Fundering

Under mina 26 år som präst har jag gått på många möten och samlingar som syftat till hur vi skall nå ut till "folket". Vi har mängder av fina lokaler i församlingarna som består av både kyrkobyggnader och församlingshem. Svenska kyrkan syns i massmedia när prinsessor döps och kungligheter gifter sig och vid många andra tillfällen. Otaliga helgmålsböner och gudstjänster har sänts i tv. Till detta kan vi lägga alla anställdas, förtroendevaldas och frivilligas fantastiska insatser i mängder av olika verksamheter. Otaliga är de möten och samtal som skett i hem och vid andra bord.

Och trots allt detta visar statistiken på sjunkande siffror. Färre gudstjänstfirare och medlemmar. Färre som döps och betydligt färre konfirmander. Och jag vill snart återkomma till hur man skall förhålla sig till detta, för man kan ju bli ganska deppig om man är lagd åt missmodets håll.

Men liknande fenomen sker just nu i andra sammanhang i samhället. Under samma antal år har jag hört om människors lika värde. Både kyrka och "världen" har sagt att vi måste kämpa mot rasism och främlingsfientlighet. Alla partier tar vid varje val fram hur man ser på alla människors bästa och man har här samma tillgång till media och lokaler.

Och trots detta visar statistiken på att främlingsfientligheten är större än på länge. I arbetet med och för romerna märks det hur provocerade vi blir i vår trygghet och hur flera helst skulle önska att de försvann så att vi kunde fortsätta leva i vår "bubbla". Det sker demonstrationer och protester av olika slag och folk försöker verkligen basunera ut sina uppfattningar och likväl finns fientligheten under ytan!

Det jag funderar över är vad som styr samhällets "strömningar", vad får folk att tycka, känna och tro som de gör? Det känns nästan som vi blivit avtrubbade för det heliga och att det överhuvudtaget kan finnas en Gud. Vi har blivit likgiltiga inför människovärdet eftersom den som sitter på trottoaren är mera att uppfattas som ett hinder man kan snubbla över än en medmänniska av kött och blod. Ett knivslagsmål i veckan handlade om 700 kronor där man var beredd att döda för att få in pengarna! Det är som om allt är fint och bra och man kan säga goda saker, så länge det inte kostar på för en själv och ens egen bekvämlighet.

Men nu finns det en stor grupp i samhället som inte har sagt så mycket utan som mest varit tyst och betraktande. Man har inte gjort något dumt men man har inte heller behövt offra så mycket. När denna stora grupp mer och mer upptäcker att våra resurser inte räcker till, när ensamheten bara blir större och större, när det tomma hålet i människors inre inte kan fyllas med konsumtion och annat ytligt så är jag övertygad om att det kommer en reaktion. Vi vill, gemene man, inte ha ett så kallt samhälle som det är på väg att bli utan vi vill ha ett samhälle där människan syns och där man också tar vara på vår egenart och där mångfalden inte blir att man bryter ner varandra utan tvärtom låter olikheten vara, men förhåller oss till den på ett kanske annat sätt.

För mig som kristen är det viktigt att frimodigt kunna lyfta fram de andliga värdena och visa att Bibelns ord ger svar. Att bjuda in till gudstjänst och låta Guds helige Ande komma med påfyllnad. Och att andra också har frimodighet att göra detta!

När ohälsan kommer över en och man bara har en enda önskan om att få fortsätta leva, jag har ju själv varit där, så blir perspektivet ett annat. Jag är övertygad om att många på Estonia, oavsett tro, bad en bön när man såg det allvarliga! Vi skall inte behöva hamna där men vi behöver nog bli omskakade på ett nytt sätt för att se kyrkan och tron, för att se människovärdet och för att teorier blir till handling.

Vi skall inte bli missmodiga men inte heller naiva. Vi har ett samhälle som vi har kämpat för, som vi under många hundra år har bett för och som har fått ha fred. Med gemensamma krafter kan vi hitta tillbaks till en kurs som ingjuter mer hopp och glädje.

Joachim - som bara funderar lite grann.