Relationer

Idag viger jag två par och döper ett litet barn. Nästa vecka är jag med när en vuxen döps och jag har dessa första veckorna efter semestern varit i kontakt med flera "sorgehus". I alla sammanhang handlar det om det viktigaste i våra liv, nämligen våra relationer. Det är de som fyller oss med energi och som ger mening åt våra liv. Både glädjen och sorgen har oftast sin grund i andra människoliv.

Trots detta har vi blivit alltmer individualister. Det visar sig i sådana påståenden som: Ensam är stark. Jag klara mig själv. Jag gör som jag vill. Jag lever mitt liv. Lägg dig inte i! Och i närheten till detta kommer kravet på integritet och att inte bli kränkt utan respekterad.

Det positiva är i allt detta är ju, att varje människa är unik, är speciell och kan inte ersättas av någon annan. Varje individ har ett unikt värde som vi ofta lyfter fram, i alla fall i teorin. Det negativa är att jag tror inte ensamheten har varit större än vad den är idag! Trots att de flesta har människor omkring sig så är det så många som är genuint ensamma bakom sina fasader. Man saknar riktiga vänner och man har inte tid att vårda några djupare relationer för samhället är så upptaget med att vi skall ta hand om oss själva för att duga.

De relationer som får mycket näring är, mycket vare massmedia, de negativa som ju inte är relationer för de flesta av oss. Att vi pekar ut människor som stör samhällsordningen. Om de försvinner från gatubilden så blir vi mindre störda, våra liv kommer att bli mer harmoniska. Jag personligen har tänkt precis tvärtom! Just för att våra nya EU-migranter finns i vår närhet, för att ta ett exempel, så blir vi mer varse om livets skörhet. Hur beroende vi är av varandra. Vi skall ju till samma himmel och vi är lika mycket värda!

Som människa behöver man spegla sig i andra människor för att lära känna sig själv och veta vem man är. Djupast gjorde, enligt den kristna tron, Gud sig till människa i Jesus Kristus för att vi skulle se på honom, lyssna och se mönstret i hur ett liv skall levas för att leva så "egentligt" och inte "oegentligt", som filosofen Heideggers lyfter fram i sin bok "varat och tiden"( Sein und Seit 1927). Jag är helt övertygad om att vi behöver vända om och se på Kristus igen.

Många lever inte på "riktigt" eftersom rädsla, rasism, outtalade förväntningar, psykisk ohälsa, sociala fobier, egoism och avund, beroende mm gör oss till något vi inte var ämnade. Våra sunda relationer gör oss många gånger mänskligare. Vi behöver varandra för att kunna leva livet. Vi behöver varandra för att fungera som människor. Vi har ju tyvärr otroligt lätt för att på olika sätt döma varandra utan att egentligen ha ett syfte att hjälpa. Det gör ju inte att vi kommer varandra närmare.

Men trots det så anser jag att vi föds och lever med en genuin kärlek till vår nästa. Därför är det en sådan glädje när ett nytt barn kommer in i släkten, några säger ja till varandra och därför gör det så ont när man mister någon. Den smärtan kan vara outhärdlig för döden bryter så definitivt av den jordiska relationen.

Välsignelsen från Gud handlar i dessa olika livssituationerna om att han vill sätta oss in i sammanhang med honom själv och med varandra så att vi kan få tröst och frid. Både med oss själva och med andra. Detta klarar vi alltså inte ensamma! Ensam är inte stark! Vi behöver ha modet att låta oss bli beroende av Gud, hans välsignelse och frälsningsgärning, och av varandra! Men för detta krävs mod och frimodighet. Tänk på att någon säkert behöver dig!

Joachim - som  denna helg skall predika över vinstocken - Jesus och grenarna....