I dag är det midfastosöndagen, vilket egentligen bara betyder mitt i fastan. Många av oss kan nog uppleva att vi just är i mitten av saker och skeenden. Man kan vara mitt i livet, mitt i en sjukdomsperiod eller något annat omvälvande. Man är oftast varken i början eller slutet och alla dessa dagar av mellantillstånd kan vara riktigt grå och fulla av oro. Eller så löper de på utan djupare reflektioner. Men midfastosöndagen vill lyfta fram något djupt väsentligt och det gäller oss alla, att vi behöver mat (näring, inspiration, kärlek, nåd, och mycket annat) under vår vandring. Det är, när vi blir hungriga, svältfödda, som vi börjar tappa styrfarten i livet. Många av våra livskriser handlar om att det är tomt på något område i livet och det varierar från person till person.
Våra flyktingar och fattiga EU-migranter som vi nu möter i olika sammanhang påminner oss om hur hemskt det är att vara utan det mest grundläggande i tillvaron såsom kläder och mat. Men vi som både äter oss mätta, har kläder att ta på oss och har tak över huvudet är ju trots det inte alltid så tacksamma och utstrålar glädje. Den rike vill gärna ha mer och många har problem med sina relationer. Vi är ensamma och drabbas lätt av missundsamhet, att andra har det vi saknar stör oss. Jantelagen är utbredd och många när sitt avund. Att andra har framgång är irriterande och vi kommer lite till mans lätt in i klagande och negativt skvaller. Utan att vi själva knappt vet hur det gick till så har vi hamnat i missmod och våra vanliga dagar fylls inte av tacksamhet och glädje utan vi ser det halvtomma glaset istället för det halvfyllda!
Bibeln är full av berättelser om hur Gud vill mätta oss under vår vandring och att det är just hos honom vi får det vi verkligen behöver. I Psalt. 107 står följande: "Tacka Herren , för han är god, evig är hans nåd! Så ska Herrens friköpta säga, de han har friköpt från fiendens hand De irrade i öknen på öde stigar, de fann ingen stad där de kunde bo. De var hungriga och törstiga, deras själ mattades. Men de ropade till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras svårigheter. Han ledde dem på den rätta vägen till en stad där de kunde bo".
Var vi än befinner oss, själsligt, andligt eller fysiskt,så finns det alltså anledning att tacka Gud för han förser oss. Han friköper (frälser) och söker de vilsna och ger dem en plats att bo på. Trösterikt och starkt! Han leder oss och det gäller alla som vill lyssna in hans röst. Redan i paradiset ropade han på Adam, sedan säger Jesus till lärjungarna att "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta". Det har med andra ord alltid funnits en hunger hos människor. En hunger som djupast sett bara Gud själv kan mätta. Kanske beror det på det faktum, att han är vår skapare och vet vad vi behöver.
Gud gjorde mirakler varje dag i öknen när han gav folket manna (bröd) på morgonen att äta. Vad skulle de annars leva på i det torra landskapet? Gud förser också oss med all sorts föda vi kan behöva under vår vandring som ofta kan liknas vid just en ökenvandring. Men vi behöver alla dels bli påminda om detta, dels möta människor genom vilka Gud kan verka (om han inte möter dig direkt). Det behövs också omvändelse och lydnad. När man går fel väg märker man ganska snart att man inte blir mätt, att man s a s får "magont" och behöver omsorg och ny riktig mat, som bygger upp kroppen.
Fundera på vad du, inte alla andra, föder dig med! Hungrar du efter Guds rättfärdighet, efter det som håller? Guds ord är fiberrikt och ingen snabbmat direkt. Men det bygger upp det som gått sönder och ger näring åt ett "andligt muskelsystem" som gör att man orkar med livet och dess vedermödor. Så att glädje och frid blir starkare kännetecken i ens liv än svårmod och bitterhet.
Var välsignad i ditt ätande och må du bli behagligt mätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar