kan vi hamna i en försvarssituation där vi lyfter fram felen i den andres argument och våra egna förträffligheter. Hela denna mekanik är osund och är inte konstruktiv.

Ett annat dike som man lätt kan hamna i, är när vi i kyrkan tror att vi vet orsaken till folks frånvaro. Konsekvensen är att vi skall ändra på så mycket som vi inbillar oss skall leda till att människor kommer tillbaks till kyrkan. Och så kommer det ena klämkäcka förslaget efter det andra. Själv har jag ägnat mig åt mannekäng m.m. Det är inte alltid fel, men det löser inte grundproblemet, hur människor skall känna sig som en viktig del i församlingen.

I Kyrkans Tidning stod följande idag:

http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/%E2%80%9Dgudstjansten_ska_praglas_av_dem_som_bor_i_forsamlingen%E2%80%9D_0_7279.news.aspx

Det är väsentligt att inte blanda ihop det yttre med det inre. För kyrkans del är det evangeliet vi är kallade att föra ut. I grunden är det alltså Jesus själv. Då måste det börja med att vi själva tar emot honom. Börja tro på Guds ord och löften. Och att denna tro blir trovärdig i folks ögon. När människor ser på oss, ser de förvandlade liv? Ser de något de vill få del av? Sedan kan man fundera på vad som fick oss själva att växa i tron. I allt detta är jag övertygad om att igenkännandet är viktigt och jag håller med Fredrik Modeús i det han nämner och som han också skriver i sin bok.

I Kungsbacka kyrka är vi ofta omkring 150 gudstjänstfirare och ofta är det traditionell högmässa. Men vi är noga med att på ett enkelt och tydligt sätt lyfta fram innehållet. Musiken och lovsången är viktiga inslag liksom bönen. Predikans innehåll och på vilket sätt predikan framförs är också av stor vikt. Tillsammans gör vi en rik gudstjänst.

Hur skulle du vilja fortsättas gudstjänstarbetet? Vad behövs det jobbas mer med?

Joachim - som ser möjligheterna i gudstjänsten, den är livsviktig!

Konfirmation

När det gäller att sprida evangelium är konfirmanderna väldigt viktiga. De är i en ålder då de formas för framtiden. Man kan säkert tycka att man inte skall påverka dem "religiöst" och att de blir styrda. Men ser man hela den miljön som ungdomarna idag lever i, så är det mycket som är riktigt dåligt och som påverkar dem negativt! Droger, frånvarande föräldrar, ekonomisk press (prylhets), statusjakt mm.

Hur många minuter talar föräldrar med sina ungdomar om livets insida? Hur mycket talar vi om tron, livets mening, förlåtelse? Att i detta läge angripa konfirmationsläsning är inte särskilt klokt. Det finns värre saker i deras liv!

Dagens Graffiti - ungdomssida i GP är väldigt läsvärd. Miranda Pierre skriver på ett bra sätt utifrån sitt perspektiv. Läs själv på länken! Det är nyttigt att höra de ungas tankar.
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=293&a=455253

Min egen syn på konfirmationsläsningen är att vi måste engagera hela familjer. Tonåringen behöver andligt stöd också hemifrån, annars blir det lätt slitningar. Därför vore det önskvärt att alla föräldrar erbjöds en parallell undervisning, typ Alpha. Men detta är ju förstås bara en önskedröm. Hur som helst behöver vi hjälpas åt för att lotsa dagens ungdomar in i vuxenvärlden. Pannkakskyrkan, som är varannan fredagskväll, är ett riktigt bra exempel på hur man möter ungdomarna där de befinner sig och att man gör det med ett innehåll.

Joachim - tror att ungdomarna behöver evangelium

Reklam från oväntat håll

Human-etiska förbund och föreningar finns det överallt och deras stora ambition är att tala mot den kristna tron, och även annan gudstro för den delen. Så har man även gjort i London och det paradoxala har inträffat, att fler intresserar sig för kristen tro!

Läs artikeln från tidningen Världen Idag (fotot är från den artikeln):

http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=3163&Itemid=33

Alphakurserna har fått fler anmälda sedan ateisterna använt sina pengar för att marknadsföra "sin tro". Vem vet, kanske kommer det att bli likadant i Sverige om man måste kämpa lite för den kristna tron. Idag finns det ett motstånd mot kristendomen som är mera sublimt. Det kan visa sig genom t ex tystnad på arbetet, dumförklaring av kristna uppfattningar, att en rektor som är kristen anses inte riktigt äga förmågan att fatta rätt beslut etc.

Joachim - som är övertygad om att det kommer att vara tuffare att stå upp för sin tro i framtidens Sverige!

