Kyrkan och de yngre

Det står relativt mycket om de yngres relation till kyrkan i tidningen Dagen och Kyrkans Tidning. Se länkarna:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=162376

http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/lagt_fortroende_for_kyrkan_bland_unga_0_8635.news.aspx

Det handlar om att de yngre inte hittar in i våra kyrkliga sammanhang. Ja, det kan t o m bli så allvarligt, att för att hitta en tro söker de andra vägar. Och mitt i allt detta så är det många yngre som berättar för BRIS, att de misshandlas på ett eller annat sätt. Detta är ju djupt sorgligt och något som ligger på oss vuxna, det är vårt ansvar!

Se länken:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=162405

Det borde ju var precis tvärtom, att ungdomarnas svåra och jobbiga livssituation, med bl. a. olika former av misshandel, skulle ge dem en strävan efter att frimodigt hämta hjälp och kraft från kyrkan. Men då svarar de på följande sätt när de fick ange vilket förtroende de har för Svenska kyrkan:

60 procent har lågt förtroende

33 procent svarade: Inget alls.

27 procent: Ganska litet.

22 procent: Hyfsat stort.

7 procent: Mycket stort.

11 procent svarade: Osäker/vet inte

Nu är det inte så här överallt. På flera platser finns ett väl fungerande ungdomsarbete! Men om man inte har förtroende för kyrkan, kommer man troligtvis inte att engagera sig när man blir äldre! Detta är en negativ spiral. Fast det värsta är att det idag är så många som far illa. Det är inte deras fel, det är vi vuxna som är så fokuserade på att bl. a. förverkliga oss själva. Tillsammans måste vi bryta de negativa trenderna, genom att samarbeta och ta oss tid. Kyrkan i sin tur måste vara tydlig och vara kyrka som talar om den förlåtelse som har sin grund i Jesus Kristus.

Personligen tror jag att en del av kyrkans låga förtroende bland yngre har att göra med kyrkans otydlighet och brist på att nå ut med sitt centrala budskap - evangeliet! Det läggs ner mycken tid och kraft på äktenskapsfrågan och liknande, som kanske inte berör de yngre så mycket som vi tror. Dessutom kommer vi nu att lägga ner miljoner på ett kyrkoval!

Joachim - som är bekymrad på ungdomarnas vägnar

Kyrkskolan

Idag hade Kungsbacka Posten en artikel om att Kommunfullmäktige beslutat om en utredning när det gäller Kyrkskolans framtid. Kyrkskolan är den gamla skolan, som ligger fysiskt ihopbyggd med kyrkan. Skolan rymmer många kvadratmeter, samtidigt som kyrkans egna verksamhet inte ryms i sina nuvarande.

Om man bortser från de lokaler vi talar om så tror jag att vi i framtiden behöver miljöer som är andliga och där man nästan kan "känna" den kristna atmosfären. Jag har ofta tänkt på detta när jag varit utomlands. På skolor och sjukhus och i andra offentliga lokaler har man sett kors och kristen konst på väggarna. Klosterfolk som går omkring och det kristna känns mer "naturligt".

I Sverige är över 80% medlemmar i Svenska kyrkan och ändå är det ont om öppna "kristna miljöer". Naturligtvis skall vi inte härma andra, men det är viktigt att tänka till. Kyrkans kafé mitt i staden är en sådan öppen miljö som "andas något annat" och det märks att många uppskattar detta. Det är svårt att sätta ord på detta, men det handlar om ett sorts lugn. Ungdomarna känner av det när vi har pannkakskyrkan på fredagarna!

Tänk att göra kyrkskolan, om lokalerna duger! till en så god miljö att människor kan hämta kraft och inspiration. Ett slags "folkligt" kyrkans hus. Det vore mycket värdefullt och intressant att höra vad ni, som läser denna blogg, tycker!

Joachim - som verkligen vill utreda om det finns möjligheter med kyrkskolan

Vittnesbörd

"Jag skäms inte för evangeliet..." sa Paulus i episteltexten i söndags (Rom 1:16) och med hela sitt liv, i ord och handling vittnade han om sitt möte med den Uppståndne. Paulus, de andra apostlarna och människor har i två tusen år berättat, vittnat om sin tro för andra. Det görs för att alla skall få en levande relation med Jesus Kristus. Det handlar om att uppfylla missionsbefallning.

I gudstjänster i Svenska Kyrkan har vi oftare idag just vittnesbörd. I Kungsbacka sker det med jämna mellanrum att någon i församlingen berättar hur Gud varit aktiv i deras liv. För mig är detta otroligt positivt, modigt och inspirerande. Det är också en utmaning och lite provokativt eftersom det berör. Men för en del personer kan det bli en stötesten.

Det finns kommentarer som låter så här ungefär:

Detta skall vi inte göra här, det är frikyrkligt!

Är det inte att göra sig märkvärdig?

osv.

Jag blir ledsen i mitt inre när jag märker dessa reaktioner. Inte för att den som vittnar blir ifrågasatt, utan för att den som fäller kommentarerna stänger ute ordet och inte tillåter sig att bli berörd. Även om man har andra sätt att växa i tron, så visar det trots allt på en slags avskärmning.

Hur skulle någon sitta i kyrkan om inte andra förmedlat sin tro i ord och handling? Vi är många anställda inom kyrkan som har vår uppväxt inom någon frikyrka. Förra veckan var det den ekumeniska böneveckan och skall den vara trovärdig, så möts vi i Herren, i ordet om Honom och av Honom. Låt det ordet förkunnas till uppbyggelse och vägledning.

Joachim - som skulle vilja se fler vittnesbörd! Inte minst under veckans övriga dagar.

Mansgrupp

Har ikväll träffat vännerna i den relativt nystartade mansgruppen, som jag nämnt om tidigare. Vill bara uttrycka min tacksamhet över denna gemenskap. Det är så enkelt och ändå så stort och jag unnar verkligen alla att få vara med i ett mindre sammanhang, i vilket man får leva ut sin kristna tro utan rädsla.

I församlingen har vi hemgrupper och andra sammanhang i vilket nu denna mansgrupp ingår. Men det är något speciellt med just de grupper som har sitt fokus på att dela bibelordet och bönen. Vi i mansgruppen jobbar med ambitionen att bli bättre män för våra fruar, bättre fäder till våra barn och bättre män i de övriga sammanhang vi befinner oss i. Att med Guds hjälp sträva efter detta är stort!

Vi har redan fått många bönesvar och vi ber inte bara för det som ligger oss närmast utan också för sådant som finns i våra församlingar och i vår närmiljö. Om man nu inte har möjlighet till en hemgrupp, hur skall man då kommunicera sin tro med andra kristna? Jag tror nämligen att det är oerhört viktigt att ha ett forum i vilket man verbalt kan lyfta fram sin tro, sitt tvivel och där man kan ställa vilka frågor som helst.

Skulle någon som läser dessa rader och som bor i Kungsbacka vilja ha mer information, så hör av dig!

Joachim - som önskar alla en god kristen helande miljö

Fylld av glädje

Nyss hemkommen efter en Alphakväll. Det blir intensiva möten mellan kl. 17:30 - ca 22:00 på måndagarna. Men det är värt varenda minut eftersom man får förmånen att träffa så många trevliga människor och tala om viktiga saker. Och se att det händer något positivt på insidan.

