Kristna förebilder i vår samtid

Tidningen Dagen och reporter Carl-Henric Jaktlund skriver om fem personer som utmärkt sig under året. Läs om dessa personer och tänk till! Nu är det ju, om jag förstår rätt, ett subjektivt urval.

Men nummer ett är Marcus Birro och det är spännande och roligt och jag tror han själv är lite förvånad. Men det han har gjort är ju egentligen inget annat än att han vågat säga sin mening i även obekväma sammanhang. Ibland har spontaniteten tagit överhand och konsekvenserna har blivit tuffa. Men det har inte hindrat Marcus. Så heder åt honom! Man behöver inte tycka lika, men vi behöver människor som inte tystas av någon slags politisk korrekthet utan som rör om i grytan. Dessutom vågar han berätta om sin egen svaghet och sina tillkortakommanden.

Själv hoppas jag att den lista som Dagen kommer med skulle rymma fler präster och biskopar som på olika sätt inspirera till kristen tro. Att vi tillsammans får lyfta fram glädjen och nödvändigheten i omvändelsen. Att förkunnelsen blir tydligare och mera utmanade. För människor i dag är i stort behov av att höra evangeliet om Jesus och vad han kan uträtta i allas våra liv.

Joachim - idog evangelist :-)

Foto: Per Norman/tv4

Var finns det plats för väckelserörelserna inom kyrkan?

"En ny gudstjänstgemenskap har bildats i Korpilombolo. Det är Anders Alapää, prästvigd inom Missionsprovinsen och laestadian, som har tagit initiativet. Därmed har ännu ett steg från Svenska kyrkan tagits inom väckelserörelsen." skriver  Kyrkans Tidning.

Jag tillhör inte dem som förespråkar ordningen med/grundandet av missionsprovinsen. Men det finns en anledning till denna splittring som visar sig på fler och fler håll. Och oavsett hållpunkt är det alltid lättare att lyfta fram den andres brister och fel. De andra har helt enkelt "fel åsikter, hade de bara ändrat sig, så hade allt blivit mycket bättre" hör man allt ofta. Men så enkelt kan det inte bortförklaras! Det finns goda kristna lärjungar i de olika traditionerna.

Men när jag får rapporter om färre och färre gudstjänstfirare så blir jag ledsen och bekymrad. Och den stora utredningen "Närhet och samverkan" handlar ju egentligen om att den kristna situationen ser annorlunda ut i landet än bara för några år sedan. Nu kanske det behövs en omorganistaion och en ny struktur när det gäller uppbyggandet av församlingar.

Men i mitt hjärta är jag inte övertygad om att detta är enbart den rätta medicinen. Det behövs en ny väckelse! En ny glädje över evangeliet som i ord och handling tydligt bärs ut bland folket. Det behövs en ny tro på helande och tecken från Guds sida! Det behövs plats för väckelsen som inte bara förbereds med bön utan också med frimodigt engagemang i handlingar. Det behövs att Andens gåvor och frukter tas emot och växer.

Namnet Jesus, som lyfts fram på Nyårsdagen "I Jesu namn", behöver mer och mer höras som den som visar på vem Gud är. Gud är Fader, Son och Ande. När dessa tre personerna i gudomen inte kommer i samklang, så blir det ingen väckelse. Vi behöver både karismatiken (Anden), evangelisation (Jesus) och förankringen i hela skapelsen (Fadern).

Därför är jag ledsen över den splittring som äger rum. Hur kan man få en sund, andlig mångfald under samma tack? Var tog Jesu förbön i Joh. 17 vägen? Jag har inga direkta svar i form av åtgärdspaket men jag har längtan efter att fler i detta landet på nytt skall upptäcka vem Jesus är och att han är världens Frälsare.

Herren välsigne dig och bevare dig!
Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig!
Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid!
I Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Amen

Joachim - som med dessa ord tackar för detta året önskar er ett välsignat 2012!

Lägre blodtryck hos gudstjänstfiarare!

"De som regelbundet går i kyrkan har lägre blodtryck, visar en hälsostudie i Norge. Ju oftare besök desto lägre tryck." står det att läsa i Kyrkans Tidning. Även Dagen har med detta.

Detta är ett intressant påstående och själv tillhör jag den skaran som absolut menar att fira gudstjänst och ta vara på "vilodagen", så att den brukas rätt, befrämjar god hälsa. Man behöver inte studera samhällets utveckling särskilt mycket för att se hur den ökade stressen är negativ. Folk är mer lättirriterade, har inte tid för varandra och de goda samtalen som stärker relationer blir färre och kortare. Fler och fler känner sig trötta och mindre uthålliga.

Min studie är bara på iakttagelser av många hundra kontakter man får som präst. Dessutom vill de flesta egentligen inte ha denna utveckling! Man skulle gärna se ett lugnare tempo. De som bär ansvar för att det har blivit så här är först och främst vi själva! Vi har ansvar för våra liv och prioriteringar. Men sedan är det massmedia som styrs av en rubriksättning som många gånger hetsar upp oss. Nu gäller det att fynda på rean! Vad tycker vi egentligen om Kungahuset, Kronprinsessan ger sin version? Osv. Du hänger väl med .....

Men sedan finns det bakomliggande krafter som är svårare att upptäcka och det är girighet och makt. När dessa krafter alltmer fyller bankers och företagens värld, när enskilda drabbas av denna "hasjuka" så förloras i samma takt respekten för mänskligt liv. Äldre och yngre betalar ett pris i bl a ohälsa. Den sociala, psykiska och ekonomiska utslagningen är i dag stor och det har inte så mycket med rött och blått att göra utan med andra vinstintressen.

Så jag välkomnar att man på nytt ser gudstjänsterna / vilodagen som något gott. Nu får vi i kyrkan ägnar oss åt självrannsakan och fundera på vad det är vi har som vi är kallade och skyldiga att erbjuda. Det är ju inte de anställdas kyrka utan han som föddes i Betlehem vill ha ett ord med. Det är viktigt att inte ge enbart det folk vill ha utan det vi alla behöver! och som man inte kan få överallt. Det handlar väldigt mycket om frid och upprättelse ...

Joachim - som vill lyfta fram vilodagen

Att Gud är med i allt ...

Två glimtar från julen 2011.

På juldagens förmiddag, efter julottan, kände jag stor tacksamhet över alla gudstjänster, samlingar, konserter m m som genomförts under advents- och jultiden. Men kände samtidigt en annan sorts känsla som hade att göra med var allt tar vägen. Vad händer med alla dessa människor, yngre och äldre, män och kvinnor, troende och mindre troende, kristna bekännare och inte. Växer de i tro, får de tro?

Så jag började be och skicka ut ett mass-sms till alla i hemgrupperna som jag har mobilnummer till, ca 50 personer. De är bedjande människor, som är mån om andra.

Jag bad dem om att be över detta och så en sak till, att be att många skall känna sig manade till att börja Alphakursen den 23 januari i Kungsbacka.

Efter detta utskick for vi nästan genast till en middagsbjudning och medan jag betalade parkeringsavgiften kom det fram en dam och sa att det var lustigt att hon just skulle träffa på mig där på parkeringsplatsen, för hon hade fått en stark övertygelse om att börja nästa Alphakurs! Gud svarade på mindre än tio minuter!

Den andra lilla glimten, som på ett sätt är mer allvarlig är, att under Annandagen (igår) kände jag en slags olustkänsla, som om Herren ville säga, att allt står inte rätt till. Det blev lite trög start i förberedelserna inför högmässa och under predikan, som handlade om att vara en sann lärjunge, vad vi gör med julevangeliet, i våra egna liv och i missionsperpektivet, ville jag lyfta fram lärjungalivet.

Även detta med prioriteringar lyftes fram. Att när lidandet, döden kommer nära kastas det mesta omkull och man ser inte på det där tv-programmet eller vad det nu är. Samtidigt som jag predikade föll min far omkull i sitt hem och kunde inte resa sig. Det var så tydligt att jag kände det och ändå lyssnade jag inte på den rösten! Utan jag drack kyrkkaffe m m. först innan jag hittade honom. Så småningom slutade det dock med att han kom till sjukhus och inget var brutet, så det ordnar sig.
Men Gud talar till oss och jag blir mer och mer varse om att man behöver gå en slags "språkkurs" för att känna igen när han manar och kallar.

I glädje och sorg är han där och det fick också denna Julen bära vittnesbörd om. Och med dessa små skildringar vill jag bara önska er alla en god fortsättning på julen!

Joachim - som gläds över Julens evangelium

Julhälsning

Vill bara önska er alla en välsignad Julhelg, med mycken glädje och frid! Som ni säkert märkt har jag inte skrivit många blogginlägg den sista tiden.
Mitt engagemang är större än min tid och prioriteringar innebär val. Så är det för oss alla.

Det jag har prioriterat den sista tiden är förutom mitt kyrkoherderi som i sig är mer än heltid, ordförandeskapet i Oas. Det är spännande och utmanade på flera plan och det skall skrivas ledare och planeras.

Jag var reseledare på en Israelresa under vilket 80% av resesällskapet blev riktigt sjuka inklusive undertecknad. En del blev t o m inlagda på sjukhus. Tre veckors tillfrisknade krävdes för de flesta.

Inför kommande år hoppas jag får återkomma till ett nytt projekt som äntligen skall sjösättas. Nämligen "kvartersombud". Att den gudstjänstfirande församlingen går ut i sina bostadsområden med en hälsning vid t ex sorg. Att visa på kristlig omsorg bland våra kyrkotillhöriga.

Nu vill jag bara önska er alla, i församlingen och Oasvänner mfl. allt gott.
Vi hörs och ses i olika sammanhang under 2012!

Joachim - som tror att det kommer ske stora saker under kommande året!

Det stora Tabberaset

Har idag upplevt för andra gången genomförandet av det stora tabberaset. Hotell Halland och restaurangen Square bjuder de som annars inte blir bjudna på julbord.

Tillsammans var vi ungefär 180 personer och de flesta av oss hör till den kämpande skaran, som ibland saknar både hälsa, jobb, umgänge och mycket annat som är viktigt i livet.

Det är mäktigt att se barnen få julklappar av tomten och att alla får äta sig mätta från ett fullvärdigt julbord, som inte saknade något!
Stort tack till Pontus på Hotellet och Patrick på restaurangen för deras insats.
Tillsammans kan vi göra samhället något bättre genom att bry oss om.

Joachim - som tycker det är en fantastisk tid

Julen handlar om frid och många är sura!

Nästan var tredje svensk blir på sämre humör av julruschen. Det visar en Sifo-undersökning som genomförts på uppdrag av Svenska kyrkan.

Vi svenskar är ibland lite ambivalenta. Vi skall inte handla så mycket och ändå ökar konsumtionen. Vi skall vara religiöst neutrala och ändå är det många som sliter rejält med att tala emot den Gud som man inte tror på.

Stressen under julen handlar mycket om "ofrid". Vi längtar och vi kämpar men vi vet inte alltid hur vi vill ha det. Vi befinner oss många gånger i ett spänningsfält mellan vår egen övertygelse och omvärldens förväntan och påtryckningar. Stressen handlar om att vilja lyckas och bli bekräftad för den man är och inte för det man presterar. Och då kommer tålamodskrävande skyldigheter i jultid; att besöka, ge rätt gåvor och ta sig tid till sådant man kanske själv inte vill.

Det finns många anledningar till sämre humör. Men ser man på det hela från Guds perspektiv, så var nog inte hans intention att vi skulle bli stressade och på sämre humör. Det var, och är, exakt tvärtom! Han ville skapa förutsättningar för friden. Han vill fortfarande idag hjälpa oss med prioriteringar, vad det är som håller i längden och vad som är förgängligt. Faktum är att jag tror att han har lyckats ganska väl. För de flesta, som har lite livserfarenhet, vet i sina hjärtan och samveten vad som är värdefullt och viktigt. Vi längtar efter någon/t att tro på, vi vill att jordens resurser och miljö skall förvaltas med respekt, vi önskar innerst inne att alla skall känna harmoni.

I allt detta har vi ett personligt ansvar, som de flesta av oss förmår att ta. Skyll inte på andra eller det s.k. samhällets utveckling. Du är viktig för ditt julfirande och också för andras! Var frimodig och lyft fram de kristna traditionerna kring julen, om du nu är kristen, istället för att klaga på andras sätt att fira jul. Jag tror att vi alla då blir på bättre humör.

Joachim, som även gillar adventstiden ...

Anpassa sig efter dagens behov

En av de många frågorna som ofta ställs är om "kyrkan" skall ge människor vad de vill ha eller vad de behöver. Och svaren varierar mycket. Ena diket är ju att vara så fokuserad på innehållet att man lätt glömmer människan man är kallad att gå ut till och möta (Matt. 28). Det andra diket är att man går ut så mycket och att trösklarna är så låga att inget behålls. Man ser människan men ger henne ingen andlig mat.

Uppdraget, också idag, är att göra folk till lärjungar och det gäller alla människor enligt vad Jesus säger. Och då är det att både döpa (heliga handlingar) och lära (undervisning, bibeln) som gäller. Men detta är inte lätt i en värld som ständigt står i förändring.

"Sekulariseringen och individualismen har fått Svenska kyrkan att marknadsanpassa sig.- Man blir allt mer lik andra organisationer, säger Anneli Öljarstrand, som nyligen disputerat med en avhandling i ämnet."

Hon nämner bland annat i artikeln: "- Min uppfattning är att det skett en förändring gällande medlemmars krav. Kyrkan anpassar sig tydligare efter vad de vill ha nu. Till viss del sätter ju kyrkoordningen stopp, önskemål om vigslar och dop utan att Gud nämns är helt enkelt inte möjliga, men val av sånger och dylikt tillgodoses allt mer."

Personligen menar jag att om kyrkan håller sig till sitt uppdrag att tydligt förkunna ordet, fira gudstjänster som är inspirerande (andefyllda) och ägnar sig åt diakoni och mission (evangelisation) så är det bra. Att den sedan måste jobba med språket och hur man gör allt detta är viktigt. Men ibland känns det som vi blir mer otydliga än tydliga, mer samhällsanpassade än utmanande. Att vi hamnar mer i periferin än i centrum av de viktiga diskussionerna. I längden måste det vara så att kvalite ger kvantitet och inte tvärtom.

Anneli skriver också: "att varje församling bör reflektera kring sina arrangemang och verksamheter: Varför ordnar man de konserter man gör, varför bedriver man second hand-butik, kafé, förskola - vad tillför man som inte andra aktörer gör?"

Detta är intressanta och viktiga spörsmål, som många av oss ständigt jobbar med och reflekterar över. En viktig del är hur de som idag säger sig vara kristna mer aktiv kan just fungera som lärjungar i de miljöer de befinner sig i.

Joachim - som ser att kyrkan - både anställda och frivillig - som något som kan erbjuda övriga samhället något exklusivt!

Mycket intressant artikel - att kristna förföljs för sin tro! En dör var femte minut!

Per Gudmundson, ledarskribent i Svenska Dagbladet per.gudmundson@svd.se skriver om förföljelse av kristna och hur många. Han skriver bland annat att det är 287 människor om dagen. Tolv i timmen. En var femte minut, som dödas för sin kristna tro. Det är talande att en genomsnittlig svensk aldrig har hört siffran. Ingen europé heller, för den delen. Läs artikeln här!

Vidare formulerar han sig väl när han skriver: "Dock blir det problematiskt om det självkritiska perspektivet blir allenarådande. Då vilseleds man att tro att förövaren alltid är den vite kristne mannen. Att världen var ett paradis innan Väst bredde ut sig. Då blir omvärlden obegriplig.

Vi är numera nästan oförmögna att betrakta kristna som offer. En normalbildad svensk känner rätteligen till korstågen, inkvisitionen och George W Bush, men saknar referensramar för att förstå varför kristna skolflickor halshuggs i Indonesien."

Att jag ser denna ledare som viktig beror på att synsättet på kristna och kristendomen påverkar också vår närmiljö. Det finns ett slags "okej" att ifrågasätta allt som har med kristet liv att göra för "de = kristna" har nästan gjort sig förtjänta av det, så som "de" har diskriminerat människor och utövat makt.

Trots mycket ringa kunskap har man lyckats blåsa upp vindar som är överdrivet kritiska och ifrågasättande gentemot hur verkligenheten faktiskt ser ut.

Visst sker det oförrätter som måste upp till ytan, såsom vi just nu kan se i politiken, näringslivet etc. Girigheten och synden finns i alla våra läger. Men jag tänker istället på alla dessa goa damer som i årtionden har sytt och broderat. Jag tänker på alla tusentals underbara konfirmander som med tacksamhet haft en tid som fått dem att mogna. Jag tänker på alla de otaliga själavårdssamtal som sker i det stilla och som många gånger hjälper människor vidare från mörker och förtvivlan. Jag tänker på alla de härliga gudstjänster som ständigt firas i våra olika sammanhang och som i stor utsträckning medför gemenskaper och att människor möts över åldersstrecken. Ja, det finns mycket mer att nämna och det är kanske dags att mera lyfta fram de goda exemplen!

Det som gör att man fortsätter, för förföljelsen, förlöjligandet och ifrågasättandet finns dagligen mitt ibland oss är trons innehåll! Kärleken från Jesus och till honom driver en att fortsätta att fullfölja missionsbefallningen intention. Det finns ju inget eget vinstintresse i detta om man har goda avsikter.

Och vi i kyrkan har hela tiden ett eget ansvar att visa på en kristen "livsstil", samtidigt måste betraktaren och det allmänna journalistdrevet bli mer kunniga om vad kristen tro djupast handlar om.

Joachim - som tänker och ber för kristna vänner i världen.

En bra sida för att se vad som händer är Martyrkyrkans vänners hemsida!

Här hittar du den! Martyrkyrkans vänner

Allvarligt ekonomiskt läge för Alpha

Detta är viktigt att vi som använder oss av alphakonceptet blir medvetna om. Själv leder jag den 19:e alphakursen på rad och ser hur dessa kurser starkt bidragit till att hela pastoratet blivit stärkt. Om man räknar i snitt 15 personer per kurs, så är det ca 300 personer som gått under dessa år och flera av dem är nu med i olika sammanhang i kyrkan.

Men som Anders skriver i artikeln: "- Svenska kristenheten är van vid att inget ska kosta, säger Anders Marklund krasst."

Vi måste se till att det kommer in pengar till Alpha och i vår församling kommer det att bli en kollekt under våren. Att se liv bli förvandlade och där man tydligt märker att tron växer på den uppståndne och lusten även till bibelläsandet ökar, så blir man man glad ända in i hjärteroten. Att varje termin ställa upp på måndagskvällarna (22 kvällar per år) ger så mycket tillbaks fast det innebär många jobbtimmar.

Så låt oss tillsamman kämpa för Alpha!

Joachim - entusiastisk alpharådgivare i norra Halland

Är kyrkans kris uppenbar?

Anders Zackrés från Kristianstad skriver en ledare i tidningen Dagen "Att trossamfundet Svenska kyrkan befinner sig i en kris, förtroendemässigt, teologiskt/ideologiskt, organisatoriskt och ekonomiskt är uppenbart."

Jag håller med honom i hans resonemang och han skriver också bl a "Förklaringen måste vara att SvK inte förmår genom sin verksamhet; förkunnelse, undervisning, själavård, diakoni ge människan det hon söker; bröd för själen och svar på de existentiella frågorna."

Samtidigt är jag övertygad om att analyser och försvarsargument kommer att bemöta hans ledare och visa på att antingen det inte alls är så illa ställt med kyrkan eller att det t o m kan vara bra med den utveckling som nu sker.

Själv är jag mer övertygad i dag om att det "1% utträde" som sker varje år kommer att öka i takt med att fler och fler av människors närmaste bekantskapskrets tillhör de utträddas skara. Människor i vårt land påverkar varandra och när vi i storstäderna kommer under 50% gränsen kommer tempot att öka.

Nu är det inte medlemstalet som visar på kristen tro i landet, man kan ju vara troende utan att vara medlem i någon kyrka men avkristnandet i vårt land har skett mycket snabbt, både innanför och utanför kyrkans väggar. Och jag välkomnar att vi ser det som något ledsamt och något som vi inte bara kan sitta med armarna i kors och studera. Det behövs en ordentlig handlingsplan som måste börja med utvärdering och självkritik. Allt för ofta börjar vi med försvar och lägger skuld på andra/annat.

Många gånger i dessa diskussioner kommer det fram önskan och behov på tydlighet i att stå fast vid evangeliet, inte bara rent praktiskt utan även teoretiskt (munnens bekännelse). Ett vanligt svar som man kan få, senast mötte jag en dam i går som råkat ut för detta, är när man säger att man är med i kyrkan, att andra då spontant kan säga; är du "sån".

Man kan fråga sig vad som ligger i ordet "sån". Hur ser andra på oss som bekänner tillhörigheten? Hur ser vi på varandra och inte minst på oss själva? Att vara en "dåre" för Jesus verkar vara en självklarhet idag för somliga.

Kyrkan är inte i första hand byggnaderna utan gemenskapen av oss döpta! Vi är kallade att vara salt och ljus (dårar) för människor som behöver det. Hur kan vi mer uppmuntra varandra i detta, så att vi inte frestas att ställa oss på den bekväma sidan, som inte omvänder sig eller offrar något av sitt eget?

Joachim - som är övertygad om att när vi som kyrka förkunnar, i ord och handling, Jesus Kristus, så händer det saker.

Dag Sandahl slutar blogga på Östran

"Dag Sandahl kliver av sin blogg på tidningen Östran efter en kontrovers med chefredaktören om att Sandahl stoppat en kommentar. " skriver Kyrkans Tidning och anledningen är en kommentar som inte släpptes igenom av Dag. Även tidningen Dagen skriver om det idag!

Oavsett vad man tycker om Dag eller det han skriver, för det är en färgstark kollega till mig, så blir detta alltså en stor nyhet i KT och nu också i Dagen! Och det är detta som får mig att tänka till. Jag vet inte hur många tusen präster det finns i Sverige och några av oss märks mer än andra pga av olika skäl. Men man har alltid ett val, hur offentlig man vill vara, och ofta får man stå sitt kast. Dag har gjort mycket mer för Svenska kyrkan än vad många känner till.  En slitvarg på Norrliden i Kalmar (Två systrar) och vägen har under årens lopp kantats av rubriker i olika massmedier, med all rätt ibland eftersom vi kan ha olika syn på språk och framställningssätt.

Men bekymret är egentligen inte alltid vi som bloggar eller syns på annat sätt, själv är jag ju Oas-rörelsens ordförande. Utan jag bekymrar mig ibland över alla dem: präster, övriga anställda och allt lekfolk som är tysta och är betraktare av det som sker i kyrkan och svensk kristenhet!

Jag är inte ute efter att man skall tala emot saker, personer och händelser utan FÖR! Kyrkan behöver på ett nytt och tydligt sätt förmedla tron på ett sådant sätt att man inte börjar med just ordet inte! Den nuvarande trenden är annars att fler och fler tystnar och projicerar problemet med att kyrkan inte når ut på dem som står där framme på barrikaderna och samtidigt skjuter man ibland på dem bakifrån när man inte håller med. Och självklart måste man tillrättavisa oegentligheter, men det skall vara i balans med annat.

Har denna helg haft konfirmation, vilket varit en riktigt fin högtid med underbara ungdomar och många goda föräldrarkontakter. Men den allmänna kunskapen om kyrkan, bristande närvaro under gudstjänten (man pratar på under sång och bön) visar att det på något sätt är två parallella världar som möts vid detta unika tillfälle. Detta är bara ett ex. på där vi måste fundera på hur vi kommuicera i denna "brytpunkt". Som vanligt är det mitt evangelisthjärta som slår några extraslag.

Mina tankar med denna blogg är att vi på allvar måste fundera på hur vi kristna inte enbart når ut till andra och inte hur vi skapar kontakter, utan hur det kan blir naturliga relationer mellan oss. Dag låg bakom den lilla boken om Kristen tro och det är kanske aktuellt att vi tillsammans funderar på vårt gemensamma uppdrag att göra Jesus känd!

Joachim - som skriver en blogg då och då

Att fylla kyrkan

"Under 2010 var 33 procent av kyrkorna låganvända (mindre än 20 egna organiserade sammankomster) medan 12 procent av kyrkorna var höganvända (mer än 200 sammankomster)." skriver Dagen och naturligtvis låter inte förslagen vänta på sig hur man skall fylla kyrkorna, göra om dem mera ändamålsenliga och slutligen få en vettig ekonomi.

"Fjärdhundra pastorat i Uppland stod för några år sedan på randen till konkurs. Kostnaderna för Torstuna kyrka, en av fem kyrkor i pastoratet, tyngde och 2009 togs initiativ till Torstuna-projektet. Under två års tid diskuterade sedan företrädare för kyrkan tillsammans med bland annat teologer, arkitekter och antikvarier möjligheterna att anpassa kyrkan till kyrkliga verksamheter som normalt sett brukar förläggas till församlingshemmet. Resultatet blev boken "Stora kyrkor och små församlingar"". Läs hela Johannes Ottestigs artikel här.

Det finns olika mer eller mindre uttalade konflikter under ytan när det gäller varför det ser ut som det gör. Det handlar om dem som vill bevara allt som det har varit. Ex. flytta inte på predikstolen (även om den sällan används) mot dem som kanske ser nya konstellationer på musikmedverkan som kräver större utrymme (nya typer av instrument i koret).

Andra konflikter som finns är hur tydlig man skall vara för att våga fylla kyrkorna. En konsert med något välkänt namn fyller, i alla fall en gång, gudstjänstrummet lättare än en sk vanlig gudstjänst enligt många. Andra är av den övertygelsen att just bristen på kyrkans specifika kallelse, att vara salt och ljus, är det som bidragit till färre deltagare/firare.

Här kan man då analysera i oändlighet och gärna tycka att andra har fel. Men om man vänder på frågeställningen måste ju själva grunden vara att Kristi kropp/kyrkan skall genom sina lärjungar och materiella medel (byggnader mm) föra människor till Jesus och till en djupare kristen tro. Oftast nämns detta som en slags grundförutsättning, men jag tror vi behöver nämna detta vid namn. Att man börjar med nödvändigheten att bedriva mission och evangelisation.

När Pernilla Wahlgren nämner om helandet på tåget så är det ju något som berört henne. Om fler blir berörda så kommer de till platser där de förväntar sig att det finns kristna och där man kan få "smaka" något av det heliga. Därför ser jag mer till innehållet än "förpackning" i denna diskussion, men naturligtvis hörde samman. En stor kal kyrka kan i sig skapa mycket som inte ger liv.

Joachim - som är övertygad om att fler kommer om de bara möter andra som drar dem med sig .

Begreppet "kristen" - förlegat?

"De ord som Nya testamentets författare själva mest använder när de talar om dem som tror på Jesus är "lärjunge" och "troende". Jesus själv använde mest begreppet "lärjungar" när han talade om dem som trodde på honom och följde honom." Skriver Bo Lundin i Dagendebatt och jag kan delvis hålla med honom i det hans skriver apropå begreppet "Kristen" och svårigheterna vad som menas med det.

Idag använder människor olika begrepp för att utifrån sitt perspektiv sätta in människor i olika fack. Man säger om andra och även ibland om sig själv: högkyrklig, liberal, konservativ, kristen, religiös eller vad man nu använder för ord. På så sätt har man styrt in samtalet dit man oftast själv vill. När jag säger att jag är ordförande i Oas-rörelsen tror människor ibland att de vet hurdan jag är, tror man, jag är ju en sådan där "oasare".