Ps. Sprid gärna att nästa Alpha-kurs startar den 12 januari i Kungsbacka kyrka Ds.

Ny äktenskapslag

Med all sannolikhet kommer nuvarande äktenskapslag att ändras med hänsyn till den debatt som förts i samhället de sista åren. Frågor som, vad är ett äktenskap? Hur kan något vara könsneutralt? Vem skall ha vigningsrätt? m. fl. har varit föremål för livliga diskussioner och folk som säger sig företräda kärleken har öst onda ord mot sina meningsmotståndare.

Det är lätt att hamna i denna negativa diskussion som till slut leder till bristande respekt för den andre.

Det som i denna debatt är en svårighet, bland flera, är detta att vi präster, om vi (kyrkan) skall ha kvar vigningsrätten, så får vi välja om vi kan tänka oss välsigna ett par av samma kön eller inte. Det är upp till respektive präst. Det kan verka som en god lösning, att ingen behöver göra våld på sin egen övertygelse. Men i verkligheten kommer detta inte att fungera. Man bygger upp splittring mellan oss präster. De som nekar kommer att bli behandlade därefter och kommer att målas upp som mindre kärleksfulla, konservativa eller vilket ordval man nu väljer. Och motsvarade gäller dem som välsignar.

Vid anställningsintervjuer och andra sammanhang kommer denna frågan att dyka upp och frågan är, om rädslor och andra underliggande känslor kommer att styra.

Därför hoppas jag att kyrkan i Sverige följer Europa, om det inte finns en annan lösning, och lämnar över vigslarna till kommunen/staten. Vi präster behöver inte vara en myndighet. Vi har en större kallelse än att hamna i tvister med varandra. Må Gud bevarar och beskydda oss.

Joachim - som ser en svårighet i att balansera mellan tydlighet och ödmjukhet.

Att vakna mitt i natten

Ibland fungerar jag nattetid, som en dator som man sätter på vänteläge. Man stänger inte av datorn utan den bara går ner i varv och sparar på så sätt energi, men den kan snabbt gå tillbaks till det läge den var i. Detta händer mig vissa nätter, att när jag vakna till, så går hjärnan snabbt igång och börjar fundera på en mängd saker och så är man ganska vaken och har svårt att bara ligga kvar i sängen.

Jag tror vi är många som har svårt, både med att somna och somna om. Förr så skulle man räkna får för att bli dåsig och så var det någon som sa, att en kristen kan väl tala med den gode Herden istället för att vara fokuserad på fåren, om man nu är vaken!

Ja, man kan tycka att den som har en tro borde kunna sova bättre än den som inte har någon. Men allt en människa går igenom går man igenom oavsett om man är en kristen eller inte! Detta innebär att sömnsvårigheter, sjukdomar, relationsproblem eller annat även drabbar den troende! Man är alltså inte en sämre kristen för att allt detta kommer över en! Man är människa!

Men det finns en väsentlig skillnad och det är att någon är med en. Man är inte ensam, trots att man ibland kan känna det så. Gud sover aldrig, är på alla platser och har all tid i världen.

Som det står i 1 Petr. 1 "Kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er".

Det gäller även mitt i natten!

Joachim - som helst vill sova lite mer

Översättningar

Det är intressant med översättningar. Själv har jag svårt med den s.k. nya Fader vår av olika anledningar som det blir för omständigt att gå in på här. Men det finns en del i bönen som jag inte tycker är bra i någon av dem och det är: "Inled oss icke i frestelse". Gud kan ju aldrig fresta någon. Det är ju Guds fiende som gör det, för att få en på fall. I den nya översättningen ber man, "utsätt oss inte för prövning". Den översättningen är ju direkt felaktig eftersom det är upp till Gud att pröva oss och han gör det för att vi skall bli medvetna om vår tro. När vi besegrar prövningen stärks vi.

En sund översättning borde vara något i stil med - "hjälp oss att stå emot den ondes frestelser". Det är med den innebörden jag ber bönen.

Vad tänker du om detta?

Kom gärna med dina synpunkter!

Joachim - som gärna ser ett alternativ av bönen i handboken

Minnesgudstjänst

Har varit med om en minnesgudstjänst, då vi minns alla dem som avlidit under det senaste året. Anhöriga m.fl. var samlade och kören sjöng. Det blev en mycket fin och stämningsfull stund. Inte minst sjöng kören väldigt fint. Men det största är ändå är att vi får känna gemenskapen med varandra och med kyrkans Herre. De som var samlade i kyrkan delar en väsentlig del av livet.

Alla som var samlade har någon som man mist och som man känner saknad efter. Det gör ont och är för många smärtsamt. Samtidigt är det stort att i en gudstjänst få lyfta fram evangeliet om en Gud som inte sparade på något, utan som offrade sin ende son, för att vi skulle få liv och tröst.

