Är kyrkans kris uppenbar?

Anders Zackrés från Kristianstad skriver en ledare i tidningen Dagen "Att trossamfundet Svenska kyrkan befinner sig i en kris, förtroendemässigt, teologiskt/ideologiskt, organisatoriskt och ekonomiskt är uppenbart."

Jag håller med honom i hans resonemang och han skriver också bl a "Förklaringen måste vara att SvK inte förmår genom sin verksamhet; förkunnelse, undervisning, själavård, diakoni ge människan det hon söker; bröd för själen och svar på de existentiella frågorna."

Samtidigt är jag övertygad om att analyser och försvarsargument kommer att bemöta hans ledare och visa på att antingen det inte alls är så illa ställt med kyrkan eller att det t o m kan vara bra med den utveckling som nu sker.

Själv är jag mer övertygad i dag om att det "1% utträde" som sker varje år kommer att öka i takt med att fler och fler av människors närmaste bekantskapskrets tillhör de utträddas skara. Människor i vårt land påverkar varandra och när vi i storstäderna kommer under 50% gränsen kommer tempot att öka.

Nu är det inte medlemstalet som visar på kristen tro i landet, man kan ju vara troende utan att vara medlem i någon kyrka men avkristnandet i vårt land har skett mycket snabbt, både innanför och utanför kyrkans väggar. Och jag välkomnar att vi ser det som något ledsamt och något som vi inte bara kan sitta med armarna i kors och studera. Det behövs en ordentlig handlingsplan som måste börja med utvärdering och självkritik. Allt för ofta börjar vi med försvar och lägger skuld på andra/annat.

Många gånger i dessa diskussioner kommer det fram önskan och behov på tydlighet i att stå fast vid evangeliet, inte bara rent praktiskt utan även teoretiskt (munnens bekännelse). Ett vanligt svar som man kan få, senast mötte jag en dam i går som råkat ut för detta, är när man säger att man är med i kyrkan, att andra då spontant kan säga; är du "sån".

Man kan fråga sig vad som ligger i ordet "sån". Hur ser andra på oss som bekänner tillhörigheten? Hur ser vi på varandra och inte minst på oss själva? Att vara en "dåre" för Jesus verkar vara en självklarhet idag för somliga.

Kyrkan är inte i första hand byggnaderna utan gemenskapen av oss döpta! Vi är kallade att vara salt och ljus (dårar) för människor som behöver det. Hur kan vi mer uppmuntra varandra i detta, så att vi inte frestas att ställa oss på den bekväma sidan, som inte omvänder sig eller offrar något av sitt eget?

Joachim - som är övertygad om att när vi som kyrka förkunnar, i ord och handling, Jesus Kristus, så händer det saker.