Kvällens ämne var "Varför måste Jesus dö?" och det handlar bl. a. om vårt behov av förlåtelse och att det finns synd i våra liv. Synd är för den kristne, att inte låta Gud råda. Den som inte är kristen och som kanske inte tror på någon Gud behöver följaktligen inte bekymra sig eftersom han inte syndar. Det betyder samtidigt att det i den människans liv inte finns någon förlåtelse att hämta från en Gud. Alltså får man bära sina misslyckanden själv. Det går inte att bli ren om man smutsat ner sig ordentligt.

Personligen har jag ett stort behov av förlåtelse för den ger mig samtidigt kraft att reda ut mina misstag. De som inte tror anser ofta att man få reda ut saker och ting själv, av egen kraft och att den kristne gör det lätt för sig genom att bara vända sig till Gud och be om förlåtelse. Så lätt är det inte för den troende, för även han/hon lever efter den djupa livsvisdomen att man behöver hjälp i svåra situationer. Detta gäller många sammanhang. Men det är minsann inte alltid så lätt att ta emot den.

Jag kan erkänna, att jag är svag och att jag dagligen behöver hjälp. Därför är jag kristen! Men det finns de som är så duktiga och starka, att de tror sig klara allt själva. Det kanske går bra innan krisen är ett faktum. Sjukdom, ensamhet eller vad det nu kan vara, kan göra den starkaste väldigt liten!

Joachim - som behöver hjälp i många sammanhang , men som också vill hjälpa andra och att se andra växa i tron är en otroligt glädje.

Bring a friend - utvärdering

Så har en natt gått och jag lovade en utvärdering av "Bring a Friend" gudstjänsten igår. Om vi tar det som kanske kunde varit bättre först, så är det följande: färre inledningsord av mig samt inte riktigt så många lovsånger.

Det som var positivt och detta var klart övervägande! Att det kom folk och trots att gudstjänsten tog tid, stannade flera på kyrkkaffet. Många blev på olika sätt berörda och visionen med dagen, att de som kom skulle känna sig välkomna tillbaks gick inte ta miste på. Många fick mersmak.

Det var blandning på gudstjänstfirarna, men en intressant iakttagelse var att det var många äldre damer! Detta är positivt eftersom flera av dem känner att de ofta inte får något utrymme. Det har skett så många förändringar i kyrkan i Sverige, vilket inneburit att många inte känner sig riktigt hemma. Men så var det inte igår! Man sa positiva ord om lovsångsteamet och om det som verbalt framfördes. Bönen blev internationell (ryska och amerikanska) och det blev också ett vittnesbörd.

När jag kom hem kände jag mig tom invärtes. Min hjärna sa att det var en bra söndag men min ande var "urlakad". Ingen av oss skall förringa detta med andekampen. Vi kommer inte bygga upp församlingarna i Sverige utan att det kostar på. Kritiken kommer inte att låta vänta på sig, men en församling och en gudstjänst som kan vara alla till lags finns inte. På eftermiddag kom uppmuntrande e-post, sms samt telefonsamtal.

På frågan om man skall ha sådana här gudstjänster, blir svaret - Absolut! Om man vill att den gudstjänstfirande församlingen skall växa i antal och i tro.

Joachim - som har en härlig vecka framför sig!

Bring a friend

Idag firar vi gudstjänst med "Bring a Friend" -tema. Detta tema tog vi med oss från HTB'kyrkan (Holy Trinity Church Brompton) i London där Alpha har sitt ursprung. Tanken är att den som är en van gudstjänstfirare bjuder in sina vänner till kyrkan. Detta låter ju inte direkt revolutionerande! Men om man ser ut över våra gudstjänstfirande församlingar så skulle situationen kunna se bättre ut än vad den gör på många håll.

"Ta med dig en vän" är att uppmana och ge ett mandat till den enskilde och resten av församlingen att bjuda in, eftersom det är en gemensam hjärtesak vi har. Någon kanske tänker att man har redan frågat, någon annan menar att man har ingen vän att fråga och ytterligare andra vill inte skapa konfliktsituationer utan det är bekvämast att ligga lågt. Ja, det finns många argument och de skall mötas med respekt. Men något måste kunna göras, som också ligger på ett mer personligt plan! Har vi som är kristna "drabbats" att Jesus, så vill vi ju faktiskt gärna att andra skall lära känna honom också!

Sedan är det ju faktiskt en fråga, till vad man skall bjuda in? Bjuder jag nu in min vän, så måste det ju på ett eller annat sätt vara bra. Det får ju inte vara tråkigt eller att man inte får ut något av gudstjänsten. Samtidigt får det ju inte vara så låga trösklar att man inte märker att det är ett Guds hus man kommer till!

Det är ett bra tema idag i evangelieboken. "Jesus skapar tro" och Paulus skriver i episteltexten att "Jag skäms inte för evangeliet." Vi behöver m.a.o. inte oroa oss eftersom det inte är kyrkans personal eller någon annan människa som skapar tro utan Herren själv. Vår skyldighet är att inte skämmas och att bereda mark för utsädet.

Joachim - som återkommer hur det gick och om man kan göra om denna satsning

Trovärdighet - värdig tro

Skulle man sammanfatta de senaste bloggarna så skulle de kunna sammanfattas behovet av trovärdighet, gemenskap och att det behövs substans. Låt mig ta ett exempel som kan få många att både bli individualister - för vem kan man lita på? Och som kan få ungdomar att inte ha förtroende för vuxna och som generellt framför allt känns som att det finns mycket under ytan, som kastar omkull redan tagna beslut.

Exemplet som jag vill ta upp handlar om hur vi behandlar våra avlidna. I olika artiklar har vi i flera tidningar den senaste tiden kunnat läsa om överfyllda bårhus, kistbehandlingar som saknar all respekt och nu senast stod det så här i Kyrkans Tidning:
"Ansvariga backar om avlidna på släp. Efter avslöjanden om att avlidna i Borgsjö/Haverö församling transporteras på släpkärror har de ansvariga tänkt om. Nu ska församlingen köpa in en bårbil."

Hela artikeln finns på länken:
http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/ansvariga_backar_om_avlidna_pa_slap_0_8550.news.aspx

Just orden "tänkt om" känns i detta falla inte särskilt positivt så som det vanligtvis kan göra i andra sammanhang. Nu tänker man tydligen om för att det blev ett avslöjande.

I går kom många ungdomar till pannkakskyrkan. Ingredienser tog slut och det blev som vi både planerat och bett om en god och välsignad kväll. Men ungdomarna måste lita på att det de ser på ytan, både bland människor och i verksamheten, stämmer med insidan. Nu läser de troligtvis inte så många tidningsartiklar i KT, men poängen är att, så som vi behandlar de avlidna, visar på en ganska nonchalant människosyn och något som är sorgligt.

Att det blev en fin kväll i går i kaféet, berodde bland annat på gemenskapen, man umgicks och pratade. Det berodde på tydligheten. Och vid ett tillfälle, när det var som flest ungdomar, sjöngs lovsång och fokus blev på Gud.

Låt oss hjälpas åt att vara trovärdiga, så att vår agenda på utsidan är densamma som på insidan.
Joachim - som många gånger brister, som vet att Jesus kan hela.

(Bilden valdes med tanke på att inte förleda och att bli som ett barn.)

Ungdomarnas längtan

I Kyrkans Tidning kunde man läsa följade:

"Bibelintresset ökar bland unga svenskar. Det framgår av Svenska bibelsällskapets Bibelbarometer för 2009."

Trender är alltid svåra att tolka och risken är att man tar felaktiga slutsatser. Men det verkar generellt så att ungdomarna har en ökad öppenhet för bibel och kristen tro. Och då vill de gärna ha svar på centrala frågor som t. ex.

Är Jesus Guds son - är han Gud?

Hur blir det i himlen?

Måste man tro på allt?

Framför allt så bryr sig inte ungdomarna så mycket om vilken kyrka de går till, det viktiga är att de "får" något. De vill gärna uppleva något också, därför har musiken och lovsången en viktig plats i deras liv. Den helige Anden är inte heller så komplicerad för de ungdomar som jag möter.

Deras spontanitet och öppenhet är viktig för kyrkan och jag gläds åt att en ny generation kommer till tro. Hoppas vi vuxna kan hjälpa dem, så att vi inte blir hinder. I kväll är det pannkakskyrkan, då kommer det säkert att bli ett och annat givande samtal.

Joachim - som inte vill vilseleda

Att uttrycka sin gudstro

"Att uttrycka sin religiösa övertygelse har blivit mer och mer problematiskt. Det anser BBC-journalisten Jeremy Vine. – Så fort jag börjar prata om Gud får jag problem, säger han i en intervju."

Hela intervjun på:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=162123

Egentligen är detta väldigt sorgligt att det blivit så här och vem vill att det skall vara på detta sätt? Personligen tror jag att detta är ett led i den individualism som finns idag. Vi är så duktiga på att kritiserar varandra, gärna offentligt, vilket leder till att rädslor styr människors beteenden. Var tyst, sköt dig själv, låt andra få som de vill och lägg dig inte i, tycks vara en allmän mentalitet. Och de som kritiserar gör det så länge de inte själva hamnar i skottlinjen. Särskilt svårt är det idag att uttrycka en kristen trosuppfattning.

Människans handlingsfrihet har mentalt krympt och det har samtidigt blivit hårdare klimat i samhället. Att ungdomarna kan slå ner varandra för en mobiltelefon är nästan en bild för den minskade respekten för andras liv. Individualism gör att man lättare ser ner på andra och målar upp dem i sitt inre som några man inte behöver. Det känns nästan som om livet är mindre värt för många. Det gäller att köra på så länge det håller.

Finns det någon vändning i detta? Ja, absolut! Att t. ex. den s.k. mångfalden blir en verklighet, så att även den kristne får uttrycka sin tro. Lyssnadet, att man får säga sin mening utan att i allt bli ifrågasatt. Andra ord att lyfta fram är försoning, demokrati, respekt.

Joachim - som känner att samhället hårdnar fast vi alla vill något annat

Ekumenik

Hade en god kväll med min pastorsvän från Pingstkyrkan, Markus Olsson. Den ekumeniska veckan genomfördes med bl. a. denna undervisningskväll under vilken vi båda talade över ämnet att "känna tro". Ett spännande och viktigt ämne eftersom vi sällan talar om vikten att just få "känna".

Tro handlar lätt om tradition, kunskap, sociala mönster, och mycket annat och det är inte alltid så enkelt att förknippa tro med att känna. Vanligare är det att inte knyta upp tron kring känslor och att känna. Gud finns väl även om vi inte för tillfället har känslor som bekräftar det, är ett vanligt påstående. Och visst är det sant.

Men lika sant är det att i alla våra andra relationer är känslorna viktiga och saknas de så mår vi inte särskilt väl. I bästa fall innebär denna medvetenhet, att vi jobbar med dessa relationer i syftet att de skall djupna! Så borde det också var med vår gudsrelation.

Men den stora känslan ikväll var nog att de ca 60-talet människor som var samlade upplevde den ekumeniska gemenskapen, att vi var tillsammans, att vi bad och kände en äkta värme.

Joachim - tacksam över kvällens undervisning och gemenskap och även mässan som inledde kvällen.

Barack Obama - Presidenten

Så är han äntligen på plats, den nye presidenten. Varenda tidning skriver om detta och fantastiska bilder på otroligt många människor finns på uppslagen. Han har karisma, han kan tala och det hela känns stort och viktigt.

Så här skriver Dagen:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=162053

"Barack Obama har svurits in som USA:s 44:e president och i sitt tacktal första tal som USA:s president kopplade han samman historia och framtid.- Gud har lovar att vi alla är fria, sa Barack Obama i sitt installationstal.
Det var nästan toner av väckelsemöte när först pastor Rick Warren bad och sedan Aretha Franklin sjöng.
- Du älskar alla du har gjort, bad Warren, men också att "vi hyllar vår förste afroamerikanske president" och det faktum att en sådan person kan nå denna post:
- Ge honom vishet, mod och integritet och medkänsla. Välsigna och skydda honom!
- Och må vi alla aldrig glömma att alla nationer och alla folk en dag ska stå inför dig, sa Rick Warren och avslutade med Fader vår." skriver Hasse Boström.

Det är riktigt mäktigt! och mitt i allt, så kan jag inte låta bli att tänka: stackars människa och familj. Idag har familjen gått in i ett "fängelse" där murarna består av ständiga livvakter och annan säkerhetspersonal. Tusentals kameror över hela världen kommer att granska varje steg de tar. Journalisterna kommer väga varje ord på guldvåg och tolka dem efter vindarna som just då blåser. Barack talar om ansvar och frihet, om en ny era. Han är ingen Gud, men kan vara ett Guds redskap, precis som du och jag. Låt oss be för honom och hans familj och samtidigt hela tiden fundera på vad vi kan bidra med i vår närmiljö och i våra församlingar.

Joachim - som funderar på hur världen kan bli bättre

Lite kristligt civilkurage

Vill bara lyfta fram en okänd broder i England som vägrar köra en buss med reklam som förnekar Gud. Se länken:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=162007

Han vågade visa ett handlingssätt som känns trovärdigt för en troende. Bara för att man är en kristen måste man inte finna sig i allt! Intressant är hur arbetsgivaren resonerar och att han slapp köra bussen. Vad skulle hänt om motsvarande situation dykt upp i Sverige?

Joachim - som tycker att chauffören var modig

Pensionssparande

Fick från banken erbjudande att flytta mitt pensionssparande till något bättre! Jag trodde att jag hade det som var bra och som gav mig åtminstone pengarna tillbaks. Sanningen är att jag har aldrig riktigt haft kontrollen över mitt pensionssparande. Om någon frågar kan jag inte ge exakt besked om hur mycket som betalas in och vad jag får ut vid 65 års ålder. Och jag är akademiker och högutbildad! Det beror naturligtvis till stor del på mig själv, samtidigt är jag inte ensam i denna situation.

Jag har sett den tredelade uppställningen på pensionssparandet.

1. Allmän pension = inkomstpension + premiepension

2. Avtalspension / Tjänstepension

3. Privat pensionssparande

Dessa tre hör ihop och den första och andra delen utgör ca. 50 - 65 % av slutlönen. Och skall jag komma upp till mer så handlar det om mitt privata pensionssparande. Det värsta är att det står med kursiv stil att man själv kan påverka mycket av detta. Det säger ju sig självt, att vi alla vill ha maximal avkastning! Det är här jag lägger av. Min ork, min kunskap och inte minst min tid räcker inte till. Jag har ca. 20 år kvar om jag upplever pensionsåldern.