När man sätter etikett på andra har man medvetet eller omedvetet fört in omgivningen i att "tycka" som en själv eftersom man oftast använder olika begrepp för att stärka det man själv vill framställa. Ex. ni vet de "kristna" tänker ju så ... ... ... Det blir så lätt generaliseringar där dessutom den andra parten många gånger ges skulden över att inte varit tillräckligt tydlig.

"Begreppskunskapen" är idag inte särskilt stor, speciellt inte bland de yngre. Om jag säger troende på Jesus är det inte heller lätt att förstår för somliga. För genast handlar det om att t ex tro lagom mycket. Man måste väl inte tro på allt för att kalla sig kristen och visst kan man kalla sig kristen även om man gillar Dalai Lama, Yoga och visdomsord från hinduismen etc. Säger man att man "går i kyrkan" så kommer det ganska snabbt att man behöver väl inte springa "benen av sig" och gå till kyrkan för att kalla sig kristen.

Allt detta är intressant för börjar man samtalet i en annan ände. Att livet kan kännas tomt och ensamt så öppnar det många gånger för mer fruktbara samtal.

Det är viktigt att veta om mekanismerna i begreppsvärlden eftersom de styr så mycket av våra åsikter och förhållningssätt. Skrämmande är det kanske att vi som själva kallar oss för kristna så lätt placerar in bröder och systrar i olika fack. Låt oss på nytt sträva efter att vara "vägen", folket som följde och alltjämt följer Jesus. Som frimodigt lyfter fram hans lära och liv.

Joachim - som även idag med Guds hjälp skall föra ut evangeliet

Kyrklig manifestation för moské

"Svenska kyrkan arrangerade på lördagen en manifestation till stöd för ett sedan länge planerat moskébygge i Norrköping." Skriver Dagen och jag funderar över logiken i att stödja en annan religion och samtidigt leva efter missionsbefallningen. Vad skulle Jesus gjort?

Det jag läser in är att kristna människor vill visa på tolerans och kärlek gentemot andra även om de inte delar samma tro. Och så som man själv vill bli behandlad skall man vara mot andra. Detta är bra och riktigt i många sammanhang.

Men det får ju aldrig ske på bekostnad av vår genuina kallelse som kristna, även muslimer behöver väl lära känna Jesus som Frälsaren och Guds son? Och troligen gör man det lättare i en kyrka än i en moské. Så det man under ytan hjälper till med är att bygga upp olikhet och mångfald och det menar jag också kan vara okej, bara man är medveten om det. Och helst skulle vi önska att det är ömsesidigt, att i de länder där inte den kristna tron är i majoritet skulle vara lättare att bygga kyrkor, som t e x i Egypten.

När man möter en kopt och hör på berättelserna som en del har, så är det inte så enkelt att förklara hur vi gör i Sverige. Men målet är att vi har en religiös mångfald med ömsesidig respekt och varje människa får med frimodighet söka sig till den helgedom som passar dem bäst. Men både islam och kristendom gör anspråk på att vara vägen till "himlen". Och de "kristna" anspråken är inte min personliga idé utan Jesus, som jag lovat följa i mina prästlöften. Han vill att alla skall bli lärjungar till honom genom att döpas i den treeinges namn och få undervisning.

Sverigedemokraternas agerande är ju under all kritik för de skapar allt för ofta just konflikter, samtidigt är detta viktiga frågor som måste samtalas om, annars ger man SD alltför stort spelutrymme. Att hitta den ömsesidiga respekten utan att tappa sin egen identitet.

Joachim - som delar respekten för Gud med många muslimska vänner

Slapp göra abortrelaterat arbete

Diskussionen om aborter finns idag inte i Sverige av olika skäl. Men "två sjuksköterskor vid ett sjukhus i London har genom att hänvisa till sin religiösa övertygelse fått förflyttning för att slippa arbeta med abortrelaterade uppgifter. Men i Sverige är frågan om samvetsfrihet för vårdpersonal tabubelagd, menar Gunilla Gomér, sjuksköterska och ordförande i Ja till livet." skriver tidningen Världen idag.

Idag kan alltså en person tydligen inte utbilda sig till barnmorska om man inte samtidigt är beredd att i alla lägen vara beredd att utföra aborter. Men här finns en komplikation och det är om man frågar mig när mänskligt liv börjar, så säger jag vid själva befruktningen. Ja men, säger någon, före en viss vecka vet ju inte detta liv om att det existerar, det är ju "bara" ett litet foster. Och jag kan förstå resonemangen! Samtidigt kan jag inte dra gränsen, mellan foster och barn, och den har dessutom flyttats på under tidens gång.

Samtidigt så gör man allt, några veckor senare, för att modern och barnet skall överleva och den som inte kan föra sin egen talan har man senare utsedda advokater och utvecklade regelsystem som skall skydda. Den som drabbas av demens skall få bästa vård, trots att den inte kan göra sig förstådd, därför att personen lever!

- I arbetet som gynekolog eller barnmorska ingår abortvård, kan man inte med det av religiösa skäl finns det mycket annat man kan välja att arbeta med, säger Catharina Zätterström, vice ordförande i Barnmorskeförbundet.

Tänker på dem som verkligen vill bli barnmorskor eller gynekologer, men som alltså inte kan bli det.

Det är kanske så här det får vara? Kanske skulle jag inte ens fundera över själva problemställningen! Kanske är det alltid bäst att vara tyst och inte tänka högt, i alla fall, reflektera över dessa svåra ställningstagande. Men när jag kallades till präst lovade jag att kämpa för de minsta, vilka är de?
Jag är själv bortadopterad pga av yttre omständigheter. Kanske skulle jag idag blivit aborterad eftersom motsvarig situation idag ibland föranleder det. Och jag är så tacksam över att jag fått min livschans!

När jag ser ICA's tv-reklam med killen som har Down's så vet vi att det är en orsak. Vad säger vi som kyrka? Och hela den medicinska etiken, både vid livets början och livets slut, är viktig att ha modet att samtala om.

Det handlar ytterst också om själavård för dem som går igenom dessa svårigheter. Skuld, skam, förlåtelse bearbetas inte bäst genom tystnad utan genom samtalet, som bör ske och som bör ske i rätt forum.

Joachim - som inte vill blunda för det som är jobbigt mitt ibland oss. Vad skulle Jesus ha sagt och gjort?

När en "kändis" upplever helande

Tidningen Dagen skriver om Pernilla Wahlgren, som bevittnade bön om helande: "Jag blev väldigt fascinerad" skriver hon på sin blogg. Ni kan läsa om denna händelse här.

Som en löpeld gick detta genom landet. Jag fick flera epostmeddelanden och alltså även tidningen Dagen skriver om detta och som jag ser det, så är grunden bakom denna reaktion, glädjen över vad Gud gör, också idag!

Det skrivs mycket om Gud och det läggs fram många teorier och strategier hur vi skall bygga församlingar. Jag tillhör verkligen dem som menar att det behövs både tankar, bön och mycket arbete för att få detta land vänt mot Jesus. Idag är det, som Pernilla själv säger:  "Vi är ju lite rädda för allt "kristet" i det här landet - eller hur...?!"

Men så händer detta på ett tåg! Genom en 23-årig kille som hade varit nere i Malmö på "helandeskola"! Vilken strategi ligger bakom detta? Hur ser egentligen Guds plan ut, frågar man sig?

För mig är det egentligen inte en särskilt stor nyhet, det handlar mer om hur vår tro ser ut. Pernilla räknade inte med Gud, där hon satt på tåget och så gör inte vi heller alltid till vardags. Men så kommer han och överraskar! Vi kristna vet ju att han förmår allt och för mig blir det lite känsla av när Jesus gick omkring i t ex Jeriko och besökte bl a Sackaios. "Plötsligt händer det" är ett uttryck man mer och mer hör idag.

Jag tror inte det sker så plötsligt, utan Jesus behöver någon som är frimodig nog att be, som gör det så som Pernilla beskriver den unga killen. Han var "lugnet själv, glad, positiv" och hon skriver att "det var en fin bön han bad, och han talade inte i tungor eller var hysterisk, som man sett på TV."

Det handlar så mycket om att människor får möta en naturlig praktiserande tro mitt i vardagen. Så även jag blir naturligtvis mycket uppmuntrad av denna händelse, men det sker dagligen där Guds rike får råda. Det sker där Jesus lyfts fram för den han är, Guds son. Det sker när man böjer knä inför Gud och inte kommer med sin självrättfärdighet.

Tack Pernilla för att du delar med dig av detta. Kanske skedde det inte bara för att kvinnan skulle bli frisk, utan för att du skulle kunna "tjuvlyssna" och dela med dig? Gud vet ju vad han gör! Förhoppningsvis kan detta styrka din tro att Gud finns och för honom är inget omöjligt.

Joachim - som är övertygad om att vi får fler vittnesbörd om Guds enorma kraft.

Bloggskrivandet

Vill meddela att jag i mitten av augusti kommer mer frekvent att skriva på bloggen. Nu är jag ledig och håller på att ladda batterierna. Men du får gärna ge mig tips på ämnen, tankar eller annat som kan vara lämpligt att ta upp på denna bloggen och som är relevant.

