Påskhälsning

Det är Skärtorsdagens morgon och jag tänker på det drama Jesus går igenom med sista måltiden ikväll i övre salen (nattvardens instiftelse) och hur han har tvättat lärjungarnas fötter. Båda händelserna syftar på gemenskap och förlåtelse.

Men jag kan inte låta bli att också tänka tillbaka på Palmsöndagen och Jesu intåg i Jerusalem. Stämningen, folkets längtan efter honom och det som han förväntades kunna uträtta. För tre år sedan sa jag följande i predikan jag då höll:

"Ibland kan man undra över hur vår förväntan ser ut. Vad väntar du dig av Jesus? Och frågan är vad vi bygger våra förväntningar på? Det är i dagarna populärt att tala om våra bilder av Jesus – men källan är densamma! Det judiska folket hade profetorden och gamla testamentet. De hade tempelkulten och sabbaten mm

Är det så att du har höga förväntningar på honom eller vågar du kanske inte ha det för att du är rädd för att bli besviken. Man kan fråga sig om det överhuvudtaget är rätt att ha förväntningar."

Just din och min syn/förväntan på Jesus avgör hur vi ser på Påsken och dessa dagar som hör ihop med kristendomens största högtid. Detta gör vi tillsammans med våra judiska vänner, som också firar sin påsk - Purimhögtiden. Vi gör det alla pga vad vi anser att Gud har gjort för oss. Nu är det ju så att det är inte vår förväntan som legitimerar Guds agerande. Gud handlar som han vill och han är en objektiv sanning, inte en produkt av våra känslor eller bilder. Så oavsett, så säger Guds ord (Bibeln) att Gud har räddat oss! Vi kristna menar att det Jesus gör, har med hela vårt liv här på jorden och i himlen att göra.

Han lider och dör inte för vår framgångs skull utan det syftar mera till att han under sina år sett ett illa och medfaret släkte. När han stod på berget och höll sin predikan så såg han med kärlek på människor som på ett eller annat sätt kämpade i sina liv. Det var för dem och alla andra som vill ta emot hans kärleksgåva som han går den svåra vägen till Jerusalem. Det är för dig och mig han låter sig fängslas, torteras, hånas och slutligen avrättas. Han går in i döden för var och en av oss. Detta tror jag på och därför litar jag på honom att det gäller också mig! Liksom alla andra som vill ta emot och låta sig bli förvandlade!

Nu finns det hos många av oss en inre röst och även röster omkring oss som säger att det inte är på riktigt, att det inte gäller dig eller mig, att det finns minsann ingen förlåtelse. Egenrättfärdigheten är enormt starkt utvecklad i detta land, att man s a s skall resa sig själv. Att man skall komma till ett slags tillstånd av frid och harmoni med egen förmåga. Detta är omöjligt, i alla fall för mig, eftersom man är, enligt kristen tro, helt beroende av att få hjälp utifrån, utanför sig själv. Därför sänder Jesus den helige Anden! Därför talar Jesus om Kristi kropp i vilken han är hörnstenen. Ja det finns flera sätt att uttrycka gemenskapen mellan honom och varandra. (Joh.3:16)

Kanske fattar man inte nådens storhet förrän man vågat se sin egen bortvändhet. Kanske kan man inte ta emot Guds nåd eftersom man själv har svårt att förlåta andra. Vår relation till vår medmänniska hör samman med vår kristna tro och relationen med Jesus. Och den sistnämnda kommer alltid först! Det Jesus gör när han vandrar in i Jerusalem är att ge oss en källa, ett himmelskt förråd att ösa ur. Ett förråd av försoning och kärlek till vilken alla har tillgång. Därför är påskens evangelium så stort!

Jag vet inte vem du är som läser dessa rader. Jag vet inte var du befinner dig i relation med andra eller med Gud. Ibland vet vi inte det ens själva eftersom vi alla är begränsade på olika sätt. Men ett vet jag och det är att denna Påsk handlar om dig! Oavsett var du befinner dig eller vem du är! Men det handlar också om Palmsöndagens förväntan. Står du där och hoppas på Herren? Eller lyssnar du på rösten som säger: Inte du, eller att han inte skulle kunna upprätta dig! Hur mycket än någon annan människa säger att den personen har dig kär så behöver du öppna dig och ta emot! Man behöver låta sig formas om, om det är nödvändigt. Man får lägga ner sin egen vilja och be att hans vilja sker i ens liv. Allt detta är svårt och vi behöver varandras uppmuntran och stöd.

Jag har precis kommit hem från en resa till Israel. Många av er har via sociala medier varit medresenärer. På resan stannade vi upp på platser, läste bibelorden och lät Guds ande komma över oss och fylla oss. Vi betjänade varandra och fick genom bl a Simon Ådahl och Örjan Almgren höra vad Gud gör idag i människors liv. Det är på riktigt, det kristna livet! Och jag har en mycket stor förväntan på att Jesus kommer att beröra människor som på nytt brister ut i hosiannarop! Han hör och ser oss var vi än är!

Joachim - som med dessa rader vill önska er en riktigt härlig Kristi uppståndelses dag! Glad Påsk!

Att bli mätt

 I dag är det midfastosöndagen, vilket egentligen bara betyder mitt i fastan. Många av oss kan nog uppleva att vi just är i mitten av saker och skeenden. Man kan vara mitt i livet, mitt i en sjukdomsperiod eller något annat omvälvande. Man är oftast varken i början eller slutet och alla dessa dagar av mellantillstånd kan vara riktigt grå och fulla av oro. Eller så löper de på utan djupare reflektioner. Men midfastosöndagen vill lyfta fram något djupt väsentligt och det gäller oss alla, att vi behöver mat (näring, inspiration, kärlek, nåd, och mycket annat) under vår vandring. Det är, när vi blir hungriga, svältfödda, som vi börjar tappa styrfarten i livet. Många av våra livskriser handlar om att det är tomt på något område i livet och det varierar från person till person. 

Våra flyktingar och fattiga EU-migranter som vi nu möter i olika sammanhang påminner oss om hur hemskt det är att vara utan det mest grundläggande i tillvaron såsom kläder och mat. Men vi som både äter oss mätta, har kläder att ta på oss och har tak över huvudet är ju trots det inte alltid så tacksamma och utstrålar glädje. Den rike vill gärna ha mer och många har problem med sina relationer. Vi är ensamma och drabbas lätt av missundsamhet, att andra har det vi saknar stör oss. Jantelagen är utbredd och många när sitt avund. Att andra har framgång är irriterande och vi kommer lite till mans lätt in i klagande och negativt skvaller. Utan att vi själva knappt vet hur det gick till så har vi hamnat i missmod och våra vanliga dagar fylls inte av tacksamhet och glädje utan vi ser det halvtomma glaset istället för det halvfyllda!

Bibeln är full av berättelser om hur Gud vill mätta oss under vår vandring och att det är just hos honom vi får det vi verkligen behöver. I Psalt. 107 står följande: "Tacka Herren , för han är god, evig är hans nåd!   Så ska Herrens friköpta säga, de han har friköpt från fiendens hand   De irrade i öknen på öde stigar, de fann ingen stad där de kunde bo.  De var hungriga och törstiga, deras själ mattades.  Men de ropade till Herren  i sin nöd, och han räddade dem ur deras svårigheter. Han ledde dem på den rätta vägen till en stad där de kunde bo". 

Var vi än befinner oss, själsligt, andligt eller fysiskt,så finns  det alltså anledning att tacka Gud för han förser oss. Han friköper (frälser) och söker de vilsna och ger dem en plats att bo på. Trösterikt och starkt! Han leder oss och det gäller alla som vill lyssna in hans röst. Redan i paradiset ropade han på Adam, sedan säger Jesus till lärjungarna att "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta". Det har med andra ord alltid funnits en hunger hos människor. En hunger som djupast sett bara Gud själv kan mätta. Kanske beror det på det faktum, att han är vår skapare och vet vad vi behöver. 

Gud gjorde mirakler varje dag i öknen  när han gav folket manna (bröd) på morgonen att äta. Vad skulle de annars leva på i det torra landskapet? Gud förser också oss med all sorts föda vi kan behöva under vår vandring som ofta kan liknas vid just en ökenvandring. Men vi behöver alla dels bli påminda om detta, dels möta människor genom vilka Gud kan verka (om han inte möter dig direkt). Det behövs också omvändelse och lydnad. När man går fel väg märker man ganska snart att man inte blir mätt, att man s a s får "magont"  och  behöver omsorg och ny riktig mat, som bygger upp kroppen. 

Fundera på vad du, inte alla andra, föder dig med!  Hungrar du efter Guds rättfärdighet, efter det som håller? Guds ord är fiberrikt och ingen snabbmat direkt. Men det bygger upp det som gått sönder och ger näring åt ett "andligt muskelsystem" som gör att man orkar med livet och dess vedermödor. Så att glädje och frid blir starkare kännetecken i ens liv än svårmod och bitterhet. 

Var välsignad i ditt ätande och må du bli behagligt mätt. 

Den kämpande tron

En vän berättade att han övergivit den kristna tron och hans terapeut hade uppmanat honom att mera börja tro på sig själv. Detta är nog inte en ovanlig situation. Besvikelsen över att man upplevt uteblivna bönesvar, att Jesus verkar tyst och att man inte känner den helige Andes närvaro som man kanske en gång gjorde, leder till en olust. När dessutom livet kantas av sjukdomar och motgångar kan det verka som om Gud tagit sina hand ifrån en. Man får liksom ta saken i egna händer och börja intala sig att man duger och på så sätt nära tron på sig själv.

