Olika perspektiv

Utan att överdriva skulle jag nog betrakta mig själv som en av de som tidigare önskat allra mest att människor skulle hitta in i Svenska kyrkan. Som kristen, präst och starkt församlingsanknuten hade jag ibland svårt att fullt förstå varför andra inte ville vara med i den kyrkliga gemenskapen. Under närmare trettio år var detta min absoluta förvissning och vision. Med all kraft och vilja kämpade jag för detta. Och eftersom min mest utmärkande nådegåva är evangelistens så undvek jag inte några tillfällen.

Sedan kom omsvängningen och jag hamnade helt utanför alltsammans. Inte längre tjänst som präst i Svenska kyrkan. Ingen församlingstillhörighet. Livet har mycket blivit hur de andra 10000 i församlingen lever sina liv som inte har någon speciell anknytning till Svenska kyrkan, förutom att man fortfarande har ett medlemskap. Det är ett helt annat perspektiv där det inte hjälper med en affisch eller en ny verksamhetsidé från kyrkan för att attrahera. Detta gäller inte bara Svenska kyrkan utan alla kyrkor och samfund som man inte är delaktig i från insidan. Man kan lätt hamna utanför. Perspektivet är så annorlunda och det går inte att sätta sig in förrän man själv är där.

Samma mekanismer har jag upplevt när det gäller sjukdomar. Bara för några år sedan hade jag knappt varit på ett sjukbesök. Någon enstaka röntgen men inte ett stygn. Jag var i min friska "bubbla" precis som jag varit i min kyrkliga. Och så länge jag var frisk var det normaltillståndet. Men så händer det något. Inom bara några år hade jag vid två tillfällen suttit i ett sjukhusrum och fått allvarliga cancerbesked. Två besked som kastar omkull allt vad friskt liv heter och som tar bort framtidstro i ett nafs och uppbådar oro och ångest som man inte trodde var möjligt. Vilket annat perspektiv man fått på livet och hälsan! Det är knappt man kan sätta sig in i hur det är att vara fullt frisk. Samma mekanism som jag så småningom skulle få uppleva, att vara utanför kyrkan, infann sig när det gäller hälsan. Snabbt blev jag en av de mest undersökta patienterna på Sahlgrenska sjukhuset. Varje månad året runt får jag brev från Västra Götalandsregionen: Provtagning, röntgen, läkarbesök osv.

Perspektiven ändras och med dem insikter och kunskaper. En tredje sådant hade jag för länge sedan genomgått, i min barndom, och det var adoptionen. Min värld var koloniområdet i Lichtenrade i Berlin. Där fanns min trygghet och min familj. Plötsligt skickades jag iväg med en stor båt till ett annat land och upplevde det goda i Sverige, samtidigt som jag lämnade den kända världen i Tyskland som trots allt var min identitet. Man fick byta perspektiv och förhålla sig till det nya.

Nu är jag inte på något sätt unik, utan delar detta med tusentals andra människor. Men problemet är att det för många av oss gör ont att byta perspektiv. Varken andra, eller ibland en själv, förstår vad det gör med en utan det är processer som man behöver gå igenom. Samtidigt är det otroligt berikande att få upptäcka livets rikedom. Man förlorar sina skygglappar och förståelsen för andra ökar på ett högst trovärdigt sätt. Man säger inte med tomma ord att man "förstår" utan man går med en bit på den smärtsamma vägen.

Just "Vägen" kallades de första kristna lärjungarna. För mig har detta blivit en rikedom och en möjlighet, att guida medresenärer på livets väg och under denna förmedla evangeliet. Varje livsresa man gör innebär ändrade perspektiv och en ny möjlighet att se på själva livet med nya ögon. Det kan vara smärtsamt, men behöver inte vara det! Man behöver goda medresenärer och en bra reseledare. Den bäste är Jesus själv och jag säger idag, att jag går med Jesus eftersom de nya perspektiven i livet inte är främmande för honom.

Jag hoppas att vi, du och jag, skall få möjlighet att göra en resa tillsammans på något sätt. Jag arbetar, och kommer att arbeta med att arrangera resor, hålla föredrag och coachning.
Se www.sallux.se för mer information.

När man får nya perspektiv blir man medveten om att man kanske inte såg allt klart från början. Man blir också medveten om att det finns fler perspektiv och ännu har man kanske inte sett helheten. Förrän man går igenom nästa prövning! Tills dess får man förtrösta och tänka positivt så gott man kan. Skönt att veta att man aldrig är ensam på vägen utan att man har resesällskap!

Joachim - som fortfarande känner ett andligt ledarskap (reseledare)

Foto - Tel Aviv och Medelhavskusten - eget foto från mars i år.