Själv brinner jag just nu, och har gjort det en längre tid, för "vardagskristendom" - hur kan vi som kallar oss kristna visa detta i vår vardag mycket mer än vad som sker i dag? Och på ett trovärdigt sätt! Inte bara vara allmänt snälla, utan visa på en balans mellan handling och evangelisation.

Spännande är också att jobba med förhållandet mellan den offentliga gudstjänsten och det enskilda gudsmötet. Hur gör man så att gudstjänsten - vårt gemensamma möte, åter blir något viktigt för fler. Det kan inte bara handla om att det skall vara "fler röster", mer musik, gospel, "inte så stelt" etc. Jag är ute efter heligheten och andakten, som man inte kan få så enkelt i andra sammanhang.

Joachim - som också kommer att lyfta fram min tyska systers besök här i Sverige. Först gången på 35 år, då är det något som händer ....

Skön och välsignad fortsättning på sommaren.

En liten lovsång - "Vi vill säga tack"

Bengt Johansson är en av våra mest välkända kristna sångare och låtskrivare i landet. Du kan läsa om honom på hans hemsida och just låten "Vi vill säga tack" skapar en god känsla av hur viktigtdet är att vara tacksam och att det finns någon som är större än vi själva.

Här är You Tube - länken till låten! Håll till godo ...

Ps. Fotot är från Bengts hemsida Ds.

Oas - sommarkonferensen i Kungsbacka - 2011 - Nr 7.

Här kommer den absolut sista bloggen som anknyter till Sommar - Oas 2011. I dag är jag verkligen "dagen efter" och det yttrar sig att jag blir berörd (tårar kommer) både av positiva och negativa tankar och reaktioner.

Jag är lite ute i garaget och målar och har samtidigt på radion och jag har inte lyssnat på radion eller sett särskilt mycket på tv under de senaste tio dagarna och det är så mycket reklam som manar till konsumtion. Och det är då det slår mig att jag vill verkligen förändra samhället och jag känner mig som en idealist och nästan lite naiv. Jag har haft semester under hela Oasmötet och dess förberedelser för att ingen skall ha några synpunkter, jag har betalt hela konferenskostnaden och lagt i kollekter och jag är månadsgivare till Oas, vilket jag hoppas att många många fler vill bli efter detta Oasmöte!

Se länken hur man kan bli månadsgivare!

Jag skriver inte detta för att imponera, det vet mina vänner. Jag vill förmedla att det som jag och alla andra drygt 200 frivilliga la ner, sker för att man vill nå en förändring i samhället och att tron på den uppståndne Jesus skall bli spridd. Att en biskops gamla uttalanden har kommit i förgrunden hos dem som inte var närvarande kan man inte rå på, utan bara konstatera att det är sorgligt. Ja, det kan  t o m kännas orättvist mot alla oss som inte upplevde något av detta under själva konferensen.

Och det som är intressant är hur alla i detta land som på fullt allvar kallar sig för kristna lärjungar vill att det skall bli fler (missionsbefallningen) troende i detta land. Nu har alla dessa 400 frivilliga (om man tar alla, även de som kom hitresandes) visat sin vilja och de är värda så mycken uppmuntran. Och det är detta som människor så småningom kommer att alltmer upptäcka. De är inga homofober el. visar på en människosyn som skulle vara ond. Tvärtom visar de på en kärlek som folk i staden blev berörda av.

Men Oas är bara en av flera vägar och det vore väldig välsignat om andra konferenser fanns som på liknande sätt lyfter fram de fyra b-na, som är så viktiga i svenska kyrkans konfirmandundervisning; Brödbrytandet (mässan), Brödragemenskapen (att Jesus är allas var broder och att vi på ekumenisk grund utgör en familj), Bönen (förbön och tillbedjan med mycken lovsång och dans), Bibeln (god undervisning och bra föredrag, att bibeln är den uppenbarelse vi har!). Allt detta har funnits med under dessa konferensdagar och det har varit så välsignat! Men vårt land behöver mer av allt detta och Oas är som sagt endast en del. En del som jag är delaktig i och som jag är övertygad om växer.

De starkaste minnesbilderna jag just nu bär med mig, förutom de frivilligas insats, är alla barnen, ungdomarna och de funktionshindrade som var med i dansen! Nästa år skall en CP-skadad man ha ett seminarium under vilket han berättar om de bilder som han själv målat via datorn. Bilderna är från Jesu liv. Dator-programmet har han själv utvecklat! Att ge honom denna möjlighet fyller mig med glädje. En trevlig länk från avslutande mässan kommer här från tidningen Dagen.

Bönen denna "dagen efter" är;
Låt oss, som kallar oss för dina barn, hela tiden ha blicken fäst på dig Gud. Så att vi inte med avund, högmod eller något annat nedbrytande förorsakar sorg och smärta hos varandra. Hjälp oss att vara toleranta, så som du ser våra svagheter. Men hjälp oss också att vara salt och ljus i en värld där det finns så mycket girighet, frossa och avguderi. I en värld där det finns så många gudar bredvid dig ber vi om tydlighet och vägledning från din helige Ande, så att vi ser din väg och leds efter din vilja. I Jesu namn. Amen

Oas - sommarkonferensen i Kungsbacka - 2011 - Nr 6.

Kära bloggläsare
Nu sitter jag trött men framför allt mycket nöjd och tacksam över en Oas - konferens som betytt så mycket glädje och andlig påfyllning för så många. Se bara länken med en liten videosekvens från avslutningsdagen.

Har under veckan fått frågan hur det känns och vad som varit bra och det finns otaliga berättelser som vittnar om hur man blivit påfylld när det gäller det andliga. Hur man fått nya vänner! Bra undervisning, underbar lovsång och mycket annat.

Det arbete som de frivilliga medarbetarna lagt ner kan inte värderas högt nog, men som det stod i dagens episteltext, Gal. 6:7 att det man sår får man skörda gäller i högsta drag. De har sått med sin tid och sin kraft och de kommer att få riklig välsignelse tillbaks i form av tacksamma människor som vunnit en ny tro eller som stärkts i ett kanske trött och slitet lärjungaliv.

Både barn och ungdomarna vittnar om bönesvar och många goda stunder. Och sammantaget var det väldigt positivt för dem som var närvarande. Nästa år är ni alla välkomna igen!

Till sist vill jag bara tacka Gud och be:
"Käre Jesus, bevara alla som nu varit på Oasmötet och kom med ditt blods beskydd så att ingen eller inget kan beröva dem den glädje som många nu upplever. Hjälp oss alla, att på ett så klokt och visligt sätt förmedla denna erfarenhet, så att vi inte drabbas av andligt högmod eller bidrar till att människor känner avund. Ja, Herre, nu lägger vi allt i dina händer; all undervisning, alla goda medarbetare, alla tankar och känslor, alla tidningsartiklar, all trötthet, all ev. besvikelse som kan finnas, ja allt lägger vi i dina nådefulla händer. I Jesu namn. Amen"

Joachim - som nu har semester på riktigt :)

Oas - sommarkonferensen i Kungsbacka - 2011 - Nr 5.

Så är Oas - mötet i full gång och utifrån mitt perspektiv som möter de flesta frivilliga, är i alla lokaler och sitter både på podiet och på golvet så är jag så tacksam! Totalt kommer det med all sannolikhet vara fler deltagare än tidigare år och bland dem som är närvarande möter man övervägande positiva reaktioner; fina hallar, ljust och stort, många utställare, trevliga mötesvärdar (vad de sliter ....).

Som vanligt har olika tidningar varit och gjort sina reportage och det som känns extra gott när det gäller den biten är att det verkar som fler och fler börja förstå Oas vilja till förnyelse och inspiration, att Oas behövs i dagens kristenhet i Sverige! Men det fodrar en närvaro och en kunskap.

En artikel skriven av samma journalist som jag tidigare mött i en mycket lokal tidning, och som inte finns på nätet, så lyftes vår huvudtalare som en som vill få naturkatastrofer till Guds straff och det mesta av sexuella aktiviteter är synd och att detta i sin tur rör om i andevärlden. Och lite lösryckt kan det bli väldigt vinklat. Men ett faktum för alla, även icke troende, är att vår konsumtion av både materiella ting och mänskliga kroppar (bl a  trafficking) skadar så otroligt mycket och många. Det handlar inte om Guds straff i vanlig bemärkelse utan mer om att konsekvenserna av att vårt eget handlande leder till fördärv. Och på detta borde vi lägga vårt fokus, hur vi med glädje i våra hjärtan kan tacka för allt gott som sker, så att vi med tacksamma hjärtan med full kraft kan bekämpa det som skadar människor. Men så fort man nämner synd kommer lätt uppfattningen av inskränkthet, sekterism eller något annat. Som tonårsförälder har jag både sagt till och tänkt om mina barn att vara försiktiga när det bl a gäller sexuella relationer eftersom det för med sig konsekvenser! Vilken sund förälder har inte bekymrat sig? Varför skulle Gud vara annorlunda? Och vilka handlingar får inte konsekvenser?

Här kommer nu några länkar jag vet finns.
Kyrkans Tidning  - kan nämna att det är svårt att uppskatta antalet och det är i sig inte det viktigaste
Dagen - "Det finns en rädsla för den helige Ande"    
Dagen - här kan du läsa några av mina egna tankar ..