Tänk om man inte hade Jesus Kristus att gå till med sin tomhet, smärta! Någon annan kan ju inte ge en något hopp som består, såsom han kan!

Detta var en gudstjänst med både stor tyngd och mycken värme.

Joachim - känner stor ödmjukhet för att Jesus är så stor.

Trosbekännelsen

Trosbekännelsen är den sammanfattning som finns på vad vi gemensamt kommit fram till är det centrala i kristen tro. Våra trossyskon nedtecknande denna i den första kyrkan. Det finns egentligen tre stycken, men de lyfter alla fram tron på den treenige Guden. Nu är det på tal att göra en ny svensk översättning, som skall vara anpassad till nutidssvenskan.

Men vad måste man tro på för att kalla sig kristen? Det är en ständigt återkommande frågeställning. Måste man tro på allt? Och i så fall vem sätter gränserna?

Det måste ju finnas ett minimum av innehåll, annars är det ju inte kristen tro!

Själv anser jag att trosbekännelsernas tyngd är av vikt. Jag kanske inte förstår allt eller kan förklara, men jag kan ju inte förneka det som man har enats kring?

Vad är det då som är det mest centrala i den kristna tron? Det måste ju vara Jesus Kristus, att han är både Gud och människa. Att han dog för våra synders skull och uppstod. Att han sände ut lärjungar och att hans önskan är omvändelse.

Joachim - som idag mött frågvisa ungdomar

Längtan och löfte

Ikväll kommer jag att tala om längtan och löftet som bl. a. Mose levde med under sin 40-åriga vandring i öknen. Visst är det så att vi i vårt inre ständigt har en längtan efter något mera. Djupast längtar vi nog efter en situation, där vi inte behöver vara rädda eller ängsliga och då kommer vi ju in på detta med frid!

Vår längtan behöver näring för att fortsätta, så att den inte förvandlas till bitterhet eller något annat destruktivt. Det är här löftet kommer in. Mose ser in i löfteslandet. Inte bara det land som han längtat efter utan det han och fäderna hade blivit lovat.

Jesus ger oss många löften och några av dem uppfylls redan under detta jordeliv, för att vi skall förstå att han står fast vid sitt stora löfte att vi alltid skall få vara hos honom.

Vad kan då löftesuppfyllande vara? När vi t. ex. ber så får vi svar. Ja, nej eller vänta. Förvånansvärt ofta får vi konkreta bönesvar.

- Man ber att människor skall komma till kyrkan och så kommer de!

- Man ber om att finna förlorade saker och så dyker de upp.

- Man ber om vägledning och så öppnas en möjlighet som man inte trodde fanns.

Ja, det sker mycket om man bara vill lyssna in Guds röst. Din och min längtan kommer en dag att bli uppfylld, när den längtar efter Gud och det han har att ge. Men tills dess är vår kallelse att leva våra liv så bra som möjlig på denna jord. Kristus vandrar med oss hela vägen. Det har han lovat!

Joachim - som både längtar och är nöjd, och som vet att bönesvar finns

Enkät - 2 (Vilken bibelöversättning läser du?)

Av de 40 svar som kom in var det två översättningar som dominerade. Folkbibeln fick 17 procent och bibeln 2000 fick 12 procent. Detta är naturligtvis ett allt för litet underlag för att dra för stora slutsatser. Men helt klart är att folkbibeln är ett viktigt komplement till den bibelöversättning som finns i våra psalmböcker m.m.

Många äger en bibeln men läser inte i den. T. ex. alla konfirmandbiblar som delats ut under åren. Den som köper sig en folkbibeln har nog ambitionen att läsa den, inte att den skall ligga och bli dammig.

Vidare kan man utläsa av enkäten att det finns någon som läser 1917 - års översättning! Det handlar nog om känsla och tradition och hur viktigt språket är för att förmedla ett innehåll.

Du som ännu inte har fått någon rutin i bibelläsandet och då som en naturlig följd inte insett vikten av det. Börja med evangeliet enligt Markus. Läs ett kort avsnitt och gör det regelbundet!

Det finns många paralleller till vanlig fysisk träning. Det är många gånger svårt att komma igång, men när man väl har fått en positiv rutin vill man inte vara utan det. Dessutom känns det väldigt bra efteråt.

Joachim - som gillar enkäter som inte är för komplicerade

Bön

Är mycket imponerad av Australiens parlament som håller fast vid bönens betydelse. Läs länken, så förstår du vad jag menar.

http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/australiens_parlament_haller_fast_i_bon_0_7205.news.aspx

På något sätt har vi i vårt samhälle tappat något väsentligt. I vår strävan efter att vara alla till lags är ingen snart nöjd. Muslimerna vet inte vem de skall ha dialog med om det inte finns kristna som står stadigt. Våra systerkyrkor (katoliker och ortodoxa) vill att vi skall våga vara tydliga i vår tro. Ja, så här kan man resonera. Det är viktigt vilken grund man står på och på vilken man bygger. Detta gäller även ett lands gemensamma ideologi. Under lång tid har man hävdat att Sverige är ett kristet land. Men man kan fråga sig på vilket sätt? Var ber man offentligt Herrens bön förutom i kyrkan? Hur märker folk i allmänhet att detta land är kristet?

Om vi nu inte är det, vad är vi då och vilken värdegrund har vi istället? Detta kanske låter som dumma frågor, men jag tycker att de är viktiga. Inte minst viktigt är det i min dialog med vänner från andra länder och med en annan konfession. Det är viktigt att veta var man själv står!

Är vi som kallar oss för kristna för oengagerade i samhällsdebatten? Har vi blivit passiva av rädslor för vad andra skall tycka och tänka? Eller bryr vi oss inte, så länge vi själva, på individplan, har det bra?

Jag, som gärna far till Israel, ser ju hur konflikter uppstår när olika grupper kommer samman. Men är det så mycket värre än den likgiltighet man i vissa fall kan märka av i vårt eget samhälle. Här dör inte människor av bomber (möjligen av skottskador i gängbråken i Göteborg), men här dör människor i ensamhet. Människor blir i vårt samhälle lätt kostnadskrävande utgifter.

Jag förstår att man i Australien fortsätter med bönen Fader vår för den uttrycker att Guds vilja skall ske och inte vår egen. Den uttrycker att den förlåtelsen som vi vill ha och behöver, att den skall räckas vidare till andra. Missar vi denna gudomliga källa, som uttrycks i bönen, var skall vi då i dessa orostider vända oss?

Joachim - som tycker att Australien är för långt borta men har ett vist parlament.

Med mera kort

På COOP kan man skaffa sig ett "Med mera" kort. Det handlar om erbjudanden och att se över sina inköp. Alla affärer har någon form av system. Våra plånböcker rymmer rätt många kort idag; Stadium, Granngården, ICA, Hemköp, Dressman etc. Alla vill åt våra intjänade pengar och vi vill ju naturligtvis få så mycket som möjligt för dem.

Nu gäller det också för handlarna att tjäna pengar under storhelgerna. Ibland tänker jag på att de (handlarna) borde vara tacksamma för Jesus som gett oss julen och påsken!

För mig är Bibeln lite av en "Med mera" bok. Ju mer man läser och tar till sig det som står i den desto mer upptäcker man vilka fantastiska gåvor Herren vill ge en, helt gratis, och faktiskt dagligen gör! Här handlar det inte om lite futtig rabatt på en utvald produkt under en veckas tid. Här handlar det om nåd (gratis), hela livet och gäller i evighet!

Kanske har vi människor blivit så blasé på det som är gratis, och som är det för länge, att vi inte tar notis om det? Men Guds nåd går inte att förtjäna eller köpa. Den måste tas emot. Här är omvändelsens nödvändighet! Jesu börjar sin undervisning med att påtala att Guds rike är nära, omvänd er och tro på evangeliet.

Förhoppningsvis kan denna Alla helgons helg bli en väckaklocka för många, att det eviga livet finns där, hos Gud, men man måste i Jesu namn ta emot det! Tron är svaret på Guds gåva och den gåvan är värd mer än allt annat, trots att den är gratis.

Joachim - som gillar det som är gratis (smålänningen, ni vet)

Ledighet

I över tjugo år har jag varit ledig på tisdagar. För min del har det varit utmärkt. Helgens händelser m.m. läggs till handlingarna på måndagen och man grovplanerar resten av veckan. Fast så ser ju inte verkligheten riktigt ut. Vem vet att man är ledig på en tisdag? Då skulle man stänga av telefoner mm. och det kan man ju inte göra.

Det jag vill komma till är just fenomenet ledighet. När man är ledig eller har semester eller tar ut kompdagar är det då ens riktiga liv och det andra är plikter och något nödvändigt för att just ha ledigt? Ja, så verkar många resonerar om man tänker på hur man talar om helgerna och att mycken tid gå till att planera ledighet och semester. Och det finns också denna känsla när man talar om pensionen.

Men skulle man inte kunna vända på resonemanget. Jag måste vara ledig för att klara av det väsentliga, nämligen mitt arbete. Många timmar per dygn, dessutom de mest aktiva, läggs på jobbet. Då är det väl det som är det viktiga i min tillvaro?

