Våldtäktsdömd pojke fick applåder i kyrkan

Alla våra tidningar och även våra nyhetskanaler har varit fulla av artiklar och insändare kring våldtäkten i Bjästa.

Dagen skriver : "En våldtäktsdömd pojke fick applåder i kyrkan vid skolavslutningen. Nu har prästen Lennart Kempe i Bjästa anmälts till domkapitlet av upprörda tv-tittare." Och det är många idag som kastar sten på både präst och rektor m.fl. inblandade.

Denna historia rymmer bara förlorare och värst är det självklart för tjejen/erna som blivit våldtagna.

Men jag tycker att aftonbladets slutkläm är bra som Karin Ahlborg skriver:
"Det finns inget försvar för en kyrka som bjuder in en gärningsman men inte tänker en sekund på hans offer. Men innan man börjar kasta sten mot alla Bjästabor kanske man bör syna sina egna annaler och fundera över när man senast gick till botten med ett rykte under fikarasten."

Det gjorda går inte att göra ogjort, men man kan lära sig. Heder åt Amanda Ögren som stöttade tjejen. Det modet är inte lätt att uppbåda. Nu uppenbarades sanningen om denne kille enligt vad man förstår av tidningarna. Men det är ju just detta, att finna vad som är sant och att inte döma, delta i rykten eller hänga ut folk offentligt. De flesta vet bara det som stått i tidningarna! Och det har historien visat att det är inte alltid så enkelt.

För några dagar sedan fick minister Ask på pälsen för att vilja meddela familjer om att det finns en sexköpare i pappan. Detta möttes med önskemål om avgång. Här var man mån om att inte offentliggöra. Men att hänga ut präst, rektor m. fl. löser inte problemen.

Joachim - som hoppas att alla berörda får den hjälp de behöver.

Medarbetardagar på Åh stiftsgård

Har varit fyra dagar på Åh på s.k. medarbetardagar för i första hand kyrkliga arbetslag, men även många förtroendevalda var där. Underbara mässor med mycket stark lovsång, förbön och bikt, undervisningpass och många möjligheter till samtal och gemenskap gör dessa dagar till rika och välsignade.

Väl medveten om att de inte passar alla, och jag vet inte exakt hur många hundra vi var, så blir ändå min undran var alla andra hittar sin inspiration? Från Kungsbacka var vi nog tillsammans ca 15 personer varav tre var där alla dagarna. Att göra något tillsammans och att det är fokus på bibel, gudstjänst och bön är starkt. Personligen behöver jag Guds helige Andes påfyllnad i min prästtjänst och inte minst som kyrkoherde. I allt församlingsbyggande, som ju är till för att förvandla landet! behövs det medarbetare som mår väl. Och då menar jag på alla plan, både fysiskt och psykiskt men också andligt.

Det finns många källor till påfyllnad; retreater, konferenser, inspirationsdagar etc. Men hur mycket som än levereras så måste man ta till sig det. Jag kan uppleva, och detta är ingen kritik och snarare kärleksfullt konstaterande, att rätt så många anställda i vår kyrka går på sparlåga. Man är nära utbrändhet och konflikter och för mig är en orsak att man fått för lite "input".

Utbildningar och kurser är det relativt gott om. Men jag menar det som ligger mera på trons plan, som leder till att vi t. ex. sitter i "omsorgsgrupper" och ber för varandra. Var och när fick man som enskild medarbetare frimodigt lägga fram sin nöd inför kärleksfulla vuxna och därefter ta emot deras förbön?

Joachim - som tänker på att efesiebrevet uppmanar oss att ta på hela rustningen!

Bloggandet och Facebook

"Måste en präst alltid säga ja till debatt på blogg och Facebook? Nej, hävdar prästen Karin Långström Vinge. Ja, anser Anders Bylander som anmälde henne till domkapitlet." Detta går att läsa i Kyrkans Tidning. Även Dagen har skrivit om regler när det gäller bloggadet för oss präster.

I dessa lägen är man som präst nästan frestad av att inte skriva eller säga något för då behöver man inte bli anmäld. Vi är i dag ganska många präster som ser nätet som ett plats att möta människor på, precis som i affären eller på torget. Men det finns skillnader som är väsentliga och som man måste ta hänsyn till från både avsändarens och mottagarens håll.

Man kan inte alltid vara uppkopplad och man måste ha rätt att inte behöva svara direkt eller via bloggen. Samtidigt måste man vara tillmötesgående och åtminstone hänvisa till någon annan. Detta är för mig grundinställningen. Om man däremot kastar sig in i en kontroversiell fråga och censurerar motståndarens argument blir diskussionen obalanserad och då tappar blogginlägget sin trovärdighet.

Jag läser själv alla inlägg på min epost före det att de offentliggörs. Detta beroende på att det är jag som har ansvar för vad som publiceras och personliga påhopp och ovårdat språk är inte önskvärt. Skulle sådana kommentarer komma, särskilt med anonym underskrift så försvinner de. Är de sakliga och utan personliga kränkningar läggs de ut.

Jag vill lyfta fram frimodigheten att använda nätet, för det blir många gånger kommunikation med de människor som man annars kanske inte skulle ha mött. Gemensamt har vi ett ansvar att det kan fortsätta.

Joachim - som genom bloggen upplevt många goda samtal

Skagenkyrkan

Nu har räddningsaktionen för den Svenska sjömanskyrkan i Skagen dragit igång. Bakom den står upprörda fiskare och deras familjer från Bohuslän i norr till Halland i söder. - Det handlar om starka känslor och vi hoppas på lösning, säger sjömansprästen Lars Ryderstad till GT.

Så många reaktioner det har varit på beslutet att lägga ner Skagenkyrkan. Till svar har man från riks hävdat ekonomi och att man vill satsa på utlandskyrkan långt borta. Men ser man sammantaget på fiskarnas, båtmännens (inkl. Stena), privata semesterfirare, bofasta, vigselpar, konfirmander m. fl. så är ju Skagen en kyrka som förkunnat evangeliet till otal människor. Att kyrkan ligger för nära Sverige eller andra argument håller inte riktigt enligt många.

Vad som idag behövs är en donator och några pensionerade präster som bildar en stiftelse med engagerat folk. Liknande exempel finns i vårt land.

Vi ber och hoppas att en lösning skall uppenbara sig.

Joachim - som inte alltid förstår andras resonemang

(Foto: Lars Rydestad)

Sensus vill ha ett tredje kön!

"Vänsterpartiet och kyrkliga studieförbundet Sensus vill införa ett tredje kön – hen" skriver Dagen, de flesta av er som läser denna blogg känner till detta, och den undersökning som finns med visar på ett massivt motstånd.

"Om man söker jobb på Sensus kan man numera ange kön, som "han, hon eller hen". Avsikten är inte att väcka debatt, menar Sensus, inte heller att provocera eller att förändra språket."

För mig , som kristen, finner jag inte stöd för detta någonstans i bibeln. Ändå är det en organisation som Sensus, som är beroende av stöd från Svenska kyrkan, som för fram detta tillsammans med ett politiskt parti.

Min egen kritik är egentligen att vi redan har svårt med de båda könen vi har. Vi män är snart några vilsna stackare som inte vet hur starka eller svaga vi skall vara. Detsamma gäller kvinnans roll. Hon är fortfarande den enda av oss som kan bli gravid, är det bra eller dåligt? Osv. Det finns många frågetecken kring de gamla könsrollerna och när de nu luckras upp mer och mer skapar det osäkerhet om vilket det behöver samtalas kring.

Det handlar inte om att vi har för få kön, det handlar om våra värderingar kring de vi redan har!

Joachim - som inte alltid förstår ordet könsneutralt.

Kristen - att vara förföljd!

Som en röd tråd idag står det om olika sorters konflikter kristna är indragna i och som kostar dem mycket lidande.

• Han är son till en av islamistgruppen Hamas grundare - och blev Israels främste agent på Västbanken. Nu lever han under ständigt dödshot efter att ha avslöjat sitt spioneri. - Jag bär mitt kors, säger Mosab Yousef, som lämnat islam för att bli glödande kristen.
• Över femhundra människor, mestadels kristna, mördades i helgen i en massaker i Nigeria. Frågan är hur våldsspiralen mellan kristna och muslimer i landet ska få ett slut?


• Adnan Hana al-Dahan, 60, är en av ett flertal kristna irakier som mördats i Mosul de senaste veckorna.

På Martyrkyrkans hemsida kan du läsa om vad som sker i världen och just nu känns det som om spänningen ökar sammantaget. En del av oss känner kanske kallelsen att fara ut i världen för att stödja och hjälpa. Personligen tänker jag på hur det ser ut i vårt eget land. Om vi inte är vaksamma kommer vi har stora spänningar även här på hemmafront och vad gör vi då?

Vi strävar efter att göra vårt land mer och mer historielöst, vilket för mig betyder att man tappar identitet på det nationella planet. Samtidigt känns det som man försöker sig på det system som praktiserades i öst, att alltmer förbjuda religioner i det offentliga rummet. Att gömma något under ytan som engagerar så många är inte vist. Det blir spänningar som leder till olika "vulkanutbrott".

Joachim - som vill ha ett kristet land med öppenhet för andra

Antisemitismen har återvänt till Europa

Jag tror egentligen att det, antisemitismen, har alltid funnits hos en del eftersom idéen att förfölja ett folk, och just judar, medvetandegörs i varje historiebok genom att skoleleverna ser vad mänskligheten har gjort mot det judiska folket. Och ju längre tiden går är det fler som menar att detta aldrig har hänt, utan förföljelserna under andra världskriget har judarna själva hittat på! En befängd tanke, men just nu accelererar de negativa tongångarna och då använder man staten Israels nuvarande politik som argument.

Ett annat argument som Henrik Bachner menar i tidningen är "att judehatet hade sitt ursprung i Europa och senare blivit tabu här. Men genom att muslimska länder odlat en öppen antisemitism har denna börjat influera även regeringar och opinioner i Europa".

I vårt land talar vi gärna om mångfald och att alla skall få plats, men när t o m framstående politiker, biskopar m fl är med i debatten så får det konsekvenser, som de kanske inte ens själva räknat med.

Eftersom jag själv har ett ursprung i ett annat land vet jag hur det känns att bli anklagad för något man själv inte har haft del i. Jag är född i Berlin och blev betraktad som en liten "rund nasse" av klasskamrater m fl. Jag kände mig inte som ett offer, men det gjorde något med mig.

Våra judiska vänner på hemmaplan och även de som bor i landet Israel, liksom palestinerna, skall behandlas med respekt. Den svåra situationen som råder i mellanösten, och då inte bara landet Israel, utan även de muslimska grannländerna, skall vi vara medvetna om att det är något de själva lider av. Och att måla ut ett folk som den stora boven är att förenkla och blåsa liv i antisemitismen.

Joachim - som inte tror att man löser en konflikt genom att förfölja den ena parten

Följ Oas-förberedelserna på Twitter

Vill bara göra er uppmärksamma på att förberedelserna för sommarens OAS-möte i Borås är i full gång och programmet är så digert och inspirerande, att de flesta kan finna något som berör.

Se på OAS egen hemsida!

Följ med via kampanjgeneralen Jan Hallquists twitter! Jag tror att vi alla behöver inspiration i vår kristna tro och vi har olika källor till detta. Det viktiga är att vi finner den plats där Guds Ande kan få tala till oss och leda oss vidare. OAS är en karismatisk förnyelserörelse med rötterna i Svenska kyrkan som årligen uppmuntrar tusentals lärjungar genom bl.a. lovsång och undervisning. Samtidigt jobbar man också på bred ekumenisk front, både nationellt och utomlands.

Vi vill vara tydliga i detta att Jesus är Guds son och vår Frälsare. Hos honom finns något som man inte kan finna någon annanstans. Detta är en trosfråga och därför vill vi hela tiden lyfta fram denna skatt som vi delar med den världsvida kyrkan. Tillsammans med bröder och systrar inom den karismatiska väckelsen stärks hoppet och tron.

Joachim - en av styrelseledamöterna i OAS

Carola - en kvinna som berör

"Carola berättar om sitt engagemang för fattiga och den smutskastning hon känner från pressen: Jag gör det jag tycker är viktigt" skriver Dagen.

Carola är en person om vilket det tycks mycket och det är villkor, som alla som ger sig ut på den offentliga arenan, man får leva med. Men att så många skall feltolka och nedvärdera är obegripligt. Carola engagerar sig, bryr sig om människor som drabbas etc. Det är faktiskt mer än vad många av oss andra gör!

Man får gärna kritisera både Carola, oss präster m. fl. men man bör ändå vara medveten om vad man själv gör. Många kritiker och "gnällspikar" bidrar inte med något själva utan de lägger ner sin energi på att just kritisera andra, särskilt offentliga personer, som man nästan tycks ha en avund inställning till.

Stå på dig Carola! Var frimodig! Du, liksom alla vi andra, gör misstag, men vi vet var förlåtelsen finns. Så länge vi kämpar med ett ärligt hjärta och med ett gott syfte skall vi fortsätta engagemanget och för det som vi brinner för!

Joachim - som vill ha fler engagerade i samhället, men som inser att många är rädda för att få kritik och då är det lättare att vara passiv.

Sverige står modell för en ny andlighet?

Svenska Dagbladet skriver följande: "Gud är inte död i Sverige, men nästan. Fast det är bara den gamla personliga, styrande och ställande guden som är på väg att gå hädan. När filosofer och tänkare runt om i världen livligt diskuterar en ny gudssyn kommer de fram till en grundhållning som liknar den typiskt svenska.

Vidare står det "Enligt en återkommande internationell undersökning om människors värderingar, World Values Survey, är Gud viktig bara för var femte svensk (17 procent) och religion är viktigt för enbart var tredje (35 procent)".

Läs hela artikeln här!

Visst är "individtron" utbredd i vårt land och likaså är väldigt många verbalt säkra på vad man inte tror på. I alla fall inte på en Gubbe där uppe! Inte heller har en man vid namn Jesus något större inflytande, han levde ju för så länge sedan!

Fast detta är ju nu Sverige! Och faktum är att det håller på att hända något även i vårt land! Det blir fler och fler medvetna kristna i detta land, som regelbundet ber och läser i den heliga Skrift. Och ser man globalt, så är det på detta sätt det ser ut i andra delar av världen. Fast den bilden får man inte av svensk massmedia.

Det som bl. a. är spännande och utmanande för oss här hemma är att den personliga tron är inte en filosofi för den religiöse. I slutänden måste vi alla fundera på vad vi tror på och eftersom tron för mig är en relation med levande Gud, så betyder det att man kan inte, enligt mitt sätt att se på det, ha relation med en filosofi. Den kan möjligtvis hjälpa mig till olika insikter, men den kan inte sona mina brott eller erbjuda liv.

Om Gud endast bli något individualistiskt subjektivt, så förstår jag att de etablerade religionerna blir till stötostenar, efter som de lyfter fram gemenskapen, den objektive Guden och att vi är i behov av förlåtelsen som kommer utifrån, något som vi inte kan pressa fram av egen kraft.

Joachim - som känner att i sekulariserade Sverige kan många aktörer få gehör. Men till slut är det bara sanningen som segrar och för mig är Jesus "Vägen, Sanningen och Livet".

Snö och OS

Det råder just nu nyhetstorka och jag finner inte så många intressanta rubriker i våra tidningar. Det mesta handlar om snö och OS. Det är som om vi människor har svårt att ta in mer än några ämnen.

För oss med mycket snö har det ändå blivit en tankeställare; naturens krafter är starka och jag tror att det är en och annan som psykiskt lider av allt detta snöande. Man är liksom maktlös och kanske är det en god insikt för alla oss som tror att vi har kontrollen.

Jag återkommer när det dyker upp något att samtala kring. Du kanske själv har något uppslag? Välkommen att göra din röst hörd!

Joachim - som skall ut i snön :)

Kristendomens betydelse stryks i ny kursplan

Skolverket ska ta fram nya kursplaner för alla ämnen i grundskolan.
Men när det gäller kursplanen för religion har verket fått hård kritik.
Texter om kristendomen som funnits med tidigare har strukits. Detta skriver Aftonbladet i en artikel. Även Dagen skrev om detta för en tid sedan.

Naturligtvis kan man ha olika uppfattningar om kristendomens betydelse, men vad löser man med att förringa kristendomens betydelse för vårt land? Vilken grundsyn har man på den kristna tron och dess utövare? Vems ärende går man när man vill göra alla religioner likvärdiga? Vilken tro har våra politiker eftersom deras och andra ansvarigas tro påverkar uttrycksätt och hur man hanterar detta ärende. Varje människas personliga tro, oavsett om de är ministrar eller inte, visar sig i ord och handlingar.

Att ta bort kristendomens betydelse är jag personligen starkt emot eftersom det kommer att medföra att unga generationer tappar en grunddimension. Vi blir mer och mer religiösa analfabeter i vårt land! Hur skall en individ lära sig att uttrycka sin egen tro om man inte har ett grundspråk. Vårt andliga grundspråk i Sverige är kristendom och har så varit i många hundra år.

Joachim - förespråkare av kristendomsundervisning

Kunskap öppnar perspektiv

Finns det en religiös analfabetism bland journalister? Är det "vi och dom"-konceptet som råder på redaktionerna? Enligt Madelene Engstrand Andersson, som studerat hur dagstidningar skildrar religion, är detta ett faktum.

Detta kommer egentligen inte som en nyhet och det gäller inte enbart brist i ren kunskap utan det saknas även förmåga i hur man sätter sig in i en övertygad människas situation. Vi utgår alla från vår egen kontext och något annat kan man ju inte vänta sig! Problemet är bara att detta skulle behöva tydliggöras eftersom man ibland får känslan av att journalister ikläder sig en alltför stor kostym. Subjektivitet döljs av s.k. objektivitet.

Den bild/de bilder av religiösa människor som finns idag är vi kristna själva delvis skuld till, vi behöver en sund självrannsakan. Allt är inte "massmedias fel". Samtidigt behöver också massmedia granska sig själva, liksom alla andra. De senaste händelserna med bl. a. en biskop "som inte är välkommen på sin arbetsplats" eller en polischef som anklagas för att nästan vara en "Jekyll och Hyde" visar på en behövlig journalistik, samtidigt undrar man ibland om den energin som läggs på att granska andra vänds tillbaks, så skulle det säkert finnas ett och annat att upptäcka. Skytte är ett ex på hur trenderna på 70-talet var. Det behövs en sund självkritik bland de som granska andra. Inte minst kunskapsmässigt.

Joachim - som gillar det skrivna ordet

Värdegrund = tro?

”Muslimer och KD har gemensam värdegrund” säger Imam Abd al Haqq Kielan i tidningen Dagen.

Detta är intressant, men för det första måste man tydligt bena ut vad som man menar med "muslimer". Skall man se på muslimer över hela världen som en homogen grupp? Det är för mig lika felaktigt som att se alla "kristna" som en enda grupp, som har samma övertygelse, även om man delar de centrala bitarna.

Det andra är vad man menar med värdegrund? Ett världigt populärt ord som idag, i många sammanhang, används som synonym till tro/bekännelse. Att värdegrund och tro går in i varandra håller jag med om, men inte att sätta likhetstecken mellan dem!

Min kristna tro är grunden för min värdegrund. Hur jag värderar min omgivning har att göra med min tro. Tyvärr är det idag inte tydligt hur viktigt den inre övertygelsen/tron är för de nenskilde eftersom gärningsrättfärdigheten i samhället är så stark. "Tro som du vill bara du gör det folk anser är rätt". Men som Luther sa; en goda gärningar gör inte (nödvändigtvis) en människa god, men en god människa göra goda gärningar".

Jag tror att det måste bli tydligt att den kristna tron har att göra med mitt hjärtas överlåtelse till Guds ende son, Jesus Kristus. Att betrakta den kristna tron utan detta är att förringa den. Sedan befinner vi oss på olika avstånd från kärnan i tron. Men detta centrala gör att världsreligionerna skiljer sig åt.

Nu skall inte Imanen vara med på en lista och det är nog klokt. Samtidigt vill jag ändå lyfta fram att det är stort när man möter någon med en trosövertygelse. I bästa fall, och med respekt, så förstår man att tron är viktig för den andre och vise versa, även om man inte dela den!

Joachim - som ser på religionsdialog som något kompletterande till evangelisation/mission och inte istället för.

Korta gudstjänster

En dam kom igår och beklagade sig. Hon var sjuk i söndags och kunde ej gå till kyrkan utan var tvungen att se på tv-gudstjänsten. Men den vara alldeles för kort! Hon är van vid långa gudstjänster i Kungsbacka kyrka.

Hur lång skall en gudstjänst vara? Frågan är egentligen felställd eftersom tiden bör inte vara den enda "kontrollen". Innehåll, variation, undervisning mm är viktigt. Söndagens gudstjänst är ju ändå ett möte med den som man skall träffa i evighet!

Något som var kort och kärnfullt var söndagens Helgmålsbön från Varberg, Sollyckans kyrka. Lennart Henriksson från OAS (barnoas) talade och det var tydligt och lätt att ta till sig! Se gärna den här!

Joachim - som sällan ser på tv-gudstjänster, men inser att det är viktigt för en stor grupp människor!

Oduglig tjänare!

I går var evangelie-texten hämtad från Luk. 17:7 ff där Jesus säger bl.a. så här enligt bibel 2000:

"När ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra."

Att vara en Jesu lärjunge är inte att vara oduglig, utan veta i hjärtat var man har sin identitet och sitt värde - nämligen hos Gud. Ser man tidningsrubrikerna så är de fulla av människor som på ett eller annat sätt söker bekräftelse genom att "sätta sig" på andra.

Ex.

"Åtta svenska organisationer, däribland Amnesty och RFSU, kräver i ett gemensamt upprop att regeringen antar en särskild handlingsplan mot våldtäkt och annat sexuellt våld."

"Margot Wallström har utsetts till en toppost inom FN som särskild representant för att arbeta mot sexuellt våld mot kvinnor i konflikter."

"Antisemitismen är mycket stark bland invandrare från muslimska länder i Danmark."

"Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (S) har fått hård kritik för sina uttalanden om judarnas utsatthet i Malmö. Reepalu jämställde i en intervju i Skånska Dagbladet antisemitism med sionism."

Det finns många, många fler artiklar och det är intressant att, om vi återvänder till Jesu ord, han menar att vi egentligen är dugliga och älskade, men inte pga våra goda handlingar eller att vi avstår från de onda. Inte heller för att att andra människor upphöjer oss (även om det oftast är uppmuntrande och många gånger välbehövligt). Men allt detta blir ju snabbt historia och var dag har som bekant nog med sitt eget. Vår bekräftelse ligger djupare och på ett annat plan.

Alla dessa våldtäkter, rasistiska uttal m.m. finns det säkert olika argument varför det sker, men en grund måste vara att man själv saknar något väsentligt. Brist på kärlek, tilltro, gemenskap etc. och konsekvensen blir agg mot andra, utnyttjande och bristande respekt. Vi kristna kan aldrig slå oss på bröstet och säga att vi är bättre, men att vara ägd av Gud/Jesus och låta hans ord leda en är bättre än att vara ägd av sin egen egoism, sin egen girighet eller vad det nu kan vara.

Genom regeländringar, straffskalor, Burkabruk (Det är bra att Fredrik Reinfeldt backade om burkaförbud. Det sa Göran Hägglund i samband med Kristdemokraternas kommundagar i Jönköping skrev Dagen) och mycket annat kan vi komma en bit, men i grunden handlar det om vad som finns i våra hjärtan och vilken relation vi har till Gud. Du kan ex. inte förgripa dig på ett barn och samtidigt ha frid med Gud!

Joachim - som tror att kyrkans uppgift är just att räcka evangelium, för att förvandla liv. Och det är inte vilket evangelium som helst! Det handlar om Jesu kors!

Ingmar – Skånes ensamme munk

Många av oss läser dagligen Aftonbladet och förfasas över alla artiklar. Nu senast om det höga polisbefälets påstådda skandaler. Så kommer en artikel om broder Ingmar Svantesson i Maria-vall på Österlen i Skåne.

Han är kontrast till så mycket i samhället som är osunt. Få av oss andra skulle kunna och vilja leva som Ingmar, eftersom det handlar om en kallelse, men man kan inte låta bli att stanna upp en stund och meditera över hur vi prioriterar i våra liv. Vad är viktigt och inte?

Efter att ha mött och lyssnat till Ingmar så kan jag bara konstatera att det finns en äkthet och en frid som har att göra med genuin tro. Broder Ingmar är inte färdig, men han har ett fokus och han har en väg att gå. Detta i en tid och i en omvärld som är så vilsen och frågandes efter hur lycklig man egentligen kan bli i detta livet.

Vi behöver munkar och nunnor mitt ibland oss som hjälper oss, dels med sina exempel men också med sina böner, att leva i en värld som många gånger är ganska nedbrytande. De hjälper oss att se ljuset/Jesus och vara tacksamma över rätt saker.

Joachim - som vill tacka Aftonbladet för en fin artikel och att Ingmar ställde upp.

Bilden är från aftonbladet. Foto: David Bergström

Kungaparet till S:ta Clara kyrka

Känns nästan som en liten solskenshistoria, att vårt kungapar skall besöka S:ta Clara kyrka. Dessutom vara med och fira gudstjänst. Världen idag och Kyrkans tidning skriver om det.

Personligen är jag riktigt glad över det eftersom kungahusets kontakt med församlingen i Clara har fördjupats sedan 2005. De ser arbetet som utförs och den "trovärdiga tro", som inte minst de utslagna möter i olika sammanhang.

Jag är övertygad om att detta minskar avståndet mellan "slott och koja" och förhoppningsvis kanske detta kan bidra till att alla dessa i vårt land som ifrågasätter kungabröllop och monarkin lättare kan förstå att vi faktiskt har ett kungahus som tillåter sig att bli berörda av det som är svårt. Lägg istället ner mer energi på alla dessa giriga i vårt land som kämpar för att behålla sina miljonbonusar.

Det finns många former av makt i vårt samhälle, och man kan kritisera all makt om man så vill. Men för mig är det en glädje när avstånden mellan människor minskar istället för att öka och kungaparets besök är i detta fall väldigt positivt. Sedan kommer vi även fortsättningsvis att ha olika roller i samhället, vare sig vi vill det eller inte.

Joachim - som just nu undrar vad jag själv kan göra för de som har det svårast omkring mig. Det räcker inte med att sälja ost .. .. och ge bort överskottet .. ..

Pingstledaren vill höja pionjärandan: Skärp er!

Pelle Hörnmark citerade en profetia med ett språkbruk som fått honom att haja till, men med ett budskap mitt i prick: "Skärp er, säger Herren, ni kan bättre!"

Det Pelle här ger uttryck för, enligt min tolkning, är hur vi kristna ser på andra omkring oss. Som C S Lewis uttrycker det, att om kristendomen är sann, då är av vikt för alla! Men hur visar vi "bekännande" kristna detta? Jag som "Svenskkyrklig präst" är bekymrad över kristendomens roll och engagemang i vårt land idag. Varför? Därför att vi ryggar tillbaks och verkar inte stå för vad vi själva tror på i många sammanhang. Ordet pionjär är väl valt eftersom det uttrycker en uppoffrande, nyfiken, längtandes karaktär som vill något, som bär på visioner. Många goda gärningar sker dagligen som inte skapar rubriker, men det är inte dem jag talar om utan den tydliga förkunnelsen, i ord och handling som förvandlar liv. I mitt inre ser jag Petrus och Paulus, olika munkar och nunnor, Billy Graham etc. Men också vad som skulle kunna ske i vår egen närmiljö.

Vi har ännu inte uppfyllt Jesu ord i Matt. 28:18-20, att gå ut i hela världen. Vi annonserar, anställer, strukturerar om, ändrar språkbruk, skriver nya psalmer, kommer med nya gudstjänstformer etc. men pionjärarbetet har aldrig fokuserat på det yttre först och främst utan på det inre. Formen kan vara bärare av insidan, helt klart! Men själv föredrar jag tvärtom, att insidan, Guds ord, relationen med levande Gud, med Jesus, får prägla formerna.

Både Pingströrelsen (frikyrkligheten) och Svenska kyrkan m. fl. behöver ständigt fundera vidare. Men i dessa tankar måste vårt fokus ligga på hur vi hjälper andra människor, inte bara att må väl, utan hur de får en personlig tro på Jesus Kristus och vad vi är beredda att offra för detta!

Joachim - som i hjärtat vill att alla skall ha en medveten tro på den uppståndne

Nätet - det nya evangelisationsforumet

Påven manar präster att surfa på nätet skriver tidningen Dagen. Det är väl egentligen inget nytt. I veckan kunde vi läsa om Patrik Magnusson som är präst i Helga Trefaldighets församling i Uppsala och som tycker det är kul att få ut kyrkans livsviktiga budskap på nya arenor.

Vi är många som både bloggar och sysslar med Facebook och trots att jag själv sysslat med det ganska mycket och länge är jag lite frågande, eftersom det tar tid och kraft och vi vet fortfarande inte vad det leder till. Det finns kyrkor i cyberrymden som inte finns i verkligheten, där man kan chatta med andra som sitter vid sina datorer. Är det bra eller dåligt?

I går kväll tipsade vännen Simon mig att man kan ha bönemöte på Facebook. Man skriver helt enkelt in sitt böneämne på loggen och sedan kan de andra som ser det lyfta fram det i en kort bön. Flera hundra inlägg på några timmar!

Jag tror på bredden och mångfalden, bara det blir vettigt innehåll! Det får aldrig bli så att formerna är det viktigaste utan det måste vara det vi fyller saker och ting med. Vi kristna behöver absolut synas i alla möjliga sammanhang. Vi lever i en tid då vi inte kan förvänta oss att folk kommer till kyrkan utan vi måste ta Jesu missionsbefallning på allvar och först "gå ut", även på nätet! Så länge vi håller oss till Frälsaren och är salt och ljus kan vi röra oss på olika arenor.

Joachim - som gillar nya tekniker :)

Guds lilla hjälpreda

Inga Pagréus är diakonen i Clara som verkligen brinner för människor som kämpar. Hon står för en trovärdig tro som är förankrad i både den verklighet hon möter och bibeln.

Vi får dels tacka Gud för att det finns sådana människor bland oss och samtidigt behöver vi be att hon håller länge. Känner jag Inga rätt, så vill hon aldrig ta åt sig någon ära, utan den skall Jesus ha! Vad man gör mot en av de minsta gör man för honom. Det är alltid Frälsaren som finns i centrum.

Vi andra hedrar både Inga och det hon gör bäst genom att låta oss bli inspirerade i dess rätta bemärkelse, låta Guds Ande leda oss i våra gärningar. Så tack gode Gud för det du gör genom din "lilla hjälpreda". Tack Inga och all välsignelse i ditt arbete!

Joachim - som blir uppmuntrad

Två våldsamma sätt att möta problem!

Egentligen är det fruktansvärt när man som utomstående läser om alla dessa hedersmord. Man blir ledsen, arg och djupast känner man att människan är inte riktigt klok som gör så här, t o m mot sina egna barn. Läs om när Christopher Alam övergav islam och blev kristen. Då skrev han under sin egen dödsdöm - efter en mirakulös flykt kom han till Sverige.

Det är i dessa situationer lätt att måla upp kristendomen som något väldigt positivt gentemot andra religioner. Och det är den utan tvekan. För mig är den sanningen, eftersom Jesus är sanningen. Men samtidigt måste man hela tiden skilja mellan religion och utövare. Detta gäller alla trosinriktningar, och det betyder självrannsakan! Egentligen borde man aldrig behöva göra detta eftersom utövandet/lärjungaskapet och själva läran borde vara ett. Men för en kristen är det endast Jesus själv som klarade detta. Eftersom han är Ordet som blev kött. Alla vi andra är i behov av Frälsning och nåd som följer i dess kölvatten.

Därför blir jag som kristen upprörd när jag läser om amerikanska soldater som använder kikarsikten med inristade hänvisningar till Bibeln. Skulle Jesus kunna tänka sig göra något sådant? Nog för att man inte delar tron och båda sidor vill att den andra sidan skall "omvända sig". Dessutom finns budskapet om den dubbla utgången hos båda. Jesus är tydlig i detta, men man blandar ihop politik och mission om man gör som de amerikanska styrkorna. Det påminner lite om korstågen. Att man däremot försvarar ett land eller ett folk mot angripare är en annan sak.

Joachim - som vill att alla skall komma till tro på den uppståndne Jesus, men inte med hjälp av människotillverkade vapen. Guds ord är vassare än ett svärd!

Ledare och ansvariga

Dagen skriver ”Förtroendet borta för Johannes Amritzer”. Det handlar om nysatsningen på ett apostoliskt nätverk som får flera tidigare närstående ledare att reagera. En av dem är bl. a. John-Ted Berge, pastor i Märsta Harvest center.

Om man ställer sig i betraktarens position och ser på många av dagens andliga ledare så finns det en risk att man undrar vem man skall hysa förtroende för? Att förkunna om omvändelse, evigheten, vikten av frälsningen, vilket är ju sund kristen undervisning är bra och ligger i själva uppdraget. Samtidigt skapar det så ofta distans och avståndstagande till troende syskon. Denna "andliga mekanism" finns i många sammanhang och återfinns i alla möjliga traditioner.

Vänder man blicken ut mot världen, så är det ganska intressant vad elva palestinska människorättsgrupper kräver, nämligen att palestinierna själva ska utreda sina egna påstådda krigsbrott. Denna självrannsakan kan medföra respekt, om den inte bara är ett spel för galleriet.

Sådan självrannsakan, där man gör upp med egna misstag, gäller både nationer, enskilda kyrkor och samfund och på ett personligt plan. Ingen av oss är fullkomlig utan i stort behov av nåden som kommer från Gud.

Ett sunt ledarskap idag är ett som också vågar vara svagt. Vi som är s. k . andliga ledare med kristen tro får själva krypa till korset och be om förlåtelse för våra synder. En av de största är att vi så ofta följer vårt eget förstånd, istället för att lyssna in Herren, med Andens hjälp. Grunden för den kristne är alltid den heliga Skrift, men när man är otålig, lite pressad, så glömmer man ibland bort detta. Detta gäller oss alla! Men jag behöver ständigt bli påmind om den dagliga omvändelsen. Det finns alltid en liten risk att då man har pengaflöde i ryggen, politisk medvind, grupper med hejaramser m. m. blir fartblind.

Joachim - som tror att samtalet om andligt ledarskap är viktigt i byggandet av sunda församlingar

Religionsfrihet

70 procent av världens befolkning lever i länder där religionsfriheten är starkt begränsad. Det visar en stor undersökning gjord av amerikanska tankesmedjan The Pew forum.

I Sverige reflekterar vi inte ofta över denna frihet. Tvärtom känns det ibland som vi begränsar den, genom att värdera människor efter deras uppfattningar/åsikter i olika frågor.

Som präst möter man många människor och de visar upp olika former av rädslor. Det handlar om att inte våga bekänna sin tro på sin arbetsplats. Man har ju läst om tillsättningar där samfundstillhörigheten varit ett hinder. Man kan också välja att avstå från en bekännelse för att man helt enkelt inte känner sig redo att "försvara" ens tro. För det är just så många upplever det, att en som är s.k. troende behöver försvara den inför andra.

Som troende är det inte alltid så enkelt att visa sin tro offentligt, eftersom "religiös neutralitet" skall råda på många platser. Religionsfrihet har blivit frihet från religion och som argument lyfts ofta fram vårt mångkulturella samhälle. Det handlar om ett hänsynstagande till andra. Och detta är naturligtvis viktigt, men samtidigt är det lättare många gånger, även som präst och kristen, att ha samtal med någon från en annan religion eller annan kyrklig tradition, när man vet vad den andra tror på.

Jag hoppas att vi skall känna tacksamhet och inte bara ta det för självklart att vi har religionsfrihet i vårt land. Vi kan behöva jobba för den friheten, så att vi inte endast blir ett land fritt från religion. Ett sådant land känner jag inte till!

Joachim - som inte ser det mångkulturella som ett problem utan som en utmaning.

Försoning och konflikt

Relationerna i världen mellan de stora religionerna börjar bli alltmer ansträngd och konflikterna kommer närmare och närmare oss själva. Just nu är det spänt mellan kristna och muslimer på många platser.

Nigeria:
"Myndigheterna i delstaten Plateau i Nigeria utfärdade utegångsförbud i staden Jos på söndagen, sedan flera dödats i sammandrabbningar mellan kristna och muslimer".

Malaysia:

"Motsättningarna hårdnar mellan muslimer och kristna i Malaysia sedan en domstol slagit fast att kristna har rätt att använda ordet Allah om Gud".

Nag Hammadi:

"Många kristna egyptier har reagerat på dödsskjutningarna efter julmässan i staden Nag Hammadi. På lördag hålls en demonstration i Stockholm".

Samtidigt kommer med jämna mellanrum konflikten mellan judar och kristna upp, senast i samband med att Påven besökte synagogan i Rom. "Katolska kyrkans roll under Förintelsen överskuggade påven Benedikt XVI:s historiska besök i Roms ledande synagoga på söndagen". Om detta har också Kyrkans Tidning skrivit.

Jag kan tänka mig att det finns de som anser att om vi inte haft religioner, så hade det varit lugnare, men det handlar om människors övertygelser och tro. Att ta bort detta är att göra människor omänskliga. Även en agnostiker eller ateist har sin tro. Den stora utmaningen är att göra samhället mer mänskligt. Det som vi ser i Haiti är inte endast något som orsakat av en naturkatastrof, utan fattigdom och kriminalitet har frodats och därav är det också ett lamslaget land.

Därför tror jag det är sant när man hävdar att fattigdomen är ett av våra största problem. Tillsammans måste världsreligionerna, politikerna kämpa med detta. Risken med konflikter är bl.a. att man ofta tappa fokuset.

Joachim - som tror att tryggheten i den egna tron minskar behovet av självhävdelse

Nya församlingar och nya ledare !?

Rick Warren startar okänd ledarkurs för Skandinavien enligt tidningen Dagen och detta är kanske inte så konstigt eftersom många människor i norden tycks vara andligt vilsna och sakna andliga ledare så finns det ju behov.

Hur som helst är det en utmaning för oss som redan är ledare i någon kyrka. Skall vi se detta som ett hot eller ett positivt komplement? Skadar det eller är det berikande?

Samtidigt kunde vi läsa om hur pastor Amritzer nystartar apostoliskt nätverk i Sverige. Det handlar om att "plantera" nya församlingar. Bl. a. skriver han: "- Det är jättepopulärt att prata om det och att propagera för det. Men sen är det väldigt få som gör det konkret. EFK har varit föredömliga och startat en rad församlingar. Men pingströrelsen och trosrörelsen, som jag befunnit mig mest i, får nog komma igen lite på den här punkten. Ska vi överleva som frikyrkorörelse i Sverige så måste vi plantera nya församlingar."

Själv gillar jag formuleringen "bygga församling". Byggandet kan ske åt flera håll. Men framför allt både inåt och utåt. Dessa riktningar är beroende av varandra. Genom att vara missionerande ("bygga nya församlingar/hjälpa nya kristna") så växer man själv. Men man kan inte vara evangeliserande/missionerande om man inte ägnar sig åt fördjupning, att man medvetet jobbar inåt. Därför är undervisningen i en församling så viktig och gudstjänstfirandet.

Oavsett vad andra pastorer gör, så är det en positiv utmaning att bygga där man står. Varje dag möter man människor som skulle må väldigt gott av mera evangelium. En dröm vore att alla som kallar sig för kristna i vårt land hittade in i en smågrupp som passade dem och i vilken man fick möjlighet att fördjupa sig i bibeln, bönen och gemenskapen.

Joachim - som vill att den s. k. sekulariseringen skall avta

Dagens kyrkoval sågas av kyrkoherdarna

Jag tillhör de 89% av kyrkoherdarna som vill förändra dagens valsystem. Det är omständigt, kostar väldigt mycket pengar, och har samtidigt inte ökat valdeltagandet. Dessutom är det fortfarande kvar ganska mycket av gammal partipolitik. Kyrkan skall engagera sig i samhälle, men vara fri från de politiska makthavarna. Vill man förändra något i samhället är det ju oftast de som har makten man kritiserar och många gånger handlar det om partipolitik.

Tidningen Dagen tar upp detta och det skall bli intressant att se vad som sker i framtiden. Demokratin är viktig och att alla som vill vara med är välkomna. I kyrkoordningen står det bl. a. följande; "Den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för ska komma till uttryck i allt vad kyrkan gör och säger. Kyrkan förutsätter att de som företräder kyrkan delar kristen tro och kristet liv."

För att uppnå detta behövs val, verksamheter, gudstjänster, anställda, frivilliga etc. som berör. Detta är en enorm utmaning för oss inför framtiden: att vara en kyrka som med Guds hjälp, just berör, förvandlar liv och som står fast vid sin tro på Jesus Kristus. Detta måste mera komma fram också i våra kyrkoval.

Det är viktigt att påpeka, att vi kyrkoherdar är inte kritiska mot människorna som ställer upp på de olika listorna, det skall vi inte tycka något om egentligen, utan man ifrågasätter själva systemet.

