Tillhör du de människor som titt och tätt lider av dåligt samvete? Man själv beklagar sig ibland och säger att man inte haft tid, glömt bort eller kommer med någon annan undanflykt. Det jag mest brukar känna dåligt samvete för, är att jag inte följer upp sorgehus och andra som kämpar i den utsträckning jag vill. Då kommer den där inre rösten och säger du kunde åtminstone ringt!
Samtidigt säger det sunda förnuftet att man hinner inte med allt och alla. Men då är frågan var man sätter gränserna? Och så kan man få lite samvetsnöd för det, att man likväl gör fel.
Medvetet spetsar jag till det något och jag har lärt mig under årens gång att det inte hjälper att ha dessa känslor inom sig. Jag tror nämligen att de inte alltid kommer från Gud! Det är någon annan som vill få mig att känna mig värdelös och full med brister.
Men naturligtvis ger också Gud mig anledning till att jag behöver skärpa till mig. Men då visar han mig också en väg och ger mig kraft och tid till det!
Hur beter vi oss mot människor som uttrycker sitt dåliga samvete? Det händer relativt ofta att det kommer fram folk som ber om ursäkt för att de inte varit i kyrkan på länge. Det är ju ett val de gjort och då behöver de ju inte ha samvetsnöd, då är det ju bara att välja annorlunda!
Likadant gäller det människor som börjar närma sig kyrkan men drar sig undan eftersom det i kyrkan och i dess närhet lätt kan bli uppenbart, att man är "syndig". Och håller man sig på avstånd så behöver man ju inte känna det, tror man?! Som om kyrkan är orsak till det som man skäms över? Det är ju den enskilde människans egna tankar, ord och gärningar. Det som kanske kan ske i kyrkan är att det blir mer uppbart vad som är rätt och och vad som leder till glädje och liv.
Min vän. Gå inte med dåligt samvete, som du inte kan göra något åt! Och där du kan förändra, gör det! med Guds hjälp.
Joachim - som ber om urskiljning att se vad som är sunt och osunt.
3 kommentarer:
Det var en intressant tanke att det kanske är "någon annan" som pockar på uppmärksamhet i ett försök att få oss att känna dåligt samvete.
Har inte tänkt på det på det viset förut, men ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att det nog kan vara så.
Vi pratade för inte så länge sen i en grupp om att "älska sin nästa".........var går gränsen, vad kan man begära?
I sin iver att vara en god människa börjar man ju i tanken att bli nästan gränslös och funderar på om man inte borde sälja både hus, bil och motorcykel för att få pengar att skicka till "sin nästa" i länder där människor dör av brist på mat m.m.
Sådana tankar slutar ju för dom flesta, mig själv inräknad med att det hela blir så stort, svårt och komplicerat så man gör ingenting. Då kanske "någon annan" är ganska nöjd!
Om man då inte låter förleda sig av "någon annan", så stannar ens ambition lättare vid mer i våra ögon rimliga uppoffringar och man kan avstå en del av sitt överflöd, ge en ordentlig kollekt, lämna frikostigt till insamlingar, starta projekt m.m.
Då händer ju någonting i vart fall!!!
Det viktiga måste ju vara att inse att vi aldrig blir perfekta, men att vi hela tiden kan förändra oss till det bättre och ge för att hjärtat vill det, istället för att ge för att vi har dåligt samvete.
Paulus uttrycker det så här i Fil. 4. "Jag kan leva enkelt och jag kan leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen. Jag kan vara mätt och jag kan vara hungrig, leva i överflöd och lida brist. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft."
(Svenska Folkbibeln 98)
Båda krafter kämpar om att få vårt fokus och i denna kamp används från den "mörka" sidan ibland fula tjuvknep. Han gillar att man hamnar i situatuíoner där det är lika bra att fortsätta förfallet.
Ta alkoholism som ex. När någon försöker bli nykter känner de andra sig svikna och gör allt för att fresta och locka kvar den andre. Också här kan de ge dåligt samvete i form av att man skulle vara en svikare.
Ja, här finns mycket att fundera över...
Vännen Joachim
Hej! Fin blogg!
Jag tycker det hjälper att använda två begrepp: dåligt samvete och skuldkänslor.
Dåligt samvete har med samvetet - guds röst att göra. Det kan till exempel vara att man gjort något som uttryckligen bryter mot budorden, eller att man tydligt vet med hela sin själ att man gjort fel.
Skuldkänslor är något annat. Man kanske gjort rätt och därmed gjort någon ledsen. Eller så är det något obehagligt som händer som man menar att man kunde ha avhjälpt (genom en ofantlig förmåga till förutseende som man inte rimligen kan kräva av sig själv).
Dåligt samvete har, menar jag, med avsikten att göra. Skuldkänslorna har med konsekvenserna att göra. Dåligt samvete ska tas på stort allvar. Skuldkänslor ska man bara låta vara där de är och inte lyssna på.
Skicka en kommentar