Men jag kan inte låta bli att associera till en annan treenighet, den gudomliga. Där också de tre hör ihop och där man kan påverka själv genom tro och omvändelse. För många är det nog lika rörigt som pensionssparande och samma argument används att man inte har ork, kunskap eller tid. Det går ju rätt hyfsat ändå!

Men jag inbillar mig att den dag man är vid brytningspunkten anställd - pensionär (jfr. brytningspunkten liv - död, himlaporten) att det är lätt att bli efterklok. Man kan då inte säga att man inte fått information eller att andra inte sa att det var viktigt. Jesus är väldigt tydlig i detta att vi skall omvända oss och tro på evangeliet.

I mitt fall känns det som att jag måste bestämma tid med en bankman och en gång ta steget och lära mig pensionsreglernas system. Det handlar om ett slags avgörelse!

Joachim - vars huvud är full av associationer

Glädje och tårar

Idag handlade evangeliet om undret i Kana. Det första av Jesu alla under. Innebörden i denna berättelse är i grunden att Jesus börjar sin frälsningsgärning med att komma rakt in i vår vardag och helar det som går sönder. Hans ambition och kallelse hör nära samman med Andens frukter (kärlek, glädje, frid...). Från och med denna stund, och alltjämt, är Jesus mitt i våra livsammanhang för att frälsa! Det märktes också i förmiddagens gudstjänsten idag, där glädjen var det centrala temat i predikan, men där också tårarna kom. Våra tårar har många gånger en helande effekt. Och de måste inte förknippas med sorg utan kan likväl springa fram ur äkta glädje.

Kanske skulle vi i kyrkan lyfta fram detta mer, att glädjen är något centralt och viktigt.

Det finns ju en enorm glädje i:

• att veta att man är förlåten
• att man är älskad för den man är
• att det finns en frid som övergår allt förstånd
• att man aldrig är riktigt ensam
• att det finns en Frälsare i Jesus Kristus
• att den helige Andes kraft räcker för allt och alla
• att döden / Djävulen är besegrad!

Det finns ytterligare exempel på sådant man kan lyfta fram. Vad gläds du över? Trots att vi alla med jämna mellanrum har det riktigt kämpigt med sjukdomar och annat, så är det ju inte Guds fel, utan han vill dela allt detta svåra med oss! Ju mer vi uppmuntrar varandra i denna insikt, att Jesus är med oss i alla livets skeden, ju mer kommer människor att bli smittade. Men även jag förstår ju att detta är inte lätt. Men motsatsen är inte bättre! Att vi kristna inte har en källa till glädjen. Om inte vi visar på ett förvandlat liv, vem skall då göra det och varför bli en kristen?

Joachim - som gläds åt att också konfirmanderna fick ett riktigt bra läger!

Individualism

"Individualismen gör allt större avtryck även bland USA:s kristna. Fler och fler snickrar sin egen teologi, snarare än accepterar sin kyrkas. Och nästan varannan evangelikal tror att andra religioner också kan leda till frälsning." står det att läsa i tidningen.

Individualismen som genomsyrar samhället mer och mer är hemsk. Till slut finns det inget gemensamt utan var och en är sig själv närmast. Detta i sin tur kan leda till fruktansvärda konsekvenser, då destruktiva krafter kan leda samhället åt fel håll. Den som lyckas få ett antal människor med sig kan utnyttja individualismen eftersom det inte finns ett kollektivt motstånd.

Läs länken om hur det ser ut i USA:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161872

Jag vill dela min tro med andra! Tänk om alla tror på sitt sätt och jag blir ensam med min tro! Eller du som läser dessa rader. Tänk om du är den ende som tänker som du gör! Vill du ha det på det viset? Och hur gör vi i så fall för att undvika individualismen? Jo, vi måste vända blicken från oss själva mot Jesus Kristus i ännu större utsträckning.

Den gamla bilden av hjulet är bra. Vi, du och jag, är ekrarna och Jesus är navet. Ju närmare honom vi är, desto närmare är vi varandra. Och tvärtom, ju längre vi är från Jesus desto längre är avståndet oss emellan. Individualism är med andra ord ett tecken på längre avstånd från Jesus!

Joachim - som anser att treenigheten visar på gemenskap och inte på individualismen

Konfirmandläger

Far idag på konfirmandläger med dryga tjugo mysiga ungdomar plus en grupp från Hanhals. Syftet med ett läger så här i början av deras "lästid" är just att bygga upp relationerna i gruppen. De känner inte varandra och inte oss ledare. Vi kommer också att gå igenom budorden, fast på ett sådant sätt att de förstår att dessa är en gåva till oss människor och inte bara något som läggs på oss som en tvångströja.

Vi far till Helsjöns folkhögskola som är en mycket god miljö. God mat! bra rum och dessutom gympasal. Personalen är trevlig och sammantaget är förutsättningarna för ett bra läger mycket höga.

Vi är tre vuxna ledare och så finns det ungdomsledare samt många yngre ledare. Trots att man inbillar sig att man når konfirmanderna, så är dessa yngre ledare så viktiga, för de är förebilder!

Det djupaste syftet med hela lägret är naturligtvis att hjälpa alla ungdomar att få upp ögonen för kyrka och kristen tro. Vi hjälpa dem att förstå vad de kan säga ja till, eller vad de säger nej till. Oftast, och det gäller även oss vuxna, vet man inte vad man tar avstånd från.

Joachim - som får så mycket i utbytet med konfirmanderna

Ungdomssatsningar

Så här kunde man läsa i en artikel i Kyrkans Tidning:

"Mitt i stan, bara ett stenkast ifrån Gustav Adolfs torg, där ungdomar hänger på kvällar och helger, finns den nedlagda krogen Kraftstationen som drivs av Malmö kyrkliga samfällighet. Efter två år med nationella pengar finansieras arbetet i år helt av 16 församlingar."

Man vill satsa på ungdomar som är på glid. Hela artikeln kan du läsa på länken:

http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/fa_forsamlingar_jobbar_med_unga_pa_glid_0_8372.news.aspx

Det finns en liten notis i artikeln som är så viktig och det är behovet av att bygga upp relationer. Detta gäller inte bara ungdomar utan det mesta i kyrkans verksamhet. Att människor, yngre eller äldre, kommer till kyrkan i olika sammanhang beror till stor del på relationer. Jfr när Jesus kommer till Jeriko och säger till Sackeus (Luk. 19) "Sackeus, skynda dig ner, ty i dag måste jag komma och stanna i ditt hus". Jesus visar mönstret (bordsgemenskap, tvättar fötterna på lärjungarna, sänder ut dem två och två, lär ut bönen Fader vår (inte min) osv.

Man kommer oftast tillbaks om man mött en vänlig själ! Någon som visar en in i gemenskapen. Fredagen den 23 januari från kl. 20:00 har vi i pastoratet något vi kallar för pannkakskyrkan. Det är i kyrkans kafé vid Kungsbacka kyrka. Alla ungdomar är välkomna till den gemenskapen! Hela våren kommer vi att vara där, fredagar - jämna veckor. Det blir förutom massa pannkakor bl. a. musik, sång och samtal.

