Har precis avslutat en begravning med minnesstund och funderar på hur vi fungerar känslomässigt. Präster, musiker och sångare kan frambringar rätt mycket känslor, inte minst i samband med en svår situation. Men vad är rätt? Om jag som präst broderar ut texten så blir det kanske både salvelsefullt och sentimentalt. Det kan bli riktigt negativt! Men om en musiker gör detsamma, så kanske man säger: -vad vackert!
Sedan kan man gå vidare på andra områden i livet. Och visst är det mycket som vill påverka vårt känsloliv. Ibland är det bra, men ibland är det hemskt. All reklam, trender och attityder har ju med känslor att göra. Det finns pengar att tjäna om man kan frambringa rätt känslor hos människor.
Men när är man då sig själv? När är känslolivet i harmoni och balans?
För grunden i det som en präst eller någon annan gör i kyrkans miljö och sammanhang måste ju vara att lyfta fram själva livet något mera. Jag vill ju inte frambringa massa känslor för att de skall ha ett egenvärde, utan jag vill rikta fokuset på Jesus Kristus, som Frälsaren. Och att detta kan ske på ett naturligt, äkta sätt!
Tack Gud för vårt känsloliv. Hjälp oss, så att det inte spelar oss ett spratt, utan bygger upp oss och det liv som vi lever. I Jesu namn. Amen
Joachim - som ibland känner för mycket
Men när är man då sig själv? När är känslolivet i harmoni och balans?
För grunden i det som en präst eller någon annan gör i kyrkans miljö och sammanhang måste ju vara att lyfta fram själva livet något mera. Jag vill ju inte frambringa massa känslor för att de skall ha ett egenvärde, utan jag vill rikta fokuset på Jesus Kristus, som Frälsaren. Och att detta kan ske på ett naturligt, äkta sätt!
Tack Gud för vårt känsloliv. Hjälp oss, så att det inte spelar oss ett spratt, utan bygger upp oss och det liv som vi lever. I Jesu namn. Amen
Joachim - som ibland känner för mycket
1 kommentar:
Min pappa kunde förr komma hem från en begravning av någon gammal vän eller bekant och säga "-det var en väldigt trevlig begravning".
Jag tyckte det var väldigt konstigt. Tänkte då, hur kan man tycka att en begravning är trevlig?
Idag förstår jag faktiskt vad min pappa menade. En begravning kan jag idag uppfatta som "trevlig" och det beror nog mycket på att jag idag har en tro, och därför känner ett hopp även vid en begravning!
Men, självklart hänger en hel del på hur begravningen utformas och då mycket på prästen.
Träffade för några månader sedan en kollega, som gärna och ganska ofta talade om att han var ateist. Det kröp då fram till slut när vi pratade, att en mycket stor anledning var att han tagit illa vid sig av vad prästen sagt om hans far vid faderns begravning.
Själv upplevde jag min pappas begravning som mycket positiv, trots allt. Jag är nu övertygad om att Gud kände att jag var "mogen" och fick mig att lyssna på och komma ihåg vad prästen sa. Faktiskt en del i dom lite första stapplande stegen mot en tro.......
Skicka en kommentar