Väntan och förväntan

En sak som jag nästan hela livet varit lite sämre på är att vänta. Att vänta kan lätt göra en rastlös, otålig och att man tror sig missat något. Att vänta betyder att andra kanske hinner före eller att man själv kommer för sent. Väntan kan lätt bli tid som inte har ett egenvärde utan som måste fyllas och då med något som skall anpassas till den ofta ospecificerade tidsramen. Man vet helt enkelt inte hur länge man skall behöva vänta och därför utvecklas det gärna en frustration.

Men om man ser tillståndet som om man satt i ett väntrum eller vid en gate på flygplatsen så hinner man upptäcka en massa saker om man bara ger sig till tåls! Man hinner se och studera människor, man hinner vila och hämta kraft. Tankar som man har hinner att struktureras om och den känsla man just var fylld av hinner lägga sig och en annan kan få möjlighet att ta vid. Ord som förlupet kommer ut ur ens mun sägs aldrig utan återvänder för att ännu en gång bli föremål för eftertanke i ens inre. Det finns mycket klokt i att vänta, och ändå är det så svårt.

Kanske har det ökande tempot i samhället fört med sig att väntan blivit något ännu mer påtagligt. Processorerna skall gå snabbare i våra elektroniska hjälpmedel och vi vill inte ha vänteköer utan vi måste i fler och fler sammanhang boka en tid. Eller så blir man uppringd och behöver inte vänta i luren.

Men i mitt fall har väntan inneburit många goda saker. Man märker att tid har en förmåga att utmejsla det som är väsentligt och som håller. Med tiden märker man att vissa personer betyder mer och vissa saker blir oväsentliga om man bara får ett annat perspektiv. Bara tiden kan ge detta perspektiv!

I mitt förhållande till Gud har detta senaste halvår, som inneburit mycket väntan, varit en nyttig lärdom. Från att man vill att Gud skall gripa in när man själv önskar, blir perspektivet det omvända. Gud har både koll och en plan som han håller sig till. Visst kan vi med våra böner påverka och lägga fram våra önskningar och behov, det uppmanar ju Jesus oss att göra! Men Guds vishet handlar många gånger om att hela och läka när det är rätt tid. Det betyder inte att han är frånvarande eller passiv utan bara att hans kärleksfulla omsorg inte visar sig på det sätt som man själv hade tänkt sig. Jag är fast förvissad om att när tiden är mogen så griper han in på sätt som man själv inte kunde räkna ut.

Ibland är väntan så konstruerad att molnen hinner torna upp sig och det mesta tycks vara mörker och hade Gud gripit in tidigare så hade man inte sett den fantastiska förvandlingen, att Gud är mäktig. Jag har senaste tiden tänkt mycket på Mose situation där han står med havet framför sig, vilket betyder en garanterad drunkning och fienden bakom sig, en garanterad död i strid och dessutom var han omsluten av människor som ifrågasatte honom.

Då säger Mose: "Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag skall ge er. (2 Mos.14:13).

Han börjar med samma ord som Jesus använder: Var inte rädda! Och sedan handlar det om att stanna upp, bli stilla och därefter kommer man att få bevittna frälsningen. Det är en rätt ordning och väntan har sin naturliga plats för att man skall få tid att se det Herren gör och inte bara det egna.

Det finns mycket "jag" när man inte väntar på Guds tid. Och det jag vill uppmuntra dig med dessa rader är att lita på att Herren inte har övergivit dig, även om man ibland känner att väntan är olidlig. Förr eller senare visar hans sin makt och då kommer det att bli uppenbart för alla som vill se. Också i ditt liv dröjer Herren ibland men han lämnar dig aldrig utan är med dig hela tiden. Därför behöver vi heller inte vara rädda. Men allt detta lär man sig inte på en gång utan rädslan och otåligheten finns där och livserfarenheter lär oss att gå det som de gamle benämnde för helgelsens väg. Ofta innebär det att vänta i tålamod.

Gud välsigne dig och ditt väntande!