Alla bär på någon form av övertygelse inom sig och eftersom vi inte kan leva på någon annans tro/värdegrund/övertygelse så behöver vi, vare sig vi vill det eller inte, jobba med vårt inre för att nå frid och harmoni. För att känna trygghet och glädje.

För tre år sedan predikade jag över söndagens tema: "Den kämpande tron". Det var en söndag och just den dagen fyllde jag femtio år. Då lyfte jag fram bl a detta:

"Tron har sin kamp men den är inte i sig en kamp. Den är vår öppenhet mot skapelsen och frälsningen, vårt sätt att ta emot rättfärdighet från Gud. Därför kan tron växa just i kampen och lidandet. Ordet kamp är ett verb – något som sker, en aktivitet. Tron är en rörelse - och om inte - är den död!"

Min vän lämnade den kristna tron och min tolkning är att oftast lämnar man inte, utan något annat blir mer intressant. Man blir mer motiverad av andra tankar, idéer, vetenskaper mm. Ibland beroende av vem man umgås med och vem man lånar sitt öra till.

Det intressanta är att det lätt kan bli så att man kallar andra som inte delar ens egen tro för att vara manipulerande eller med i en sekt. Man förringar lätt andras trosuppfattningar för att indirekt framhäva sin egen. Detta gäller både troende och icke troende. Detta gäller inom religion och politik, ja inom väldigt många olika sorters sammanhang där olika uppfattningar och åsikter finns.

Men om tron nu inte är religion utan relation mellan mig och Gud, så blir situationen annorlunda. Min relation med Jesus är liksom alla andra relationer i behov av näring och kraft. Och att den är ömsesidig! Det handlar inte bara om att kämpa för att ta emot utan också kämpa för att ge vidare och tillbaka. Jesus säger: "Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig." (Matt. 25:40). Detta med samarbetet med Gud själv är lätt att glömma. Bekvämlighet, bristande bibelläsning och bön, sällan gudstjänstfirande mm gör att ens kamp kokas samman till enbart att ta emot och försöka bli inspirerad. Inte för att ge vidare och visa vad man har tagit emot. Den kämpande tron blir väldigt fokuserad på en själv och inte på utgivandet.

När man går emot Guds vilja, man är sjuk och känner sig ensam, när relationsproblem och annat hopar sig och folk vänder en ryggen, när ens ekonomi och arbete är hotat - då är det extra svårt att kanske vara tacksam och ge vidare. Ger man vidare i det läget blir det lätt negativa saker; man dömer den som man upplever är emot en etc. Allt detta kallas för "fullt mänskligt", men det är i samma ögonblick som nu kraften i tron avtar och till slut sinar. Du kan kämpa hur mycket som helst med din tro, men slutar den att bli utgivande så dör den till slut. Och här behöver man andra i sin omgivning som gör en observant på detta. Detta gäller både på det enskilda och på församlingsplanet.

En kämpande tro handlar om att både ta emot och ge vidare. Att både ta emot förlåtelse, efter att ha stannat upp, visat på ånger och bekänt, och att sedan ge vidare. Att både se och fundera på hur Jesus ser på en för att sedan med samma blick försöka se på sin nästa. Detta är definitivt inte enkelt men i längden nödvändigt. När Jesus på korset säger: "Far, förlåt dem, för de vet inte vad de gör." (Luk. 23:34) så är detta nödvändigheten för hans egen uppståndelse. Hans totala försoning bygger på att ge vidare det han själv tog emot. Gång på gång säger han att han ger oss bara det som han fått av Fadern. Den kämpande tron handlar om detta flödet! I Jesu egna liv är detta påtagligt och han fick själv i Getsemane kämpa med sin egen vilja, att verkligen låta Faderns vilja ske.

Du som läser dessa rader kanske känner att du vill lämna den kristna tron eller att du inte förstår den. Du kanske vill växa och komma vidare från den situation där du nu just befinner dig. Det handlar inte om något annat än att det behöver bli ett flöde i ditt liv. Tacka, välsigna (även de som är dig emot) och inse att Herren inte har lämnat dig. Försök att ge vidare det du har. Herren är inte sen att påfylla dig med det goda, det som du behöver! Daglig omvändelse till honom behövs och det som jag får ta emot, får och bör jag försöka ge vidare till dem som korsar min väg. Jag har under den senaste tiden mött många som verkligen delar med sig av vad de själva först har tagit emot. Man märker kärleken och tacksamheten i deras liv även om de själva många gånger har det svårt.

Att tro på sig själv är inte fel, också Herren tror på dig! Men det får inte leda till egoism och egocentrism. Utan en kämpande tro behöver ha en utomstående källa för att fungera. Den behöver hitta "tankstället" för annars blir det "soppatorsk" i det andliga livet. För den kristne finns det ingen annan än Jesus själv.

Gud välsigne dig i din kamp och vi är många som kämpar tillsammans, du är inte ensam. Misslyckas vi, kan vi resa oss igen! Gud kämpar med oss - inte emot oss!

Fotot vill associera till att vi behöver gå vidare - kämpa på - och vägen är inte spikrak. 

Men det är inte en återvändsgränd!

Självbild

Häromdagen kom jag att tänka på raggarledarna som jag mötte för många år sedan. Jag var ung och jobbade som volontär i sommarkyrkan på Öland. Det jag särskilt mindes var att dessa raggare, ölluktande och till det yttre nitklädda, var ledsna och trötta på att identifieras av det som folk hade stämplat dem att vara. Tuffa, hårda och respektlösa var orden om dem och de levde inte ett vanligt Svenssonliv utan hade sina vanor. Men de ville visa att de var mer än folks bilder och förutfattade uppfattningar. Bara för att de inte följde gängse mönster var de inte sämre för det.

Jag tror att det är mycket vanligt för oss alla, att vi styrs och definieras av vad människor har för åsikter om oss, men också vilka förväntningar de har. Problemet är att vi inte själva vet utan vi gissar, tror och anser oss veta vad någon annan tycker och tänker. Ibland är det helt sant men ofta kan det vara lika fel.

Men oavsett, och här är min huvudpoäng, så är det inte detta som gör oss till dem vi är. Vi, var och en av oss, är något oavsett vad omvärlden har för uppfattning och syn. Risken är att, som raggarledarna, blir nedstämd och bunden i ett negativt mönster, att alltid vara på ett visst sätt eftersom det är förväntningen. I deras fall lite hårdare och mer oborstade än andra. Men det kan bli lika fel åt andra hållet, att man blir högmodig och stolt när folk talar väl om en. Man kan bli förblindad av status och makt och vi har otaliga exempel på detta i det samhälle vi lever i.

Och så tror jag det är med oss alla. Att omgivningens bedömning av både våra motgångar och framgångar kan styra vårt ego och vår självkänsla, så att det påverkar hur vi lever våra liv. Det är inte bara vad vi själva är medvetna om utan också bilden vi tror andra har.

Visst vill väl alla, på vars och ens vis, få bekräftelse mm, men hos evangelisten Lukas (6:26) står det "Ve er när alla människor talar väl om er!" Kanske är detta en fingervisning och en själavård att vi är fantastiska och unika oavsett vad andra anser. Vi säger fel saker, gör fel handlingar och t o m tänker fel, men likväl är vi fantastiska. Vårt värde och vår självbild skall ju egentligen inte styras av vad andra tycker, även om det inte är oväsentligt, utan som lärjunge vet man att jag kan inte med mina goda gärningar lägga till en enda dag till mitt liv. Jag vinner inte Jesu gunst mer genom att försöka ställa mig in eller komma med någon form av egenrättfärdighet. Detsamma gäller motsatsen; att han förskjuter inte någon, ingen raggare eller annan. Det handlar om att bygga sitt liv på hans rättfärdighet.

Vår självbild är oftast annorlunda när vi ser på den genom Jesu glasögon. Både blicken utåt och in emot en själv präglas av en annan måttstock än vad vi många gånger är vana vid. Det betyder inte menlöshet eller att undvika ta ansvar. Det gjorde raggarna och många med dem. Senare i livet hörde jag att en av dem blev förman på ett kärnkraftverk.

Många har jag mött som inte blommar ut eftersom de är fast i mönster som gör dem handlingsförlamade och deras talanger och begåvningar tas inte till vara. Att då komma med evangeliet blir viktigt, att personen är värdefull och att man först skall söka Guds rike, så skall det andra tillfalla en. Det där ”andra” är inte så dumt, men blir lätt förbigånget. ”Det andra” är bl a frid, hopp, försoning och kärlek. Sådant som inte går att handla på Willys utan gåvor som ges till den som ångrar sig och tar emot. Gåvor som ges till den som fortfarande har plats i sitt inre för det som Gud vill ge och inte enbart fyller det med egenproduktion.

Vi tillhör dem som Gud vill ge dessa gåvor och som vill visa att det handlar om att vi skall förstå att vi är värdefulla i vår bräcklighet och litenhet. När man i tro kan ta till sig detta förändras mycket både hos en själv och i relationen till Gud och andra.

