Hustrun undrade för någon månad sedan om jag skulle fortsätta att blogga eftersom denna inte har uppdaterats på länge? Och mitt svar var att jag inte vill ta bort den, jag vill invänta, för jag tror att det är mening att jag skall fortsätta. Jag väntar bara på att få till mig vad och när jag skall skriva.
Under Oasmötet för någon vecka sedan, i Jönköping, möter jag Bengt Pleijel som stillsamt undrar varför jag inte bloggar längre och jag förstår att han har läst mina rader och en vecka senare sjunger sonen Simon i en Pingstförsamling där någon frågar honom varför inte hans far bloggar längre.
Detta sammantaget har lett till en övertygelse att det nu är dags att skriva.
Just detta, att vara lyhörd i att Gud talar till oss, är en träning. Tänk så ofta han har talat genom sitt ord i Bibeln, genom omständigheter och andra människor och händelser utan att vi hört eller lyssnat! Vi säger oss ha gjort det, men det får liksom ingen betydelse.
Jag kan också med jämna mellanrum hamna i situationer där jag menar att Gud är tyst. Då jag anser att han borde tala. Men när jag väl börja höra honom igen så visar det sig oftast att han har bara varit vis nog att invänta mig. Jag hör mycket som går in i ena örat och ut genom det andra och detta är jag nog inte ensam om. Gud vill inte bara tala till oss, han vill också att det han förmedlar skall trilla ner i vårt inre! Att han får möjlighet att stanna kvar inom en och inte försvinna ut. Han längtar efter mottagaren, att skapa relation, och har inte enbart fokus på att han själv skall tala, vilket vi ibland har en tendens till när vi talar. Känner du igen detta att nu har informationen getts och nu får lyssnaren ta ansvaret? Sändaren och mottagaren har en förmåga i mänskliga sammanhang att skylla på varandra.
Gud är mer inkännande och eftersom han både känner och älskar oss så vill han alltid leda oss i rätt riktning. Det är väl detta som kallas kärleksfull fostran! Och som en förälder fostrar sitt barn så vill Gud det bästa för sina barn. Men trotset är enormt utbredd bland både Guds folk och andra. Vi kan själva ända tills det inte går längre.
Så låt oss hjälpas åt att bli mer lyhörda och uppmuntra varandra i att Gud faktiskt talar till oss alla! Ju mer vi lär oss detta, ju mer vi stannar upp och tar till oss, desto mer gott sker det! Desto mer får Gud på riktigt vara en del i våra liv och inte bara lite lagom. Kan denna blogg uppmuntra någon så är det värt att fortsätta skrivandet och jag ser fram emot en höst med många goda möten, både med Herren själv och med er syskon i Guds stora familj.
Joachim - som är inspirerad och utvilad efter en god semester.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar