Ett år går både fort och långsamt.

Nu på lördag, den 24 september, är det ett år sedan brevet låg hemma på köksbänken med två anmälningar till domkapitlet. Två personer anmäler att jag, på ett eller annat sätt, gjort dem illa. Processen var igång och det tog fram till april i år innan det slutliga beskedet kom. Vid en första anblick kan man säga att de vann, jag tjänstgör inte längre som präst. Några anser att anmälarna fått upprättelse, media har skrivit om det vid ett flertal tillfällen och domen innebär arbetslöshet, förnedring och mycket annat. Under hela tiden har jag tillstått att jag har en annan uppfattning men erkänt gränslöshet i ett av fallen. Jag har aldrig gjort något brottsligt, enligt Sveriges rikes lag, men har fått betala ett enormt högt pris.

Så sent som förra veckan fick min fru ett sms från en "syster" som bara i all välmening ville berätta att jag varit otrogen med en namngiven person. Ytterligare en ren lögn. Ett år sedan och det fortsätter. Fast egentligen är det inte ett år sedan, utan snarare fyra år sedan det började. Och nu i november är det två år sedan, långt före anmälningarna, som jag och familjen bröt kontakten med en av anmälarna.

Alla inblandade är förlorare. Det har gått ett år och i all smärta och känslomässig tsunami, har det ändå varit fantastiskt lärorikt. Jag har lärt mig ofantligt mycket om hur människor fungerar. Sådant jag trodde jag visste, men man lär sig hela tiden. Det finns ingen hejd på hur snälla och vänliga människor kan vara. Familjen har mött en kärlek som vi inte erfarit under alla år tidigare, möjligtvis när mitt andra cancerbesked kom 2012. Vi har gråtit och skrattat tillsammans med människor under detta år och vi har fått fördjupade vänskapsrelationer som vi annars inte skulle fått. 

Men visst har den andra sidan varit tuff. Fördömelsen från människor. Från personer man inte ens känner har det kommit sådana elakheter att man undrar vilken rätt de tar sig. Och det har varit från individer, både innanför kyrkan och utanför. Kyrkans väggar eller medlemsförteckningen i kyrkan är inte gränsen för hur människor agerar.

Tiden läker många sår, men inte alla. Och det behövs förlåtelse och försoning för alla inblandade. Att sopa allt under mattan och tro att man nu enbart kan se framåt är många gånger världens sätt att förhålla sig, medan Jesus har ett annat. Det är att lyfta upp till ytan och säga förlåt, visa på kärleken. För några månader sedan mötte jag den ena anmälaren och sa förlåt för det jag brustit i. Men all försoning bygger på att man från båda håll vill förlåta. Detta gäller allt och alla inblandade, inte bara de båda anmälarna och mig själv.

Ett år har gått och söndagens (18 eft. tref.) text är hämtad från Mark. 27:17. Temat är att "Lyssna i tro". Det står så här:

”Jesus och den rike mannen

När Jesus skulle vandra vidare, sprang det fram en man som föll på knä för honom och frågade: "Gode Mästare! Vad ska jag göra för att få evigt liv?" Jesus sade till honom: "Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Buden kan du:Du ska inte mörda. Du ska inte begå äktenskapsbrott. Du ska inte stjäla. Du ska inte vittna falskt. Du ska inte ta ifrån någon det som är hans. Hedra din far och din mor ." 

Mannen sade: "Mästare, allt det har jag hållit sedan jag var ung ." Jesus såg på honom med kärlek och sade: "Ett saknar du. Gå och sälj allt du äger och ge till de fattiga, så kommer du att ha en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig." Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad bort, för han ägde mycket.

Jesus såg sig omkring och sade till sina lärjungar: "Hur svårt är det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!" Lärjungarna blev förskräckta över hans ord. Men Jesus sade än en gång till dem: "Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike." Då blev de ännu mer förskräckta och sade till varandra: "Vem kan då bli frälst?" Jesus såg på dem och sade: "För människor är det omöjligt, men inte för Gud. För Gud är allting möjligt."


Jesu ord träffar en och återigen kommer i alla fall jag till korta när det gäller helheten i Jesu budskap. Vet inte hur det är för dig? Jesu poäng tycks vara att ingen av oss kan förhäva sig. För människan kan saker tyckas vara omöjliga, men inte för Gud. Vi bör alltid göra vad vi kan för att rätta till misstag. Men vi ska inte bli egenrättfärdiga utan det är Guds sak att upprätta och visa på kärleken. Allt som vi tänkt, sagt och gjort kommer att bli uppenbart! 

Ett år har gått och häromdagen, när jag lyssnade på Simon Ådahl i Betel på Hönö, blev jag påmind om det armband, som framför allt många ungdomar bär på, och som innehåller bokstäverna WWJD, vilket betyder "What would Jesus do" och på svenska blir det "Vad skulle Jesus gjort?" Varje handling, varje tanke, varje ord man uttalar eller skriver bör vara reflekterat i Jesu ljus. Här misslyckas vi varje dag men dessa tillkortakommanden får inte bli intäkter för att det är okej. Vi är inte fullkomliga, men som kristen vet man vart man kan vända sig. 

"Vem kan då bli frälst?", frågade den rike mannen. Svaret är att alla kan bli räddade. Oavsett vad vi gjort, tänkt eller sagt. Men det behövs en omvändelse och för människan är det omöjligt på egen hand. Hon kan inte rädda sig själv och skicka sig själv till himlen. Men för Gud är det fullt möjligt genom, korsets fantastiska försoningsgärning. Men det måste alltid börja med en själv.

Ett år har gått och jag har många gånger befunnit mig vid korsets fot. Genom samtal, bikt, bön, förbön, i stillhet och lovsång, i tillbedjan och bekännelse har jag nu gått vidare. Denna vandring började för min del redan för flera år sedan. Men det gäller att gå vidare. Vad skulle Jesus gjort?

Jag är inte ensam med mina erfarenheter men förhoppningsvis kan insikter och fördjupad tro hjälpa och stärka någon annan. Du som läser dessa rader, vänd din blick mot Jesus och du kommer att se en Frälsare som har dött och uppstått också för dig. Denna nåd kan ingen ta ifrån dig utan enda hindret kan vara att du genom hela livet envist säger "kan själv". Lägg ner din stolthet och vänd om! Gud välsigne dig!

Joachim - ett år äldre och förhoppningsvis något visare

Att skylla på andra

Citatet på fotot är enligt föreläsaren Ola Ekman från Olaus Petri och det har betytt mycket för mig.

"Du har misslyckats många gånger, men du är inte misslyckad förrän du skyller på någon annan."

I den oro och konstiga situation som många institutioner i samhället lever i, däribland både kyrka och exempelvis polisväsende, upplever jag att de största förlorarna är de som internt inte stödjer och hjälper varandra utan lämnar ut sina egna i massmedia, som skyller misslyckanden på alla andra. Att lägga skulden på andra, att hitta syndabockar, är många gånger inte uppbyggligt. Att istället på alla sätt, så långt det någonsin är möjligt, försöka hitta lösningar som skonar att oskyldiga drabbas borde vara ett gott mål. Jag menar absolut inte att man skall dölja saker, men man borde i mycket större utsträckning se med kärlek och respekt på situationen innan man basunerar ut sitt budskap.

När man själv börjar kritisera någon annan, hur ”kristlig” är man då? Man faller själv, i samma stund som man börjar skylla på någon annan. Ofta talas det om mångfald och att det ska vara ” högt i tak”. Men det tycks många gånger bara gälla egna tankar och projekt. När man misslyckas, och det har jag gjort många gånger, är det lätt att göra sig till ett offer. ”Jag är misslyckad och inte värd att älskas”.

Men faktum är att man är inget offer utan man får ta konsekvensen av sina handlingar och tankar, inte skylla på någon annan. Jag har, när det gäller min egen historia det senaste året, aldrig gått ut i media och skyllt på någon annan även om jag i sak har en helt annan uppfattning. Och jag vet att folk som bara läst eller hört på rykten, utan att prata med mig, har kallat mig både det ena och det andra. Folk har uttalat sig i media, på sammanträden och i andra sammanhang om hurdan jag är. Man har lagt  mycket skuld på mig och tror att man själv därmed kommer vidare och går fri. Men att anklaga någon gör något med en själv!

En insikt är att det inte är jag som är offret utan den som hatar mest är den störste förloraren. Det gäller i många sammanhang. Den som tar sig friheten att döma och bedöma utan att ta reda på sanningen och kanske gör det i en roll man inte har, tappar egentligen mest anseende. Den som förlåter och visar på kärlek vinner mest. Den personen behöver inte skylla på andra för att själv framstå i en bättre dager. Alla behöver ta sitt ansvar och på så sätt inse sin skuld. Först då kan man göra något med den. 

