Att Gud är med i allt ...

Två glimtar från julen 2011.

På juldagens förmiddag, efter julottan, kände jag stor tacksamhet över alla gudstjänster, samlingar, konserter m m som genomförts under advents- och jultiden. Men kände samtidigt en annan sorts känsla som hade att göra med var allt tar vägen. Vad händer med alla dessa människor, yngre och äldre, män och kvinnor, troende och mindre troende, kristna bekännare och inte. Växer de i tro, får de tro?

Så jag började be och skicka ut ett mass-sms till alla i hemgrupperna som jag har mobilnummer till, ca 50 personer. De är bedjande människor, som är mån om andra.

Jag bad dem om att be över detta och så en sak till, att be att många skall känna sig manade till att börja Alphakursen den 23 januari i Kungsbacka.

Efter detta utskick for vi nästan genast till en middagsbjudning och medan jag betalade parkeringsavgiften kom det fram en dam och sa att det var lustigt att hon just skulle träffa på mig där på parkeringsplatsen, för hon hade fått en stark övertygelse om att börja nästa Alphakurs! Gud svarade på mindre än tio minuter!

Den andra lilla glimten, som på ett sätt är mer allvarlig är, att under Annandagen (igår) kände jag en slags olustkänsla, som om Herren ville säga, att allt står inte rätt till. Det blev lite trög start i förberedelserna inför högmässa och under predikan, som handlade om att vara en sann lärjunge, vad vi gör med julevangeliet, i våra egna liv och i missionsperpektivet, ville jag lyfta fram lärjungalivet.

Även detta med prioriteringar lyftes fram. Att när lidandet, döden kommer nära kastas det mesta omkull och man ser inte på det där tv-programmet eller vad det nu är. Samtidigt som jag predikade föll min far omkull i sitt hem och kunde inte resa sig. Det var så tydligt att jag kände det och ändå lyssnade jag inte på den rösten! Utan jag drack kyrkkaffe m m. först innan jag hittade honom. Så småningom slutade det dock med att han kom till sjukhus och inget var brutet, så det ordnar sig.
Men Gud talar till oss och jag blir mer och mer varse om att man behöver gå en slags "språkkurs" för att känna igen när han manar och kallar.

I glädje och sorg är han där och det fick också denna Julen bära vittnesbörd om. Och med dessa små skildringar vill jag bara önska er alla en god fortsättning på julen!

Joachim - som gläds över Julens evangelium