Andligt högmod

Vaknade av något som jag tror skulle kunna beskrivas som "andligt högmod". Det låter hemskt och det drabbar relativt ofta människor som har någon form av central placering. Det kan gälla präster och andra religiösa ledare. I det lilla sammanhanget kan det vara hemmet eller vänkretsen, i vilket man tar stor plats. Vad det egentligen handlar om är att man tar plats, inte bara i förhållande till andra utan också i förhållande till Gud själv. Det handlar mera om ens eget jag, än om var Gud kommer in.

Låter detta hemskt? Ja, och det är utbrett i kristenheten. Det finns i alla kristna traditioner och förminskar Guds möjligheter till att kunna gripa in. Ett sundhetstecken är samtidigt att man är medveten om det. Det kristna livet handlar ju om att hitta balansen mellan att finna Gud, omvända sig och att låta sig bli funnen. Att mer och mer våga lägga allt i Guds hand, att alltmer vågar bli överlåten. Då är Jesus centrum och jag själv är mindre. Men Frestaren vill så ofta påverka en till att lita på egna krafter och egen vishet. Därför är de fyra B'na (Bibeln, Bönen, Brödra- och systergemenskapen samt Brödbrytandet - nattvaren) så viktiga. De hjälper en att hålla kursen.

Min önskan är att Jesu Kristi sinne skall fylla mig mer och mer. Det är då jag är som starkast. Då handlar det inte om högmod utan om frimodighet. Det är ett helt annart sort "mod" som bygger på Gudsfruktan istället för på människofruktan. Det vi talar om är den helige Andens gåvor och frukter. Men de kräver sina egna bloggar.

Joachim - som just nu känner sig lite mer ödmjuk