Några personliga tankar

Jag har förstått att det finns de som undrar över vad som hände med mig i och efter den turbulens som fanns kring anmälningarna mot mig. Man har inte hört av mig och undrar över varför jag inte gått ut i media och gett min version. Jag har inte velat och vill inte gå in i någon diskussion eller göra bedömningar om andra utan var och en får bära ansvar för sina handlingar, ord och syften. Här kommer en del av berättelsen utifrån mina tankar och känslor.

Det var alltså två anmälningar som kom in till domkapitlet och som ledde till, efter prövning i kyrkans egen överklagandenämnd, att jag inte längre har rätten att utöva prästtjänst i Svenska Kyrkan. Själva anmälningarna och hela den diskussionen tänker jag inte gå in på här, utan konstaterar bara att jag har en helt annan uppfattning och jag vet i mitt hjärta vad som skedde och vilka syftena var från min sida. Jag håller inte alls med den bild som målades upp kring min person. Men alla har rätt att tycka, känna och ha åsikter. Och jag valde medvetet från min sida att inte uttala mig offentligt. Detta var inte likvärdigt med ett erkännande utan mer att jag tror inte man når försoning och förlåtelse genom offentligheten. Jag vill inte "kasta paj", vilket det lätt blir när jag nu har en helt annan uppfattning.

Det som många inte tycks ha förstått är tajmingen. Det är inte aktuella händelser som åsyftas utan de ligger tillbaks i tiden till år 2014 och tidigare. De är från min sida huvudsakligen känslomässiga engagemang som sammanföll med mina cancerdiagnoser. Under de få veckorna under hösten 2014 som var svårast, strålades jag och hade enligt mig en arbetsbelastning som var mycket hög och komplicerad. Det finns enligt mitt tycke flera förmildrande och förklarande omständigheter.

Men jag har tagit mitt ansvar nu och det har jag gjort under hela processen. Jag har försökt att förstå och varit ärlig. I det ena fallet har jag bestridit alla anklagelser vilket inte har hörsammats. Ord står mot ord och i domen har ord lagts i min mun. Det sägs att jag har erkänt saker som jag inte är skyldig till. Man har alltså helt accepterat anmälarens ord vilket är helt rättsvidrigt, enligt mig och min advokat. Att jag kunde ha agerat mer visligt är en annan sak och inte något man ska dömas för. 

I det andra fallet är jag mycket ledsen över det inträffade och naturligtvis ångrar jag att jag inte satte gränser, men jag förmådde inte bättre under den press jag levde under. Jag var fysiskt och psykiskt nedbruten, vilket varken jag själv eller någon annan egentligen insåg. Och just i detta skede gjorde jag allt som stod i min makt för att hjälpa!!! Men samtidigt fanns det gränser för vad jag klarade av, vilket jag är stolt över i efterhand! Jag drogs inte ner alltför djupt. Domen är enligt mitt tycke, helt oproportionerligt hård. När jag säger ”ansvar” inbegriper det att jag bröt med det osunda, långt före att anmälningarna kom in! Jag har själv tagit samtalshjälp och gjort vad som enligt mitt tycke är rätt. Jag har bevisligen inte heller hindrat någon att gå till kyrkan.

Jag har tjänstgjort i kyrkan under närmare 30 år och som kyrkoherde i Kungsbacka halva den tiden. Det har under dessa år varit många goda möten. Jag har sett, tillsammans med flera fina medarbetare, hur människor har fått en tro och vuxit i densamma. Jag, liksom alla andra, är inte felfri och det har jag aldrig hävdat, utan snarare tvärtom. Men jag tror på Jesus och jag är karismatisk i min person. Jag är övertygad om att Bibeln håller och där finns många fina ord om förlåtelse och försoning. Jag har dessutom en enorm människokärlek som många vet om och som också lett till ett fantastiskt stöd i denna svåra situation.

Jag vill inte vara bitter utan försöker nu se framåt. Det klassiska uttrycket att man inte kan förändra andra utan bara sig själv, gäller i högsta grad. Var och en får bära sina bördor och jag känner idag en viss tacksamhet över att så mycket har avslöjat sig. Både hos mig själv och andra. Jag har min del och den har jag nu tagit ansvar för.

Mitt, och även ditt, värde som människa hänger inte samman med hur mycket stöd eller motstånd vi får utan det hänger samman med att vi alltid är älskade. Vår himmelske Fader är som vilken annan sund förälder som helst som inte slutar att älska sina barn, oavsett vad de gjort. Stort eller litet, så vet Gud det! Inför honom kan ingenting döljas och det är inför honom allt skall lägga fram om våra liv. Om inte nåden fanns så skulle det vara kört för varenda en av oss! Men eftersom nåden nu finns, så gäller den enligt min syn oss alla! Och de syskon jag mött under denna senaste period som önskat ge vidare av vad de själva tagit emot, har betytt all skillnad! Jag och familjen är så tacksamma och det hoppas jag att ni förstår.

Er tillgivne Joachim