Ibland önskar jag att alla anställda och frivilliga skulle få möjligheten, att bara lämna sina skrivbord och sina datorer och vara ute bland folk. Hur många relationer skulle vi inte kunna bygga upp? Och sedan skulle vi tillsammans gå till kyrkan för att fira mässan!

Joachim - otroligt relationsbunden

Obamas installation

När nu USA's nye president skall installeras har han för säkerhets skull kallat en pastor från en megaförsamling som finns på högerflanken, en homosexuell biskop, tre rabbiner och en muslimsk kvinna. Se länken:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161855

Nu kommer dessa inte att be samtidigt, men det är rätt otroligt. Till en början kan det verka ödmjukt och öppet. Men det handlar snarare om att vara politiskt korrekt. När bara Rick Warren, den först nämnde, var utsedd reagerade flera andra. Frågan är vem Barack själv ber till? Är han kristen, muslim eller jude? När man säger att Gud skall skydda Amerika så är frågan vilken Gud?

Är det så att vi är på väg att bara ha en Gud och att Jesus Kristus spelat ut sin roll som Frälsaren? Ser man en annan artikel, så är man lite på väg åt detta håll även i Sverige. se länken:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161850

Det betyder att kyrkans förkunnelse måste bli annorlunda. Kristna bör inte missionera bland muslimer. Och tvärtom muslimerna bör vara lika glada över att folk blir kristna och inte muslimer.

Jag tror att det är väldigt viktigt med dialogen mellan olika religioner, men likväl finns missionsbefallning kvar: att göra alla människor till lärjungar genom dopet och undervisningen. Det är inget, som en människa hittat på!

Joachim - som vill människor det bästa

Jesusmanifestation

Det har talats mycket om domprosten Åke Bonniers engagemang och avhopp från Jesusmanifestationen som kommer att ske även i år i Stockholm. Läs om detta på länken:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161720

Om detta kan man tycka mycket och kanske man ibland blandar ihop en massa kort. Inte heller jag gillar dessa provocerande utställningar som varit de senaste åren. Men det är kanske jag som inte klarar av dem. Jesus gör det säkert bättre. Kanske handlar det om respekt och att hitta det heliga.

Hur som helst undrar jag hur vi skulle kunna manifestera Jesus på den plats vi befinner oss. För grundtanken måste ju vara att inte bara lyfta fram Jesus i kungliga huvudstaden utan att det på något sätt sprids i landet. Och till slut handlar det ju om hur varje enskild och hur varje församling manifesterar Jesus som vår Frälsare. Dock tror jag att vi behöver dessa stora samlingar som har en sådan ekumenisk bas. Det ger stor frimodighet till de mindre sammanhang som vi oftast befinner oss i.

Joachim - som vill lyfta fram Jesus i olika sammanhang

Åsikter och att göra fel

I Sverige brukar man säga att vi har "högt i tak". Dessutom uppskattar vi mångfald, att alla får en plats i samhället. Vi vill att minoriteter och andra "tilltufsade" grupper skall få chans att synas och höras. Allt detta är ju faktiskt riktigt bra! Men lever vi efter det?

Är det inte så att vi många gånger är förlåtande när någon gör fel. Vi säger - "att alla kan fela". Men om man däremot har en annan åsikt, i någon fråga, är risken stor att man möts av förakt eller bristande förståelse. Och ofta blandas ens åsikt samman med ens person. Han/hon tycker så och därför är han/hon dum och otrevlig eller motsatsen, väldigt kärleksfull.

Risken med att bli behandlad efter sin åsikt är att man till slut inte vågar säga vad man tycker och tänker. Man tystnar och ens motståndare kan uppleva att de har "vunnit", att den andre är feg eller inte tror på sina egna argument. Den som får stora rubriker i massmedia verkar var den som har flest människor bakom sig. Här har journalister en mycket stor roll hur saker blir vinklade.

Men det är ju inte sant eftersom resultatet oftast blir att de som inte "ropar högst" söker sig till dem som tycker lika som en själv för det känns tryggare och man slipper massa konflikter. Och dessa kan vara fler i antalet! Att få skriverier mot sig tillhör många människors största fasa. Men samhället blir egentligen mycket tråkigare. I ett samhälle där rädslor finns ökar osäkerheten. Man vill inte utsätta sig för reprimander i diskussioner eller massmedia. Följden blir att bl. a. demokratin inte alltid fungerar som den skulle kunna om alla vore frimodiga och sa sitt hjärtas mening. Vi har ju trots allt yttrandefrihet och föreningsrätt.

En lösning på detta har jag inte, men jag har en längtan efter att alla skulle få komma till tals utan risk att bli trakasserade och att det sker på ett sunt sätt. Detta gäller båda sidor, eller alla sidor! i en diskussion. Det kan ju vara så att det finns många olika sätt att se på en sak!

Joachim - som har åsikter, liksom de flesta

Diakonal insats

Vill bara lyfta fram den positiva nyheten att diakon Inga Pagréus och prästen Carl-Erik Sahlberg får medalj av kungen för insatser som gjorts och görs i S:ta Clara kyrkas sociala arbete. Läs om detta på länken:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161762

Deras och övriga diakonala insatser är värda att lyftas fram. Varje dag sker mycket i det fördolda, som aldrig skapa stora rubriker. På sjukhus, fängelser, ute i samhället sker gudomliga möten. Dessa sker många gånger som en konsekvens av en medveten tro.

Det sker så mycket gott och det är viktigt att detta får komma fram. Vi gläds med er i Stockholm och gratulerar.

Joachim - som inspireras av goda nyheter

Ny Alphakurs

Ibland får man känslan av att kristendomen, enligt massmedia, spelat ut sin roll i vårt land. Speciellt om man målar upp bilden att kristen tro är tråkig, osann och irrelevant. I går kväll var vi närmare 40 personer på Alpha och under våren kommer 16 personer att gå som nya alphadeltagare.

Första föredraget har just rubriken "Kristen tro - tråkig, osann och irrelevant?" och svaret är Jesu anspråk på att vara "Vägen, sanningen och livet". Jesu anspråk ger oss inte hur många valmöjligheter som helst. Han är radikal och så är också evangeliet om honom.

Under en alphakurs är det ett privilegium att få följas åt, ledare och gäster, under 11 måndagskvällar och att få ta del av varandras liv och tro. Och utan att överdriva har kursen inspirerat gudstjänstlivet i alla pastoratets kyrkor och även andra.

Det finns ett stort behov efter att få reda på mer om vad kristen tro egentligen handlar om. Kunskapen och erfarenheten är ganska liten hos många, medan det andliga behovet eller längtan är stor. Alpha vill förena dessa bådas sidor och vill visa på vad kristen tro har att erbjuda.

Naturligtvis finns det många sätt att sprida den kristna tron på. Men det finns många styrkor med just Alpha. Kursen är ekumenisk, världsvid, ger frukt, fungerar i olika miljöer och är i sin uppbyggnad ganska enkel. Håller man sig till konceptet och är uthållig, så är det välsignat!

Sedan 2002 har vi haft en kurs varje termin, vilket betyder att vi är inne på den 14 kursen i sträck! Men enbart Alphakurser räcker inte, utan det behövs mycket mer, men det är en annan blogg!

Joachim - inbiten Alphaledare

Frestelser

Genom hela kyrkans historia har människan varit utsatt för frestelser. Ända sedan Adam och Evas tid i paradiset har den Ondes avsikt vara att leda människor bort från Gud. Och ofta har vi undervärderat dessa frestelser.

Varje människa är unik och det betyder troligtvis också att vi frestas av olika saker. Den Onde vet precis vilka svagheter vi har och det är där han sätter in sin stöt.

Vet du själv var du är svag?

Kan du stå emot frestelserna eller resonerar du som många andra, att det är nog inte så farligt.

En bra kontroll är hur du prioriterar din tid och vad du gör för att bygga upp relationen med Gud. Jag kom och tänka på detta nu när äktenskapsdebatten är igång igen. Det är så lätt att man enbart funderar på sina argument, så att man glömmer källan, Gud själv.

Bibelläsandet, bönen, nattvarden och gemenskapen i församlingen är alla viktiga i att växa som lärjunge och för att kunna stå emot frestelser. Att läsa i bibeln regelbundet, den är ju Guds ord, hjälper en att avslöja det falska och det som bryter ner ens liv. Och som sagt, så är detta många gånger väldigt individuellt! Men däremot är handlingssättet detsamma från motståndarens sida, att få en att börja tvivla och vackla.

Idag börjar jag en ny Alphakurs och i den blir man varse om just detta, att en sund kristen tro innebär kamp och att det är någon, som inte unnar en att växa som lärjunge.

Joachim - som ber ständigt om väckelse i vårt land

Äktenskap - 2

Det är fascinerande att se vilket engagemang det finns bland en del när det gäller äktenskapsdebatten. Förhoppningsvis kan det leda till något positivt för alla inblandade parter, i annat fall handlar det om respekt för att vi inte tycker lika.

Själva grundfrågan handlar om kärlek och det finns en risk är att vi i "kärlekens namn" slår på varandra stället för att diskutera själva problemet. I diskussionen behövs också mera klargöras vad vi menar med orden familj, sambo, föräldrarskap, förebilder etc. Som präst fick jag inte leva som sambo vid min prästvigning (det ville jag inte heller). Finns det någon skillnad i kyrkans syn på att leva i äktenskap eller sambo?

Om så är fallet, så vad missar man om man inte gifter sig? Och är det detta som man missar, som man anser att alla skall ha rätt till? Men var dras gränserna? Vem har sagt att det t. ex. måste vara två? Är det inte kärlekslöst att begränsa någon form av relation, där de inblandade själva ställer sig positiva till det de gått in i?

Ja, det finns många frågor och det är lätt att ställa dem, svårare att svara. Sverige är inte en isolerad ö, utan hur ser det ut i världen? Varför ändrade delstaten Californien sin lag? Varför är Påven så tydlig i sin förkunnelse? Hur gör vi med ekumeniken?

I denna djungel är det lätt att säga att det är så självklart, oavsett vilken ståndpunkt man antar. Men hur man än vrider sig så handlar det om att vi människor är beroende av varandra och av Gud. Låt oss öka vårt böneliv och än mer be om vägledning, och att hans vilja får ske. Ingen av oss kommer till himlen för att vi har de rätta åsikterna utan för att vi lever nära Jesus Kristus.

Joachim - som vill hitta en lösning, men som inte vet hur

Äktenskap

"Ordet äktenskap försvinner ur Svenska kyrkans vigselordning. Därmed öppnar kyrkan för en ordning enligt vilken också homosexuella kan vigas".

Så här skriver tidningen Dagen idag och hela artikeln finns på länken:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161694

Personligen känner jag att det kommer att bli en intensiv debatt kring detta med äktenskap, vigselrätt, homosexualitet med mera. Det finns en slags bekvämlighet i att tänka att alla får göra som de vill. Bara man själv får leva sitt liv ostört.

Men jag som varit gift i tjugo år, får jag inte längre säga att jag lever i ett äktenskap? Är jag diskriminerande då? Ja, inte är det lätt, men jag tror fortfarande att Gud hade en tanke när han skapade två kön och fortfarande kan barn endast bli till när dessa två kön möts. Allt annat är inblandning av människors egna vilja.

Jag tror på äktenskapet! Hoppas att det får vara kvar, för jag tror inte mitt äktenskap kan på demokratiskt vis röstas bort.

Joachim - som tycker att det är komplicerat

Pensionärernas julfest

I kväll har jag varit med diakoner, präster och frivilliga medarbetare på pensionärernas årliga julfest i pastoratet. Ett ca. 80-tal pigga församlingsbor kom och det var god stämning. Vår egen "Chico", Kurt Johansson, kåserade och tillsammans med maten och andakt blev det en lyckad kväll.

Men jag kan inte låta bli att reflektera lite över åldrandet. Ett liv går fort och jag har redan hunnit vara i Kungsbacka 9 år. Är man 80, så tror jag även det känns som åren gått fort. Dessutom tror jag kroppen åldras fortare än sinnet, vilket innebär en personlig konflikt för många. Man vill mer än vad man orkar med. Dessutom mister man livskamrater, vänner och arbetskolleger. Man kämpar med hälsa, ekonomi och mycket annat.

Men det värsta är nog många gånger den påtvingade ensamheten. Att ingen frågar efter en och att man aldrig få någon bekräftelse eller fysisk beröring.

Låter det deprimerande? Det behöver det inte vara nödvändigtvis. Hälsan är inte lätt att bestämma över, men mycket annat kan vi hjälpas åt med. Men det gäller att man som människa alltid själv bidrar med det man kan! Gör man det och att andra bjuder till, så har vi i vårt samhälle enorma möjligheter. Ingen skall behöva vara ensam eller känna sig utanför.

Församlingens viktigaste bidrag är inte det sociala utan att vara en miljö, där tron får växa. För många gånger innebär åldrandet att man möter de frågor som man inte har bearbetat tidigare. Frågor som hör samman med skuld, förlåtelse och död. Som har sin grund i rädslor och bristande hopp, att man inte har en medveten tro. Om vi hjälps åt med just den kristna tron, så vill vi skapa miljöer där den få gro och då bryter vi också troligtvis negativa mönster.

Detta var några tankar man kan ha på en julfest.

Joachim - som hoppas att folk i min ålder bryr sig om äldre när jag är gammal!

Mission i Afrika

"As an atheist, I truly believe Africa needs God
Missionaries, not aid money, are the solution to Africa's biggest problem - the crushing passivity of the people's mindset" - så skriver Matthew Parris i Timesonline.

Läs hela artikeln på följande länk:

http://www.timesonline.co.uk/tol/comment/columnists/matthew_parris/article5400568.ece

Det är ett mycket intressant perspektiv, som lyfts fram. Jag kan inte låta bli och fundera på vår egen miljö, speciellt ungdomskulturen. Det är attityder, mobbning, misshandel - både fysisk och psykisk, missbruk - både droger och sex och mycket annat som faktiskt är riktigt nedbrytande och som är det som dominerar.

Det är oerhört viktigt med samtal och ansvarstagande från alla de vuxna som är inblandade. Skolan, kommunen, staten och inte minst föräldrar måste ta ansvar för ungdomarna och det samhälle vi alla lever i. Kan det vara så att kristendomen, inte enbart socialt utan trosmässigt, kan bidra till ett bättre samhälle? Jag är övertygad om det! Man behöver inte vara som Matthew, ateist, för att inse det.

