Självbild

Häromdagen kom jag att tänka på raggarledarna som jag mötte för många år sedan. Jag var ung och jobbade som volontär i sommarkyrkan på Öland. Det jag särskilt mindes var att dessa raggare, ölluktande och till det yttre nitklädda, var ledsna och trötta på att identifieras av det som folk hade stämplat dem att vara. Tuffa, hårda och respektlösa var orden om dem och de levde inte ett vanligt Svenssonliv utan hade sina vanor. Men de ville visa att de var mer än folks bilder och förutfattade uppfattningar. Bara för att de inte följde gängse mönster var de inte sämre för det.

Jag tror att det är mycket vanligt för oss alla, att vi styrs och definieras av vad människor har för åsikter om oss, men också vilka förväntningar de har. Problemet är att vi inte själva vet utan vi gissar, tror och anser oss veta vad någon annan tycker och tänker. Ibland är det helt sant men ofta kan det vara lika fel.

Men oavsett, och här är min huvudpoäng, så är det inte detta som gör oss till dem vi är. Vi, var och en av oss, är något oavsett vad omvärlden har för uppfattning och syn. Risken är att, som raggarledarna, blir nedstämd och bunden i ett negativt mönster, att alltid vara på ett visst sätt eftersom det är förväntningen. I deras fall lite hårdare och mer oborstade än andra. Men det kan bli lika fel åt andra hållet, att man blir högmodig och stolt när folk talar väl om en. Man kan bli förblindad av status och makt och vi har otaliga exempel på detta i det samhälle vi lever i.

Och så tror jag det är med oss alla. Att omgivningens bedömning av både våra motgångar och framgångar kan styra vårt ego och vår självkänsla, så att det påverkar hur vi lever våra liv. Det är inte bara vad vi själva är medvetna om utan också bilden vi tror andra har.

Visst vill väl alla, på vars och ens vis, få bekräftelse mm, men hos evangelisten Lukas (6:26) står det "Ve er när alla människor talar väl om er!" Kanske är detta en fingervisning och en själavård att vi är fantastiska och unika oavsett vad andra anser. Vi säger fel saker, gör fel handlingar och t o m tänker fel, men likväl är vi fantastiska. Vårt värde och vår självbild skall ju egentligen inte styras av vad andra tycker, även om det inte är oväsentligt, utan som lärjunge vet man att jag kan inte med mina goda gärningar lägga till en enda dag till mitt liv. Jag vinner inte Jesu gunst mer genom att försöka ställa mig in eller komma med någon form av egenrättfärdighet. Detsamma gäller motsatsen; att han förskjuter inte någon, ingen raggare eller annan. Det handlar om att bygga sitt liv på hans rättfärdighet.

Vår självbild är oftast annorlunda när vi ser på den genom Jesu glasögon. Både blicken utåt och in emot en själv präglas av en annan måttstock än vad vi många gånger är vana vid. Det betyder inte menlöshet eller att undvika ta ansvar. Det gjorde raggarna och många med dem. Senare i livet hörde jag att en av dem blev förman på ett kärnkraftverk.

Många har jag mött som inte blommar ut eftersom de är fast i mönster som gör dem handlingsförlamade och deras talanger och begåvningar tas inte till vara. Att då komma med evangeliet blir viktigt, att personen är värdefull och att man först skall söka Guds rike, så skall det andra tillfalla en. Det där ”andra” är inte så dumt, men blir lätt förbigånget. ”Det andra” är bl a frid, hopp, försoning och kärlek. Sådant som inte går att handla på Willys utan gåvor som ges till den som ångrar sig och tar emot. Gåvor som ges till den som fortfarande har plats i sitt inre för det som Gud vill ge och inte enbart fyller det med egenproduktion.

Vi tillhör dem som Gud vill ge dessa gåvor och som vill visa att det handlar om att vi skall förstå att vi är värdefulla i vår bräcklighet och litenhet. När man i tro kan ta till sig detta förändras mycket både hos en själv och i relationen till Gud och andra.

Glöm nu inte detta, att Gud går inte förbi dig. Han stannar t o m upp i mötet med dig! För du är värdefull och älskad i hans rike!