Nådens gåvor - ett flöde från Herren själv.

På söndag är ämnet nådens gåvor. Att ge gåvor och presenter är något som vi alla har erfarenhet av. Och vi resonerar ofta om vad det får kosta, om vederbörande blev glad, om det är för mycket fokusering på gåvorna, att det är tanken som räknas osv.

Oavsett vilka sorts gåvor vi talar om så är det alltid fråga om ett givande och ett mottagande. Det är alltid två sidor när något skall överlämnas. Och båda sidorna mår bra av detta flöde. Just själva processen är välgörande för oss alla. Gåvor bygger upp relationer och gör oss, om de ges och tas emot i kärlek på ett sunt sätt, beroende av varandra.

Att inte vilja, eller inte ha möjlighet att ge är i längden hemskt, för det betyder egentligen att man kanske är girig, sjuk eller väldigt fattig. Det kan vara medvetet eller så är omständigheterna just sådana att det är omöjligt att dela med sig. Hur som, bör man bli så medveten om situationen man kan, så att det inte blir en grogrund till bitterhet.

Att inte få några gåvor innebär många gånger en väldig ensamhet, att ingen annan ser eller upplever en som värd att ge en gåva till. Många gånger hör man orden, att jag behöver inget etc. Och hur sant det än är så handlar det om våra djupaste behov, som inte blir tillgodosedda. Också på denna sidan kan man bli bitter om man inte är observant.

Flödet är alltså väldigt viktigt för att vi ska må väl, för båda sidor finns hos alla, att kunna och vilja ge och ta emot! Och detta finns naturligt i alla våra relationer. Vi har det i familjen, på arbetet, i pensionärsföreningen och i församlingen. Men detta finns också dagligen i vår relation till Gud. Vi behöver få ta emot saker av honom, vårt beroende som hänger samman med vår tro. Ju mer jag i mitt eget liv växer i tro, desto mer inser jag hur viktig hans gåvor är. Att han uppehåller mitt liv, helar det söndriga och kommer med läkedom till kropp, själ och ande. Med andra ord så är jag i en beroendeställning till honom och det skäms jag inte för. Just som livet gestaltar sig nu så är han rena balsamen.

Gud själv är sådan till sina natur att han otroligt gärna vill ge och göra en massa för oss. Det finns liksom ingen hejd på vad kärleken i honom manar honom att ge. Denna utgivande, osjälviska kärlek kan inte jämföras med något annat. (Joh. 3:16ff) Det är nog så att Gud är frustrerad över att vi liksom sitter med armarna i kors istället för att se på hans kors. Det Jesus gjorde, genom sin död och uppståndelse, är den största gåvan och det som alla andra gåvor från Gud hakar in i. Vi kan själva säga att vi är beredda att dö för våra barn, för att egentligen ge uttryck för vår kärlek till dem. Men vi gör det ju inte förrän vi verkligen behöver. Vår himmelske Fader kände att det var nödvändigt för vår skull och Jesu kärlek är sådan att han gör Faderns vilja, i kärlek till oss.

Nu vänder vi på perspektivet, vi ger och det är Gud som tar emot. Petrus samtalar med Jesus om hur många gånger han skall förlåta sin nästa, ordagrant säger han "få förlåtelse av mig" och omformulerat så skulle man kunna säga att Petrus frågar hur mycket han skall räcka vidare av det han själv tagit emot. Inget kan vi ge till någon annan utan att själv först tagit emot. Och Jesu svar är att ett oändligt antal gånger skall du vara beredd att förlåta. Att Jesus svarar så beror egentligen på att han vill säga att Guds kärlek saknar gränser. Och det mönster som han ger oss vill han att vi skall ta över. Så som han är mot oss skall vi vara mot varandra. Han visar på flödesschemat.

Vi skall ge vidare av vår tid, våra gåvor och resurser, ja, av allt som vi fått att förvalta. Mycket av det som Herren ger oss växer bara när det ges vidare, som typ kärleken. Förlåtelsen växer hos oss själva när det ges till andra. Och samtidigt är det tvärtom. När förlåtelsen inte ges så hamnar vi själva i ett oförsonligt tillstånd och mentalt, själsligt, äts vi upp inifrån.

Men inte heller Gud vill bara vara en givare utan han är nitälskande och har förväntan på oss. Det betyder att han älskar oss och vill ha en relation som är ömsesidig. Vad vill han då ha? Många gånger tror jag att vi gett honom det vi förväntar oss att han skulle bli glad över att få. Vår gudstjänststatistik, vår präktighet, våra framgångar m.m. Och allt det gläds han naturligtvis över. Men han vill först och främst ha våra misslyckanden och vår bortvändhet. I kyrkans värld säger vi att han vill att vi skall bekänna vår synd för han vill räcka förlåtelsen. Med andra ord vill han inte främst ha våra framgångar utan våra tillkortakommanden.

När vi nu klargjort något om flödet så kommer den stora utmaningen på vilket sätt det i praktiken skall kunna fungera i vårt eget och andras liv. Och svaret är alltid att börja med den som är alla goda gåvors givare, Gud, och vår relation till honom. Vi kommer tomhänta till denna värld och inget får vi ta med oss. Vi få ta emot och lämna ifrån oss. 

Nu önskar jag dig allt gott. Du är en människa som fått oändligt mycket av vår Herre, hur ditt liv än ser ut. Det finns alltid något att tacka för och du har något som din nästa behöver av dig! Var välsignad och vem vet, vi kanske syns under Oasmötet i Jönköping som började idag. Det är också påfyllnad för att kunna ge.

Joachim - som skriver för att dela med mig av det jag själv tagit emot.