Kris eller inte - men kyrkan står vid ett vägskäl!

Elisabeth Sandlund skriver: "Nu är det dags att ge ordet till dem som vill bygga upp framtidens Svenska kyrka, att lära av de goda exempel som trots allt finns och att våga tänka nytt när det gäller organisation och finansiering - men inte när det gäller lära och trossatser."

Detta är enligt mig ett sant påstående att det ofta tycks vara så att man blandar ihop organisation med trossatser. Och jag tror det beror på att man menar att man hela tiden försöker sträva en organisation som bättre skall ta vara på de resurser vi har, så att vi på ett djupare sätt kan ägna oss åt "kärnverksamheten" som t. ex. diakoni eller vad man nu vill lyfta fram. Men hur kommer det sig då att så få ändå tror på Jesus inom kyrkan trots att alla dessa förändringar har gjorts?

Elisabeth skriver vidare att: "Rapporten om hur medlemmarna ser på Svenska kyrkan har förutsättningar att bli ett utmärkt verktyg i den krishantering som borde ha satts igång för flera år sedan." och hon syftar på den undersökning som på ett ganska tydligt sätt visar hur det står till med Svenska kyrkan.

Enligt Dagens artikel så visar denna rapport på att "bara 10 procent av Svenska kyrkans medlemmar anser sig ha en stark relation till kyrkan. Och bara 15 procent av dem tror på Jesus. Men biskop Eva Brunne vill inte kalla det för en "krisrapport"." Och man kan fråga sig när det blir kris i kyrkan?

Själv tänker jag på yngre generationer som dessutom har en särställning i kyrkoordningen. Det står så här i inledningen, första avdelningen, i KO "Kyrkans uppgift är att för alla klargöra vad dess tro, bekännelse och lära innebär. Svenska kyrkan inbjuder alla att tillhöra trons folk och dela dess liv. I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet."

Dessa yngre saknar i många fall både kunskap, erfarenhet, förebilder och vänner när det gäller kristen tro och det ser jag som en sorg eftersom jag tror att den kristna tron på ett unikt sätt kan komma med sådant som en unga människa behöver i livet, särskilt då många vittnar om att barn idag lever under en ny slags press när det gäller status (barnfattigdom), relationer och framtidstro. Men det är ju egentligen inte de yngre som har problemen utan föräldrargenerationen som idag är indragna i så mycket av förverkligande och konsumtion. Den tomhet som många vuxna idag vittnar om är skrämmande och barnen möter dess konsekvenser.

Visst finns det oerhört mycket att vara tacksam över och det är både jag och många andra, men samtidigt vill jag säga att det sker något i samhället som inte är gott och som inte blir bättre för att man blundar för det! Och det är detta som återspeglas i de siffror vi kan läsa när det gäller kyrkan. Individualismen, egenrättfärdigheten och många gånger brist på respekt och lydnad gör att många idag kör sitt eget lopp, så länge det håller. När det sedan kraschar undrar man vad samhället tog vägen och varför Gud inte gör något eller åtminstone undrar man över en förunderlig passivitet från hans sida.

Jag tror kyrkan är otroligt viktig i detta samhälle, därför är jag kvar och kämpar med traditionell verksamhet och jag tror och är övertygad om att gudsordet håller alltjämt, så länge Jesu egen person och lära lyfts fram och blir så tydlig den kan. Jag är fast förvissad om att guds helige Ande kan hjälpa sin kyrka och alla våra olika församlingar framåt i sin strävan efter att förvandla liv och miljöer. Jag är inte missmodig utan jag välkomnar denna rapport för att se hur vi skall gå vidare. Kris eller inte, något måste ske och det snart!

Joachim - som funderar på hur evangeliet på bästa sätt skall sträckas ut till andra