Joachim - som hoppas att vi hittar en bra lösning

Ett nytt år har börjat

När man ser framåt kan man fundera på vad man har för visioner? Vad vill man skall ske under det närmaste året och på vilket sätt kan man uppnå målen?

Naturligtvis ligger alltid önskan om att fler skall komma till tro på den uppståndne Frälsaren Jesus. Men samtidigt ser jag ett oerhört behov i att se bredare och djupare. Det kommer inte att bli fler om inte det s. k. lekfolket rustas och blir frimodiga. Alla trender, generellt, visar på färre troende i vårt land. Fast det är lite som finanskrisen, det känns som vi börjar närma oss botten och vi ser exempel på positiv utveckling.

Fast vi behöver i detta läge tänka om och varje individ som kallar sig kristen måste fundera på var och hur man kan tjäna i guds rike. Vi som är församlingsledning (förtroendevalda/äldste och anställda) måste med goda exempel och hårt, uthålligt arbete hjälpa och inspirera alla dessa "frivilliga". Visa på rakhet (därav lodlinan på fotot!).

Gudstjänster med bön och lovsång, sakramenten, undervisning, mötesplatser och mycket annat är absolut nödvändigt men det började med Jesu ord till apostlarna "Följ mig". Orden följ mig gäller dig och alla andra. Låt oss, med en positivt attityd, se framåt. Gud välsigne lekfolket!

Joachim - som idag, söndag efter nyår, tänker på "Guds hus" - stället för rustning och inspiration

Nyårshelg 2009 - 2010

Så är det åter ett nyår med alla känslor och tankar. Vid förra nyåret skrev jag en del funderingar och det är egentligen samma denna gång. Året som varit har, för mig personligen, inneburit en betydlig större medvetenhet om att vi lever en stund på denna jord och att det går ganska fort.

Det gäller att ta vara på dagarna och samtidigt inte känna "upplevelsestress". Vänner är det allra viktigaste och att tron ständigt hålls levande. Har man vänner som ställer upp när man har det svårt eller som kan dela ens glädje utan att visa avund så är man rik!

Jag är ambivalent när det gäller kyrkans/den kristna trons framtid i Sverige. Dels är jag övertygad om att det kommer en ny väckelse i vårt land som är gränsöverskridande mellan kyrkor och samfund, dels kommer hela det gamla systemet som vi är vana vid att alltmer falla sönder. Vi ser idag tomma kyrkor, mindre gudstjänstengagemang och en annan sorts fientlighet till kristen tro i samhället. Danmark säger nej till minareter (muslimska bönetorn) och det handlar i djupet mera om rädsla för det okända än att man försvarar en kristen "syn". Det handlar om att det religiösa (muslimsk, kristet m.m.) vill man undvika.

Fast det sker något i Europa just nu som är spännande och positivt! "I Europa verkade tron på Gud vittra bort. Men i Lissabonfördraget säger EU nu att man ska föra en "öppen, transparent och regelbunden" dialog med religiösa samfund." Samtidigt kan det bli väldigt allmänt och innehållslöst. Modigt var det med den ortodoxe patriarken som kritiserade behandlingen av kristna i Turkiet.

Nog är det utmanande för oss som kallar oss för kristna, det vilar det ett stort ansvar inför framtiden.

Med dessa ord vill jag tacka er alla som både har läst mina bloggar under det gångna året och som dessutom kommenterat. Det hade inte varit särskilt roligt att blogga om det inte var någon som läste. Ett välsignat Gott Nytt År önskas er alla!

Joachim - som med förväntan ser fram emot 2010

Mellandagstankar

Så har man firat många goda helger och jag kan inte låta bli att fundera på vad julevangeliet får för konsekvenser i vår vardag just nu. De flesta av oss har hört alla berättelser tidigare och vi är väl medvetna om vad som hände i Betlehem, att herdarna kom först och så småningom kommer de vise männen efter att först gått fel.

Mitt i allt detta stannar man upp på Annandagen och funderar på Stefanos liv, kyrkans förste martyr, som dog för sin tros skull. Återigen kommer detta provocerande att julevangeliet är inte bara en söt berättelse om ett barn som föds utan Jesus kom för att sätta alla andra i ett vägval, antingen följer man honom och tror att han är Frälsaren, Gud själv inkarnerad eller så är han det inte. Det finns inget mellanting! Sedan kan detta "vägvalsarbete" se olika ut för människor.

Kommit på mig själv att jag har varit extra mån denna jul om att tydliggöra den andre personen i den treenige Guden. Sonen är fullt ut Gud! Det känns som om vi lever i en tid då även kristna ifrågasätter detta. Namnet Jesus förkunnas inte riktigt lika tydligt som förr. Kanske hör detta samman med att vi behöver ännu mer den tredje personens hjälp, Anden är ju hjälparen som lyser på Kristus. Han är som stjärnan som vill lysa upp vägen till Jesus!

Mitt i allt detta firande kommer söndag efter jul, då temat är "Guds barn". Betoningen är att vi alla är Guds barn, men då är det viktigt att veta vilken Gud vi är barn till. Är det en Gud som har all makt i himlen och på jorden, och som det står om i Joh. 3:16-17 eller är det en Gud som vi kan styra över?

För mig är julens budskap så radikalt och ändå så kärleksfullt. Tänk att Gud gör sig liten för var och en som vill tro på honom. Det är stort!

Joachim - som hoppas att Jesus också har fötts i många hjärtan denna jul

God Jul på er alla bloggläsare!

Jag önskar er alla en fridfull Julhelg. Själv firar jag julen i kyrkan varje dag och behöver ägna min tid åt förberedelser - och inte bloggandet. Man vill gärna ha nya infallsvinklar på julevangeliet och då behöver man både tid och bön.

Vill avsluta med att hänvisa till ett positivt besked från Migrationsverket: "Migrationsverket ändrar sig - sparkad Israelvän återanställs!" För ett år sedan sparkades Israelvännen Lennart Eriksson från ett chefsjobb på Migrationsverket. Nu får han tillbaka sin tjänst. Migrationsverket förklarar i ett förlikningsavtal att det "inte längre gör gällande de påståenden som anförts mot Lennart Eriksson".

Hans egna ord kan ni läsa här!

Att en myndighet ändrar sig och ger sådan här upprättelse är stort och jag ser det som en positiv nyhet.

Joachim - som önskar Julefrid för oss alla

Är du mest alert på morgonen eller kvällen?

Julottans roll i svensk kristenhet diskuteras det om varje år. En del ser ottan som årets stora högtid och är det dessutom snö, så blir det extra fint. Andra däremot föredrar midnattsmässan, antingen i en kyrka lokalt eller framför tv'n. I år vill Påven börja redan kl. 22:00 eftersom han är kvällstrött!

Julotta är en kvarleva från ett gammalt agralt samhälle och frågan är om våra gudstjänsttider passar vårt "moderna" samhälle. Tydlig trend sedan 15-20 år är att julottan håller på att konkurreras ut av midnattsmässan när det gäller antal gudstjänstfirare. Kanske handlar det inte endast om tiden utan om att det också kan vara ett gott sätt att avsluta julaftonsfirandet. Det är inte maten eller klapparna som får "sista ordet". I Kungsbacka vill vi i år stärka möjligheterna för dem som varken orkar mitt i natten eller tidigt på morgonen. Det blir Högmässa kl. 11:00!

Egentligen är det allvarliga frågor som tas upp här. Det handlar om hur ett bra gudstjänstliv, med förkunnelsen och sakramenten m.m. kan bli en naturlig del av människors liv. Det handlar om att hitta mötesplatser i rätt tid och på rätt plats. Vilodagens vikt har sedan många år inte respekterats och det är ju faktiskt ett av buden, av Gud påbjudet.

Det är lätt att ringakta det i förhållande till de andra. Men ser vi idag inte ett samhälle som gör mängder av misstag, både kollektivt och individuellt, just för att friden och vilan inte finns? Idag styrs vi av stress, prestationskrav, girighet, individualism etc. som leder till att vi "inte har tid" att ta oss tid med Gud. Konsekvenserna är kanske mycket större och värre än vad vi själva anar?

Joachim - som i jultid verkligen unnar alla frid och äkta julkänsla

Tidningsrubriker

Har inte skrivit på några dagar, dels beroende på att tiden inte räcker till, dels att jag är trött på alla tidningsrubriker. De inspirerar mig inte just nu eftersom de är så fokuserade på allt elände. Tidningen "Dagens" rubriker handlar om sex, stölder (Auschwitz-skylt), brist på demokrati, berusade diakoner och naturligtvis prästers leverne som i alla lägen skall kontrolleras.