Visst är svaret, oavsett hur man resonerar, många gånger pengar och meningsfullhet. Vi behöver alla en inkomst. Hur kul är det att vara ledig och inte har pengar. Många i vårt samhälle ägnar ju sin lediga tid till just konsumtion, handla eller resa. Sedan längtar man efter mening. Att gå till ett arbete eller vara ledig, men samtidigt sakna något meningsfullt är nedbrytande. Till slut tror jag det dessutom handlar om relationer till jobbarkompisar och andra man möter genom sitt arbete eller vännerna på fritiden. Fungerar det har man harmoni i tillvaron om inte, mår man inte väl.

Därför är det kämpigt för den som blir arbetslös eller går i pension. Det påverkar ens ekonomi, det meningsfulla i ens liv samt ens relationer. En sund kristen församling kan inte råda bot på allt detta, men ganska mycket. Vår himmelske Fader strävar efter att vi skall ha sunda relationer och hitta en mening i tillvaron. Tro är mycket av en relation och svarar på ett grundläggande behov vi har.

Tänk en församling, där vi möts på vår ledighet på söndagen och sedan möts i vårt arbete de andra dagarna. Tänk en församling där de sjuka och de som är utan arbete möts av andra som är friska och som har möjligheter. Det vore välsignat! Det låter som en stor vision. Och jag tror Guds helige Ande och Jesus också vill detta !

Joachim - tur man är ledig ibland så man hinner tänka efter ... ...

Alla Helgona tiden

Vi närmar oss, numera en av de stora kyrkogångshelgerna, Alla Helgona helgen. De flesta förknippar helgen med död och sorg. Man tänker på anhöriga som dött, gravar som skall smyckas och göras fina. Kanske tänder man ett ljus. Det är en helg då väldigt många rör sig på kyrkogårdarna och våra kyrkogårdsanställda har fullt upp med löv och annat.

Men det som är lätt att glömma bort är helgonen. De personer som i kyrkans historia lyfts fram som Kristi goda och heliga lärljungar. De dog för sin tro och har genom detta visat på något väldigt väsentligt.

Min mor dog för över tjugo år sedan. Det första jag gjorde som präst var att urnnedsätta henne på kyrkogården i Helsingborg. Men för mig var det ju viktigt i den situationen att vara medveten om hur min tro såg ut! Vad jag tror, när det gäller liv och död. Tror jag på ett evigt liv och i så fall vad bygger jag den tron på? Det är här helgonen kommer in. Moder Teresa och Fader Pius är helgon från vår egen tid och det finns mycket fakta om dem. Deras tro och liv inspirerar mig. De är för mig goda föredömen i en djungel av så många idoler (grekiskt ord, som för övrigt betyder avgud) som visar på en, i många fall, nedbrytande livsstil: en liberal drogkultur, ett moraliskt levene, där man byter ut människor som man byter kläder. I alla fall kan man få den bilden när man läser veckotidningarna.

Det är ju min tro som gör att jag vet att min mor har det gott hos Gud.

Det är ju min tro som gör att jag vet att Gud tröstar den som gråter.

Det är ju min tro som gör att jag vet att Jesus har besgrat döden och gjort den om intet.

Denna tro hade jag ju med mig när jag bar min mors urna.

Vi behöver förebilder för vår tro och det är inte så lätt för gemene man att hitta i dagens samhälle. Att tala om helgon verkar för en del vara främmande. Det är desto viktigare att då lyfta fram dem. Vi skall inte endast gå med ett önsketänkande om ett evigt liv och en himmel. Gud vill som en himmelsk Fader att vi skall vara förvissade om att han är med oss. Jfr. den jordiske föräldern. Vill inte den att barnen skall vara trygga? Som pappa vill jag inte att mina barn skall önska att jag håller dem kära. Jag vill att de skall vara övertygade, därför vill jag ibland att de skall stanna upp och lyssna när jag kommer med bekräftelsen.

Stannar du också upp i Alla helgona tid och försök att lyssna, för Herren vill bekräfta dig!

Joachim - som tänker på alla dem som saknar någon i alla helgonatid

"Hjärnsläpp"

Du har säkert både en och annan gång råkat ut för det som i dagligt tal kallas för "hjärnsläpp" eller blackout. Tillståndet då ens hjärna bara tycks lägga av och man hittar inte orden eller glömmer bort varför man gick in i ett rum eller vad man letar efter. Ja, det kan var många orsaker. Igår fick jag ett sådant i gudstjänsten när jag skulle säga åt församlingen vid själva nattvardsfirandet, att "nu är allt tillrett". Jag kom inte på ordet! "- Nu är allt till .. ..