Temat, att "gläd dig i stället ... ..."  gäller oss alla och tillsammans med våra olika gåvor så har vi enorma möjligheter att komma vidare när vi möts, tar emot Guds hjälp, låter den helige Anden genomsyra oss och hela tiden har fokus på Jesu försoningsgärning.

Önskar er alla en välsignad dag! Var glad för du lever! men lev inte ytlligt!

Joachim - som känner mycket och från hjärtats inre vill tacka alla! Först och främst Gud som gör detta möjligt och sedan alla underbara människor som är i tjänst för honom. Ber att inget eller ingen skall beröva dem deras glädje ...

Oas - sommarkonferensen i Kungsbacka - 2011 - Nr 4.

Så har konferensen kommit igång och det känns som en mycket lyckad start. Många människor från olika håll och kvällens tema som Domprost em. Hakon Långström så fint talade över, "Tillsammans i glädje!" präglade andan i båda hallarna. Det finns en gudsnärvaro på är påtaglig och ambitionen att skapa ett provisoriskt andligt hem, i vilket människor kan känna sig hemma under några dagar verkar med Guds hjälp fungera.

Idag står det lite i Dagen om mötet och kanske tänker en del att det är väldigt fokus på just glädjen. Men man kan väl dels konstatera att det är faktiskt en av andens frukter som hela tiden växer till och dessutom kan man nog inte tala för mycket om glädjen eftersom den samtidigt utstår prövningar och frestelse varje dag som vill beröva den dess kraft.

Det handlar inte om en glättig påtvingad glädje utan en som kommer över en precis som faktiskt sorg eller ilska gör! Lika lite som man kan bestämma sig för att drabbas av sorg så kan man det med äkta glädje. Men när man väl är där är det bra att vara i rätt sammanhang. Skriften säger ju att vi skall "glädja oss med dem som gläder sig och gråta med dem som gråter". Det måste ju faktiskt betyda ett "tillsammans" och jag är övertygad om att dessa dagar blir en sådan inspirationskälla för alla dem som kommer oavsett om man väljer en kort stund eller hela veckan, så får man smaka på den goda gemenskapen.

Bilden är tagen på glada medarbetare i "greenroom"

Joachim - som strax skall ner och fira morgonmässan

Hur många svenskar som tror på Gud?

"En färsk SOM-undersökning visar att 45 procent av svenskarna tror på Gud.
Sett till de senaste 30 åren är det en ökning säger Magnus Hagevi, statsvetare vid Linnéuniversitetet."

Detta kan verka positivt om man nu vill att många skall tror på Gud, men man måste syna siffrorna lite närmare. T. ex. "så har andelen som har bett till Gud minst någon gång i månaden har minskat från 25 procent 1988 till 20 procent 2010!" Och "sedan 1988 har andelen personer som har besökt gudstjänst eller religiöst möte minst någon gång per månad minskat från 11 till 8 procent. Ur ett kyrkligt perspektiv är det extra oroande att det är de som är födda 1977 eller senare som har stått för den största minskningen." Du kan läsa om denna undersökning i Dagen.

I en annan del av tidningen så skriver Torsten följande apropå sekulariseringen (avkristnandet) i Sverige.
"Vad kan vi då göra åt sekulariseringen? Enligt Torsten Åhman råder ingen tvekan om att det behövs en radikal förändring. En förändring som inte innebär att göra avkall på det vi tror på, snarare dra den till sin spets och se vad den egentligen går ut på.
-Det handlar inte bara om enskilda möten med människor och deras Gudsupplevelser - målet för den kristna tron är en förvandlad värld. Vad som behöver ske är att människor i Sverige precis som i Afrika, Sydamerika, Nordamerika och många länder i Asien tänker på frihet när de hör kyrkans budskap. Svenska folket behöver förstå att kristen tro handlar om frihet."

Anette Madeland, diakon och styrelseledamot i Oas, skriver om den stora konferensen som i dag börjar i Kungsbacka att
"-Vi känner att det är viktigt med frimodighet. Det finns mycket missmod och modlöshet i kristenheten. Vi vill fokusera på att vi har anledning att känna glädje. Bibelordet vi utgår ifrån fortsätter dessutom med att vi ska glädja oss även om det blir svårigheter och lidande, att det finns en djupare glädje.."

Joachim - som ser den stora utmaningen, att människors "tro" är många gånger en längtan efter precis det som Jesus vill erbjuda och att vi (kyrka, lärjungar) har en kallelse att finna sätt att förmedla detta!

Oas - sommarkonferensen i Kungsbacka - 2011 - Nr 3.

Nu väntar man på skarorna som skall komma under första dagen. Det är utställare, ett femtiotal, som bl a skall ställa upp sina "Rollup's". Campare som kommer att bo på området, just nu ca 35-40 stycken. Och många många andra ... ...

Men jag skulle vilja stanna upp lite och sätta lite fokus på de som haft uppgiften att smycka, dekorera hallarna till att bli inbjudande och ändamålsändiga. Man märker verkligen att våra olika gåvor kommer till sin rätt och vilken välsignelse detta för med sig. Det är en utmaning att få en ishall till en gudstjänstlokal!

De och många andra var väldigt trötta ikväll efter över 12 timmars arbete i Herrens tjänst. Stolar och bord finns på plats och när mötet börjar i morgon kl. 19:00 så kommer det att vara helt färdigt. Men nu vill jag bara rikta en tackbön för och över alla dessa underbara frivilliga medarbetare, över 200, på det lokala planet, som lägger ner så mycket av sig själva och sin tid på detta.

Under eftermiddagen fick jag även träffa TJ och Mervin som båda är fd fängelsekunder från Sydafrika och som idag vittnar på många platser om Jesus och det han har gjort i deras liv. Fantastiska människor som delar med sig av en smittsam tro. Deras vittesbörd blir i samband med mc-kortegen på lördag på Kunsgabcka torg ca kl. 13:15.

Nu lägger vi allt som skett denna dag i Herrens händer och ber om välsignelse över alla förberedelser i Jesu namn. Amen

Joachim - som knappt tror det är sant att vi har förmånen till detta stora möte i Kungsbacka

Oas - sommarkonferensen i Kungsbacka - 2011 - Nr 2.

Tänk om alla som är kristna, eller som söker en kristen tro skulle samlas vid ett enda tillfälle. Tänk om vi vågade ha ännu mer förväntan på att den Gud som vi faktiskt helhjärtat tror på kommer att visa sig på ett tydligt sätt, som får oss alla att både förvandlas och känna ännu mer tillförsikt. Vad skulle då hända?

Så här dagen före mötets öppnande är det viktigt med vilken sorts förväntan man har. Det är som man förbereder sig för en gäst. Det är stor skillnad om man bjuder av plikt, det är ju ens tur, och om man suckar och hoppas att gästerna skall gå tidigt eller om det är så, att man tycker det skall bli riktigt roligt och man hoppas på en lång kväll som skall inspirera en.

Denna sommarkonferens är det många som har stor förväntan på, däribland jag. Redan nu har jag erfarit människor som i samband med förberedelserna berörs av Guds helighet och närvaro! Vi kan bara uppmana dig att själv komma och bjuda in vänner till dessa dagar som är mellan den 12 - 16 juli. Ha förväntan på att bli berörd på det sätt som passar just dig eller som du behöver, för Gud kommer till var och en av oss på ett sådant sätt, att vi inte behöver känna rädsla utan frid. Men som vid en gästbjudning, det är inte på avstånd det händer utan det behövs en närhet och en frimodig gemenskap.

Du får gärna dela med dig om det är något särskilt du i ditt andliga liv längtar efter och som du idag saknar!

Joachim - som känner stor tillförsikt inför kommande veckan

Oas - sommarkonferensen i Kungsbacka - 2011 - Nr 1.

Så har "vi" fått upp scenen och det har rått full aktivitet för att iordningställa två ishallar till ett konferenscenter. Vi började på lördagsmorgonen med mässa, då ca 100 personer stod i en cirkel vid ett av nedsläppspunkterna. Det var tydligt att det fanns en gudsnärvaro och man blir berörd av att se dessa människor, från olika kyrkliga traditioner, vara tillsammans.

Sedan flöt arbetet på, men naturligtvis uppstår problem under tiden; ström, proppar, vatten, mat .. .. .. Men summan av allt är gott och det råder en stor glädje och förväntan.

Varför lägger alla dessa människor ner så mycket arbete? Ja, inte är det för att bli bekräftade, utan det handlar om att man verkligen vill att andra skall komma till tro. Det handlar egentligen om en djup och äkta kärlek till andra och till Jesus själv.

Hörde att någon på stan hade uttryckt att det som nu sker i ishallarna är farligt, det är något från USA och det skall man passa sig för. Det finns så många förutfattade meningar och så mycket okunskap. Om nu inte Oas passar så får man väl hitta något annat, bara Jesus bli förhärligad! Och det blev han verkligen i går när vi var samlade för att förbereda.

Välkommen! Mötet startar på tisdag kväll kl. 19:00
Missa inte denna chansen!

Joachim - så tacksam över möjligheterna

Här är programmet för sommarkonferensen.

Hur skulle Jesus gjort?

En fråga för mig som kristen, lärjunge och präst är hur Jesus skulle gjort idag för att få människor att vända om och tro på honom och på Fadern i himlen. Egentligen är jag inte ute efter pedagogiska finesser eller om han just skulle komma till en specifik plats eller person.

För mig handlar det mer om att själva kärnan är densamma i Jesu liv, budskap och mål; nämligen att han är Frälsaren, med allt vad det innebär. Hans lära, förkunnelse och undervisning innehåller detsamma idag som vi kan läsa i den heliga Skrift och målet är, som det alltid har varit, att alla människor skall komma till himlen och att vägen dit går genom och med Jesus Kristus.

När man läser det Ulla offentligt ger uttryck för blir man väldigt fundersam och domkapitlet i Västerås har gett sin bedömning av det hela och det kan du läsa här! De anser att hon skall ha en prövotid på tre år för att fundera över vad hon står när det gäller dessa frågor.

I tidningen Dagen citeras Ulla och hon sa bl a följande:
"Den gudsbild och människosyn som finns i flera svenska psalmtexter är förfärlig. En fallen skapelse, ett syndigt människosläkte vars gud de tillber är som en diktator från Nordafrika eller Mellanöstern, som kräver människooffer för att försonas med sitt folk."
"Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling i stället? Det finns ingen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig. Plocka bort allt tal om synd, skam, skuld, blod, slaktade lamm. Det hör inte hemma i modern tid."
"Tala i stället om kärlek, till medmänniskor, till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende och upprättelse."

Du kan läsa om detta också i Kyrkans Tidning.

Att faktiskt förkasta hela försoningsläran är för mig en annan religion än den kristna. När jag ser på Jesus, så blir han ju med detta resonemang någon helt annan än vad Bibeln vill visa på. Hans ord i evangelierna om omvändelse, att han är vägen, att han fullbordar lagen ... behövs inte om vi skall se på det egna jaget. När den helige Anden fyller oss och leder oss till tro och gör bibelord och lärjungelivet levande, så pekar alltså Anden fel? För Anden talar ju inte om sig själv utan om honom som dog för våra synders skull! Både i Svenska kyrkan och i alla andra kyrkor/samfund är det mer och mer viktigt att just låta Guds egen hjälpare, Anden, fylla en och leda en på den rätta vägen.

Nu är det flera som tycker att det både är modigt och rätt att lyfta fram detta nya sätt att tala om "kristen tro" och det finns en stark kraft att lägga kritik på de som förespråkar "det gamla sättet". Vårt gemensamma fokus borde istället ligga på att se världens bortvändhet från Gud och att med Jesu hjälp föra de förlorade lammen in i den gemenskap som har Jesus själv som den gode herden.

Vad skulle Jesus gjort? Jag tror att han idag ser alla i vårt land som känner sig vilsna, ensamma och på ett eller annat sätt kämpandes och vill verkligen säga samma sak som till kvinnan vid Sykars brunn;

"Jesus svarade henne: ”Om du kände till Guds gåva och vem det är som säger till dig: Ge mig att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.”

Det är detta levande vatten som vi ständigt törstar efter och det är det enda som vi är kallade att förmedla på ett sådant sätt, att vi själva först dricker för att sedan räcker vidare.

Joachim - som just nu ser fram emot nästa veckas Oas-möte med bön och förhoppning om att möta många "törstande".

Oas - konferensen i Kungsbacka

Själva konferensen närmar sig med stormsteg och snart är det tisdagen den 12 juli då allt startar i ishallen kl. 19:00. Frågorna är många och nu ligger mycket utanför det "område" man kan kontrollera.

Men det som jag just nu funderar på är hur många som kommer. Man ber, känner efter, tolkar människors attityder och försöker göra egna slutsatser. Vad innebär det att man är nära Göteborg? Får vi ser många pendlare? Blir antalet 5-6000 eller blir vi fler? Detta är nyttigt att öva sig i detta svåra som har med förtröstan att göra. Man kan bara göra förberedelserna så noggrant som möjligt och försöka strukturera upp det som går, resten får man lämna i Herrens händer!

Lennart, som är samordnare, har tillsammans med ledningsgruppen och alla ca 200 frivilliga lagt ner ett enormt berömvärt arbete. Så bara för den skull hoppas vi på en stor uppslutning, att de får kredit för sitt engagemang. Men naturligtvis har vi alla fokus på att allt som sker är för att tron på Jesus skall växa!

Låt oss tillsammans be för att de eventuella hinder som människor har för att komma i sommar lyfts bort, så att vi får känslan av väckelse och att Guds rike verkligen är levande. Vi är inte några få kristna i landet, vi är många!

Låt oss be: "Tack Jesus för denna möjlighet, att få samlas till sommarmöte och lovprisa dig under några dagar på ett särskilt sätt med syskon från olika håll. Tack Jesus för din egen närvaro och välsigna nu både förberedelserna och genomförandet. Ta verkligen vara på denna möjlighet och låt inte någon eller något bli ett hinder, utan låt din nåd och barmhärtighet få flöda fritt efter din vilja! Var med alla som på olika sätt medverkar och kom med ditt blods beskydd över hela sommarkonferensen! I Jesu namn. Amen"

Joachim - som är så förväntansfull :)

Apropå att kyrkan/kyrkorna står vid vägval

"Vi inser att vi skulle behöva plantera två nya församlingsgemenskaper varje vecka de kommande åren och vända den nedåtgående trenden i mer än hälften av våra församlingsgemenskaper, för att inte tappa ytterligare mark." Skriver tidningen Dagen och det är underskrivet av flera ledande frikyrkoledare.

Detta är en form av krismedvetenhet och samtidigt en medveten och väl genomtänkt satsning inför framtiden. För några dagar sedan kunde vi läsa om Svenska kyrkans siffror, att så få tror på Jesus av dess medlemmar (15%), och trots detta faktum, så finns det de som inte ser detta som en kris. Och då är det svårt att både ha en krisplan och att på allvar ta ansvar.

Samtidigt växer det på andra ställen, vilken är glädjande. Speciellt "de nya migrantförsamlingarna är en starkt bidragande orsak till detta. (Migrantförsamlingar är ett begrepp vi använder för församlingar bestående av människor som flyttat till Sverige och har sin huvudgudstjänst på annat språk än svenska.)".

Jag reagerade på det uttalande som den nye partiledaren för Socialdemokraterna sa för en tid sedan. Han menar att han inte tror på Gud med på kyrkan. Och jag tror att flera i detta land skiljer på just kyrka och Gud/Jesus och skall man planterar nya församlingar behöver man var medveten om detta. För just trovärdigheten och äktheten så bör det ju vara så att Kristi kropp i vilken Jesus är hörnstenen inte bli ratad utan att det finns en enhet den kristna gemenskapen och dess tro.

Församlingsledarnas gemensamma punkter ser ut så här:
Vi vill tillsammans överlåta oss att:

1. Kalla enskilda bedjare och församlingar till bön för människorna i Sverige (Matt. 9:35-38).
2. Mobilisera människor till alla nya församlingsgemenskaper som vi vill plantera.
3. Verka för en ny rörelse av växande och friskare församlingar i tro på att friska församlingar växer och förmeras.
4. Sätta församlingsplantering och församlingsutveckling högt på agendan i alla sammanhang och dra lärdom av våra nyplanteringar och våra starkt växande församlingar.
5. Ställa ökade personella och ekonomiska resurser till förfogande för detta arbete.
6. Ge större utrymme åt församlingsplantering och församlingsutveckling i våra utbildningar.
7. Ge utrymme för unga och innovativa ledare.
8. Välkomna och samverka för nya initiativ i våra största städer.
9. Vi står sida vid sida som ett enat folk, och vill tillsammans göra allt vi kan för att göra Jesus känd, trodd, älskad och efterföljd bland människorna i Sverige (Nehemja kapitel 3).

Ett tråd som jag ser i dessa punkter är mission/evangelisation, att nå nya människor. Och ibland är det nog nödvändigt med församlingsplantering, men samtidigt finns det runt om i vårt land "goa" och kämpande kristna som jag tror egentligen, trots allt, vill vara kvar i sina sammanhang, men som upplever att samhälle, församling, strukturer är så förändrade, att de inte känner igen sig och de var aldrig med i processen. Detta har påverkat deras tro, glädje och engagemang och dessutom utvecklat rädslor bland medlemmar.

Av egen erfarenhet tror jag att det skulle kunna blåsas liv (jfr Ande) i många församlingar om vi bara åter jobbade med NFU's eller Sahlbergs tankar kring vad som är viktigt för att en församling skall växa. Bl.a. tydlig förkunnelse, livsnära smågrupper, hängiven andlighet, nådegåvsbaserad verksamhet, inspirerande gudstjänster, behovsorienterad evangelsiation är viktigt och lyckas vi inte med detta hjälper varken det ena eller andra.

Vi, det pastorat jag är kyrkoherde i, är en svenskkyrklig gemenskap som kämpat med detta under drygt 10 år och faktum är att den växer i både antal och djup och det beror inte på någon enskild anställd eller medarbetare, utan på just det som nämns. Men visst är det de som vill annorlunda, men man kan inte vara alla till lags. Men jag har fortfarande en stark tro att på att det går att blåsa liv i många gemenskaper som minskar i antal eller som verkar sovande.

Joachim - som gärna ser att vi delar detta ansvar för kristenheten i landet. Ser positivt på frikyrkokollegernas ansats till församlingsbygge. 

(Bilder ovan, från Berlin, får representera det gamla och det nya)

Skolavslutningar i kyrkan

Det har skrivits otroligt mycket om var skolavslutningarna skall vara; i kyrkan eller någon annanstans. Svenska folket är kluvet, men jag tror trots allt att det är en stor majoritet som kan tänka sig att vara i kyrkan eftersom det handlar om en god tradition i vårt land.

Men det senaste utspelet som kommer från humanisternas ordförande är att han vill ha skolavslutningar i kyrkan! Men så kommer det fantastiska: "Däremot anser Sturmark att prästen bör få ledigt på skolavslutningen och att någon annan bör leda ceremonin. Detta för att skolavslutningar inte är några kristet religiösa ceremonier, argumenterar Humanisternas ordförande." skriver Dagen.

Det stora argumentet i hela debatten har varit att ingen elev skall behöva bli påtvingad en religion, ingen elev skall känna sig kränkt. Men vilken syn har egentligen Sturmark när det gäller präster? Och vad anser han om t ex symbolerna i kyrkorummet? Är det inte väl långt att stänga ute anställda från sin arbetsplats? Är det rätt att diskriminera några för att inte diskriminera andra?

Och själva rummet är en predikan i sig med altartavlor m m och att säga att det bara är fantasier, om man nu säger så, är ju egentligen detsamma som att offentligt dumförklara oss om regelbundet firar vår gudstjänst och som tror på det som dessa konstverk och symboler vill visa på!

Skall man nå någon form av ömsesidig respekt får man nog hitta andra lösningar.

Joachim - som visserligen tror på vikten av en god predikan. Men för att förvandla en människas liv behövs nog mer än en skolavslutning

Kris eller inte - men kyrkan står vid ett vägskäl!

Elisabeth Sandlund skriver: "Nu är det dags att ge ordet till dem som vill bygga upp framtidens Svenska kyrka, att lära av de goda exempel som trots allt finns och att våga tänka nytt när det gäller organisation och finansiering - men inte när det gäller lära och trossatser."

Detta är enligt mig ett sant påstående att det ofta tycks vara så att man blandar ihop organisation med trossatser. Och jag tror det beror på att man menar att man hela tiden försöker sträva en organisation som bättre skall ta vara på de resurser vi har, så att vi på ett djupare sätt kan ägna oss åt "kärnverksamheten" som t. ex. diakoni eller vad man nu vill lyfta fram. Men hur kommer det sig då att så få ändå tror på Jesus inom kyrkan trots att alla dessa förändringar har gjorts?

Elisabeth skriver vidare att: "Rapporten om hur medlemmarna ser på Svenska kyrkan har förutsättningar att bli ett utmärkt verktyg i den krishantering som borde ha satts igång för flera år sedan." och hon syftar på den undersökning som på ett ganska tydligt sätt visar hur det står till med Svenska kyrkan.

Enligt Dagens artikel så visar denna rapport på att "bara 10 procent av Svenska kyrkans medlemmar anser sig ha en stark relation till kyrkan. Och bara 15 procent av dem tror på Jesus. Men biskop Eva Brunne vill inte kalla det för en "krisrapport"." Och man kan fråga sig när det blir kris i kyrkan?

Själv tänker jag på yngre generationer som dessutom har en särställning i kyrkoordningen. Det står så här i inledningen, första avdelningen, i KO "Kyrkans uppgift är att för alla klargöra vad dess tro, bekännelse och lära innebär. Svenska kyrkan inbjuder alla att tillhöra trons folk och dela dess liv. I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet."

Dessa yngre saknar i många fall både kunskap, erfarenhet, förebilder och vänner när det gäller kristen tro och det ser jag som en sorg eftersom jag tror att den kristna tron på ett unikt sätt kan komma med sådant som en unga människa behöver i livet, särskilt då många vittnar om att barn idag lever under en ny slags press när det gäller status (barnfattigdom), relationer och framtidstro. Men det är ju egentligen inte de yngre som har problemen utan föräldrargenerationen som idag är indragna i så mycket av förverkligande och konsumtion. Den tomhet som många vuxna idag vittnar om är skrämmande och barnen möter dess konsekvenser.

Visst finns det oerhört mycket att vara tacksam över och det är både jag och många andra, men samtidigt vill jag säga att det sker något i samhället som inte är gott och som inte blir bättre för att man blundar för det! Och det är detta som återspeglas i de siffror vi kan läsa när det gäller kyrkan. Individualismen, egenrättfärdigheten och många gånger brist på respekt och lydnad gör att många idag kör sitt eget lopp, så länge det håller. När det sedan kraschar undrar man vad samhället tog vägen och varför Gud inte gör något eller åtminstone undrar man över en förunderlig passivitet från hans sida.

Jag tror kyrkan är otroligt viktig i detta samhälle, därför är jag kvar och kämpar med traditionell verksamhet och jag tror och är övertygad om att gudsordet håller alltjämt, så länge Jesu egen person och lära lyfts fram och blir så tydlig den kan. Jag är fast förvissad om att guds helige Ande kan hjälpa sin kyrka och alla våra olika församlingar framåt i sin strävan efter att förvandla liv och miljöer. Jag är inte missmodig utan jag välkomnar denna rapport för att se hur vi skall gå vidare. Kris eller inte, något måste ske och det snart!

Joachim - som funderar på hur evangeliet på bästa sätt skall sträckas ut till andra

Svenska kyrkans medlemmar utan stark relation till kyrkan

"Å ena sidan en närvarande, hoppingivande kyrka med stor kontaktyta och stort förtroendekapital. Å andra sidan medlemmar med en svag relation till kyrkan, och ointresse för kristen tro. Så beskrivs slutsatserna av undersökningen." som presenterades i Stockholm vid ett seminarium.

Enligt undersökningen så är det bara 10 procent av Svenska kyrkans medlemmar som anser sig ha en stark relation till kyrkan. Och bara 15 procent av dem tror på Jesus. Och den tredje siffran som tas upp är att den gudstjänstfirande gruppen utgör cirka 300 000 personer.

Ärligt talat så är detta ingen överraskande nyhet för mig, utan snarare en bekräftelse på att så här ser det ut idag. Frågan är bara hur man skall förhålla sig till denna information. Skall man lägga ner kraft att få de som inte tro på Jesus att börja tro? Eller skall man satsa på de 15 procenten som faktiskt tror? Är det den gudstjänstfirande gruppen som bestämmer hur gudstjänsterna skall utformas eller är det de som inte kommer dit som skall säga hur det borde vara?

Ja, många frågor dyker upp, men hur man än vrider och vänder sig, handlar det till slut om hur den personliga relationen till Jesus ser ut. Och om inte kyrkan tar ansvar för denna mission/evangelisation, så kan man fråga vem som skall göra det? Ser man till kyrkoordningen är det av vikt att bl. a. fira gudstjänst!

Finns det idag en "sorg" eller "nöd" över att så många inte har en relation till varken kyrka eller Jesus? Och i så fall hur tar den sig uttryck?

Som ordförande i Oas och som kyrkoherde ser jag ju samtidigt den enormt stora längtan som finns hos rätt många människor i att just få växa i tro på en levande Gud. Speciellt när man varit tydlig i att själv visa på sin tro och sin roll märks det en positiv reaktion. Ändå har det i vårt land spridit sig en rädsla att alltför mycket visa på sin kristna tro. Då kommer det lätt kritik, även från trossyskon. 

Det är bra att det genom undersökningar blir tydligt hur det faktiskt ser ut, sedan är det svåra saker att undersöka. Detta med kristen tro t. ex. hur mäter man den?

Det som är min förhoppning är att vi, trossyskon, än mer ser vår kallelse att tillsammans inser att vi bär på ett ansvar att vara tydliga vittnen för människor omkring oss! Då tar vi Jesu egen missionsbefallning på allvar.

Joachim - som ser möjligheter till evangelisation

En fantastisk kärleksförklaring!

Lyssna till den här sången, i vilken Chris ger sin kärleksförklaring till sin kära. På bilderna syns när han friar till henne och man riktigt känner glädjen.

Men sedan händer det som kastar omkull alltsammans, hon råkar ut för en olycka och då skriver han denna sång. Även här finns det klipp infogade.

Den har många djup och kan visar något av hur man också kan  uppleva Jesu kärlek.

Att sedan sången är bra i sig är bara ett plus. Lyssna och låt dig bli berörd!

Joachim - som tackar dottern för detta klipp

Pilgrimsrally

Idag är det dags att tillsammans med vänner i MC-klubben Skyriders och ev. övriga inbjudna att ge sig av på Pilgrimsrallyt. Att vara tillsammans några dagar i god gemenskap, med hojen och ha samtal kring viktiga frågor som berör ens innersta är nåd.

Här kan du läsa mer om den kristna mc-klubben Skyriders!

Detta år far vi till Skagen och bor på Skagenkyrkan som vi vill vara med och stötta! Vi kommer att ha andaktsstunder och reflektioner utmed färdvägen och förhoppningsvis blir det inget regn.

Joachim - som njuter av hojåkandet .... ....

Vill bara på minna er om en mc kortege i sommar som vi hoppas att många skall ansluta sig till och det är den 16 juli med start vid Kungsbacka ishall kl. 12:00. Kortegen går i samband med Oas sommarmöte.
Se mer på Skyriders länk ovan.