"Kyrkans Tidnings" rubriker är inte mer upplyftande. De tar upp att kvinnliga präster dör tidigare i Danmark, hur ett nytt krematorium skall se ut, naturligtvis sex och att Verbum stäms för feltryck.

"Världen idag" har som första rubrik: "Sista viljan bara ett klick borta", om att "i framtiden ska skåningarna kunna skriva in önskemål kring livets slut i sin egen patientjournal från datorn därhemma. Det säger den politiker som varit med om att driva igenom den nya, enhetliga patientjournal, som införs i Region Skåne 2012." Detta kan du själv läsa i tidningen.

Summan av allt det ovan skrivna är ju hemskt! Jag gillar jul och jag skulle vilja ha en större betoning på att just för att det i vår värld är så mycket destruktivt och nedbrytande, så kom Jesus. Efter årsskiftet tillträder norrmannen Olav Fykse Tveit som generalsekreterare för Kyrkornas världsråd: "Mitt kall är att vinna världens kyrkor" och skall han lyckas med detta, så lär inte han göra det, utan det kan bara ske i Jesu namn!

Kanske har han rätt intention för tidningen skriver: "Lugnt och sansat lägger han ut texten om hur kyrkor ska kunna överbrygga barriärer, och mitt i mångfalden kunna hitta varandra i den gemensamma tron på Jesus."

Vi, Jesu lärjungar, behöver få en ny självkänsla och en bild som inte massmedia skapar utan Guds eget ord. I det ordet hör jag Jesus kallar till omvändelse och efterföljelse! I det ordet hör jag hur jag skall leva mitt liv gentemot Gud och min nästa. Och då handlar det inte bara om sexualiteten eller att ha vissa åsikter. I det ordet hör jag förlåtelse och nåd. I det ordet får jag hopp om helande och förvandling. I det ordet blir jag varse om Guds Andes enorma kraft!

I går sålde jag prästost på COOP i staden. Några säger och tycker säkert att det är populistiskt etc. Naturligtvis är det det i den meningen att man är ute bland folk och försöker möta dem där. Det är innebörden i ordet populistisk. Men frågan är ju vilka signaler man sänder? Samtal kring tro, dop, sjukdomar m.m. kan även ske bland massa prästost! Och dessutom en massa skratt!

Många fick inte bara med sig en ost hem utan också en och annan tanke. Att allt överskott gick till behövande på hemmaplan gjorde inte saken sämre.

Du som läser denna blogg. Jag vill verkligen ingjuta mod och mana dig att vara ljuset och saltet i denna värld. Det skapar inga rubriker, men det förvandlar liv! Ditt eget och andras. Låt oss komma samman i församlingar och i större sammanhang som t. ex. OAS-möten eller Jesusmanifestationer och hämta kraft.

Sverige behöver bli förvandlat, så att vi får nya hoppfulla rubriker! Be för Sverige - t.ex. med Simon Ådahl

Joachim - som nästan känner att advent går för fort, behövde några veckor till för att förbereda mig inför det stora att Gud blir människa.

Kärleken behöver verktyg

Bortom skvallret när kändisäktenskap spricker finns tragiken som drabbar en vanlig familj, skriver Thomas Österberg. Och det är bara att hålla med. Det har knappt undgått någon i detta land vad som hänt fam. Woods och nästan lika många har åsikter om denna stackars familj. Men det rör om i grytan inom oss själva!

"Idealbilden av den lyckliga familjen, det lyckliga äktenskapet, kan ibland drivas så långt att problem som dyker upp i de flesta relationer måste döljas." skriver Thomas. Och när man lever på detta sätt uppstår massa andra känslor som tar energi och som är som en tickande bomb för förhållandet.

Den grundläggande frågan är var man skall lägga ribban för att ett förhållande/äktenskap skall betraktas som lyckligt? Vem avgör det? Hur ser samhällets syn ut när det gäller trohet och lycka? Kyrkans budskap är just nu väldigt könsrelaterat, men borde kanske ännu mer ta fram trohet, att förhållandet med Gud/Jesus (dagligen, inte bara stunden vid altaret) själv påverkar ens äktenskap. Som kristen är min relation till Gud och till min medmänniska på djupet relaterade till varandra.

Under mina tjugo år som präst är det tyvärr få vigda par som kommer efteråt när det krisar. Utan vid fullbordat faktum får man informationen samtidigt som alla andra. Och naturligtvis är det en sorg. Inget förhållande är konfliktfritt och idag tror jag det är ännu svårare än någonsin att leva som vigda. Stressen, förverkligandet, alla möjligheter, globaliseringen, osäkra könsroller, finanskriser etc. gör att alla våra relationer är under påfrestningar. Den ständiga frågan: "är jag lycklig?" Det ständiga behovet av bekräftelse spelar oss alla, med jämna mellanrum, ett spratt.

Något enkelt recept finns inte. Komminister Andreas Holm kommer under våren, med medhjälpare, att starta en "Äktenskapskurs" i den Alphaanda som redan finns i pastoratet. Att vi som församling både försöker förbereda par som vill ingå äktenskap och också följa upp redan ingångna är kanske det minsta vi kan göra!

Joachim - ser att kyrkan har enorma möjligheter att styrka och trösta med Guds ord och bön.

Kyrka och samhälle

Det är intressant att se vad som just nu figurerar i massmedia när det gäller kyrkan och tro.

Jag har redan varit inne på sexualiteten (se blogg den 12 dec) och detta fortsätter ju med nya pedofilskandaler i vårt eget land. Det känns dessutom att det finns ett mörkertal, vilket är väldigt olustigt.

Det andra svåra ämnet för kristna i vårt land är vårt förhållande till alkohol, där några av oss vill ha ett totalt avståndstagande och andra vill något annat. Hur såg Jesus på detta? Och hur skall ett sunt förhållande se ut, både till alkoholen och till dem som har en annan uppfattning än en själv?

Det finns mycket dubbelmoral när det gäller alkohol och ibland känns det som om världen ser på oss kristna och undrar. Och ibland beter vi oss utifrån deras betraktande. Jag har mött de som dricker för att "vara normala" och de som absolut avstår för att markera sin ståndpunkt (ibland kommer känslan av moraliserande). Sedan finns det hur många andra anledningar till varför man gör som man gör!

Men det är inte dessa moraliska karaktärsfrågorna som kommer att bli avgörande för hur andra människor ser på oss kristna. Många gånger är sex och sprit massmediala frågor som leder bort från det väsentliga, nämligen den kristna trons innehåll.

Jag tror att det kommer i framtiden blir mera av detta, att vi kristna kommer att bli förföljda för vår bekännelses skull. Detta, att en kyrka sätts i brand, kan vara personliga skäl men i framtiden kommer Jesusorden att bli en tydligare verklighet också för oss, att saliga är de som förföljs för hans namns skull. I de lägena är det inte vår inställning till sexualiteten eller alkoholen som är avgörande, utan hur vi vill leva vårt liv tillsammans med Jesus Kristus. Och vilka konsekvenser det tar sig uttryck!

Joachim - ser att det mångkulturella samhället för med sig effekter som vi kanske inte förutsåg.

Kyrkan och sexualiteten

Man kan inte komma från att den senaste tiden i kyrkans värld har präglats av mycket diskuterande om sex. Och det finns så många infallsvinklar i ämnet och så många starka känslor. Freud måste känna sig oerhört bekräftad i detta att han la fram sexualitet som en så stark drift för oss människor. De senaste skriverierna, inte minst i Aftonbladet, visar på hur det kan gå -Tiger Woods livssituation.

Men så är det ju inte för alla! Sexualiteten måste ju in i ett sammanhang! Och detta sammanhang handlar ju om att bli bekräftad, älskad etc. och likaså, att få ge. Det handlar bl.a. om sexualitetens plats i äktenskapet. Men ser man rubrikerna i tidningarna så ser du ut på följande:

"Svenska Missionskyrkan backar i äktenskapsfrågan" skriver tidningen Dagen. Vidare skriver man följande: "Pingstdokument: Äktenskapet ett förbund mellan man och kvinna". Och katolska kyrkan kämpar globalt med prästers grova övertramp: "Påven skäms och upprörs över irländska sexbrott". Och en annan rubrik i veckan var: "Var sjätte församling viger inte samkönade".

Tar man Kyrkans Tidning är deras rubriker färre. Men de nämner följande: "Slovakiska biskopar kritiserar vigselbeslut". KT tar även upp katolska kyrkans problematik: "Påvligt möte med kyrkan på Irland".

Ja, det går att ta fram ännu många fler artiklar och alla är vi färgade av var vi själva står och vårt eget förhållande till sexualiteten. Det är alltid lätt att uttala sig om andras. Men jag tror att många, inte minst kristna, behöver jobba med sin syn på sexualiteten i sitt eget liv. Denna frågan är en av de största orsakerna till synd mot Gud! Vi syndar med tankar, ord och gärningar och då tror jag inte många går fria! Inte jag i alla fall och det gör inte saken bättre, att vi är många! Sexualiteten befinner sig ju i ett sammanhang och det skadas ju lätt när man är inte är klar och inte vet vad man skall följa. Ordet trohet är i ropet och man kan ibland undra mot vem och hur länge?

För min personliga del handlar det om vad som skall vara mitt rättesnöre. Det handlar inte om att gå emot enskilda eller grupper, det handlar inte heller om att tystna eller bli rädd. Det handlar om att ta reda på vad Jesus vill och då blir det bibelns ord som blir ledstjärnan för mig.

Men även den är ju idag ifrågasatt av så många och då blir ju till slut frågan om vi kan ta bort lite till? Man kan lätt bli otrygg, särskilt om man är lekman, när de som är vigda inte själva vet.

Joachim - som mera funderar över problemet ur en själavårdsaspekt.

Den lokala ekumeniken

Nya ekumeniska konstellationer skapas. Kristna från olika samfund hittar varandra. Denna tid är förmodligen den oorganiserade ekumenikens glanstid. Detta skriver Dagen och det känns inte nytt eftersom gränsen mellan kristna, inte endast på lokala planet, går inte mellan samfunden utan mellan olika syner på bibeln, tron och hur man gestaltar sitt lärjungaliv.

Själv har jag varit med i sammanhang och varit förebedjare med damer och herrar från Vinyard, Pingströrelsen, Ortodoxa etc. Många goda stunder har tillbringats med katoliker och evangelikala kristna från andra länder och man har känt ett intimt samröre i tron.

Sann ekumenik kommer från människors insida och från det som Guds Ande manar oss till. Alltför ofta har ekumeniken pressats fram genom predikstolsbyten etc. som inte varit förankrade utan mera av gammal tradition.

Det viktigaste i allt detta är att Jesu bön tas på allvar, att vi skall vara ett. Ju mindre splittring desto mer trovärdighet. Och när den lokala ekumeniken krackelerar, så är det inte bra för missionerandet på lokalplanet.

Joachim - som som menar att ekumenik är att sätta gränserna på rätt ställe

”Religion upplevs som samhällsfarligt”

– Det finns ett allt större ifrågasättande av religionens roll i människors vardag, vad en övertygelse betyder och hur religion utövas. Det säger diskrimineringsombudsmannen Katri Linna till Kyrkans tidning.

Det känns som många "sanningar" kommer upp till ytan på kort tid. Att det finns en klar oförståelse mot dem som är troende och att man visar på bristande respekt är vanligt idag. Vi vuxna har lättare att hantera detta än våra barn, som många gånger tystnar för att slippa bekymmer med omgivningen.

Linna skriver bl. a. " – Kristendom i Sverige i dag är väldigt main stream – man får inte uttrycka en stark tro, eller att barnen deltar i religiös verksamhet, det kan uppfattas som indoktrinering. Det är typiskt att mainstream-religionen gör att religiös övertygelse ifrågasätts. Det är inte lätt att vara aktivt troende i Sverige, oavsett religion."

Joachim - som hoppas på ett bättre samhällsklimat för de som bl. a. är bekännande kristna.

Det rör sig i Svenska kyrkan

De senaste dagarna har det kommit utmanande och intressanta påstående, inte minst från biskopshåll. Förra veckan avslöjade Dagen att ärkebiskopen i Svenska kyrkan Anders Wejryd och hans kansli missbrukat stiftelsepengar. Och igår uppmanade biskop emeritus Biörn Fjärstedt kyrkoledningen att avgå. Dessutom kom biskopen i Strängnäs, Hans-Erik Nordin, med det faktum att han anser att gudstjänstlivet är på väg att kollapsa i kyrkan. Ärkebiskopen tycks ha relativt stort förtroende bland oss kyrkoherdar och det kan ju verka betryggande för honom.

Mitt i allt detta händer stora saker som berör oss alla just nu; klimatmöte i Köpenhamn, klockor skall ringa i hela landet och det är snart jul och konserter och gudstjänster avlöser varandra. Och man känner att det är en stor apparat som tuffar på, men att det nu börjar närma sig ett brytningsskede. Vad är Kristi kyrka, som Svenska kyrkan är en del av? Vad är vårt uppdrag enligt bibeln? Vem är Gud? Och i detta är Jesus både stjärnan och kärnan! Eller?

Personligen tror jag att hela situationen handlar om trovärdighet och äkthet och vårt behov av genuin trygghet. Det är inte titlarna som är avgörande längre. Utan det handlar om det "andliga ledarskapet". Eftersom mycket inom Svenska Kyrkan handlar om medlemsantal och ekonomi och mångas ledarskap tenderar att bli mer likt ett företags, så behövs det ett nytt andligt, där betoning ligger på att ännu mer lyssna in Guds röst.

Allt gudstjänstliv har inte kollapsat! Det finns församlingar som växer i både antal och djup. Det finns många positiva saker som sker just nu i vårt land. Men naturligtvis måste man fråga sig varför det växer på en del ställen och inte på andra. Här har ledningen ett enormt ansvar att stödja det positivt växande.

Joachim - som med ärlig förväntan tror att det kommer något gott ur dessa olika samtal.

Svenska kyrkan i Skagen lägger ned

Svenska kyrkan i utlandet lägger ner sin verksamhet i Skagen och det är många som nu är upprörda över detta. Läs om det i Världen idag och Kyrkans Tidning! Man har t o m ringt hem och undrat om vi inte kan göra något från vårt håll på västkusten och Göteborgs stift.

Visserligen ändras våra resvanor, men varje gång jag har varit i Skagen så är det fullt med folk och många som "turar" över med båten gör ett besök. Alla vigslar som sker eftersom det är lagom att fara över för en fin vigsel under enklare former. Och för att inte tala om alla konfirmander som under årens lopp förlagt några lägerdygn i den gemytliga miljön.

Det finns ju många kyrkor som har betydligt mindre verksamhet än Skagen och man kan naturligtvis undra över om det finns andra orsaker än dem som nämnts? I en tid som mer präglas av avkristnande på våra breddgrader borde man väl mer gå på offensiven!

Man kan bl. a. läsa om hur en katolsk kyrka vandaliseras i vårt eget land. Det har blivit en kamp på olika sätt och det är både en utmaning och en kallelse att föra ut evangeliet i den närhet vi själva lever i! Ibland tror jag att det är lättare att missionera i en annan del av världen än för sin egen granne. Men alla, oavsett avstånd, behöver väl evangelium?

Joachim - som hoppas att man kan hitta en bra lösning för Skagenkyrkan.

Gudstjänstlivet på väg att kollapsa

Biskopen uttryckte oro för den höga medelåldern bland Svenska kyrkans förtroendevalda och besökare. Han påpekade vidare att barn och ungdomar knappt syns till på gudstjänsterna, skriver Eskilstuna-Kuriren.

Detta är ju egentligen inte en överraskning men likväl känns det oerhört angeläget att ta upp ämnet. All heder åt biskopen! Men nu handlar det lika mycket om att försöka göra en rätt analys. Och att utvärderingarna får rätt åtgärder.

Ibland verkar det som om man har ett åtgärdspaket klart före det att man är färdig med själva analysen. Själv tror jag, efter att analyserat i 20 år, att vi måste komma tillbaks ännu tydligare till det som är exklusivt kristen tro. Med gammal konfirmandpedagogik handlar det om Apg 2:42. Bibeln, Bönen, Brödet (Sakramenten) samt Brödragemenskapen (Att Jesus är allas vår broder och Frälsare. Församlingsgemenskapen).

Allt för ofta hörs det idag förkunnelse som inte lyfter fram Kristus Jesus.

Joachim - som ser denna frågeställning som en positiv utmaning.