En av de stora drivkrafterna i människan är hennes längtan. Och kanske handlar det djupast sett om att hitta motivationen till längtan. Barn och ungdomar längtar oftast till något i framtiden - studier, jobb, familj eller vad det nu kan vara. Och när man väl har det man längtade efter som barn så byter man ut innehållet och börja längta efter något annat.
Men blir man någonsin nöjd och får och kan man bli nöjd?
Många visar både förnöjsamhet och tacksamhet, men förvånansvärt många utstrålar missmod och besvikelser fast de är både friska och lever i relationer med andra.
Jag har en dröm att ribban på ett s.k. lyckligt liv skulle sänkas. Det känns som den är alldeles för högt satt. Det är som om man aldrig skall komma dit för då slutar man att konsumera och agera.
Kanske skulle fler vara nöjda med sina relationer och sitt arbete. Kanske skulle den tro som många har räcka till för att bära ens liv. Nu verkar det som om många strävar efter en ännu starkare tro innan man vågar låta den komma i funktion. Men man kommer liksom inte riktigt dit och då vågar man inte lita på den tro som man har. I jämförelser med andra är den ju så svag anser man.
Vad längtar du efter och vad har du redan? Oavsett svaret är de flesta av oss väldigt lyckligt lottade. Men där det finns luckor behöver vi varandra. Jag längtar efter att församlingen skall växa sig så stark, att den kan bära den svage.
Joachim - som både längtar och är väldigt nöjd
1 kommentar:
Dom flesta längtar efter att bli lyckliga tänker jag.
Problemet är väl bara att komma underfund med vad lycka är..........och det har väl människan försökt komma underfund med under flera tusen år!
För mig är nog lycka detsamma som trygghet, både i relation till andra människor och i tron. Är jag trygg blir jag stark och har större möjligheter att hjälpa den som känner sig svag.
Men tryggheten i vardagen är ju bedräglig, vilket du var inne på igår när det gällde Volvoanställda, en trygghet som man inte kan styra själv. Det är väl då det är så viktigt med någon form av grundtrygghet och där hjälper varken prylar eller pengar.
Det är då vi behöver varandra, träffas, få möjlighet att prata med varandra och växa.........och där verkar ni ju ha kommit på en kanongrej med pannkakskyrkan! Vi skall nog längta efter mer sånt!
Skicka en kommentar