Nu har detta hänt mig ett antal gånger, så det är inte så genant längre. Men det händer något med en när man tappar kontrollen, för det är ju den man inte har i dessa situationer. Förutom att det kan vara lite obehagligt och att man kan bli röd om kinderna, så är det faktiskt ganska nyttigt, både för en själv och andra.

Man blir lite ödmjukare och andra inser att det är okey att göra misstag. Det som är viktigt är att man inte slarvar! Misstag kan ske, men det skall inte vara slarv eller oaktsamhet.

Själavården som jag vill få fram är att man behöver ibland hjälp med att inte ta sig själv på så stort allvar. Människor som inte har lite distans till sig själva kan bli ganska jobbiga för sin omgivning.

Vi slipas genom det vi går igenom och "att göra bort sig" är viktigt ibland.

Nu önskar jag dig en riktigt bra vecka. Skulle du göra bort dig och få en "blackout" så är detta inte hela världen. Gud älskar dig likväl!

Joachim - som gärna vill ha en sund distans

23 efter Tref - förlåtelse utan gräns?

Funderar på söndagens tema som är förlåtelse utan gräns och att man som evangelietext (tredje årgången) valt Herrens bön - Fader vår.

När jag sitter här, så blir det så tydligt att bönen som Jesus lär sina lärjungar, när han står där på bergsluttningen i Galliléen, hör samman med de tio budorden.

Bönen Fader vår består av sju mindre böner varav de första tre hör samman med vår relation till Gud, som en förutsättning för vår relation till andra människor.

Detsamma gäller budorden, att de första tre handlar om Gud medan resten handlar om vår relation till varandra.

Ta ex. inledningen på bönen. "Fader vår som är i himlen, helgat varde ditt namn".

Ordet helga hör samman med att avskilja något/någon. (Jfr. helga vilodagen).

Det första budordet är att man inte skall ha några andra Gudar jämte Gud själv.

Det är ett svårt budord, för tänker man på hur man prioriterar sin tid, sina pengar så kommer mycket långt före Gud. Hur ser min bön ut? Mitt bibelläsande? etc. Den första delen i Fader vår handlar ju trots allt om att jag vill att fadern skall bli helgad. Hur gör jag om jag inte prioriterar det? Vad är det egentligen jag helgar?

Vi kan gå mot slutet av Herrens bön, "Inled oss inte i frestelse". En bra bön när man går förbi COOP's godisavdelning, där man sålt lösviktsgodis för 29 kronor kilot! Hela livet består av så många frestelser. Snart känns det som att varenda tv-program tar upp någon form av just frestelse: tjäna och vinna pengar, nya livskamrater etc. Det bygger på att vi inte skall vara nöjda. Naturligtvis är det inte fel att längta efter mer och vilja förändring, men det blir lätt begär!

De två sista buden av de tio handlar just om att inte ha begär till det som man inte har rätt till. Begär startar ofta just med frestelser. Detta är för min egen del otroligt svårt. Hela tillvaron är ju lite av ett kaos för många människor just nu. Man lever i en tillvaro som är orolig. Det är då lätt att tankarna kommer. Guds fiende får många möjligheter:

- Tänk om man hade samma låga ränta på lånen som en annan. (Avundsjukan som grund för begär)

- Tänk man gjort det fyndet som någon annan gjort eller den resan.

- Tänk om man hade så fin relation till vänner och släktingar som ... ...

- Tänk att de alltid tycks ha så roligt.

- Tänk ... ... ...

Jesus vill något annat i våra liv. Han vill kärlek och frid och att vi alla skall känna ett värde. Då finns också gränserna utsatta. Funderar på vad som händer med dig när du ber Fader vår. Förstår du att Guds vilja med ditt liv är den bästa och att det gäller att i tro ta till sig detta. När Jesus lär ut bönen Fader vår handlar det om att han vill hjälpa människor vidare. Han ser deras/vår nöd och att de/vi också är i ett desperat behov av förlåtelse. Han vill visa på ett sunt förhållande mellan människan och Gud och mellan människor sinsemellan.

Joachim - som för det mesta faktiskt är riktigt nöjd!

Mer marknadsföring

Det är intressant att se hur man kan synas på olika sätt. Här ser du två reklamkampanjer. Det ena är från Stockholm som spinner på vår nya teknik och något som finns i allas medvetande i och med bredband och mobiltelefoni.

Den andra bilden är tagen i somras i London och den är mera direkt på. Jesus säger att han är uppståndelsen och livet och den som tror på honom skall leva.

Två väldigt påkostade reklaminsatser. Förutom att vi som redan är kristna kan tycka att det är modernt och lite roligt, så måste man försöka utvärdera det hela.

