Det finns olika sätt att uttrycka detta, att man behöver någon, något, som leder en rätt. Ledsagare, fadder, äldste mm. Är man synskadad kan man ha en ledarhund som visar rätt väg, tillsammans med den vita käppen.
Problemet många gånger är just ens egen medvetenhet, att man inte är införstådd i hur dålig ens syn är. Det försämras liksom successivt och rätt som det är så har man passerat en gräns. Men tack och lov så finns det hjälp att tillgå (i de flesta fall) om man bara är medveten om behovet och är beredd att ta emot den. Det konstiga är att man har lättare för att se den andres synfel och därmed medföljande brister, än sitt eget. Jfr Flisan och bjälken. (Matt. 7:3ff) Men faktum är att brist på klarsyn är att man även kan se helt fel, inte bara hitta felen, när det gäller andra eller annat.
Så här predikade jag för några år sedan över detta tema:
"Jesus har precis hållit sin mest välkända predikan, på bergsluttningen ner till Genesarets sjö. Dagens evangelium (Matt.7:22-29) poängterar vikten av att lyssna till det han har sagt. Vi har många gånger idag ett färdigt koncept. Vi vet vad vi vill och hur vi vill ha det också i det kristna, andliga, livet. Och vi är snara i att döma andra eller förhäva oss själva. Men det handlar hela tiden om att bli fylld av det Gud ger och att söka efter Gud och ta emot vad han vill.
Hela vårt liv bygger vi i vår strävan efter att fylla det tomrum som finns inom oss. Att mätta den hunger som finns. Själva livet är ett byggande, och Jesus är med oss i detta, men han vill inte endast att vi skall bygga med honom utan också på honom, på hans ord och på hans gärning. Många bygger idag med Jesus, man tar in delar av bergspredikan och säger att det är en bra lära, man lyfter fram kristen syn på kärlek och etik men man glömmer så lätt bort Jesus själv."
Andlig
klarsyn behöver vi alla hjälp med. Vi behöver förstå att Gud är som en stor
"Optiker" som hjälper oss att se skarpt och klart. Som inte bara
konstaterar "brytningsfelet" utan också helar och läker. Jag glömmer
inte den lille killen från Rumänien som efter en synundersökning fick glasögon
och därefter slutade att vara rädd för vuxna. Hela sitt unga liv hade han
varit rädd eftersom han inte såg de vuxnas ansikten, deras leende och välvilja.
Vi ser inte alltid Guds leende och välvilja utan lever många gånger i rädsla
och fruktan, otrons konsekvenser. Man kan inte höra om eller förstå denna
kärlek från Gud av sig själv, utan man behöver hjälp att ta den till sig. Att i
tro förstå att Gud betalat ett enormt pris för denna klarsynthet. Guds fiende
vill hellre att vi lever i mörker och att vi skall famla i blindo. Därför
sänder Jesus ut sina lärjungar med evangeliet. Skulle vi upptäcka allt själva
skulle inte mission behövas.
Genom
uppmuntran, inbördes hjälp och äldstes vägledning uppnår vi denna klarsyn. Guds
egen Ande är ljus och vägledande. Man skulle kunna likna den helige Ande vid en
gudomlig ledarhund som gör allt för att vi skall undvika faror och komma fram
bevarade på vår livsvandring. Ibland när vi putsar våra andliga glasögon
upptäcker vi våra misstag och då tillhör det också det gudomliga, att vi kan se
nåden och förlåtelsens källa. Många gånger när blicken är grumlad ser vi inte
denna sidan av Gud utan känner bara krav och förväntan. Men att se klart är att
alltmer se korset och försoningens mysterium.
Gud
välsigne dig och vår bön är att vi alla, som land, i församlingar, men också
som enskilda, mer och mer får klarsyn i hur Gud håller sin hand över och runt
oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar