Psalt. ps 23

Denna söndag firar vi den gode herdens söndag och vi får tänka på Jesus som den som är med oss i livets alla skiften. Sedan jag skrev förra bloggen har en del hänt i mitt och familjens liv. Jag är nu inte längre kyrkoherde och präst i Svenska kyrkan utan en som får gå till arbetsförmedlingen som så många andra. 

Naturligtvis är det både ett trauma och en djup kris att gå igenom ett avsked men samtidigt måste man hålla sin blick fäst på det väsentliga! Ingen eller inget kan ta ifrån mig tron på den uppståndne! Det är snarare tvärtom att den växer och nu kan jag på ett nytt sätt predika om den nådefulle och kärleksfulle Jesus. Man måste varken ha krage eller byggnad för det! Men sin kallelse tar Gud inte tillbaka och jag känner en stor längtan efter att möta de illa tilltufsade fåren som finns i samhället. Med mina två cancerdiagnoser, mediedrev och arbetslöshet kan jag nu få predika om en Gud som är med oss i våra motgångar och som inte överger de sina.

I psalm 23 står det:"Herren är min herde, mig skall inget fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont, ty du är med mig, din käpp och stav, de tröstar mig". 

Jag har läst dessa rader vid otaliga dödsbäddar och de har inget att göra med att man är naiv, inkrökt eller visar brist på vidsynthet. Orden handlar om en Gud som är närvarande och på riktigt. Men det är tyvärr många gånger så att det blir inte en verklighet för en själv förrän man befinner sig i en avskalad situation. Så som vi i familjen Holmgren har det just nu. Men vi är samlade och många, många vänner har räckt vidare den kärlek som de själva först har tagit emot ur Guds hand. Det är så tydligt att den som själv har erfarit nåd och förlåtelse ända in i hjärteroten, har mod att räcka den vidare. Ja, känner t o m ett måste att göra det. 

Så det viktigaste har jag kvar: Tron, familjen och vännerna och det är till och med så att jag nu är fri att leva ut mitt lärjungaskap som jag vill leva det. Det är inte religionen som styr utan min relation till den gode Herden som är avgörande. Han ropar och kallar på varenda en av oss och när vi misslyckas och går vilse, så tar han upp oss på sina axlar och bär oss. Men vi måste tillåta honom att göra det och då handlar det mer om att ha fokus på honom och inte så mycket på sin egen rättfärdighet, vilket inte alltid är så lätt. Därför finns det i det svåra också en tacksamhet över att Gud inte lämnar de sina. Hans löften står fast! Han tar inte tillbaka sina gåvor, han har kollen och en plan! Det kommer verkligen inte att bli lätt de kommande dagarna, men vi skall dela både Jesu lidanden och hans härlighet. Efter regn kommer sol! Läser man skriften så kommer välsignelsen där man sått i tårar!

En särskild aspekt med den gode Herden Jesus är att han för oss samman och det har jag märkt under detta senaste halvår. Oavsett samfundsbeteckning, hur länge man har vandrat på trons väg, om man är aktiv i någon kyrka eller aldrig firar gudstjänst så har många, väldigt många, kommit närmare varandra! Visst är det något att tacka för! Jag är oändligt tacksam för alla böner och samtal! Vid korsets fot, i förkrosselsen och vanäran, reser Gud oss upp och vi får se en ny tid! Det kommer en ny vår och jag hör dånet av vårregnet!

Joachim - som inte har tappat hoppet utan ber om en väckelse i vår stad och i vårt land! 

Fotot är taget i Nasaret Village - KFUM's anläggning som visar på Galiléen under Jesu tid.