Reflektioner kring Askonsdagen

Denna onsdag börjar fastan och temat på första dagen är just "Bön och fasta". Och grunden för dessa fyrtio dagar är ju att bli mer fokuserad på den högtid som ligger framför oss, nämligen påsken. Och tar man påskevangeliet och försöker se själva kärnan i budskapet så är det kärleken. Det är ofattbart för många, allt lidande och alla svårigheter Jesus måste gå igenom, men det fanns ingen genväg. Han gick den svåra vägen upp till Jerusalem.

Kärleken har alltid ett pris och det är här bönen och fastan kommer in i våra egna liv. Genom bön, att samtala med Gud och genom att avstå och inte fylla sitt fysiska eller mentala med onödigheter så blir det lättare att se och komma nära den Helige. 

Jesus säger i Matt. 2:19f "Bröllopsgästerna kan väl inte fasta medan brudgummen är hos dem? Så länge de har brudgummen hos sig kan de inte fasta. Men det ska komma dagar när brudgummen tas ifrån dem, och då, på den dagen, kommer de att fasta." Underförstått, att när Jesus inte är nära så behöver vi extra fokusering. Inte undra på att så många idag känner tomhet och avsaknad av den Helige. Man mättar sig med så mycket som lätt blir hinder istället för tröst och hjälp.

Den kärlek Jesus kommer med bryter ner så mycket av vårt egna och bygger upp så mycket som är gott. Och denna "process" sker ständigt i en lärjunges liv. Det bryts ner och byggs upp. Tron är ju en relation och liksom friden är det inte ett tillstånd utan mera ett verb, en rörelse som aldrig är stilla. Därför behöver man, om man vill växa och mogna i tron, ständigt jobba med att ge näring till och söka goda sammanhang och ha ett bärarlag omkring sig. Tron har ju en förmåga att tyna bort och försvagas trots andliga erfarenheter. Inte minst alphadeltagare kan vittna om detta. Under kursens senare del känner man många gånger att man växer i tron eller t o m tar emot en tro som man tidigare inte haft. Men när kursen är slut och allt är över gäller det att hålla den vid liv, och som allt annat som skall leva behöver den underhåll.

På Jesusträffen i Gävle för några veckor sedan hade jag och frun höga förväntningar på att få kraft, glädje och inspiration i vår kristna tro. De ca två hundra samlade var nog alla förväntansfulla. Och bara själva miljön var god. Att ingen behövde känna rädsla eller bli ifrågasatt. Det hände mycket under de timmarna vi var samlade men det jag vill lyfta fram är att jag längtade efter att vara nära i relationen till Herren. Att Guds Ande, hjälparen och den som Jesus utlovat, skulle tala. Och så skedde! Det profeterades och lovsjöngs och bönerna var många under kvällen. 

Och det Anden starkt påminde om är: att vi alla, även jag, måste göra något själv! I skriften kan vi läsa om kvinnan som vidrör mantelns tofs, Bartimaios som ropar efter Herren eller Sackaios som klättrar upp i trädet. Vi har Mose som sträcker upp staven eller mannen i Betesdadammen. Eller så behöver vi ett bärarlag som de fyra som bar den lame i Kafernaum. 

Och vad vill då Jesus? Jo, hans kärlek är att visa att man kan ha en djup relation med honom och att han vill ta emot det vi vill lämna till honom. Han vill inte ha våra förträffligheter eller fina titlar, han vill inte ha av vårt överflöd eller annat som vi med lätthet kan avstå från utan djupast sett vill han ha det vi inte kan bära själva. Det som skadar oss och andra. Han säger själv att vi får komma med våra bördor och han skall ta dem. Hur ofta har vi inte vänt på detta och förväntat oss att han skall bara komma, men vi har kanske ändå försökt ha kontrollen eller vägrat släppa taget. 

När jag satt denna kväll i Gävle så gav jag Herren, som en kärleksgåva, mina sjukdomar och särskilt en del osäkra celler som man inte riktigt vet vad det är. Jag gav honom ovissheten och mig själv. Och det blev så tydligt för mig, det som ofta varit en självklarhet, att Jesus längtar efter våra gåvor och då inte bara de som ”luktar gott” utan tvärtom, unket och illa. Och vi behöver bli än mer motiverade att ge honom detta istället för att kanske kasta dem på varandra i form av bitterhet. Eller att bara stilla bära allt själva.

För mig är detta ett kärlekens budskap i fastetiden. Se vi går upp till Jerusalem för att lämna ifrån oss det vi inte behöver bära för att ta emot det som bär oss.

Joachim -Fettisdagen 2016

Foto: Den tomma graven vittnar om uppståndelsen - Trädgårdsgraven i Jerusalem