Glöm nu inte detta, att Gud går inte förbi dig. Han stannar t o m upp i mötet med dig! För du är värdefull och älskad i hans rike!

Väntan och förväntan

En sak som jag nästan hela livet varit lite sämre på är att vänta. Att vänta kan lätt göra en rastlös, otålig och att man tror sig missat något. Att vänta betyder att andra kanske hinner före eller att man själv kommer för sent. Väntan kan lätt bli tid som inte har ett egenvärde utan som måste fyllas och då med något som skall anpassas till den ofta ospecificerade tidsramen. Man vet helt enkelt inte hur länge man skall behöva vänta och därför utvecklas det gärna en frustration.

Men om man ser tillståndet som om man satt i ett väntrum eller vid en gate på flygplatsen så hinner man upptäcka en massa saker om man bara ger sig till tåls! Man hinner se och studera människor, man hinner vila och hämta kraft. Tankar som man har hinner att struktureras om och den känsla man just var fylld av hinner lägga sig och en annan kan få möjlighet att ta vid. Ord som förlupet kommer ut ur ens mun sägs aldrig utan återvänder för att ännu en gång bli föremål för eftertanke i ens inre. Det finns mycket klokt i att vänta, och ändå är det så svårt.

Kanske har det ökande tempot i samhället fört med sig att väntan blivit något ännu mer påtagligt. Processorerna skall gå snabbare i våra elektroniska hjälpmedel och vi vill inte ha vänteköer utan vi måste i fler och fler sammanhang boka en tid. Eller så blir man uppringd och behöver inte vänta i luren.

Men i mitt fall har väntan inneburit många goda saker. Man märker att tid har en förmåga att utmejsla det som är väsentligt och som håller. Med tiden märker man att vissa personer betyder mer och vissa saker blir oväsentliga om man bara får ett annat perspektiv. Bara tiden kan ge detta perspektiv!

I mitt förhållande till Gud har detta senaste halvår, som inneburit mycket väntan, varit en nyttig lärdom. Från att man vill att Gud skall gripa in när man själv önskar, blir perspektivet det omvända. Gud har både koll och en plan som han håller sig till. Visst kan vi med våra böner påverka och lägga fram våra önskningar och behov, det uppmanar ju Jesus oss att göra! Men Guds vishet handlar många gånger om att hela och läka när det är rätt tid. Det betyder inte att han är frånvarande eller passiv utan bara att hans kärleksfulla omsorg inte visar sig på det sätt som man själv hade tänkt sig. Jag är fast förvissad om att när tiden är mogen så griper han in på sätt som man själv inte kunde räkna ut.

Ibland är väntan så konstruerad att molnen hinner torna upp sig och det mesta tycks vara mörker och hade Gud gripit in tidigare så hade man inte sett den fantastiska förvandlingen, att Gud är mäktig. Jag har senaste tiden tänkt mycket på Mose situation där han står med havet framför sig, vilket betyder en garanterad drunkning och fienden bakom sig, en garanterad död i strid och dessutom var han omsluten av människor som ifrågasatte honom.

Då säger Mose: "Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag skall ge er. (2 Mos.14:13).

Han börjar med samma ord som Jesus använder: Var inte rädda! Och sedan handlar det om att stanna upp, bli stilla och därefter kommer man att få bevittna frälsningen. Det är en rätt ordning och väntan har sin naturliga plats för att man skall få tid att se det Herren gör och inte bara det egna.

Det finns mycket "jag" när man inte väntar på Guds tid. Och det jag vill uppmuntra dig med dessa rader är att lita på att Herren inte har övergivit dig, även om man ibland känner att väntan är olidlig. Förr eller senare visar hans sin makt och då kommer det att bli uppenbart för alla som vill se. Också i ditt liv dröjer Herren ibland men han lämnar dig aldrig utan är med dig hela tiden. Därför behöver vi heller inte vara rädda. Men allt detta lär man sig inte på en gång utan rädslan och otåligheten finns där och livserfarenheter lär oss att gå det som de gamle benämnde för helgelsens väg. Ofta innebär det att vänta i tålamod.

Gud välsigne dig och ditt väntande!

Reflektioner kring Askonsdagen

Denna onsdag börjar fastan och temat på första dagen är just "Bön och fasta". Och grunden för dessa fyrtio dagar är ju att bli mer fokuserad på den högtid som ligger framför oss, nämligen påsken. Och tar man påskevangeliet och försöker se själva kärnan i budskapet så är det kärleken. Det är ofattbart för många, allt lidande och alla svårigheter Jesus måste gå igenom, men det fanns ingen genväg. Han gick den svåra vägen upp till Jerusalem.

Kärleken har alltid ett pris och det är här bönen och fastan kommer in i våra egna liv. Genom bön, att samtala med Gud och genom att avstå och inte fylla sitt fysiska eller mentala med onödigheter så blir det lättare att se och komma nära den Helige. 

Jesus säger i Matt. 2:19f "Bröllopsgästerna kan väl inte fasta medan brudgummen är hos dem? Så länge de har brudgummen hos sig kan de inte fasta. Men det ska komma dagar när brudgummen tas ifrån dem, och då, på den dagen, kommer de att fasta." Underförstått, att när Jesus inte är nära så behöver vi extra fokusering. Inte undra på att så många idag känner tomhet och avsaknad av den Helige. Man mättar sig med så mycket som lätt blir hinder istället för tröst och hjälp.

Den kärlek Jesus kommer med bryter ner så mycket av vårt egna och bygger upp så mycket som är gott. Och denna "process" sker ständigt i en lärjunges liv. Det bryts ner och byggs upp. Tron är ju en relation och liksom friden är det inte ett tillstånd utan mera ett verb, en rörelse som aldrig är stilla. Därför behöver man, om man vill växa och mogna i tron, ständigt jobba med att ge näring till och söka goda sammanhang och ha ett bärarlag omkring sig. Tron har ju en förmåga att tyna bort och försvagas trots andliga erfarenheter. Inte minst alphadeltagare kan vittna om detta. Under kursens senare del känner man många gånger att man växer i tron eller t o m tar emot en tro som man tidigare inte haft. Men när kursen är slut och allt är över gäller det att hålla den vid liv, och som allt annat som skall leva behöver den underhåll.

På Jesusträffen i Gävle för några veckor sedan hade jag och frun höga förväntningar på att få kraft, glädje och inspiration i vår kristna tro. De ca två hundra samlade var nog alla förväntansfulla. Och bara själva miljön var god. Att ingen behövde känna rädsla eller bli ifrågasatt. Det hände mycket under de timmarna vi var samlade men det jag vill lyfta fram är att jag längtade efter att vara nära i relationen till Herren. Att Guds Ande, hjälparen och den som Jesus utlovat, skulle tala. Och så skedde! Det profeterades och lovsjöngs och bönerna var många under kvällen. 

Och det Anden starkt påminde om är: att vi alla, även jag, måste göra något själv! I skriften kan vi läsa om kvinnan som vidrör mantelns tofs, Bartimaios som ropar efter Herren eller Sackaios som klättrar upp i trädet. Vi har Mose som sträcker upp staven eller mannen i Betesdadammen. Eller så behöver vi ett bärarlag som de fyra som bar den lame i Kafernaum. 

Och vad vill då Jesus? Jo, hans kärlek är att visa att man kan ha en djup relation med honom och att han vill ta emot det vi vill lämna till honom. Han vill inte ha våra förträffligheter eller fina titlar, han vill inte ha av vårt överflöd eller annat som vi med lätthet kan avstå från utan djupast sett vill han ha det vi inte kan bära själva. Det som skadar oss och andra. Han säger själv att vi får komma med våra bördor och han skall ta dem. Hur ofta har vi inte vänt på detta och förväntat oss att han skall bara komma, men vi har kanske ändå försökt ha kontrollen eller vägrat släppa taget. 

När jag satt denna kväll i Gävle så gav jag Herren, som en kärleksgåva, mina sjukdomar och särskilt en del osäkra celler som man inte riktigt vet vad det är. Jag gav honom ovissheten och mig själv. Och det blev så tydligt för mig, det som ofta varit en självklarhet, att Jesus längtar efter våra gåvor och då inte bara de som ”luktar gott” utan tvärtom, unket och illa. Och vi behöver bli än mer motiverade att ge honom detta istället för att kanske kasta dem på varandra i form av bitterhet. Eller att bara stilla bära allt själva.

För mig är detta ett kärlekens budskap i fastetiden. Se vi går upp till Jerusalem för att lämna ifrån oss det vi inte behöver bära för att ta emot det som bär oss.

Joachim -Fettisdagen 2016

Foto: Den tomma graven vittnar om uppståndelsen - Trädgårdsgraven i Jerusalem

Fastlagssöndagen

Denna söndag, Fastlagssöndagen, visar på att vi nu lämnar julen bakom oss och så smått börjar förbereda oss för påsken. I flera länder och städer, framför allt katolska, är det karnevalsstämning där ordet karneval ordagrant betyder "farväl till köttet". Man frossar, äter och dansar för att sedan fasta i 40 dagar före Påskhelgen. Vi har våra semlor som också benämns "fettisdagsbulle" för att visa på något mättande före de "magra veckorna".

Dessa dagar behöver för reflektion och eftertanke. Är det inte ofta så att man i relationen med Gud kan vilja ge honom råd om hur han skall sköta saker och händelser. Många tycks vara rådvilla men ändå bestämda i vad Gud (Jesus) borde vilja och tycka. Och man kan lätt vara säker på sina åsikter om andra, medan det snabbt kan vara svårare när det gäller en själv. 

Temat denna söndag är Kärlekens väg och vill lyfta fram att Jesus nu på allvar påbörjar sin vandring upp mot Jerusalem för att bli utlämnad, hånad och dödad. Och det som driver honom att frivilligt gå denna väg är just kärleken! Han kan inte vika undan och samtidigt älska oss och han vet att det är bara på detta sätt människan kan bli frälst - räddad. Det är bara på detta sätt det finns en möjlig försoning för människan att lämna sina fel och brister och hitta en ny väg framåt.

Jag har under senare tid smakat på ordet rådvill. Man är ofta rådvill i olika situationer. För min del handlar det om min livssituation med tjänst, kallelse och dessutom hur jag skall förhålla mig till mina sjukdomar. Jag känner mig rådvill inför hur jag skall tackla min mors död och kontakten med släkten. Vad är bra och dåligt i de olika sammanhangen? Visst vill man ha råd - därav rådvill! Men vill man lyssna och ta till sig råden? 

Mycken rådvillhet beror inte på bristande kunskap utan på andra faktorer, som t ex bekvämlighet, stolthet, irritation, hämnd, dålig ekonomi mm. Man är rådvill eftersom man inte i hjärtat är beredd att betala priset. 

Jesus är, tack och lov, inte rådvill utan han går upp till Jerusalem för att just betala lösen (skulden) för din och min bortvändhet. I vår rådvillhet har ofta själviskheten och annat hindrat oss att lyssna in Guds vilja. När Guds Ande jobbar med oss, om vi nu tillåter honom det, så blir det mer och mer uppenbart att det Jesus berättar i söndagens evangelietext från Johannes är sant. 

Det är i detta sammanhang som Jesus ger en liknelse. Liknelsen om vetekornet som måste dö för att bära levande ax, som dör för att andra korn skall få liv. Han är själv vetekornet som dör för att vi andra skall få liv.

1.    Jesus kunde valt att behålla sin lycka och sin härlighet för sig själv.

2.    Eller han kunde ha kommit till oss och gjort alla sina barmhärtighetsverk och framfört en inbjudan till Guds rike - och sedan vänt åter och lämnat de otacksamma människorna åt deras öde.

Men han valde att stanna och ge sitt eget liv. Troligen kommer vi kanske aldrig att riktigt på djupet förstå hur viktigt detta är för oss, att Jesus avstod från allt och var lydig till döden på korset. Han kämpade en otrolig kamp och vill du ha ett råd och inte vara rådvill så öppna dig för detta faktum att Jesus går denna kärlekens väg för din skull. Det håller mig uppe i svåra tider, att Jesus inte går förbi en enda av oss, även om världen har ett annat synsätt. 

   Och faktum är att det bara är när man själv har erfarenhet av det som man kan intyga att det är sant. Så många har fnyst åt detta och menat att det är floskler. Men det är en sanning som gör att när allt tycks stå en emot så står han där. Det är som det står skrivet på fotot ovan: "Jesus är densamme, igår och idag och i all evighet." Detta står ovanpå porten till den kyrka jag firade min första gudstjänst i som fyraåring. Genom hela livet är Gud med. Han är aldrig rådvill!

Därför behöver inte heller vi vara så oroliga. Gud vet och han har vunnit en seger genom sin kärlek och inte genom hämnd eller hårda ord. Han har vunnit en seger genom ödmjukhet och inte genom stolthet eller att trycka ner. Han är helt enkelt segraren. Döden, mörkret är nedslagna och denna fastetid är på nytt en möjlighet för oss att vandra med Jesus och ta del av hans seger som han så frikostigt delar med sig av.

Tacksamhet

Lyssnade på en predikan av en känd pastor under en promenad häromdagen. Hon underströk betydelsen av att vara tacksam. Det bör vara ett signum för den som följer Jesus och kallar sig att vara kristen. Hon förstod självfallet att det många gånger i livet kan vara oerhört svårt att kunna vara tacksam när mycket i ens liv är svårt.

Hon visste att bland gudstjänstfirarna fanns det en kvinna som mist sin son i en trafikolycka för inte så länge sedan. Men nu satt hon ändå där bland övriga och naturligtvis är det svårt att se meningar och förstå händelser när man är mitt i dem. Och dessutom hör det ofta till tacksamheten att man också bör förväntas att alltid kunna känna glädje. 

I första Tess. 5;15ff skriver aposteln "Var alltid glada, be utan uppehåll och tacka Gud i allt. Detta är Guds vilja med er i Kristus Jesus. Släck inte Anden. Förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda och håll er borta från allt slags ont"

När man läser detta låter det kanske klämkäckt och omöjligt. Men alternativet är ofta bitterhet, att man dömer, att man söker hämnd och blir en olycklig och otacksam person. Tacksamhet är en inställning som man behöver hjälp med att hitta. I sig själv är det många gånger helt omöjligt. Men när Guds Ande tillåts verka i en, när man med sin mun och i sitt hjärta bekänner Jesus som Frälsaren, så sker en förvandling inom en. Den pågår ständigt i en lärjunges liv. Man ser på människor och händelser så som Jesus ser, med hans blick. Och man ser också med Andens hjälp hur Jesus ser på en själv, oavsett vilken livssituation man är i.

Men det är en kamp och därför uppmanar aposteln till bön, som är den viktigaste aktiviteten en kristen kan göra (Ni som gått alpha har hört detta!). Att be för människor, både de som är ens vänner och de som inte är det. Att be för situationer, både de (är) ljusa och de som rymmer mörker.

På torsdag kl. 10:00 skall jag på begravning i Berlin. Det är min biologiska mamma som dog under nyåret. Mitt i allt annat i livet, så avlider den kvinna som fött mig. Och för första gången sedan jag skiljdes från mina tre syskon som liten så kommer vi förhoppningsvis att vara samlade runt mor. Det handlar om 45 års tid. Många tankar och funderingar kommer naturligtvis upp. Man skulle kunna se på tillvaron med bitterhet och otacksamhet.. Man har sorg, bär på allvarliga sjukdomar och mycket annat som just nu sker runt omkring en. Men att då tacka för en familj som man inte skulle haft om inte man blev bortadopterad är en annan infallsvinkel. Att tacka för att man inte dog för tre år sedan i cancern. Att tacka för att man faktiskt får möjlighet att göra ett avslut och att vi syskon kan samlas. Och framför allt tacka för att Jesus är densamme oavsett misslyckanden och tillkortakommanden! 

Det är djupast sett Gud som är grunden för tacket. I hans sons namn kan jag lägga lilla mor och hennes slitsamma levnadsöde. I Guds famn kan jag lägga allt som tynger mig och är svårt. Detta är mycket lättare att göra när det går en väl, men så mycket viktigare när bördorna samlas på hög!

Därför finns det en grund för tacksamhet även i det svåra. Det öppnar upp för nya dimensioner och för Gud är inget omöjligt och han vill allas bästa! 

Därför är profetiorna så viktiga för de hjälper oss att hålla ett fokus och det är många gånger Guds sätt att leda, både enskilda och en församling. Men de skall prövas för de kan leda fel om de inte bygger upp. 

Sammantaget är det nog ändå så att tiden för klagan och otacksamhet många gånger överstiger de stunder vi känner tacksamhet. Därför behöver vi alla uppmuntras och påminnas. För när vi på nytt hör detta med att vi skall vara tacksamma säger vi nästan omedelbart att vi är det. Men brister och tillkortakommanden både hos andra, men inte minst hos en själv, får oss många gånger att tappa både glädje och hopp. 

Slutar denna reflektion med att citera Fil. 4:4ff "Gläd er alltid i Herren. Än en gång säger jag: Gläd er! Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse. Då skall Guds frid som övergår allt förstånd, bevarar era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus."

Kyndelsmässodagen

Till helgen firar vi Kyndelsmässodagen, som  handlar om ljus och djupast sett om hur mörkret runt oss och i oss övervinns av Guds egen härlighet. Denna söndag vill lyfta fram hur Jesus bärs fram i Jerusalems tempel med tacksägelse och offer. 

Den gamle mannen Symeon hade länge väntat på Israels tröst. Troget hade han tjänstgjort och Anden hade uppenbarat sig för honom och gett honom löftet att han inte skulle se döden förrän han sett Herrens Messias. 

Symeon fick hålla honom i famnen. Detta att hålla Jesus i famnen eller tvärtom, att bli buren av honom, är bilder för närheten mellan oss och Gud. För hur ofta längtar inte vi efter att just bli burna?

Människor idag bär på mycket, olika livskriser och många känner att de inte riktigt orkar med livet på det sätt som man önskar. Man famlar efter en famn där man kan vila ut och där man känner att man kan vara sig själv, att man är älskad för den man är. Ingen av oss går fri från att möta svårigheter, men alltför ofta talar vi inte om det p g a rädslor eller att inte vilja visa sig vara svag.  

Texten om hur Maria och Josef kommer till templet i Jerusalem rymmer många tankar. Men ytterst vill texten förmedla just denna närhet, att Jesus kommer till oss, är en av oss. Barnet i Symeons famn är Gud själv. Symeon vet detta. Anden hade uppenbarat detta för honom. Symeon representerar alla dem som så länge väntat på den smorde, Messias, och det råder ingen tvekan om att hans väntan nu är slut. 

Symeon hade längtat efter denna dag väldigt länge och längtan i sig kan vara mycket svår. Hur länge skall man orka vänta, hur vet man att det kommer att inträffa, det som man längtar efter? Också vi kan längta efter olika saker och tycka att det är jobbigt med ovissheten. Att längta efter att lära känna Kristus än mer är det många som gör, men man kan lätt ge upp, när man märker att ingenting händer! 

Symeon var verkligen övertygad om att han skulle få se Jesus och på något sätt är det denna övertygelse som vi ibland saknar i våra liv, att vi inte riktigt tror att det som vi längtar efter verkligen kan inträffa. Men Symenon är ett bevis på denna övertygelse. Därför vill jag också dela detta med er läsare! Oavsett hur det ser ut i våra liv så är vi burna! Oavsett tårar och smärta så finns trösten och oavsett sjukdomar så kommer vi en gång att bli helade och möta läkedom! 

Men vi behöver också bära varandra! Det är så viktigt att bryta sönder den ensamhet som Guds fiende gärna vill få oss till. Att vi skulle vara oönskade och illa ansedda. Att vi inte duger, att förlåtelse och försoning inte finns. Men allt detta säger Jesus, har han tagit på sig. Han blir en liten människa i några vuxnas famn. Jesus utlämnar sig själv för att gå hela vägen till döden på korset. Jag har predikat detta och vill inget hellre än att få möjlighet till att göra detta också i framtiden! Är övertygad om att vi alla är i ett stort behov av evangeliets budskap! Kyndel handlar om detta! Ljuset som övervinner mörkret. Vill passa på att tacka alla er som bär mig och familjen i svåra tider. 

Det finns en känd dikt som kallas för "Fotsteg i sanden". Att göra den till sin egen är en stor tröst!



En natt drömde jag att jag vandrade längs med en strand tillsammans med Herren. 
Många scener från mitt liv blixtrade över himlen, och vid varje scen såg jag fotspår i sanden. Ibland fanns där två par, ibland bara ett. Detta plågade mig eftersom jag vid de svåra stunderna i livet, när jag plågades, sörjde eller var bedrövad, bara kunde se ett par fotspår, så jag sade till Herren:”Herre, Du lovade mig att om jag följde Dig så skulle Du alltid gå vid min sida. Men jag har sett att det bara finns ett par fotspår i sanden vid mina svåraste stunder. Varför övergav Du mig när jag behövde Dig som bäst? Herren svarade:”De år då du bara ser ett par fotspår, mitt barn – då bar jag dig.”

Påfyllnad - Alpha startar den 7 sept kl. 18:30 i Kungsbacka kyrka

Det finns en grundregel i våra liv, som vi medvetet och för det mesta omedvetet, lever efter. Det är att det vi fyller oss med tränger undan annat i vårt inre. Detta gäller i så många sammanhang. Och det gäller åt båda håll, både det negativa och det positiva vi tar till oss.

Om vi börjar med något så grundläggande som föda. Vi äter tills vi är mätta och har vi då ätit något onyttigt så får vi inte plats för det nyttiga. Vår magsäck rymmer en viss mängd!

Går vi vidare på det sociala området så väljer vi många gånger i vilka sammanhang vi rör oss. Umgås jag med människor med gör mig ledsen, sårar mig och leder mig in i fel sammanhang så gör dessa mig lätt vilsen och jag bryts efter hand ner. Tvärtom innebär att jag kan få bekräftelse, upplever meningsfullhet och känner att jag är i rätt gemenskap.

Om vi tar ett annat område, nämligen sociala medier; internet, spel, film, musik och tv så påverkar de mig och formar min person mycket mer än jag oftast vill erkänna. Så många som har en personlighet som styrs av vad man har matat sig med när det gäller dessa digitala elektroniska medel, hur mycket tid man lagt ner.  Ser man på dåliga filmer som har en skev människosyn så självklart påverkas man. Handlar det hela tiden om att rösta ut och besegra fiende så målar man lätt upp livet i "vi och dom". Människan är påverkningsbar annars hade vi inte haft all reklam eller så hade inte modet styrt oss i så många val.

Ja, raden kan göras hur lång som helst. Vi är det vi fyller oss med genom våra olika sinnen. Många gånger menar vi att vi är ett resultat av vårt arv och miljö och det är ju sant. Men likväl har vi valmöjligheter. Jag har många gånger gjort felaktiga val och det har fått konsekvenser i sår och smärta. Och man försöker hitta förklaringar. Men jag har framför allt gjort många val som fyllt med glädje och tacksamhet. Jag har satt mig i situationer som gjort mig gott och som fått mig att mogna som människa. Det som gjort att jag har gjort rätt val handlar naturligtvis om andra människors påverkan, arvet etc. Men till slut handlar det om hur jag förvaltar allt detta som jag på olika sätt har tagit emot! Man är inte enbart ett resultat av annat eller andra utan vi har, när vi är vid våra sinnens fulla bruk, ett ansvar.

Personligen har jag valt att alltmer vilja växa i den kristna tron. Ingen har tvingat mig och jag har inte på något sätt varit tvungen. Men jag vill "mata" mig med det goda evangeliet och ännu mer idag när jag ser hur det tränger undan det som bryter ner. I det kristna budskapet ryms ord om hopp, förlåtelsens enorma skatt, sanning och glädje. Det är en kompass som leder framåt och som hjälper en att inte gå vilse. Det handlar om det vi brukar benämna frälsning, vilket är ett djupare och bredare ord än räddning. Men det handlar om en räddning från det som vill bryta ner. Jag ser ju idag vilsenheten hos många medmänniskor och fast de tycks ha allt tycks de saknar så mycket när man skrapar på ytan. Så skulle det inte behöva vara tänker jag.

Den 7 september kl. 18:30 börjar nästa alphakurs - introduktionskurs i kristen tro - i Kungsbacka kyrka. Det är en fantastisk möjlighet att ta reda på om denna "föda" - den kristna tron - är något som är värt att ta till sig. Det är ju inte förrän man själv börjar äta som man vet vad det smakar! Det hjälper ju inte att andra säger hur gott det är! Här kan du läsa mer om Alpha. Livet är kort och det är lätt att bli överviktig med sådant man inte behöver bära på. Ring mig, 0702777720 om du vill veta mer.

Joachim - som anser att Alpha är en gudagiven kurs.

Det vi saknar styr många gånger mer än det vi har

Alla saknar vi något, ingen är fullkomlig. Tro inte att du är något kommer snart som en tanke i vårt inre! Ja, uttryckssätten som visar på ofullkomligheten i våra liv är många och vi är för det mesta väldigt medvetna om vad som saknas.
Det kan vara fråga om svag hälsa, bristande ekonomi, arbetslöshet, ensamhet, meningslöshet rent generellt. Bristande begåvningar, ett vackert utseende mm. Hur som, är det många gånger bristen (som kanske enbart är inbillning!) som styr vår syn både på oss själva och andra.

Ofta är det ekonomin och vår välfärd som dominerar dessa resonemang. Inte ofta hör jag att man lider brist på tro, att det finns en saknad på det området. Det är liksom inte lika viktigt som allt det andra som lyfts fram.

Och egentligen är det väldigt tråkigt att just bristerna styr så mycket. Jag kan förstå att om hälsan saknas, om ekonomin inte går runt så att man saknar hus och hem och något att äta, att det fyller hela ens tillvaro. Men det är inte denna ohälsa/fattigdom jag tänker på just nu utan alla de som tycks ha allt vid en första anblick. Den stora majoriteten i vår stad och i vårt land. Visst, många är tacksamma, men i samtal hör jag ofta att det finns ett behov av att lyfta fram bristerna. Och det gör något med oss. I bästa fall mår vi bättre när vi s a s pyst lite och vi har nog ett medfött behov av att vilja ha mer. Redan Adam i paradiset visade på att vilja ha mer. Och Ormen, som förledde dem, berättade inte om allt gott Gud hade gett mänskligheten utan pekade enbart på en snål Gud som inte lät dem äta av alla träd.

Vi har något inom oss som, ju mer vi blir medvetna om det, blir bättre blir på att hantera. Och det är bristen på att se det vi faktiskt har och delar detta med andra. Varje morgon så kämpar jag med att fokusera på hur frisk jag är. Inte att jag har gått igenom sjukdomar och undrar om de skall blomma ut igen som en tickande bomb. Och idag är jag mycket bättre på det än för något år sedan. Tänk om jag lever till nitti och bara tänker på den dagen jag skall dö! Så dumt! Då har jag ju inte levt! Varje dag funderar man på den tid man fått och hur man kan förvalta den. Det är mycket man inte hinner med men det är bättre att tänka på det man faktiskt gör och upplever. Då lär man sig efterhand att kanske bli bättre på att prioritera!

Återigen handlar det också om att omgivningen kan hjälpa oss att se det vi har och det vi kan lyfta fram. När vi inte fokuserar på varandras brister, misslyckanden eller vad det nu kan vara utan istället ser talangerna, det unika i varje medmänniska, så blir vi alla rikare och friskare!