Därför är korset för den kristne inte bara en symbol utan den kristnes hela identitet. Korset är också stötestenen för många eftersom Jesus själv blev en smälek för människor. Han är den ende som är fullständigt befriad från att inte skylla på någon annan. Han är den ende som visat på fullkomlig kärlek då han gick korsets väg för att sona all vår synd och skuld. Han vill ta våra tillkortakommanden på sig, inte att vi slänger dem på varandra. Därför säger han att vi inte skall döma varandra. I samma ögonblick som vi gör det så förlorar vi något av vårt lärjungaskap. Vi intar en maktposition som vi inte fått mandat till.

Självklart måste vi ha regelverk och ordningar, men så som utvecklingen nu sker i kyrkan så är det som om vi glömt vem vi har att avlägga räkenskap inför. Kyrkans lära, oavsett inriktning, är att vi alla en dag kommer att stå inför Herren! Att i det ögonblicket skylla på någon annan lär inte fungera, utan var och en av oss kommer att prövas. Och det som vi bekänt och tagit emot förlåtelse för kommer han aldrig mer att tillräkna oss. Men det som gömts i förhärdade hjärtan kommer att uppdagas, precis som i ordspråket att det som döljs i snö, kommer upp vid tö. 

När vi inte delar uppfattningar räcker det många gånger med att säga att man har en annan syn på saken, om man nu nödvändigtvis behöver berätta detta. Och så ger man sin egen syn, utan att slå ner på den andre. Jag hyser stor respekt för de tre som startade #mittkors och man behöver inte alls dela deras uppfattning. 

För mig är hela den kristna kyrkans identitet försoning och förlåtelse. När man internt slår på varandra och dessutom visar på ofrid, kan man undra hur omvärlden skall få respekt. "Se hur de älskar varandra" är däremot smittsamt. Speciellt när vi gjort fel och inte är överens.

Joachim som hoppas att korsets dyrköpta innebörd, han offrade ju sitt liv för oss, skall bli ännu mer uppenbar för oss alla.    

Tacksamhet - Oasmötet i Jönköping 2016

Så lämnar några tusen en underbar vecka bakom sig. Det har varit sommarens Oasmöte i Jönköping. Som vanligt är många samlade från stora delar av Sverige och för att nämna en siffra så kom det preliminärt in ca 750.000 kr i kollekt till rörelsens verksamhet. Att så många vill ge så mycket handlar om att det betyder något vad Oasrörelsen gör och är!

Men denna blogg skall egentligen inte handla om Oasrörelsen utan om vad det innebär att vara i en miljö, i ett sammanhang, där man mår väl och inte behöver vara rädd. 

Det var med blandade känslor jag for till mötet i år. Sedan förra sommaren jag varit utsatt för mediadrev och mycket annat som varit extremt prövande, det har varit ett år med starka påfrestningar. Självkänslan är inte på topp och vad skall folk säga och tycka? Själv har jag frid i mitt inre, men detta med människofruktan är en märklig och otäck företeelse. Vi ska ha Gudsfruktan, men inte människofruktan. Detta ämne har bl. a. Berit Simonsson talat en hel del om. Människans makt i förhållande till vad Gud kan göra är väldigt liten. Men medier och elaka tungor har en förmåga att såra och göra illa. Det är sådant vi alla kan drabbas av. Och det vi då lätt gör är att vi glömmer bort Guds enorma makt. Vi gör honom liten.

Oavsett vilken känsla som nu finns i vårt inre; om vi är ledsna, tacksamma, visar på glädje, frustrationer eller andra känslor, så handlar det om två sidor hos oss. Det är dels vad vi bär inom oss som frambär dessa känslor och yttringar och dels vad som utifrån påverkar oss, sådant som vi inte kan styra över. 

Jag skulle vilja uppehålla mig lite vid att vara tacksam. Jag är idag otroligt tacksam över vad jag och även hustrun Margot fick uppleva under dessa dagar i Jönköping. En sådan omsorg och kärlek från både bekanta och personer som vi inte har så nära kontakt med. Man fick en försmak av det himmelska, där Guds barn, trons syskon, kommer samman och omfamnar en i både glädje och sorg. De räcker vidare den kärlek de själva tagit emot av Jesus. De liksom blir hans utsträckta händer.

Och man fylls av en enorm tacksamhet och blir berörd av alla förböner och man skulle vilja tacka alla personligen, trots att det är omöjligt. Det som förkunnas från podiet och det som sker under dessa dagar rustar och skickliggör människor. På frukten känner man igen var de har sina rötter! Så när jag inom mig bär ganska mycket sorg och smärta över sista årets händelser och möter omgivningens kärlek, fylls jag av en sådan tacksamhet. Det är helande och själavårdande och visar på hur en kristen "församling" (Oasrörelsen är ju ingen församling som ägnar sig åt förrättningar m.m.) skall fungera i praktiken. 

Det är många bland oss som är illa medfarna, mer eller mindre! Fast vi visar ofta hellre upp framgång och styrkor. Kanske är det ändå så som aposteln Paulus säger,  att han är starkast när han är svag för då är han fylld av Herrens styrka och inte sin egen, är en sanning som vi ofta i vårt moderna samhälle går förbi. I 2 Kor. 11:30 berömmer han sig t. o. m. över att vara svag. När man är svag som människa och vågar vara det, så betyder det att man saknar något. Om man ger möjlighet till påfyllning och inte stänger in sig i sitt "skal",  så sker helanden. 

Vi bär något inom oss som påverkar vårt känsloliv och omgivningen berör. Ibland blir det fel och ibland blir det rätt. Men när man jobbar med sig själv, när man söker sig bort från bitterhet och hämnd, när man famlar efter sanning och nåd så är det viktiga beslut man tar i sitt eget liv. Vi har alla ansvar för våra val, även de felaktiga. Vi har framför allt ett ansvar inför honom som skapat oss och han möter oss genom de människor som kommer i vår väg eller omständigheter som vi inte kan råda över. Det enda egentligt viktiga är att han får höra vårt hjärtas rop och att vår vilja är att ta emot vad han har att erbjuda och sedan både förvalta och ge vidare (se tidigare blogginlägg).

När detta flöde blir en verklighet och man ser hur Gud handlar i ens liv så kan man inte låta bli att tacka och man vet att evangeliet är sant! Gud har försonat sin skapelse med sig själv och man får ta del av denna läkedom. Inte undra på att man är tacksam både mot honom och de människor som går i hans tjänst. Så tack till vännerna i Oasrörelsen. Ni är Guds utsträckta händer och välsignelse råder där Guds ord får vara i funktion!

Joachim

Nådens gåvor - ett flöde från Herren själv.

På söndag är ämnet nådens gåvor. Att ge gåvor och presenter är något som vi alla har erfarenhet av. Och vi resonerar ofta om vad det får kosta, om vederbörande blev glad, om det är för mycket fokusering på gåvorna, att det är tanken som räknas osv.

Oavsett vilka sorts gåvor vi talar om så är det alltid fråga om ett givande och ett mottagande. Det är alltid två sidor när något skall överlämnas. Och båda sidorna mår bra av detta flöde. Just själva processen är välgörande för oss alla. Gåvor bygger upp relationer och gör oss, om de ges och tas emot i kärlek på ett sunt sätt, beroende av varandra.

Att inte vilja, eller inte ha möjlighet att ge är i längden hemskt, för det betyder egentligen att man kanske är girig, sjuk eller väldigt fattig. Det kan vara medvetet eller så är omständigheterna just sådana att det är omöjligt att dela med sig. Hur som, bör man bli så medveten om situationen man kan, så att det inte blir en grogrund till bitterhet.

Att inte få några gåvor innebär många gånger en väldig ensamhet, att ingen annan ser eller upplever en som värd att ge en gåva till. Många gånger hör man orden, att jag behöver inget etc. Och hur sant det än är så handlar det om våra djupaste behov, som inte blir tillgodosedda. Också på denna sidan kan man bli bitter om man inte är observant.

Flödet är alltså väldigt viktigt för att vi ska må väl, för båda sidor finns hos alla, att kunna och vilja ge och ta emot! Och detta finns naturligt i alla våra relationer. Vi har det i familjen, på arbetet, i pensionärsföreningen och i församlingen. Men detta finns också dagligen i vår relation till Gud. Vi behöver få ta emot saker av honom, vårt beroende som hänger samman med vår tro. Ju mer jag i mitt eget liv växer i tro, desto mer inser jag hur viktig hans gåvor är. Att han uppehåller mitt liv, helar det söndriga och kommer med läkedom till kropp, själ och ande. Med andra ord så är jag i en beroendeställning till honom och det skäms jag inte för. Just som livet gestaltar sig nu så är han rena balsamen.