Joachim - som är bekymrad för den värld som ungdomarna lever i.

Verksamhetskyrkan

Med jämna mellanrum tänker jag om man lade ner all verksamhet som kyrkan bedriver, vilken skulle man då längta efter att starta upp? Med all verksamhet menar jag också allt som sker på söndagarna!

De flesta av oss skulle nog ändå mena att gudstjänsterna är viktigast, men är det medlemmarnas önskan? Är det inte viktigare med diakonin eller att vi undervisar människor? För det är ju så att medlemstalets 80% återspeglas inte i gudstjänststatistiken. De 200 - 300 personer som går i pastoratets gudstjänster en normal söndag motsvarar ca. 3 % av medlemmarna. Med andra ord finns det andra starka skäl till medlemskapet. Jag tror att det bl. a. kan röra sig om trygghet, tradition, gemenskap, kultur, tro (fast man inte går till kyrkan). Det finns säkert många andra skäl.

Men det skulle vara intressant att ta reda på vad som i folks längtan och tro är viktigast när det gäller kyrkan. Om det är samma sak som resten av kyrkan vill förmedla? Tänk om det är så att kyrkan lokalt eller på riksnivå ger ut något samtidigt som folk lokalt eller på riks frågar efter något annat? Själv tror jag att Jesus vill ge människor det de behöver och inte alltid det de frågar efter! M a o är det viktigt att fråga sig vad Jesus vill och be om en längtan efter att följa hans vilja.

Kanske vi skulle ha en helt annan verksamhet än vad vi idag har? Kanske skulle den se ut just som den ser ut idag! Men en käpphäst för mig är att utvärdera det man gör. Kan man göra det man gör på ett annat, bättre sätt? Vad saknas etc.

Nog är eftertanken en vishet, speciellt när det gäller gudomliga saker.

Joachim - längtar efter nattvarden / närheten till Kristus

Terminsstart

Nu börjar terminen igen. Vuxna skall till arbetet efter en väldigt bra ledighet, med många "röda dagar". Barnen och ungdomarna skall till skolan och för många innebär det ändrade sovrutiner och upp till bevis igen. Julgranen skall snart ut och julpyntet skall ner i sina lådor. Så har ett jullov passerat och man får lägga det till handlingarna.

Tänk om man kunde se folks förväntningar en sådan här dag? Hur många är glada och ser framåt? Hur många känner bara det jobbigt och har ångest? En tanke går till alla dem som idag inte har ett jobb att gå till och som ser vårterminen som ett oskrivet blad.

Ja, det finns mycket under ytan och som väl behöver vi inte klara av att bära allt själva. För Gud är däremot allt välkänt och han är med oss, var vi än befinner oss. Det kan vara en tröst att veta, att vi är många som på ett eller annat sätt kämpar idag. Ibland funderar jag på vad som är s.k. normalt liv. Om man bara fick välja mellan lov och terminerna, så är det ju det senare. Samtidigt är det ju under loven vi är fria att göra vad vi vill. Kanske är det växlingen som är så viktig, vilket gör att pensionärer, sjuka och arbetslösa har det så tufft många gånger. Vi vill ju gärna att någon skall fråga efter oss! Vi vill i grunden finnas till för någon annan. När detta inte sker mår vi inte bra.

Joachim - som undrar vad som sker under ytan

Att bli ledd

På fredag skall jag träffa en vän som gärna "coachar" mig. Som kyrkoherde är det viktigt att möta människor som kan hjälpa en framåt. Till min hjälp har jag själavårdare, coacher, kolleger m. fl. Syftet är att lära sig att skilja på saker, att prioriterar och se vad som är väsentligt. Som präst och kyrkoherde så får man många projeceringar mot sig, som oftast inte är personliga, men man tar ändå åt sig. All form av ledarskap tenderar att bli lite av ensamarbete, där man utsätter sig för "stormbyar".

Har du någon som får leda dig? Har du någon själavårdare, som du regelbundet har kontakt med? Tillåter du coaching eller litar du mest på din egen förmåga? Detta är intressanta spörsmål. Jesus var mån om att rusta sina lärjungar före det att de skulle bege sig ut på missionsuppdrag. Och den väsentligaste hjälpen var ju Anden, som alltjämt är den viktigaste hjälpen i det kristna arbetet.

Personligen tror jag vi alla kan bli ganska ensamma och vi glömmer lätt bort hjälpen vi kan få. Vi behöver andra människor som kan leda oss och vi behöver Guds egen hjälp. Likväl förlitar vi oss så mycket på det egna. "Det har ju dugt hittills".

Joachim - tacksam över den vägledning som leder framåt

Det självklara

Sonen och hans gode vän har kommit hem välbehållna från sin långa resa på medelhavet. Allt har gått väl förutom ett väder som kunde varit betydligt bättre. De missade visserligen också planet i München på hemresan (inte deras fel!), så när de kom till Kastrup fanns inget lämpligt tåg till Kungsbacka utan då väntade pappa och broder på den svenska sidan. Istället för en gödkalv, som sonen fick i Luk. 15. så blev det biltransport kba - Malmö tur och retur. Men då man är fylld av glädje och tacksamhet känns inget särskilt uppoffrade, inte heller 55 mil på motorväg. Väl hemma bjöd modern och systern på en favoriträtt - kycklingpaj!

Trettondedag Jul, som den här dagen heter, handlar egentligen om detta, att anstränga sig för att se en härlighet, för att vara med om något positivt. De vise männen beger sig till Betlehem för att hylla en kung, som de egentligen inte kände. Men ansträngningarna gav resultat och det som fyllde deras hjärtan spred de sedan till andra. Mission och evangelisation blev något naturligt.

Men var tog entusiasmen vägen? Att vår son kommer hem helskinnad, att Guds son föds i Betlehem, att jag idag har tillgång till evangeliet, att Gud är närvarande, i våra liv, med sin skyddande hand. Ja, allt detta sker i en sådan omfattning, att det lätt blir självklart. Det är bara när livet går emot oss på något sätt som vi vräker ur vår ilska över en till synes passiv Gud.

Det självklara leder ofta till att det är vi som är passiva. Vi glömmer att tacka och sprida det goda budskapet. Varje dag är fylld av något gudomligt, fast vi inte alltid ser det! Vi behöver hjälp att hitta det (dagens tema) och att hjälpa andra att upptäcka det.

Joachim - tacksam mot både Gud och över sonens hemkomst.

En modig ung tjej!

Clara Lidström är en ung bloggare som skriver så här i Expressen:

Jesus behövs i svenska skolan
Det är absurt att ateismen är normen i samhället och att naturvetenskapen anses vara det enda sanna, skriver bloggaren Clara Lidström, 22: "Jesus är förmodligen historiens mest politiske person. Till och med Karl Marx inspirerades av honom." "Stellan Skarsgård anser att staten inte ska finansiera religiösa friskolor. Men varför ska kristnas skattepengar finansiera ateistiska skolor?"

Hela hennes inlägg kan du läsa på
http://www.expressen.se/debatt/1.1421251/jesus-behovs-i-svenska-skolan

Att en 22-åring sticker ut hakan på detta sätt och visar på något annat än vad man annars är van vid är positivt. Det är för mycket suckande i de kristna leden och för lite bekännarmod. Tror vi kyrkliga ledare att Jesus verkligen är Frälsaren så måste vi våga stå upp för detta och inte låta det ateistiska synsättet bli oemotsagt. Vi har alla möjligheter och vi befinner oss alla i olika sammanhang där vi kan göra vår röst hörd!

Joachim - som stödjer Claras frimodighet

Israel - Gaza

Återigen är det ett regelrätt krig i Mellanöstern och som vanligt är Israel en av deltagarna. I tidningar står det många artiklar just nu:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2275521.svd

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=305&a=467907

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3561&a=870020

Vi manas till ställningstagande och tyckanden. Och en sak kan vi säkert snabbt komma överens om, att krig är hemskt och det är ofattbart att de måste ta i så för att hävda sin rätt eller för att visa sitt missnöje. En del av er förstår folket i Gaza och andra anser att Israel har varit tålmodiga. Det som är intressant med svensken är att vi kan nästan börja slåss om vem som har "rätt" åsikt. Då har vi ju faktiskt sjunkit ännu lägre, för då ger vi inte varandra utrymme till att ha olika åsikter ens.

Samtidigt läste jag i dagens GP om relationerna mellan Slovakien och Ungern. Det kändes inte alls bra, när man tänker tillbaks till världskrigens dagar. Kan det vara så att finanskrisen (jfr 30-talets depression) skapar behov av krig? Det är ju många gånger just fattiga länder som krigar!

Det känns som världen står inför stora utmaningar men samtidigt är det inget nytt under solen. Låt oss med frimodighet även lyfta upp Israel och hela mellanöstern inför Herren och be om fred och välsignelse. Det måste ju ligga i Guds intresse!

Joachim - som kommer att fara till Israel i år

Film på YouTube - Jesus Painting

På youtube kan man hitta många filmer. Ta dig tid och titta på följande filmsekvens (9 min.).

Han som målar är välkänd i USA och uppträdde för 30 000 ungdomar på ett läger som motsvara vårt ungdomsoas. Se och njut!

http://www.youtube.com/watch?v=8M4_IlbaZHA

Joachim - som tackar för filmtipset

Skriva in i almanackan

Sitter idag och skriver in vårens gudstjänster och går samtidigt igenom den planerade gudstjänstlistan för hela pastoratet. Det är många gudstjänster och det är ett varierande utbud och min tanke och bön och kanske framför allt min fundering är vad frukten av allt detta blir?

Alla som på ett eller annat sätt är engagerade i gudstjänsterna har en vision och vilja. Dessa kan varierar i nyanserna, men grundtanken är densamma, att människor skall möta levande Gud. Och vad detta möter leder till kan vi inte planera utan det är upp till den enskilde och Herren själv.

Men det finns en balans mellan att vara aktiv och passiv. Och här finns det också diken. Att vara alltför passiv leder lätt till att människor inte blir inspirerade och känner att det inte är viktigt. Man ger intryck av bekvämlighet och slöhet. Att var alltför aktiv kan föra med sig att man inte låter Gud göra något. Att det enbart hänger på de mänskliga resurserna.

Oavsett vem man är så är det viktigt att man själv är den förste som vill ta emot vad gudstjänsten har att erbjuda. Vill jag inte det, så kan jag inte förvänta mig att den skall tilltala andra. Jag tillhör dem som tror att en sund tro är smittsam och att vi kristna i Sverige måste vara beredda att smitta ner andra. Det är saligare att giva än att ta. Man vill hellre vara nära någon som är fylld än tom. Det är den som är fylld som har något att ge.

Så min förhoppning är att de gudstjänster som nu är planerade skall, med Guds hjälp, fylla oss alla; anställda, frivilliga, gudstjänstfirare m. fl. Att vi, när sommaren kommer, känner att Guds frid som övergår allt förstånd ännu mer fyller våra sinnen. Vi har mycket att se fram emot.

Joachim - som känner lite vår i luften

Trettondedag Jul

Fick idag frågan, fått den flera gånger tidigare, varför man firar Trettondedag Jul. Det är många idag, som inte vet orsaken till flera av våra helger. Pingsten är en annan storhelg som många inte vet varför vi firar. Att det har blivit så här tror jag inte beror inte på att vi lever i ett mångkulturellt samhälle, utan fokus på alla helger ligger numera på att äta och konsumera. Det är affärerna som tagit över anledningen till att fira. Genom reklam och marknadsföring talar de om för oss vad skall inhandla för att helgen skall bli bra. Samtidigt som undervisningen i skola och hem blivit betydligt mindre.

Att återvinna innehållet hänger på oss vuxna och äldre. De yngre lever mer och mer utan speciella traditioner och till slut tror jag detta leder till tristess och tomhet. Har man ingen tro, så är det ju svårt att fira t. ex. Jesu födelse. Samtidigt är det ett djupt behov vi har i ett fungerande samhälle, att ha ett gemensamt firande. Nationaldagsfirandet försöker vi införa i landet, men även i detta fall är det inte särskilt många, speciellt inte yngre, som vet varför vi firar den 6 juni.

Nu tror jag man måste börja med innehållet istället för de yttre formerna. Man kan fira det som betyder något för en själv och andra. Vi behöver hjälpa de yngre med att få tillbaks innehållet, så att de kan utforma sitt sätt att fira. Här finns mycket att göra. För min egen del och de som lever i församlingen är jag inte bekymrad, men jag tänker på alla dem som inte lever i en gemenskap, som på ett eller annat sätt är ensamma! Som hemifrån kanske aldrig fått med sig ett riktigt julfirande.

Svaret på varför vi firar Trettondedag Jul är att vi tänker på de vise männens ankomst till Betlehem och deras överlämnade av gåvorna. Det är den äldsta av våra juldagar och de ortodoxa länderna (öst) har här sin grund för julfirandet!

Joachim - som gillar traditioner och som ser dem som viktiga.

Nyårsdagen 2009

Så har man firat in det nya året med bland annat goda vänner, mat och fyrverkerier. Det sägs ofta att det behövs en bra början för att det skall bli en god fortsättning. Mitt eget nyårsfirande var riktigt trevligt, bådar gott för framtiden. Tänker på löpidrottare och simmare som är noga med att får en bra start. Det borde vara likadant andligt, för en lärjunge?!

Att det nya året börjar med Gud och att det får bli ett år där man utvecklar och fördjupar sin tro. Fast någonstans känns det som om många resonerar som så, att man kan ta ifatt det man eventuellt har missat. Ungefär som om fem snabba "kyrkobesök" skulle kunna kompenserar de år man inte var i kyrkan.

För mig är tron, kyrkan, nådemedlen, bibeln, församlingen mitt liv. Nu råkar jag har det som mitt kall och arbete, fast det är först och främst mitt liv! Jag kan inte tänka mig ett 2009 utan Jesus Kristus. Så när jag ser fram emot detta år, så är det med stor förväntan på Gud själv! Och att jag prioriterar så att han får chansen att visa sin vilja. Det är lätt att själv ta kommandot och sedan låta Frälsaren komma och rätta till alla misstag man själv upptäcker.

Att börja i Jesu namn är en välsignad start. Låt oss be om beskydd och väckelse. Gud, låt många komma till tro under detta år och bevara dem som redan har en tro på din son, så att den får bära frukt i år. I Jesu namn. Amen.

Joachim - förtröstansfull och förväntansfull