Det är därför vi också behöver jobba med tron! Tron hjälper oss att inte enbart se bristerna utan mer på hur mycket Gud vill ge och hjälpa och faktiskt redan har gett till oss alla så mycket! Tron handlar om ett förhållningssätt där jag själv i första hand är mottagare för att sedan kunna ge vidare. Och Gud förser oss, han fyller våra tomrum och svarar på våra böner, fast vi inte alltid tror det. Men för att se detta behöver vi hjälp och erfarenhet.

Vi lever i en livskamp och tron vill hjälpa oss att se att det finns någon som är med oss i denna kamp, trots att det många gånger ser så mörkt ut och lidandet och döden är nära. Men även i den mörkaste dal är Herren närvarande. Guds fiende vill att vi istället lever våra liv med att ständigt anklaga, se brister och glömma bort det goda.

Joachim - som är övertygad om att vi behöver stödja varandra i att ser på möjligheterna istället på hindren.

Fotot vill hjälpa oss att associera till att någon bär oss, men låter oss gå själva...

När missnöjet styr våra liv!

För några dagar sedan var det torgdag i Kungsbacka och det var vackert väder, många människor, knallar och andra som ville saluföra sig och sina produkter/idéer. Man ringer till mig från kyrkans café och säger att ett av de politiska partierna har ställt sig så att det hindrar en del av kyrktrappan och dessutom skymde man hela kyrkans anslagstavla.

Som herde i församlingen känner jag ansvaret att undersöker situationen och finner att det är precis så som det sagts mig. Dessutom har de parkerat en bil med argumentet att den har tillstånd för handikapp-parkering. Jag meddelar vänligt men bestämt att det finns ingen parkeringsplats eftersom det är precis utanför vårt café. Jag meddelar att de ställt tältet på kyrkans mark att och de dessutom skymmer och hindrar både anslagstavla och trappan/räcket.

Nu blir det en ordväxling i vilket man undrar om jag vet var kyrkans mark är. Att kommunen gett dem tillstånd att stå där samt en undrar om jag är mer mot dem än gentemot de andra partierna? Och jag skall minsann förstå att deras parti har 23 % av väljarna. Jag har samtalat likadant med alla partier och det finns ett av dem som frågar om det går bra att stå på andra sidan entrén till kyrkan och inte så nära trappan! Detta är första gången någon gör på detta sätt, skymmer hela anslagstavlan.

Varför tar jag upp detta, jo för stämningen blev ju inte den bästa. De var säkert inte nöjda med mitt agerande och mitt syfte var bara att se till att kyrkan fick synas på marknadsdagen. Jag upplever inte att de förstod mig utan snarare tvärtom. Det missnöje som grodde i denna situation är samma missnöje som styr så mycket i vårt land. Och inte minst inom politiken finns det brännande frågor som rör ex. EU-migranter, ekonomi mm. i vilka vi har olika uppfattningar. Du har kanske förstått att det var sverigedemokraterna som skymde kyrkans anslagstavla. För mig handlar det om att alla både skall få höras och synas! Och sverigedemokraterna anser sig ju stå för kyrkans sak, då kan de ju inte skymma vår information! De tolkade som om jag ville tysta dem. Jag är tvärtom angelägen om att de, på rätt plats, skall få säga sin mening. Då kan man ha dialog och då blir det uppenbart vilka värderingar som finns.

Själv är jag inte medlem i något parti men jag har haft intressanta samtal med samtliga lokala partier och jag skulle välkomna att man på marknadsdagarna kanske kunde inrättar ett "Politikerhörn" någonstans på själva torget med ett Speakers Corner, där de olika partierna kan göra sin röst hörd. Jag kommer gärna och lyfter fram evangeliet! Då kanske missförstånd kan undvikas och människor kan rösta på det de vill och undvika att ens missnöje styr valet hur man skall rösta.

Joachim - som vill ha dialog och som vill att det positiva skall styra istället för våra missnöjen.

Relationer

Idag viger jag två par och döper ett litet barn. Nästa vecka är jag med när en vuxen döps och jag har dessa första veckorna efter semestern varit i kontakt med flera "sorgehus". I alla sammanhang handlar det om det viktigaste i våra liv, nämligen våra relationer. Det är de som fyller oss med energi och som ger mening åt våra liv. Både glädjen och sorgen har oftast sin grund i andra människoliv.

Trots detta har vi blivit alltmer individualister. Det visar sig i sådana påståenden som: Ensam är stark. Jag klara mig själv. Jag gör som jag vill. Jag lever mitt liv. Lägg dig inte i! Och i närheten till detta kommer kravet på integritet och att inte bli kränkt utan respekterad.

Det positiva är i allt detta är ju, att varje människa är unik, är speciell och kan inte ersättas av någon annan. Varje individ har ett unikt värde som vi ofta lyfter fram, i alla fall i teorin. Det negativa är att jag tror inte ensamheten har varit större än vad den är idag! Trots att de flesta har människor omkring sig så är det så många som är genuint ensamma bakom sina fasader. Man saknar riktiga vänner och man har inte tid att vårda några djupare relationer för samhället är så upptaget med att vi skall ta hand om oss själva för att duga.

De relationer som får mycket näring är, mycket vare massmedia, de negativa som ju inte är relationer för de flesta av oss. Att vi pekar ut människor som stör samhällsordningen. Om de försvinner från gatubilden så blir vi mindre störda, våra liv kommer att bli mer harmoniska. Jag personligen har tänkt precis tvärtom! Just för att våra nya EU-migranter finns i vår närhet, för att ta ett exempel, så blir vi mer varse om livets skörhet. Hur beroende vi är av varandra. Vi skall ju till samma himmel och vi är lika mycket värda!

Som människa behöver man spegla sig i andra människor för att lära känna sig själv och veta vem man är. Djupast gjorde, enligt den kristna tron, Gud sig till människa i Jesus Kristus för att vi skulle se på honom, lyssna och se mönstret i hur ett liv skall levas för att leva så "egentligt" och inte "oegentligt", som filosofen Heideggers lyfter fram i sin bok "varat och tiden"( Sein und Seit 1927). Jag är helt övertygad om att vi behöver vända om och se på Kristus igen.

Många lever inte på "riktigt" eftersom rädsla, rasism, outtalade förväntningar, psykisk ohälsa, sociala fobier, egoism och avund, beroende mm gör oss till något vi inte var ämnade. Våra sunda relationer gör oss många gånger mänskligare. Vi behöver varandra för att kunna leva livet. Vi behöver varandra för att fungera som människor. Vi har ju tyvärr otroligt lätt för att på olika sätt döma varandra utan att egentligen ha ett syfte att hjälpa. Det gör ju inte att vi kommer varandra närmare.

Men trots det så anser jag att vi föds och lever med en genuin kärlek till vår nästa. Därför är det en sådan glädje när ett nytt barn kommer in i släkten, några säger ja till varandra och därför gör det så ont när man mister någon. Den smärtan kan vara outhärdlig för döden bryter så definitivt av den jordiska relationen.

Välsignelsen från Gud handlar i dessa olika livssituationerna om att han vill sätta oss in i sammanhang med honom själv och med varandra så att vi kan få tröst och frid. Både med oss själva och med andra. Detta klarar vi alltså inte ensamma! Ensam är inte stark! Vi behöver ha modet att låta oss bli beroende av Gud, hans välsignelse och frälsningsgärning, och av varandra! Men för detta krävs mod och frimodighet. Tänk på att någon säkert behöver dig!

Joachim - som  denna helg skall predika över vinstocken - Jesus och grenarna....

Före eller efter

Nu har jag arbetat drygt en vecka efter en mycket god semester. Den innehöll goda stunder med familjen, mc-turer (bl a ända till S:t Anton i Österrike!) samt en vecka på Oasrörelsens sommarmöte i Jönköping under vilket jag var engagerad.

Man laddar batterierna och särskilt viktigt för mig är att ladda de "andliga" batterierna med god undervisning, lovsång och bön. Att möta troende från alla möjliga sammanhang och bli inspirerad.

När man kommer tillbaks till sin "vardag" möter man andras semesterberättelser och flera av mina vänner har just varit på konferenser och andra stora kristna möten som samlat tusentals i landet. De berättar med tacksamhet och glädje vad Gud gjort och oftast vittnar de också om en speciell Gudsnärvaro.

Min fundering är nu om fokuset ligger på att fylla på där det tömts under terminen eller är fokuset inför det som ligger framför en. En jämförelse är att när jag går till nattens vila, gör jag det för att jag förtjänar god vila efter en lång arbetsdag eller känner jag att jag måste sova gott för att orka med morgondagen. Naturligtvis är det alltid båda synsätten som gäller.

Men man kan bli stressad om man har för höga förväntningar eller ett felaktigt fokus som gör att man är missnöjd. Själv är jag, efter Jönköpingsveckan, klar över min egen kallelse och tjänst. Det blev både att lämna det gamla och gå in i det nya. Jag är klar över att jag är där jag skall vara och gör det jag skall göra och Gud kommer att förse med det man behöver. Nu är bara frågan på vilket sätt och när. Men det gäller att vara lyhörd inför vad Gud vill säga. Att sträva efter urskiljning och var vis.

Tänk om vi tillsammans kunde hjälpa varandra ännu mer att ta vara på det som händer med oss under sommarveckorna. Då kommer ju oftast både det som vi kämpar med och det som är positivt upp till ytan. Och många gånger tänker vi att vi inte skall gå in gamla stressande ekorrhjul utan vi skall bevara något av känslan vi fått under vår ledighet.

Jobbar vi för att få semester eller har vi semester för att orka jobba? Faktum är att vi lever i en kluven värld. Jobbavtalet säger att vi skall tjäna in våra semesterdagar. Men mycket annat i våra liv pekar på att vi först måste vila för att orka. Frukosten påstås vara det viktigaste målet på dagen. Den ger kraft inför det som ligger framför.

Joachim - som känner tacksamhet över att fått fylla på ur de goda källorna

Ny Inspiration - om blogg och lyssnande

Hustrun undrade för någon månad sedan om jag skulle fortsätta att blogga eftersom denna inte har uppdaterats på länge? Och mitt svar var att jag inte vill ta bort den, jag vill invänta, för jag tror att det är mening att jag skall fortsätta. Jag väntar bara på att få till mig vad och när jag skall skriva. 

Under Oasmötet för någon vecka sedan, i Jönköping, möter jag Bengt Pleijel som stillsamt undrar varför jag inte bloggar längre och jag förstår att han har läst mina rader och en vecka senare sjunger sonen Simon i en Pingstförsamling där någon frågar honom varför inte hans far bloggar längre.

Detta sammantaget har lett till en övertygelse att det nu är dags att skriva.

Just detta, att vara lyhörd i att Gud talar till oss, är en träning. Tänk så ofta han har talat genom sitt ord i Bibeln, genom omständigheter och andra människor och händelser utan att vi hört eller lyssnat! Vi säger oss ha gjort det, men det får liksom ingen betydelse. 

Jag kan också med jämna mellanrum hamna i situationer där jag menar att Gud är tyst. Då jag anser att han borde tala. Men när jag väl börja höra honom igen så visar det sig oftast att han har bara varit vis nog att invänta mig. Jag hör mycket som går in i ena örat och ut genom det andra och detta är jag nog inte ensam om. Gud vill inte bara tala till oss, han vill också att det han förmedlar skall trilla ner i vårt inre! Att han får möjlighet att stanna kvar inom en och inte försvinna ut. Han längtar efter mottagaren, att skapa relation, och har inte enbart fokus på att han själv skall tala, vilket vi ibland har en tendens till när vi talar. Känner du igen detta att nu har informationen getts och nu får lyssnaren ta ansvaret? Sändaren och mottagaren har en förmåga i mänskliga sammanhang att skylla på varandra. 

Gud är mer inkännande och eftersom han både känner och älskar oss så vill han alltid leda oss i rätt riktning. Det är väl detta som kallas kärleksfull fostran! Och som en förälder fostrar sitt barn så vill Gud det bästa för sina barn. Men trotset är enormt utbredd bland både Guds folk och andra. Vi kan själva ända tills det inte går längre. 

Så låt oss hjälpas åt att bli mer lyhörda och uppmuntra varandra i att Gud faktiskt talar till oss alla! Ju mer vi lär oss detta, ju mer vi stannar upp och tar till oss, desto mer gott sker det! Desto mer får Gud på riktigt vara en del i våra liv och inte bara lite lagom. Kan denna blogg uppmuntra någon så är det värt att fortsätta skrivandet och jag ser fram emot en höst med många goda möten, både med Herren själv och med er syskon i Guds stora familj.

Joachim - som är inspirerad och utvilad efter en god semester.

Kyrkomusiker, 80 %

Kungsbacka-Hanhals församling söker kyrkomusiker att ingå i ett engagerat arbetslag på 30 personer. 

Församlingen har både stor bredd och ett djup i sin verksamhet. Med den tydliga visionen att vi vill att ”alla människor i Kungsbacka-Hanhals skall få en personlig tro på Jesus Kristus” så blir du en viktig medarbetare. Församlingen har ca 10 000 medlemmar. Lovsång och bön går som en röd tråd igenom verksamheten och vi har ett rikt kör- och musikliv. Kungsbacka kommun är en av de mest expansiva kommunerna i landet och som central församling vill vi erbjuda en god andlig miljö.

Vi önskar av Dig:

·         Att du kan hantera både orgel och piano och komplettera kollegorna med ett särskilt samordningsansvar för lovsången. I tjänsten finns utrymme för egna önskemål eller projekt.

·         Du ser gudstjänstlivet, med Kristus i centrum, som navet i verksamheten.

·         Du är prestiglös och ser styrkan i samverkan och delaktighet som en tillgång i arbetet att bygga församling.

Vi erbjuder Dig:

·         Att vara medarbetare främst i gudstjänstlivet i Hanhals kyrka samt ansvarig för en av församlingens vuxenkörer med blandad repertoar som gospel och lovsång.

·         Att arbeta, tillsammans med pedagog, med barnkör i Hanhals.

·         En mångfald av gudstjänster där musiken har stort utrymme.

·         Ett engagerat arbetslag vars arbetssätt präglas av delaktighet och inflytande.

·         Att vara en del av en växande församling där gudstjänstfirarna ökar i antal, där nya saker ständigt händer som gör människor engagerade.

Vi hoppas att vår annons ska skapa nyfikenhet att vilja ingå i vårt arbetslag!

Tjänsten är en tillsvidareanställning. Vi tillämpar provanställning.

Du är välkommen med ditt CV och din ansökan med löneanspråk, senast den 18 maj 2015 till:

kungsbacka.pastorat@svenskakyrkan.se

För mer information kontakta:

Joachim Holmgren, kyrkoherde

0702-777720

joachim.holmgren@svenskakyrkan.se

Eva Kårstad, kyrkorådets ordförande

0725-324444

eva.karstad@telia.com

Kerstin Odeberg, Lärarförbundet/KMR, facklig företrädare
Telefon: 070-5086097
kerstin.odeberg@kmr.se

Celebrate Recovery

Under hösten kommer vi att i församlingen börja med Celebrate Recovery, CR. Det är ett kristet tolvstegs-program med tydligt fokus på att den högre makten är Gud, att evangeliet kan hela, bota och upprätta!

Dagligen möter vi människor som bär på sår, ovanor och kemiska beroenden. Såren kan vara gamla, från vår barndom men de är ändå sår vi bär med oss och som ofta aktualiseras vid speciella händelser i livet. Våra ovanor sätter oss många gånger i situationer som avskärma oss och som kan skapa rädslor. Det kan vara aggression, avundsjuka, svartsjuka, girighet, stolthet och mycket annat. Och det kemiska beroendet kan vara väldigt olika beroende på person och liv, alltifrån alkohol, andra droger till osundund matkonsumtion.
Slår man samman allt så finns det i de flestas liv sådant som gör ont, som är söndrigt och som längtar efter en särskild omsorg. Man kan bara gå till sig själv och konstatera brister. Många av oss är som lökar som egentligen vill bli avskalade av våra hårda skal, där insidan får komma fram, men där det inte går pga av miljö, rädsla och annat.

CR löser inte allt men vill vara ett kristet alternativ på den grund som Jesus en gång och alltjämt ger oss. Mycket förmår vi inte själva men just med Guds hjälp, med en församlings stöd och omsorg så kan vi ta små steg framåt! Det är detta CR vill vara en hjälp i.
I höst bildas en pilotgrupp som inte riktar sig till allmänheten. Så småningom kommer denna grupp att erbjuda fler att gå CR och tanken är att det skall bli så naturligt som möjligt att vara i goda miljöer där det tillåts att vara svag.

Själv är jag övertygad om att detta kommer att leda till att människor, församlingen och kyrkan blir både trovärdigare och starkare. Att, oavsett vem vi är och hur långt vi kommit på trons väg så blir vi mer "hela". Många har idag svårt att vara sig själva eller visar i vart fall upp en fasad som inte alltid motsvarar insidan. Det går åt mycket kraft till detta som man skulle kunna lägga på annat.

Här är Celebrate Recoverys svenska hemsida. Går gärna in där och läs mer! Du får gärna komma med synpunkter och andra tankar. Pilotgruppens arbete är att förutom själva får erfarenhet av kursen se till så att den blir så bra som möjligt för andra!

Joachim - som tror att Gud kan hela och upp
rätta!

Fundering

Under mina 26 år som präst har jag gått på många möten och samlingar som syftat till hur vi skall nå ut till "folket". Vi har mängder av fina lokaler i församlingarna som består av både kyrkobyggnader och församlingshem. Svenska kyrkan syns i massmedia när prinsessor döps och kungligheter gifter sig och vid många andra tillfällen. Otaliga helgmålsböner och gudstjänster har sänts i tv. Till detta kan vi lägga alla anställdas, förtroendevaldas och frivilligas fantastiska insatser i mängder av olika verksamheter. Otaliga är de möten och samtal som skett i hem och vid andra bord.

Och trots allt detta visar statistiken på sjunkande siffror. Färre gudstjänstfirare och medlemmar. Färre som döps och betydligt färre konfirmander. Och jag vill snart återkomma till hur man skall förhålla sig till detta, för man kan ju bli ganska deppig om man är lagd åt missmodets håll.

Men liknande fenomen sker just nu i andra sammanhang i samhället. Under samma antal år har jag hört om människors lika värde. Både kyrka och "världen" har sagt att vi måste kämpa mot rasism och främlingsfientlighet. Alla partier tar vid varje val fram hur man ser på alla människors bästa och man har här samma tillgång till media och lokaler.

Och trots detta visar statistiken på att främlingsfientligheten är större än på länge. I arbetet med och för romerna märks det hur provocerade vi blir i vår trygghet och hur flera helst skulle önska att de försvann så att vi kunde fortsätta leva i vår "bubbla". Det sker demonstrationer och protester av olika slag och folk försöker verkligen basunera ut sina uppfattningar och likväl finns fientligheten under ytan!

Det jag funderar över är vad som styr samhällets "strömningar", vad får folk att tycka, känna och tro som de gör? Det känns nästan som vi blivit avtrubbade för det heliga och att det överhuvudtaget kan finnas en Gud. Vi har blivit likgiltiga inför människovärdet eftersom den som sitter på trottoaren är mera att uppfattas som ett hinder man kan snubbla över än en medmänniska av kött och blod. Ett knivslagsmål i veckan handlade om 700 kronor där man var beredd att döda för att få in pengarna! Det är som om allt är fint och bra och man kan säga goda saker, så länge det inte kostar på för en själv och ens egen bekvämlighet.

Men nu finns det en stor grupp i samhället som inte har sagt så mycket utan som mest varit tyst och betraktande. Man har inte gjort något dumt men man har inte heller behövt offra så mycket. När denna stora grupp mer och mer upptäcker att våra resurser inte räcker till, när ensamheten bara blir större och större, när det tomma hålet i människors inre inte kan fyllas med konsumtion och annat ytligt så är jag övertygad om att det kommer en reaktion. Vi vill, gemene man, inte ha ett så kallt samhälle som det är på väg att bli utan vi vill ha ett samhälle där människan syns och där man också tar vara på vår egenart och där mångfalden inte blir att man bryter ner varandra utan tvärtom låter olikheten vara, men förhåller oss till den på ett kanske annat sätt.

För mig som kristen är det viktigt att frimodigt kunna lyfta fram de andliga värdena och visa att Bibelns ord ger svar. Att bjuda in till gudstjänst och låta Guds helige Ande komma med påfyllnad. Och att andra också har frimodighet att göra detta!

När ohälsan kommer över en och man bara har en enda önskan om att få fortsätta leva, jag har ju själv varit där, så blir perspektivet ett annat. Jag är övertygad om att många på Estonia, oavsett tro, bad en bön när man såg det allvarliga! Vi skall inte behöva hamna där men vi behöver nog bli omskakade på ett nytt sätt för att se kyrkan och tron, för att se människovärdet och för att teorier blir till handling.

Vi skall inte bli missmodiga men inte heller naiva. Vi har ett samhälle som vi har kämpat för, som vi under många hundra år har bett för och som har fått ha fred. Med gemensamma krafter kan vi hitta tillbaks till en kurs som ingjuter mer hopp och glädje.

Joachim - som bara funderar lite grann.

Frustration

Mötte häromdagen en pensionerad dam som var så ledsen när hon tänker på de nyanlända "fattiga" från andra länder som numera dagligen sitter på drygt tio platser i Kungsbacka. Och inte bara här utan i flertal städer och mindre samhällen har tiggarna börjat utgöra ett vanligt inslag i stadsbilden.

Kvinnan var uppriven och ledsen för hon hade varit yrkesverksam och bodde bra och visste inte vad hon skulle göra. Många frågor kom ur hennes inre: Hur kan man hjälpa? Varför kommer de hit? Vad behöver de? Och en del av funderingarna handlar ju om att de genom sin närvaro pekar på de orättvisor som finns i världen. Hur bra vi har det medans andra har det så svårt. Damen hade, på sitt sätt, blivit provocerad av dem och var tvungen att förhålla sig till detta på något sätt.

En del säger att vi har det bra för att vi har jobbat och slitit, men det har många av EU-emigranterna också gjort utifrån sina förutsättningar. Regimer i olika länder har satt villkor som de nödgats följa och i dag ger den "fria marknaden" en del människor fördelar medan andra sätts ännu mer åt sidan.

Det är som hela vår välfärd sätts på gungning och därmed också en del av vår trygghet. Och när tryggheten skall finna något nytt att hålla fast vid för att dämpa oro, så vet den inte var den skall söka. Vi är samtidigt ett land som är sekulariserat, vilket betyder att den medvetna tron har hos många satts åt sidan. Man behöver inte Gud, Jesus eller kyrkan anser man. Det har inte varit aktuellt att öppna sin bibeln, fira ggudstjänst och man har många gånger inga vänner med vilka man samtala tro med. Det har blivit en privat angelägenhet i detta land. Detta leder till att många är ensamma med sina innersta tankar och känslor.

Men samtidigt gör nöden något med oss. Man blir tvungen att ompröva både övertygelser och livshållning för man märker att det finns klara brister som man vill råda bot på. Det är i detta läge vi behöver varandra! För är det något man kommer till insikt i så är det nödvändigheten av att få hjälp och stöd av andra. Tänk om det var du och jag som satt och tiggde för att vi inte hade något val?

Det kan t o m vara så att den nya ökade medvetenheten om att det finns fattiga, att alla inte har det så bra som vi har det kan leda till något positivt! Allt behöver inte vara negativt. När vi blir mer tacksamma över det som vi har, och som vi så lätt tar för självklart, så händer det något gott med oss. Man vårdar, delar med sig och slit och släng mentalitet kan minska. Girigheten kan förvandlas till generositet och utgivande av både ens materiella saker samt av det som man äger i sin personlighet. Man kan dela med sig av sin tid och sitt engagemang. Att man helt enkelt bjuder på sig själv!

En del av detta låg i Jesu missionsbefallning i Matt. 28:18 ff. Att vi skall gå ut och göra folk till lärjungar betyder att medvetandegöra vårt beroende till Gud och varandra. Att vi inte klarar oss själva men att vi är unika och värdefulla! Och att ingen är förmer än den andre!

Tänker på damen som jag beskrev i början. Låt oss känna nöd inte bara över dem som kommer utan också över oss själva. Men låt oss be att vi bli bevarande från missmod för det skapar ofta bara handlingsförlamning och sätter inte igång några goda krafter.
Med Guds hjälp och hans helige Ande så kan förvandling ske. Om vi på nytt låter vår strävan efter trygghet närma sig bibelns blad, så kommer vi att se en positiv förvandling.

Joachim - som funderar på hur stadsbilden ser ut om tio år?

Tankar på prästvigningsdagen

Har idag haft fint besök i Kungsbacka av pastor Runar Eldebo. Han är verksam i Värnamo missionsförsamling och har en erfarenhet och ett kontaktnät som går utöver det vanliga! En gemensam vän förde oss samman med tanke på att vi enligt honom hade en del gemensamt. Så var fallet! Två församlingsledare med en mycket stark längtan att bygga Kristi kyrka och kärlek till den egna lokala församlingen. En stark evangeliserande ådra och ett aktivt nätverksbyggande karaktäriserar oss också.

Det var givande att få detta besök just denna dag eftersom det idag också är 26 år sedan jag avlade mina prästlöften i Växjö domkyrka och fortfarande "brinner" jag för att bygga "Kristi kropp" - församlingen. Men det är många prövningar som vill få en ur kurs. Som ex. kan nämnas dödliga sjukdomar, tidningsskriverier utan namnunderskrift, "Uppdrag granskning" som för journalistiken in i nya banor. Detta och mycket annat, inte minst den allmänna kraftiga nedgången av gudstjänstfirare i landet, är ju ärligt talat inte uppmuntrande. Vi är i ett land som i många sammanhang inte längre räknar med Guds närvaro och möjligheter.

Det är då något händer i en evangelist hjärta och det är att evangeliet behövs ännu mer! För evangeliet; det Jesus, Guds egen son, sa och gjorde, hans lidande, död och uppståndelse. Det gäller i alla tider och erbjuds alla människor och det kan förvandla allt, fortfarande i dag! Det är inte förlegat utan högaktuellt!

Det är detta som driver mig och flera andra syskon i Guds stora familj. Det spelar ingen roll om de titulerar sig utövande katolik, ortodox, pingstvän eller missionsvän. Gränsen idag går inte mellan samfunden och kyrkorna utan i våra egna hjärtan och det krävs faktiskt ett visst mod och nedlagd prestige för att erkänna det!

Och kanske kommer detta synsätt i samma ögonblick som man tydligt säger att den heliga Skrift är Guds ord. Att Jesus är Frälsaren och det som försonat all vår synd och som instiftat sakramenten och som sänt sin helige Ande till vår hjälp. När man erkänner detta från sitt innersta och är trygg i sitt eget sammanhang då möts man över gränserna med en kärlek som kommer inifrån och som inte egenproducerat eller enbart fina ord.

Under mina 26 år som präst har detta vuxit fram, inte minst tack vare mitt engagemang i Oas rörelsen men också för att jag haft nåden av att ha en församling vars medlemmar också har fostrat mig och jag får gå tillsamman med dem i glädje och sorg. Detta är stort, ja mycket stort! Det handlar om att dela livet!

Så trots att det kommer prövningar i vägen så finns det mycket att var tacksam över och jag är övertygad om att vi kommer att se en ny väckelse i detta land. Hur detta kommer att ske vill jag gärna återkomma till men just nu vill jag bara tacka för 26 år, för syskon i Guds familj och över församlingen i vilken jag verkar.

Joachim - som ser fram emot kommande år med Celebrate Recovery och mycket annat som är inplanerat.
Foto: Martin Ericsson