Hjälper detta människor i deras sökande? Blir man verkligen mer positiv till kristendomen och kyrkan eller är det något vi bara inbillar oss? Förblir kristendomen seriös eller tenderar den att bli alltför ytlig? Är det kanske så att folk blir verkligen "väckta"? Man blir omskakad och blir på nytt varse om sin innersta längtan och kanske också den oro som man mättat men så mycket annat.

Ja, frågor kan ställas och kanske är det tillräckligt för att ha reklam!

Men visst är det roliga och tänkvärda inslag i allt annat.

Joachim - en bild säger mer än ... ...

Stil och form

Skall idag fara in till Göteborg och träffa Nina Nordström på firman "Vidd". Hon har fått uppgiften att ta fram förslag på en gemensam logotyp för Kungsbacka - Hanhals församlingar. Syftet är att lyfta fram det gemensamma, samtidigt som det skall visa på det lokala engagemanget. När man ser denna logga skall man förstå att det händer något positivt i Kungsbacka - Hanhals. Och att den vision som båda församlingarna har skall var en slags "garant" för denna logga. Visionen, "Att alla människor i Kungsbacka - Hanhals skall få en personlig tro på Jesus Kristus," är så viktigt!

Tar man sedan med tanken på "Bring a Friend" - att ta med sig en vän, så vidgas perspektivet ytterligare.

Med denna bakgrund skall alltså Nina komma med förslag på logga. Det är en grannlaga uppgift som handlar om form, färg och typsnitt. Den kommer att vara ett led i pastoratets marknadsföring det närmaste året. Kyrkan lever i världen, där många vill ha uppmärksamhet. Viktigt för oss som vill utgöra Kristi kropp, hans heliga eller hur man nu vill beskriva kyrkan och dess gemenskap, är hur vi syns och gör vår röst hörd i samhällets brus. Kyrkan är inte bara byggnaden, den är så mycket mer! Framför allt är den en gemenskap av människor som vill var nära hörnstenen i denna andliga byggnad.

I den första kyrkan användes också logga, så det är inget nytt! Då användes bl. a. fisken som var ett "tecken" på att man var en kristen. Du kanske har sett den på någon bil?

Hur skulle du vilja "marknadsföra" kyrkan om du gavs möjlighet till detta? Kom gärna med dina synpunkter!

Joachim - som vill att evangeliet skall nå ut till människor och att detta inte görs av sig självt

Känsloliv

Har precis avslutat en begravning med minnesstund och funderar på hur vi fungerar känslomässigt. Präster, musiker och sångare kan frambringar rätt mycket känslor, inte minst i samband med en svår situation. Men vad är rätt? Om jag som präst broderar ut texten så blir det kanske både salvelsefullt och sentimentalt. Det kan bli riktigt negativt! Men om en musiker gör detsamma, så kanske man säger: -vad vackert!

Sedan kan man gå vidare på andra områden i livet. Och visst är det mycket som vill påverka vårt känsloliv. Ibland är det bra, men ibland är det hemskt. All reklam, trender och attityder har ju med känslor att göra. Det finns pengar att tjäna om man kan frambringa rätt känslor hos människor.

Men när är man då sig själv? När är känslolivet i harmoni och balans?
För grunden i det som en präst eller någon annan gör i kyrkans miljö och sammanhang måste ju vara att lyfta fram själva livet något mera. Jag vill ju inte frambringa massa känslor för att de skall ha ett egenvärde, utan jag vill rikta fokuset på Jesus Kristus, som Frälsaren. Och att detta kan ske på ett naturligt, äkta sätt!

Tack Gud för vårt känsloliv. Hjälp oss, så att det inte spelar oss ett spratt, utan bygger upp oss och det liv som vi lever. I Jesu namn. Amen

Joachim - som ibland känner för mycket

Matnyttigt?

Har i kväll hunnit med att både fira mässan och lyssna till Hans Weichbrodt, som talar om Jesus som förebild (Fil. 2) och dessutom vara på COOP's invigning. Nu är jag mätt fast jag visserligen inte handlade något på COOP, gjorde bara den första inventeringen.

Det är intressant med hunger och behovet av att bli mättad. Vanlig fysik hunger mättar vi flera gånger om dagen. Frukosten är viktigast enligt expertisen! Men även själen mättar vi med diverse saker. Jag tänker på upplevelser i form av bio och resor mm. Men hur mättar vi vår andliga hunger egentligen? Hans Weichbrodts gåva är att bl.a. undervisa på ett sådant sätt att han mättar andlig hunger.

Den andliga hungern kräver sin föda och jag tror att det är många som är andligt anorektiker i vårt samhälle eller så är man andligt fet på någon slags andlig fastfood. Men hur ser ditt näringsintag ut? Det handlar ju inte om var andra äter och när. Det handlar inte heller om hur andra äter eller vad.