Gud själv är sådan till sina natur att han otroligt gärna vill ge och göra en massa för oss. Det finns liksom ingen hejd på vad kärleken i honom manar honom att ge. Denna utgivande, osjälviska kärlek kan inte jämföras med något annat. (Joh. 3:16ff) Det är nog så att Gud är frustrerad över att vi liksom sitter med armarna i kors istället för att se på hans kors. Det Jesus gjorde, genom sin död och uppståndelse, är den största gåvan och det som alla andra gåvor från Gud hakar in i. Vi kan själva säga att vi är beredda att dö för våra barn, för att egentligen ge uttryck för vår kärlek till dem. Men vi gör det ju inte förrän vi verkligen behöver. Vår himmelske Fader kände att det var nödvändigt för vår skull och Jesu kärlek är sådan att han gör Faderns vilja, i kärlek till oss.

Nu vänder vi på perspektivet, vi ger och det är Gud som tar emot. Petrus samtalar med Jesus om hur många gånger han skall förlåta sin nästa, ordagrant säger han "få förlåtelse av mig" och omformulerat så skulle man kunna säga att Petrus frågar hur mycket han skall räcka vidare av det han själv tagit emot. Inget kan vi ge till någon annan utan att själv först tagit emot. Och Jesu svar är att ett oändligt antal gånger skall du vara beredd att förlåta. Att Jesus svarar så beror egentligen på att han vill säga att Guds kärlek saknar gränser. Och det mönster som han ger oss vill han att vi skall ta över. Så som han är mot oss skall vi vara mot varandra. Han visar på flödesschemat.

Vi skall ge vidare av vår tid, våra gåvor och resurser, ja, av allt som vi fått att förvalta. Mycket av det som Herren ger oss växer bara när det ges vidare, som typ kärleken. Förlåtelsen växer hos oss själva när det ges till andra. Och samtidigt är det tvärtom. När förlåtelsen inte ges så hamnar vi själva i ett oförsonligt tillstånd och mentalt, själsligt, äts vi upp inifrån.

Men inte heller Gud vill bara vara en givare utan han är nitälskande och har förväntan på oss. Det betyder att han älskar oss och vill ha en relation som är ömsesidig. Vad vill han då ha? Många gånger tror jag att vi gett honom det vi förväntar oss att han skulle bli glad över att få. Vår gudstjänststatistik, vår präktighet, våra framgångar m.m. Och allt det gläds han naturligtvis över. Men han vill först och främst ha våra misslyckanden och vår bortvändhet. I kyrkans värld säger vi att han vill att vi skall bekänna vår synd för han vill räcka förlåtelsen. Med andra ord vill han inte främst ha våra framgångar utan våra tillkortakommanden.

När vi nu klargjort något om flödet så kommer den stora utmaningen på vilket sätt det i praktiken skall kunna fungera i vårt eget och andras liv. Och svaret är alltid att börja med den som är alla goda gåvors givare, Gud, och vår relation till honom. Vi kommer tomhänta till denna värld och inget får vi ta med oss. Vi få ta emot och lämna ifrån oss. 

Nu önskar jag dig allt gott. Du är en människa som fått oändligt mycket av vår Herre, hur ditt liv än ser ut. Det finns alltid något att tacka för och du har något som din nästa behöver av dig! Var välsignad och vem vet, vi kanske syns under Oasmötet i Jönköping som började idag. Det är också påfyllnad för att kunna ge.

Joachim - som skriver för att dela med mig av det jag själv tagit emot. 

Att se klart i livet - Andlig klarsyn

Nu på söndag är temat andlig klarsyn. Precis som ögonen försämras och vi med regelbundenhet behöver gå till optikern för synundersökning så behövs detta också i våra andliga liv. Alltför ofta går man för länge med sin bristande "andliga blick" och tror att man ser bra, tänker rätt och att allt står väl till, men i själva verket är ens blick rätt oklar och man ser inte detaljer. Faktum är att man t o m kan se så mycket sämre att man verkligen tenderar att gå vilse. 

Det finns olika sätt att uttrycka detta, att man behöver någon, något, som leder en rätt. Ledsagare, fadder, äldste mm. Är man synskadad kan man ha en ledarhund som visar rätt väg, tillsammans med den vita käppen. 

Problemet många gånger är just ens egen medvetenhet, att man inte är införstådd i hur dålig ens syn är. Det försämras liksom successivt och rätt som det är så har man passerat en gräns. Men tack och lov så finns det hjälp att tillgå (i de flesta fall) om man bara är medveten om behovet och är beredd att ta emot den. Det konstiga är att man har lättare för att se den andres synfel och därmed medföljande brister, än sitt eget. Jfr Flisan och bjälken. (Matt. 7:3ff) Men faktum är att brist på klarsyn är att man även kan se helt fel, inte bara hitta felen, när det gäller andra eller annat.

Så här predikade jag för några år sedan över detta tema:
"Jesus har precis hållit sin mest välkända predikan, på bergsluttningen ner till Genesarets sjö. Dagens evangelium (Matt.7:22-29) poängterar vikten av att lyssna till det han har sagt. Vi har många gånger idag ett färdigt koncept. Vi vet vad vi vill och hur vi vill ha det också i det kristna, andliga, livet. Och vi är snara i att döma andra eller förhäva oss själva. Men det handlar hela tiden om att bli fylld av det Gud ger och att söka efter Gud och ta emot vad han vill. 

Hela vårt liv bygger vi i vår strävan efter att fylla det tomrum som finns inom oss. Att mätta den hunger som finns. Själva livet är ett byggande, och Jesus är med oss i detta, men han vill inte endast att vi skall bygga med honom utan också på honom, på hans ord och på hans gärning. Många bygger idag med Jesus, man tar in delar av bergspredikan och säger att det är en bra lära, man lyfter fram kristen syn på kärlek och etik men man glömmer så lätt bort Jesus själv."

Andlig klarsyn behöver vi alla hjälp med. Vi behöver förstå att Gud är som en stor "Optiker" som hjälper oss att se skarpt och klart. Som inte bara konstaterar "brytningsfelet" utan också helar och läker. Jag glömmer inte den lille killen från Rumänien som efter en synundersökning fick glasögon och  därefter slutade att vara rädd för vuxna. Hela sitt unga liv hade han varit rädd eftersom han inte såg de vuxnas ansikten, deras leende och välvilja. Vi ser inte alltid Guds leende och välvilja utan lever många gånger i rädsla och fruktan, otrons konsekvenser. Man kan inte höra om eller förstå denna kärlek från Gud av sig själv, utan man behöver hjälp att ta den till sig. Att i tro förstå att Gud betalat ett enormt pris för denna klarsynthet. Guds fiende vill hellre att vi lever i mörker och att vi skall famla i blindo. Därför sänder Jesus ut sina lärjungar med evangeliet. Skulle vi upptäcka allt själva skulle inte mission behövas. 

Genom uppmuntran, inbördes hjälp och äldstes vägledning uppnår vi denna klarsyn. Guds egen Ande är ljus och vägledande. Man skulle kunna likna den helige Ande vid en gudomlig ledarhund som gör allt för att vi skall undvika faror och komma fram bevarade på vår livsvandring. Ibland när vi putsar våra andliga glasögon upptäcker vi våra misstag och då tillhör det också det gudomliga, att vi kan se nåden och förlåtelsens källa. Många gånger när blicken är grumlad ser vi inte denna sidan av Gud utan känner bara krav och förväntan. Men att se klart är att alltmer se korset och försoningens mysterium.

Gud välsigne dig och vår bön är att vi alla, som land, i församlingar, men också som enskilda, mer och mer får klarsyn i hur Gud håller sin hand över och runt oss.

Joachim - som ofta behöver använda putsduken (Bibeln).  

Olika perspektiv

Utan att överdriva skulle jag nog betrakta mig själv som en av de som tidigare önskat allra mest att människor skulle hitta in i Svenska kyrkan. Som kristen, präst och starkt församlingsanknuten hade jag ibland svårt att fullt förstå varför andra inte ville vara med i den kyrkliga gemenskapen. Under närmare trettio år var detta min absoluta förvissning och vision. Med all kraft och vilja kämpade jag för detta. Och eftersom min mest utmärkande nådegåva är evangelistens så undvek jag inte några tillfällen.

Sedan kom omsvängningen och jag hamnade helt utanför alltsammans. Inte längre tjänst som präst i Svenska kyrkan. Ingen församlingstillhörighet. Livet har mycket blivit hur de andra 10000 i församlingen lever sina liv som inte har någon speciell anknytning till Svenska kyrkan, förutom att man fortfarande har ett medlemskap. Det är ett helt annat perspektiv där det inte hjälper med en affisch eller en ny verksamhetsidé från kyrkan för att attrahera. Detta gäller inte bara Svenska kyrkan utan alla kyrkor och samfund som man inte är delaktig i från insidan. Man kan lätt hamna utanför. Perspektivet är så annorlunda och det går inte att sätta sig in förrän man själv är där.

Samma mekanismer har jag upplevt när det gäller sjukdomar. Bara för några år sedan hade jag knappt varit på ett sjukbesök. Någon enstaka röntgen men inte ett stygn. Jag var i min friska "bubbla" precis som jag varit i min kyrkliga. Och så länge jag var frisk var det normaltillståndet. Men så händer det något. Inom bara några år hade jag vid två tillfällen suttit i ett sjukhusrum och fått allvarliga cancerbesked. Två besked som kastar omkull allt vad friskt liv heter och som tar bort framtidstro i ett nafs och uppbådar oro och ångest som man inte trodde var möjligt. Vilket annat perspektiv man fått på livet och hälsan! Det är knappt man kan sätta sig in i hur det är att vara fullt frisk. Samma mekanism som jag så småningom skulle få uppleva, att vara utanför kyrkan, infann sig när det gäller hälsan. Snabbt blev jag en av de mest undersökta patienterna på Sahlgrenska sjukhuset. Varje månad året runt får jag brev från Västra Götalandsregionen: Provtagning, röntgen, läkarbesök osv.

Perspektiven ändras och med dem insikter och kunskaper. En tredje sådant hade jag för länge sedan genomgått, i min barndom, och det var adoptionen. Min värld var koloniområdet i Lichtenrade i Berlin. Där fanns min trygghet och min familj. Plötsligt skickades jag iväg med en stor båt till ett annat land och upplevde det goda i Sverige, samtidigt som jag lämnade den kända världen i Tyskland som trots allt var min identitet. Man fick byta perspektiv och förhålla sig till det nya.

Nu är jag inte på något sätt unik, utan delar detta med tusentals andra människor. Men problemet är att det för många av oss gör ont att byta perspektiv. Varken andra, eller ibland en själv, förstår vad det gör med en utan det är processer som man behöver gå igenom. Samtidigt är det otroligt berikande att få upptäcka livets rikedom. Man förlorar sina skygglappar och förståelsen för andra ökar på ett högst trovärdigt sätt. Man säger inte med tomma ord att man "förstår" utan man går med en bit på den smärtsamma vägen.

Just "Vägen" kallades de första kristna lärjungarna. För mig har detta blivit en rikedom och en möjlighet, att guida medresenärer på livets väg och under denna förmedla evangeliet. Varje livsresa man gör innebär ändrade perspektiv och en ny möjlighet att se på själva livet med nya ögon. Det kan vara smärtsamt, men behöver inte vara det! Man behöver goda medresenärer och en bra reseledare. Den bäste är Jesus själv och jag säger idag, att jag går med Jesus eftersom de nya perspektiven i livet inte är främmande för honom.

Jag hoppas att vi, du och jag, skall få möjlighet att göra en resa tillsammans på något sätt. Jag arbetar, och kommer att arbeta med att arrangera resor, hålla föredrag och coachning.
Se www.sallux.se för mer information.

När man får nya perspektiv blir man medveten om att man kanske inte såg allt klart från början. Man blir också medveten om att det finns fler perspektiv och ännu har man kanske inte sett helheten. Förrän man går igenom nästa prövning! Tills dess får man förtrösta och tänka positivt så gott man kan. Skönt att veta att man aldrig är ensam på vägen utan att man har resesällskap!

Joachim - som fortfarande känner ett andligt ledarskap (reseledare)

Foto - Tel Aviv och Medelhavskusten - eget foto från mars i år.

Några personliga tankar

Jag har förstått att det finns de som undrar över vad som hände med mig i och efter den turbulens som fanns kring anmälningarna mot mig. Man har inte hört av mig och undrar över varför jag inte gått ut i media och gett min version. Jag har inte velat och vill inte gå in i någon diskussion eller göra bedömningar om andra utan var och en får bära ansvar för sina handlingar, ord och syften. Här kommer en del av berättelsen utifrån mina tankar och känslor.

Det var alltså två anmälningar som kom in till domkapitlet och som ledde till, efter prövning i kyrkans egen överklagandenämnd, att jag inte längre har rätten att utöva prästtjänst i Svenska Kyrkan. Själva anmälningarna och hela den diskussionen tänker jag inte gå in på här, utan konstaterar bara att jag har en helt annan uppfattning och jag vet i mitt hjärta vad som skedde och vilka syftena var från min sida. Jag håller inte alls med den bild som målades upp kring min person. Men alla har rätt att tycka, känna och ha åsikter. Och jag valde medvetet från min sida att inte uttala mig offentligt. Detta var inte likvärdigt med ett erkännande utan mer att jag tror inte man når försoning och förlåtelse genom offentligheten. Jag vill inte "kasta paj", vilket det lätt blir när jag nu har en helt annan uppfattning.

Det som många inte tycks ha förstått är tajmingen. Det är inte aktuella händelser som åsyftas utan de ligger tillbaks i tiden till år 2014 och tidigare. De är från min sida huvudsakligen känslomässiga engagemang som sammanföll med mina cancerdiagnoser. Under de få veckorna under hösten 2014 som var svårast, strålades jag och hade enligt mig en arbetsbelastning som var mycket hög och komplicerad. Det finns enligt mitt tycke flera förmildrande och förklarande omständigheter.

Men jag har tagit mitt ansvar nu och det har jag gjort under hela processen. Jag har försökt att förstå och varit ärlig. I det ena fallet har jag bestridit alla anklagelser vilket inte har hörsammats. Ord står mot ord och i domen har ord lagts i min mun. Det sägs att jag har erkänt saker som jag inte är skyldig till. Man har alltså helt accepterat anmälarens ord vilket är helt rättsvidrigt, enligt mig och min advokat. Att jag kunde ha agerat mer visligt är en annan sak och inte något man ska dömas för. 

I det andra fallet är jag mycket ledsen över det inträffade och naturligtvis ångrar jag att jag inte satte gränser, men jag förmådde inte bättre under den press jag levde under. Jag var fysiskt och psykiskt nedbruten, vilket varken jag själv eller någon annan egentligen insåg. Och just i detta skede gjorde jag allt som stod i min makt för att hjälpa!!! Men samtidigt fanns det gränser för vad jag klarade av, vilket jag är stolt över i efterhand! Jag drogs inte ner alltför djupt. Domen är enligt mitt tycke, helt oproportionerligt hård. När jag säger ”ansvar” inbegriper det att jag bröt med det osunda, långt före att anmälningarna kom in! Jag har själv tagit samtalshjälp och gjort vad som enligt mitt tycke är rätt. Jag har bevisligen inte heller hindrat någon att gå till kyrkan.

Jag har tjänstgjort i kyrkan under närmare 30 år och som kyrkoherde i Kungsbacka halva den tiden. Det har under dessa år varit många goda möten. Jag har sett, tillsammans med flera fina medarbetare, hur människor har fått en tro och vuxit i densamma. Jag, liksom alla andra, är inte felfri och det har jag aldrig hävdat, utan snarare tvärtom. Men jag tror på Jesus och jag är karismatisk i min person. Jag är övertygad om att Bibeln håller och där finns många fina ord om förlåtelse och försoning. Jag har dessutom en enorm människokärlek som många vet om och som också lett till ett fantastiskt stöd i denna svåra situation.

Jag vill inte vara bitter utan försöker nu se framåt. Det klassiska uttrycket att man inte kan förändra andra utan bara sig själv, gäller i högsta grad. Var och en får bära sina bördor och jag känner idag en viss tacksamhet över att så mycket har avslöjat sig. Både hos mig själv och andra. Jag har min del och den har jag nu tagit ansvar för.

Mitt, och även ditt, värde som människa hänger inte samman med hur mycket stöd eller motstånd vi får utan det hänger samman med att vi alltid är älskade. Vår himmelske Fader är som vilken annan sund förälder som helst som inte slutar att älska sina barn, oavsett vad de gjort. Stort eller litet, så vet Gud det! Inför honom kan ingenting döljas och det är inför honom allt skall lägga fram om våra liv. Om inte nåden fanns så skulle det vara kört för varenda en av oss! Men eftersom nåden nu finns, så gäller den enligt min syn oss alla! Och de syskon jag mött under denna senaste period som önskat ge vidare av vad de själva tagit emot, har betytt all skillnad! Jag och familjen är så tacksamma och det hoppas jag att ni förstår.

Er tillgivne Joachim

Bön

I söndags var det Bönsöndagen och fokus i predikningar och psalmer var bönen. Hur viktigt det är att be, att Gud hör alla böner, att bönen förvandlar både en själv och det/den man ber för är några av alla trådar man drar i denna söndag! Bönen är samtalet med vår Gud och det är viktigt att säga vad man verkligen vill. Att lyssna in är ytterligare en annan aspekt!

Hur som, är bönen något som de flesta av oss ägnar oss åt, oavsett hur vår tro egentligen ser ut. Klosterfolket ber regelbundet sina tideböner och många kristna praktiserar morgon- och aftonbön som en god och givande ordning. Och de som aldrig annars tänker på Gud eller ens bekänner en kristen tro kan i kristid ropa ut sin förtvivlan när man kanske drabbats av en svår sjukdom eller något annat trauma. Bönen är den absolut vanligaste och faktiskt den viktigaste aktiviteten i en troende människas liv! Den återfinns i alla religioner och i söndags kunde vi läsa i Luk. 11.2ff hur Jesus lär sina lärjungar att be bönen Fader vår.

Grunden i Jesus ord är inte att om vi ber utan när vi ber! Och när vi ber så skall vi inte bara säga vad som helst, även om Gud hör alla böner och dessutom också ger svar på alla böner. Hans svar är alltid ja eller nej, eller vänta. Jesus motiverar dessutom sina lärjungar att när de ber  skall de vara "påträngande". Inte bara be en gång utan lägga ner lite kraft.

Jesus säger de välkända orden:

"Och jag säger er: Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas för er. För var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas. (Luk. 11:9-10).

Jag, och många med mig, har under det senaste året bett ovanligt många böner. Det har varit helt fantastiskt att vara så innesluten i förbön och vara det alltjämt. Det är ingen prestige att be om någon annans bön i en svår tid, tvärtom. Men man gör sig själv både beroende av andra och Gud själv, för man är ju tydlig i detta, att man inte klarar av situationen själv! Folk som vill visa på omsorg säger gärna att ”jag ber för dig och de dina”.

Och skall jag lyfta fram hur min bön var formulerad så ville jag inte detta jag nu befinner mig i. Jag har bett för dem som står mig emot, dem som är mina vänner, för situationen och omständigheterna. Så har det nog varit för väldigt många som på ett eller annat sätt har engagerat sig. I bönen lägger man ner sin egen längtan och hur man vill att Gud skall svara. Och många av oss är nog lite konfunderade över hur allt blev.

Då skall man komma ihåg att bönen inte är isolerad från det övriga lärjungalivet. Det blir bönen för väldigt många, även för den erfarne bekännaren. Bönen hör samman med mina andra ord och vad jag för övrigt gör, inte minst i min relation till Gud! Bönen hör samman med mitt förhållningssätt till livet i stort. Bönen hör dessutom nära samman med det profetiska, att Gud talar till oss och församlingen på flera sätt.

Under hela min/vår bönekamp har det kommit flera profetiska tilltal. Här är några exempel:

Var inte förvånad om du inte längre kommer att tjäna som präst i Svenska kyrkan - Så är det!

Denna kris kommer att bli nationell - Så är det!

Detta är inte er kamp, utan Guds - Så är det!

Sommaren är inte över (eng. Summer is not over) - Så är det!

Jag skall bli fri har sagts som en mantra av flera - Så är det!

Det har ibland varit svårt att ödmjuka sig inför de profetiska tilltalen och istället har man varit fokuserad på sina egna formulerade böner. Men det är kanske bara jag som är särskilt envis? Fast bibeln är full av exempel på personer som brottas med Gud och ibland tror jag att Gud verkligen vill veta vad vi innerst vill. Jesus ställer frågan – ”vad vill du?” Och om vi då ber ena stunden, säger något annat andra stunden, så blir det svårt.

Jag kommer att fortsätta att be och särskilt bönen "Fader vår" är så mycket mer än bara en inlärd bön under konfirmationstiden. Här får du den igen och läs varje böneavdelning i den sakta! Bönen är Jesu gåva till dig och mig. Jag föredrar Folkbibelns översättning (2014):

"Vår Far i himlen, låt ditt namn bli helgat.


Låt ditt rike komma.


Låt din vilja ske, 
på jorden som i himlen.


Ge oss i dag
 vårt dagliga bröd.

Och förlåt oss våra skulder, 


så som vi förlåter dem
 som står i skuld till oss.


Och för oss inte in i frestelse,


utan fräls oss från det onda."


Bön handlar inte om andras relation till Gud utan om din egen. Tro stavas relation och helt säkert är det att bönens djupaste funktion är att stärka relationen med Jesus. Det blir som andningen i ett normalt liv. Upphör andningen så dör man och är det hyperventilering så blir man bara yr och snurrig. Andas lugnt och lyssna in hur Gud talar till dig genom så många olika kanaler och det profetiska lyfte Paulus fram som den mest eftersträvansvärda gåvan!

Idag är jag tacksam för att så mycket har avslöjats, som jag annars inte skulle sett. Jag känner att tron definitiv fått näring och en glädje över att ha familj och vänner kvar. Gud är så mycket större än de sammanhang man är satt i och jag ber fortfarande frimodigt om väckelse i Kungsbacka. Men det profetiska säger att det inte kommer att ske förrän försoning och nåd genomsyrar så mycket mer än våra böner.

Bönen förvandlar, stärker och blottlägger oss alla. Det är ett spännande liv, att gå med Jesus. Men kom ihåg, du som har läst alla rader tills nu, att han vill höra just dina böner! Han vill leda just dig! Och han är så kärleksfullt intresserad av just ditt liv! Han vill höra ditt tack men ännu mer vill han ta emot dina nederlag och misslyckanden. Han har inte förskjutit någon av oss utan fortsätter att på många olika sätt lotsa oss igenom livets olika skeden. Därför är bönen så utmanande och viktig!

En välsignad dag önskas dig och det du står i.

Er tillgivne Joachim

Psalt. ps 23

Denna söndag firar vi den gode herdens söndag och vi får tänka på Jesus som den som är med oss i livets alla skiften. Sedan jag skrev förra bloggen har en del hänt i mitt och familjens liv. Jag är nu inte längre kyrkoherde och präst i Svenska kyrkan utan en som får gå till arbetsförmedlingen som så många andra. 

Naturligtvis är det både ett trauma och en djup kris att gå igenom ett avsked men samtidigt måste man hålla sin blick fäst på det väsentliga! Ingen eller inget kan ta ifrån mig tron på den uppståndne! Det är snarare tvärtom att den växer och nu kan jag på ett nytt sätt predika om den nådefulle och kärleksfulle Jesus. Man måste varken ha krage eller byggnad för det! Men sin kallelse tar Gud inte tillbaka och jag känner en stor längtan efter att möta de illa tilltufsade fåren som finns i samhället. Med mina två cancerdiagnoser, mediedrev och arbetslöshet kan jag nu få predika om en Gud som är med oss i våra motgångar och som inte överger de sina.

I psalm 23 står det:"Herren är min herde, mig skall inget fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont, ty du är med mig, din käpp och stav, de tröstar mig". 

Jag har läst dessa rader vid otaliga dödsbäddar och de har inget att göra med att man är naiv, inkrökt eller visar brist på vidsynthet. Orden handlar om en Gud som är närvarande och på riktigt. Men det är tyvärr många gånger så att det blir inte en verklighet för en själv förrän man befinner sig i en avskalad situation. Så som vi i familjen Holmgren har det just nu. Men vi är samlade och många, många vänner har räckt vidare den kärlek som de själva först har tagit emot ur Guds hand. Det är så tydligt att den som själv har erfarit nåd och förlåtelse ända in i hjärteroten, har mod att räcka den vidare. Ja, känner t o m ett måste att göra det. 

Så det viktigaste har jag kvar: Tron, familjen och vännerna och det är till och med så att jag nu är fri att leva ut mitt lärjungaskap som jag vill leva det. Det är inte religionen som styr utan min relation till den gode Herden som är avgörande. Han ropar och kallar på varenda en av oss och när vi misslyckas och går vilse, så tar han upp oss på sina axlar och bär oss. Men vi måste tillåta honom att göra det och då handlar det mer om att ha fokus på honom och inte så mycket på sin egen rättfärdighet, vilket inte alltid är så lätt. Därför finns det i det svåra också en tacksamhet över att Gud inte lämnar de sina. Hans löften står fast! Han tar inte tillbaka sina gåvor, han har kollen och en plan! Det kommer verkligen inte att bli lätt de kommande dagarna, men vi skall dela både Jesu lidanden och hans härlighet. Efter regn kommer sol! Läser man skriften så kommer välsignelsen där man sått i tårar!

En särskild aspekt med den gode Herden Jesus är att han för oss samman och det har jag märkt under detta senaste halvår. Oavsett samfundsbeteckning, hur länge man har vandrat på trons väg, om man är aktiv i någon kyrka eller aldrig firar gudstjänst så har många, väldigt många, kommit närmare varandra! Visst är det något att tacka för! Jag är oändligt tacksam för alla böner och samtal! Vid korsets fot, i förkrosselsen och vanäran, reser Gud oss upp och vi får se en ny tid! Det kommer en ny vår och jag hör dånet av vårregnet!

Joachim - som inte har tappat hoppet utan ber om en väckelse i vår stad och i vårt land! 

Fotot är taget i Nasaret Village - KFUM's anläggning som visar på Galiléen under Jesu tid.

Påskhälsning

Det är Skärtorsdagens morgon och jag tänker på det drama Jesus går igenom med sista måltiden ikväll i övre salen (nattvardens instiftelse) och hur han har tvättat lärjungarnas fötter. Båda händelserna syftar på gemenskap och förlåtelse.

Men jag kan inte låta bli att också tänka tillbaka på Palmsöndagen och Jesu intåg i Jerusalem. Stämningen, folkets längtan efter honom och det som han förväntades kunna uträtta. För tre år sedan sa jag följande i predikan jag då höll:

"Ibland kan man undra över hur vår förväntan ser ut. Vad väntar du dig av Jesus? Och frågan är vad vi bygger våra förväntningar på? Det är i dagarna populärt att tala om våra bilder av Jesus – men källan är densamma! Det judiska folket hade profetorden och gamla testamentet. De hade tempelkulten och sabbaten mm

Är det så att du har höga förväntningar på honom eller vågar du kanske inte ha det för att du är rädd för att bli besviken. Man kan fråga sig om det överhuvudtaget är rätt att ha förväntningar."

Just din och min syn/förväntan på Jesus avgör hur vi ser på Påsken och dessa dagar som hör ihop med kristendomens största högtid. Detta gör vi tillsammans med våra judiska vänner, som också firar sin påsk - Purimhögtiden. Vi gör det alla pga vad vi anser att Gud har gjort för oss. Nu är det ju så att det är inte vår förväntan som legitimerar Guds agerande. Gud handlar som han vill och han är en objektiv sanning, inte en produkt av våra känslor eller bilder. Så oavsett, så säger Guds ord (Bibeln) att Gud har räddat oss! Vi kristna menar att det Jesus gör, har med hela vårt liv här på jorden och i himlen att göra.

Han lider och dör inte för vår framgångs skull utan det syftar mera till att han under sina år sett ett illa och medfaret släkte. När han stod på berget och höll sin predikan så såg han med kärlek på människor som på ett eller annat sätt kämpade i sina liv. Det var för dem och alla andra som vill ta emot hans kärleksgåva som han går den svåra vägen till Jerusalem. Det är för dig och mig han låter sig fängslas, torteras, hånas och slutligen avrättas. Han går in i döden för var och en av oss. Detta tror jag på och därför litar jag på honom att det gäller också mig! Liksom alla andra som vill ta emot och låta sig bli förvandlade!

Nu finns det hos många av oss en inre röst och även röster omkring oss som säger att det inte är på riktigt, att det inte gäller dig eller mig, att det finns minsann ingen förlåtelse. Egenrättfärdigheten är enormt starkt utvecklad i detta land, att man s a s skall resa sig själv. Att man skall komma till ett slags tillstånd av frid och harmoni med egen förmåga. Detta är omöjligt, i alla fall för mig, eftersom man är, enligt kristen tro, helt beroende av att få hjälp utifrån, utanför sig själv. Därför sänder Jesus den helige Anden! Därför talar Jesus om Kristi kropp i vilken han är hörnstenen. Ja det finns flera sätt att uttrycka gemenskapen mellan honom och varandra. (Joh.3:16)

Kanske fattar man inte nådens storhet förrän man vågat se sin egen bortvändhet. Kanske kan man inte ta emot Guds nåd eftersom man själv har svårt att förlåta andra. Vår relation till vår medmänniska hör samman med vår kristna tro och relationen med Jesus. Och den sistnämnda kommer alltid först! Det Jesus gör när han vandrar in i Jerusalem är att ge oss en källa, ett himmelskt förråd att ösa ur. Ett förråd av försoning och kärlek till vilken alla har tillgång. Därför är påskens evangelium så stort!

Jag vet inte vem du är som läser dessa rader. Jag vet inte var du befinner dig i relation med andra eller med Gud. Ibland vet vi inte det ens själva eftersom vi alla är begränsade på olika sätt. Men ett vet jag och det är att denna Påsk handlar om dig! Oavsett var du befinner dig eller vem du är! Men det handlar också om Palmsöndagens förväntan. Står du där och hoppas på Herren? Eller lyssnar du på rösten som säger: Inte du, eller att han inte skulle kunna upprätta dig! Hur mycket än någon annan människa säger att den personen har dig kär så behöver du öppna dig och ta emot! Man behöver låta sig formas om, om det är nödvändigt. Man får lägga ner sin egen vilja och be att hans vilja sker i ens liv. Allt detta är svårt och vi behöver varandras uppmuntran och stöd.

Jag har precis kommit hem från en resa till Israel. Många av er har via sociala medier varit medresenärer. På resan stannade vi upp på platser, läste bibelorden och lät Guds ande komma över oss och fylla oss. Vi betjänade varandra och fick genom bl a Simon Ådahl och Örjan Almgren höra vad Gud gör idag i människors liv. Det är på riktigt, det kristna livet! Och jag har en mycket stor förväntan på att Jesus kommer att beröra människor som på nytt brister ut i hosiannarop! Han hör och ser oss var vi än är!

Joachim - som med dessa rader vill önska er en riktigt härlig Kristi uppståndelses dag! Glad Påsk!

Att bli mätt

 I dag är det midfastosöndagen, vilket egentligen bara betyder mitt i fastan. Många av oss kan nog uppleva att vi just är i mitten av saker och skeenden. Man kan vara mitt i livet, mitt i en sjukdomsperiod eller något annat omvälvande. Man är oftast varken i början eller slutet och alla dessa dagar av mellantillstånd kan vara riktigt grå och fulla av oro. Eller så löper de på utan djupare reflektioner. Men midfastosöndagen vill lyfta fram något djupt väsentligt och det gäller oss alla, att vi behöver mat (näring, inspiration, kärlek, nåd, och mycket annat) under vår vandring. Det är, när vi blir hungriga, svältfödda, som vi börjar tappa styrfarten i livet. Många av våra livskriser handlar om att det är tomt på något område i livet och det varierar från person till person. 

Våra flyktingar och fattiga EU-migranter som vi nu möter i olika sammanhang påminner oss om hur hemskt det är att vara utan det mest grundläggande i tillvaron såsom kläder och mat. Men vi som både äter oss mätta, har kläder att ta på oss och har tak över huvudet är ju trots det inte alltid så tacksamma och utstrålar glädje. Den rike vill gärna ha mer och många har problem med sina relationer. Vi är ensamma och drabbas lätt av missundsamhet, att andra har det vi saknar stör oss. Jantelagen är utbredd och många när sitt avund. Att andra har framgång är irriterande och vi kommer lite till mans lätt in i klagande och negativt skvaller. Utan att vi själva knappt vet hur det gick till så har vi hamnat i missmod och våra vanliga dagar fylls inte av tacksamhet och glädje utan vi ser det halvtomma glaset istället för det halvfyllda!

Bibeln är full av berättelser om hur Gud vill mätta oss under vår vandring och att det är just hos honom vi får det vi verkligen behöver. I Psalt. 107 står följande: "Tacka Herren , för han är god, evig är hans nåd!   Så ska Herrens friköpta säga, de han har friköpt från fiendens hand   De irrade i öknen på öde stigar, de fann ingen stad där de kunde bo.  De var hungriga och törstiga, deras själ mattades.  Men de ropade till Herren  i sin nöd, och han räddade dem ur deras svårigheter. Han ledde dem på den rätta vägen till en stad där de kunde bo". 

Var vi än befinner oss, själsligt, andligt eller fysiskt,så finns  det alltså anledning att tacka Gud för han förser oss. Han friköper (frälser) och söker de vilsna och ger dem en plats att bo på. Trösterikt och starkt! Han leder oss och det gäller alla som vill lyssna in hans röst. Redan i paradiset ropade han på Adam, sedan säger Jesus till lärjungarna att "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta". Det har med andra ord alltid funnits en hunger hos människor. En hunger som djupast sett bara Gud själv kan mätta. Kanske beror det på det faktum, att han är vår skapare och vet vad vi behöver. 

Gud gjorde mirakler varje dag i öknen  när han gav folket manna (bröd) på morgonen att äta. Vad skulle de annars leva på i det torra landskapet? Gud förser också oss med all sorts föda vi kan behöva under vår vandring som ofta kan liknas vid just en ökenvandring. Men vi behöver alla dels bli påminda om detta, dels möta människor genom vilka Gud kan verka (om han inte möter dig direkt). Det behövs också omvändelse och lydnad. När man går fel väg märker man ganska snart att man inte blir mätt, att man s a s får "magont"  och  behöver omsorg och ny riktig mat, som bygger upp kroppen. 

Fundera på vad du, inte alla andra, föder dig med!  Hungrar du efter Guds rättfärdighet, efter det som håller? Guds ord är fiberrikt och ingen snabbmat direkt. Men det bygger upp det som gått sönder och ger näring åt ett "andligt muskelsystem" som gör att man orkar med livet och dess vedermödor. Så att glädje och frid blir starkare kännetecken i ens liv än svårmod och bitterhet. 

Var välsignad i ditt ätande och må du bli behagligt mätt. 

Den kämpande tron

En vän berättade att han övergivit den kristna tron och hans terapeut hade uppmanat honom att mera börja tro på sig själv. Detta är nog inte en ovanlig situation. Besvikelsen över att man upplevt uteblivna bönesvar, att Jesus verkar tyst och att man inte känner den helige Andes närvaro som man kanske en gång gjorde, leder till en olust. När dessutom livet kantas av sjukdomar och motgångar kan det verka som om Gud tagit sina hand ifrån en. Man får liksom ta saken i egna händer och börja intala sig att man duger och på så sätt nära tron på sig själv.

Alla bär på någon form av övertygelse inom sig och eftersom vi inte kan leva på någon annans tro/värdegrund/övertygelse så behöver vi, vare sig vi vill det eller inte, jobba med vårt inre för att nå frid och harmoni. För att känna trygghet och glädje.

För tre år sedan predikade jag över söndagens tema: "Den kämpande tron". Det var en söndag och just den dagen fyllde jag femtio år. Då lyfte jag fram bl a detta:

"Tron har sin kamp men den är inte i sig en kamp. Den är vår öppenhet mot skapelsen och frälsningen, vårt sätt att ta emot rättfärdighet från Gud. Därför kan tron växa just i kampen och lidandet. Ordet kamp är ett verb – något som sker, en aktivitet. Tron är en rörelse - och om inte - är den död!"

Min vän lämnade den kristna tron och min tolkning är att oftast lämnar man inte, utan något annat blir mer intressant. Man blir mer motiverad av andra tankar, idéer, vetenskaper mm. Ibland beroende av vem man umgås med och vem man lånar sitt öra till.

Det intressanta är att det lätt kan bli så att man kallar andra som inte delar ens egen tro för att vara manipulerande eller med i en sekt. Man förringar lätt andras trosuppfattningar för att indirekt framhäva sin egen. Detta gäller både troende och icke troende. Detta gäller inom religion och politik, ja inom väldigt många olika sorters sammanhang där olika uppfattningar och åsikter finns.

Men om tron nu inte är religion utan relation mellan mig och Gud, så blir situationen annorlunda. Min relation med Jesus är liksom alla andra relationer i behov av näring och kraft. Och att den är ömsesidig! Det handlar inte bara om att kämpa för att ta emot utan också kämpa för att ge vidare och tillbaka. Jesus säger: "Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig." (Matt. 25:40). Detta med samarbetet med Gud själv är lätt att glömma. Bekvämlighet, bristande bibelläsning och bön, sällan gudstjänstfirande mm gör att ens kamp kokas samman till enbart att ta emot och försöka bli inspirerad. Inte för att ge vidare och visa vad man har tagit emot. Den kämpande tron blir väldigt fokuserad på en själv och inte på utgivandet.

När man går emot Guds vilja, man är sjuk och känner sig ensam, när relationsproblem och annat hopar sig och folk vänder en ryggen, när ens ekonomi och arbete är hotat - då är det extra svårt att kanske vara tacksam och ge vidare. Ger man vidare i det läget blir det lätt negativa saker; man dömer den som man upplever är emot en etc. Allt detta kallas för "fullt mänskligt", men det är i samma ögonblick som nu kraften i tron avtar och till slut sinar. Du kan kämpa hur mycket som helst med din tro, men slutar den att bli utgivande så dör den till slut. Och här behöver man andra i sin omgivning som gör en observant på detta. Detta gäller både på det enskilda och på församlingsplanet.

En kämpande tro handlar om att både ta emot och ge vidare. Att både ta emot förlåtelse, efter att ha stannat upp, visat på ånger och bekänt, och att sedan ge vidare. Att både se och fundera på hur Jesus ser på en för att sedan med samma blick försöka se på sin nästa. Detta är definitivt inte enkelt men i längden nödvändigt. När Jesus på korset säger: "Far, förlåt dem, för de vet inte vad de gör." (Luk. 23:34) så är detta nödvändigheten för hans egen uppståndelse. Hans totala försoning bygger på att ge vidare det han själv tog emot. Gång på gång säger han att han ger oss bara det som han fått av Fadern. Den kämpande tron handlar om detta flödet! I Jesu egna liv är detta påtagligt och han fick själv i Getsemane kämpa med sin egen vilja, att verkligen låta Faderns vilja ske.

Du som läser dessa rader kanske känner att du vill lämna den kristna tron eller att du inte förstår den. Du kanske vill växa och komma vidare från den situation där du nu just befinner dig. Det handlar inte om något annat än att det behöver bli ett flöde i ditt liv. Tacka, välsigna (även de som är dig emot) och inse att Herren inte har lämnat dig. Försök att ge vidare det du har. Herren är inte sen att påfylla dig med det goda, det som du behöver! Daglig omvändelse till honom behövs och det som jag får ta emot, får och bör jag försöka ge vidare till dem som korsar min väg. Jag har under den senaste tiden mött många som verkligen delar med sig av vad de själva först har tagit emot. Man märker kärleken och tacksamheten i deras liv även om de själva många gånger har det svårt.

Att tro på sig själv är inte fel, också Herren tror på dig! Men det får inte leda till egoism och egocentrism. Utan en kämpande tro behöver ha en utomstående källa för att fungera. Den behöver hitta "tankstället" för annars blir det "soppatorsk" i det andliga livet. För den kristne finns det ingen annan än Jesus själv.

Gud välsigne dig i din kamp och vi är många som kämpar tillsammans, du är inte ensam. Misslyckas vi, kan vi resa oss igen! Gud kämpar med oss - inte emot oss!

Fotot vill associera till att vi behöver gå vidare - kämpa på - och vägen är inte spikrak. 

Men det är inte en återvändsgränd!

Självbild

Häromdagen kom jag att tänka på raggarledarna som jag mötte för många år sedan. Jag var ung och jobbade som volontär i sommarkyrkan på Öland. Det jag särskilt mindes var att dessa raggare, ölluktande och till det yttre nitklädda, var ledsna och trötta på att identifieras av det som folk hade stämplat dem att vara. Tuffa, hårda och respektlösa var orden om dem och de levde inte ett vanligt Svenssonliv utan hade sina vanor. Men de ville visa att de var mer än folks bilder och förutfattade uppfattningar. Bara för att de inte följde gängse mönster var de inte sämre för det.

Jag tror att det är mycket vanligt för oss alla, att vi styrs och definieras av vad människor har för åsikter om oss, men också vilka förväntningar de har. Problemet är att vi inte själva vet utan vi gissar, tror och anser oss veta vad någon annan tycker och tänker. Ibland är det helt sant men ofta kan det vara lika fel.

Men oavsett, och här är min huvudpoäng, så är det inte detta som gör oss till dem vi är. Vi, var och en av oss, är något oavsett vad omvärlden har för uppfattning och syn. Risken är att, som raggarledarna, blir nedstämd och bunden i ett negativt mönster, att alltid vara på ett visst sätt eftersom det är förväntningen. I deras fall lite hårdare och mer oborstade än andra. Men det kan bli lika fel åt andra hållet, att man blir högmodig och stolt när folk talar väl om en. Man kan bli förblindad av status och makt och vi har otaliga exempel på detta i det samhälle vi lever i.

Och så tror jag det är med oss alla. Att omgivningens bedömning av både våra motgångar och framgångar kan styra vårt ego och vår självkänsla, så att det påverkar hur vi lever våra liv. Det är inte bara vad vi själva är medvetna om utan också bilden vi tror andra har.

Visst vill väl alla, på vars och ens vis, få bekräftelse mm, men hos evangelisten Lukas (6:26) står det "Ve er när alla människor talar väl om er!" Kanske är detta en fingervisning och en själavård att vi är fantastiska och unika oavsett vad andra anser. Vi säger fel saker, gör fel handlingar och t o m tänker fel, men likväl är vi fantastiska. Vårt värde och vår självbild skall ju egentligen inte styras av vad andra tycker, även om det inte är oväsentligt, utan som lärjunge vet man att jag kan inte med mina goda gärningar lägga till en enda dag till mitt liv. Jag vinner inte Jesu gunst mer genom att försöka ställa mig in eller komma med någon form av egenrättfärdighet. Detsamma gäller motsatsen; att han förskjuter inte någon, ingen raggare eller annan. Det handlar om att bygga sitt liv på hans rättfärdighet.

Vår självbild är oftast annorlunda när vi ser på den genom Jesu glasögon. Både blicken utåt och in emot en själv präglas av en annan måttstock än vad vi många gånger är vana vid. Det betyder inte menlöshet eller att undvika ta ansvar. Det gjorde raggarna och många med dem. Senare i livet hörde jag att en av dem blev förman på ett kärnkraftverk.

Många har jag mött som inte blommar ut eftersom de är fast i mönster som gör dem handlingsförlamade och deras talanger och begåvningar tas inte till vara. Att då komma med evangeliet blir viktigt, att personen är värdefull och att man först skall söka Guds rike, så skall det andra tillfalla en. Det där ”andra” är inte så dumt, men blir lätt förbigånget. ”Det andra” är bl a frid, hopp, försoning och kärlek. Sådant som inte går att handla på Willys utan gåvor som ges till den som ångrar sig och tar emot. Gåvor som ges till den som fortfarande har plats i sitt inre för det som Gud vill ge och inte enbart fyller det med egenproduktion.

Vi tillhör dem som Gud vill ge dessa gåvor och som vill visa att det handlar om att vi skall förstå att vi är värdefulla i vår bräcklighet och litenhet. När man i tro kan ta till sig detta förändras mycket både hos en själv och i relationen till Gud och andra.

Glöm nu inte detta, att Gud går inte förbi dig. Han stannar t o m upp i mötet med dig! För du är värdefull och älskad i hans rike!

Väntan och förväntan

En sak som jag nästan hela livet varit lite sämre på är att vänta. Att vänta kan lätt göra en rastlös, otålig och att man tror sig missat något. Att vänta betyder att andra kanske hinner före eller att man själv kommer för sent. Väntan kan lätt bli tid som inte har ett egenvärde utan som måste fyllas och då med något som skall anpassas till den ofta ospecificerade tidsramen. Man vet helt enkelt inte hur länge man skall behöva vänta och därför utvecklas det gärna en frustration.

Men om man ser tillståndet som om man satt i ett väntrum eller vid en gate på flygplatsen så hinner man upptäcka en massa saker om man bara ger sig till tåls! Man hinner se och studera människor, man hinner vila och hämta kraft. Tankar som man har hinner att struktureras om och den känsla man just var fylld av hinner lägga sig och en annan kan få möjlighet att ta vid. Ord som förlupet kommer ut ur ens mun sägs aldrig utan återvänder för att ännu en gång bli föremål för eftertanke i ens inre. Det finns mycket klokt i att vänta, och ändå är det så svårt.

Kanske har det ökande tempot i samhället fört med sig att väntan blivit något ännu mer påtagligt. Processorerna skall gå snabbare i våra elektroniska hjälpmedel och vi vill inte ha vänteköer utan vi måste i fler och fler sammanhang boka en tid. Eller så blir man uppringd och behöver inte vänta i luren.

Men i mitt fall har väntan inneburit många goda saker. Man märker att tid har en förmåga att utmejsla det som är väsentligt och som håller. Med tiden märker man att vissa personer betyder mer och vissa saker blir oväsentliga om man bara får ett annat perspektiv. Bara tiden kan ge detta perspektiv!

I mitt förhållande till Gud har detta senaste halvår, som inneburit mycket väntan, varit en nyttig lärdom. Från att man vill att Gud skall gripa in när man själv önskar, blir perspektivet det omvända. Gud har både koll och en plan som han håller sig till. Visst kan vi med våra böner påverka och lägga fram våra önskningar och behov, det uppmanar ju Jesus oss att göra! Men Guds vishet handlar många gånger om att hela och läka när det är rätt tid. Det betyder inte att han är frånvarande eller passiv utan bara att hans kärleksfulla omsorg inte visar sig på det sätt som man själv hade tänkt sig. Jag är fast förvissad om att när tiden är mogen så griper han in på sätt som man själv inte kunde räkna ut.

Ibland är väntan så konstruerad att molnen hinner torna upp sig och det mesta tycks vara mörker och hade Gud gripit in tidigare så hade man inte sett den fantastiska förvandlingen, att Gud är mäktig. Jag har senaste tiden tänkt mycket på Mose situation där han står med havet framför sig, vilket betyder en garanterad drunkning och fienden bakom sig, en garanterad död i strid och dessutom var han omsluten av människor som ifrågasatte honom.

Då säger Mose: "Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag skall ge er. (2 Mos.14:13).

Han börjar med samma ord som Jesus använder: Var inte rädda! Och sedan handlar det om att stanna upp, bli stilla och därefter kommer man att få bevittna frälsningen. Det är en rätt ordning och väntan har sin naturliga plats för att man skall få tid att se det Herren gör och inte bara det egna.

Det finns mycket "jag" när man inte väntar på Guds tid. Och det jag vill uppmuntra dig med dessa rader är att lita på att Herren inte har övergivit dig, även om man ibland känner att väntan är olidlig. Förr eller senare visar hans sin makt och då kommer det att bli uppenbart för alla som vill se. Också i ditt liv dröjer Herren ibland men han lämnar dig aldrig utan är med dig hela tiden. Därför behöver vi heller inte vara rädda. Men allt detta lär man sig inte på en gång utan rädslan och otåligheten finns där och livserfarenheter lär oss att gå det som de gamle benämnde för helgelsens väg. Ofta innebär det att vänta i tålamod.

Gud välsigne dig och ditt väntande!

Reflektioner kring Askonsdagen

Denna onsdag börjar fastan och temat på första dagen är just "Bön och fasta". Och grunden för dessa fyrtio dagar är ju att bli mer fokuserad på den högtid som ligger framför oss, nämligen påsken. Och tar man påskevangeliet och försöker se själva kärnan i budskapet så är det kärleken. Det är ofattbart för många, allt lidande och alla svårigheter Jesus måste gå igenom, men det fanns ingen genväg. Han gick den svåra vägen upp till Jerusalem.

Kärleken har alltid ett pris och det är här bönen och fastan kommer in i våra egna liv. Genom bön, att samtala med Gud och genom att avstå och inte fylla sitt fysiska eller mentala med onödigheter så blir det lättare att se och komma nära den Helige. 

Jesus säger i Matt. 2:19f "Bröllopsgästerna kan väl inte fasta medan brudgummen är hos dem? Så länge de har brudgummen hos sig kan de inte fasta. Men det ska komma dagar när brudgummen tas ifrån dem, och då, på den dagen, kommer de att fasta." Underförstått, att när Jesus inte är nära så behöver vi extra fokusering. Inte undra på att så många idag känner tomhet och avsaknad av den Helige. Man mättar sig med så mycket som lätt blir hinder istället för tröst och hjälp.

Den kärlek Jesus kommer med bryter ner så mycket av vårt egna och bygger upp så mycket som är gott. Och denna "process" sker ständigt i en lärjunges liv. Det bryts ner och byggs upp. Tron är ju en relation och liksom friden är det inte ett tillstånd utan mera ett verb, en rörelse som aldrig är stilla. Därför behöver man, om man vill växa och mogna i tron, ständigt jobba med att ge näring till och söka goda sammanhang och ha ett bärarlag omkring sig. Tron har ju en förmåga att tyna bort och försvagas trots andliga erfarenheter. Inte minst alphadeltagare kan vittna om detta. Under kursens senare del känner man många gånger att man växer i tron eller t o m tar emot en tro som man tidigare inte haft. Men när kursen är slut och allt är över gäller det att hålla den vid liv, och som allt annat som skall leva behöver den underhåll.

På Jesusträffen i Gävle för några veckor sedan hade jag och frun höga förväntningar på att få kraft, glädje och inspiration i vår kristna tro. De ca två hundra samlade var nog alla förväntansfulla. Och bara själva miljön var god. Att ingen behövde känna rädsla eller bli ifrågasatt. Det hände mycket under de timmarna vi var samlade men det jag vill lyfta fram är att jag längtade efter att vara nära i relationen till Herren. Att Guds Ande, hjälparen och den som Jesus utlovat, skulle tala. Och så skedde! Det profeterades och lovsjöngs och bönerna var många under kvällen. 

Och det Anden starkt påminde om är: att vi alla, även jag, måste göra något själv! I skriften kan vi läsa om kvinnan som vidrör mantelns tofs, Bartimaios som ropar efter Herren eller Sackaios som klättrar upp i trädet. Vi har Mose som sträcker upp staven eller mannen i Betesdadammen. Eller så behöver vi ett bärarlag som de fyra som bar den lame i Kafernaum. 

Och vad vill då Jesus? Jo, hans kärlek är att visa att man kan ha en djup relation med honom och att han vill ta emot det vi vill lämna till honom. Han vill inte ha våra förträffligheter eller fina titlar, han vill inte ha av vårt överflöd eller annat som vi med lätthet kan avstå från utan djupast sett vill han ha det vi inte kan bära själva. Det som skadar oss och andra. Han säger själv att vi får komma med våra bördor och han skall ta dem. Hur ofta har vi inte vänt på detta och förväntat oss att han skall bara komma, men vi har kanske ändå försökt ha kontrollen eller vägrat släppa taget. 

När jag satt denna kväll i Gävle så gav jag Herren, som en kärleksgåva, mina sjukdomar och särskilt en del osäkra celler som man inte riktigt vet vad det är. Jag gav honom ovissheten och mig själv. Och det blev så tydligt för mig, det som ofta varit en självklarhet, att Jesus längtar efter våra gåvor och då inte bara de som ”luktar gott” utan tvärtom, unket och illa. Och vi behöver bli än mer motiverade att ge honom detta istället för att kanske kasta dem på varandra i form av bitterhet. Eller att bara stilla bära allt själva.

För mig är detta ett kärlekens budskap i fastetiden. Se vi går upp till Jerusalem för att lämna ifrån oss det vi inte behöver bära för att ta emot det som bär oss.

Joachim -Fettisdagen 2016

Foto: Den tomma graven vittnar om uppståndelsen - Trädgårdsgraven i Jerusalem