Lika lite som vår kropp kan bli mätt på det en annan människa äter kan mitt inre inte bli mätt för att en annan människa ger sin tro näring. Här handlar det om personligt ansvar och att vi är olika. Men likväl har vi det gemensamt att den sanna andliga födan för en kristen måste kunna härledas till Kristus själv.

Joachim - som för det mesta ständigt är hungrig

Dåligt samvete

Tillhör du de människor som titt och tätt lider av dåligt samvete? Man själv beklagar sig ibland och säger att man inte haft tid, glömt bort eller kommer med någon annan undanflykt. Det jag mest brukar känna dåligt samvete för, är att jag inte följer upp sorgehus och andra som kämpar i den utsträckning jag vill. Då kommer den där inre rösten och säger du kunde åtminstone ringt!

Samtidigt säger det sunda förnuftet att man hinner inte med allt och alla. Men då är frågan var man sätter gränserna? Och så kan man få lite samvetsnöd för det, att man likväl gör fel.

Medvetet spetsar jag till det något och jag har lärt mig under årens gång att det inte hjälper att ha dessa känslor inom sig. Jag tror nämligen att de inte alltid kommer från Gud! Det är någon annan som vill få mig att känna mig värdelös och full med brister.

Men naturligtvis ger också Gud mig anledning till att jag behöver skärpa till mig. Men då visar han mig också en väg och ger mig kraft och tid till det!

Hur beter vi oss mot människor som uttrycker sitt dåliga samvete? Det händer relativt ofta att det kommer fram folk som ber om ursäkt för att de inte varit i kyrkan på länge. Det är ju ett val de gjort och då behöver de ju inte ha samvetsnöd, då är det ju bara att välja annorlunda!

Likadant gäller det människor som börjar närma sig kyrkan men drar sig undan eftersom det i kyrkan och i dess närhet lätt kan bli uppenbart, att man är "syndig". Och håller man sig på avstånd så behöver man ju inte känna det, tror man?! Som om kyrkan är orsak till det som man skäms över? Det är ju den enskilde människans egna tankar, ord och gärningar. Det som kanske kan ske i kyrkan är att det blir mer uppbart vad som är rätt och och vad som leder till glädje och liv.

Min vän. Gå inte med dåligt samvete, som du inte kan göra något åt! Och där du kan förändra, gör det! med Guds hjälp.

Joachim - som ber om urskiljning att se vad som är sunt och osunt.

Ondskan

I kväll har vi talat om ondskan på Alphakursen. Vi brukar försöka få in detta ämne efter helgen, då vi talat om den helige Anden och då vi brukar ha det ganska gott. Guds fiende gillar inte när människor talar om Gud och den helige Anden och dessutom mår bra och bli berörda.

Han vill förstöra och skapa tvivel, vilket han är väldigt bra på! För övrigt är den Onde mindre begåvad. Han ägnar sig bara åt att fördärva det Gud har gjort. Djävulen skapar inget själv utan måste alltid utgå från något som Gud gjort.

Tar man t. ex. andens frukter: kärlek, glädje och frid så kommer den onde med likgiltighet och hat, sorg och lidanden samt oro och ångest. Relationer vill han bryta och han vill att vi skall utnyttja varandra och skvallrar om sådant som gör andra illa.

Det handlar om en kamp där vi inte har möjligheten att stå vid sidan och se på. Antingen kämpar vi för det goda (mot det onda) eller så går vi den ondes vägar, oftast omedvetet, men ibland väldigt medvetet när det gagnar oss själva.

Det handlar inte om vad andra tycker eller hur onda eller goda andra är. Det handlar om dig! Troligtvis hamnar du i den där otrevliga positionen, att även du gör den ondes gärningar. Men ha förtröstan! Det är ju därför Jesus är vår Frälsare! För i oss själva kan vi inte stå emot det onda. Vi behöver Guds rustning som aposteln talar om (Efesiebrevet 6 kap.) - Sanningen som bälte, rättfärdighetens pansar, villighetens skor, trons sköld, frälsningens hjälm samt Andens svärd.

Det onda / den onde finns i ditt liv och att både nonchalera honom eller ägna honom överdrivet intresse är osunt. Var mån om att sträva efter det som är gott i allt det du tänker, talar och gör. Gör det med den helige Andes hjälp, för i oss själva är vi för svaga! Och kom ihåg, den onde börjar alltid med att så tvivel i ditt liv! Så gjorde han med Eva (-skulle Gud sagt...) och så gjorde han med Jesus (-om du är Guds son...).

Joachim - som är helt övertygad om att Jesus besegrat djävulen och döden, men att den onde ändå är fruktansvärt jobbig, dålig förlorare!