"Vänsterpartiet och kyrkliga studieförbundet Sensus vill införa ett tredje kön – hen" skriver Dagen, de flesta av er som läser denna blogg känner till detta, och den undersökning som finns med visar på ett massivt motstånd.
"Om man söker jobb på Sensus kan man numera ange kön, som "han, hon eller hen". Avsikten är inte att väcka debatt, menar Sensus, inte heller att provocera eller att förändra språket."
För mig , som kristen, finner jag inte stöd för detta någonstans i bibeln. Ändå är det en organisation som Sensus, som är beroende av stöd från Svenska kyrkan, som för fram detta tillsammans med ett politiskt parti.
Min egen kritik är egentligen att vi redan har svårt med de båda könen vi har. Vi män är snart några vilsna stackare som inte vet hur starka eller svaga vi skall vara. Detsamma gäller kvinnans roll. Hon är fortfarande den enda av oss som kan bli gravid, är det bra eller dåligt? Osv. Det finns många frågetecken kring de gamla könsrollerna och när de nu luckras upp mer och mer skapar det osäkerhet om vilket det behöver samtalas kring.
Det handlar inte om att vi har för få kön, det handlar om våra värderingar kring de vi redan har!
Joachim - som inte alltid förstår ordet könsneutralt.
8 kommentarer:
Det är nog inte alltid så lätt att sätta sig in i andras situation, men, som någon skrev här i en kommentar, nyttigt att öva sig i för en kristen.
"Hur upplevs det inifrån att inte känna sig hemma i de traditionella könsdefinitionerna? Hur är det inte inte vara utstött från det som vi andra kallar självklart?"
Den övningen verkar vara ovanlig i kyrkan när det gäller sådana här frågor. Men då blir det nog lättare att förstå ord som "könsneutral" och "samkönad".
För undertecknad som arbetar inom den gestaltande konsten, även så i Svenska kyrkan, känns det däremot som att kristendomen ofta uttrycks mer än lovligt könlöst. Och det har jag svårt att förstå.
/Johan Svensson
Min spontana reaktion när jag läste detta kom mig att tänka på det man brukar säga:
"Om inte kartan och verkligheten stämmer överens, så är det verkligheten som gäller".
Det börjar allt oftare kännas som man försöker ändra på verkligeten nu.
"Om inte kartan och verkligheten stämmer överens, så är det verkligheten som gäller".
Exakt min erfarenhet från kyrkans hanteringa av oss homosexuella! Bibeln blir en sorts karta man orienterar sig utifrån, men man är inte så intresserad av att titta efter hur själva terrängen egentligen ser ut. Och där finns fler blommor än på kartan!
:)
Ja, vi ser det säkert på lite olika sätt.
En karta brukar man revidera om inte varje år, så åtminstonde ofta. Följer man en gammal karta, så är det lätt att gå vilse.
Därför skulle jag inte vilja jämföra bibeln med en karta. Man har ju visserligen gjort nya översättningar några gånger, men man kan väl knappast säga att man reviderat den.
Den innehåller sanningar för en kristen som har hållit i ganska många år nu.
För mig känns det mer som man idag vill ändra på "sanningarna", d.v.s verkligheten.
Det vi glömmer idag tycker jag är att vi inte klarar av att leva upp till sanningarna och det gäller både dom som upplever sig vara med i gemensakapen och dom som upplever sig stå utanför.
Hade vi kunnat acceptera detta, tror jag vi skulle kunna känna mer gemenskap i det som är viktigt, vår kristna tro.
Sedan är det ju upp till var och en i sin relation till Gud, vad man bör försöka ändra på i sitt liv.
Jag är också nyfiken på vilka blommor du tänker på "anonym", som har tillkommit i verkligheten?
Hej igen, Mats!
Just metaforen karta/teräng och en skriande diskrepans dem emellan är en bild som ofta används av homosexuella som bittert lämnat sina församlingar där de inte kunnat accepterats när de valt att vara sig själva och stå för det.
Upplevelsen bygger på följande:
TERRÄNG: En homsexuell människa är det i djupet av sin konstitution. Det är inget som går att ändra på med mindre att man våldför sig på sig själv under stort lidande.
KARTA: En del kristna tolkar de vaga bibelutsagor som antyder att sexuella handlingar mellan personer av samma kön skulle vara något fel. Därav drar man den långsökta slutsaten att homosexualiteten skulle vara onaturlig och man bygger teorier kring detta för att få verkligheten att stämma överens med den egna teorin/teologin/värsldsuppfattningen.
Kort sagt man anpassar verkligheten efter kartan och inte tvärtom.
Jag skulle tro att detta är vad sommenas i kommentaren ovan. Oavsett är det häri en stor del av det kyrkliga sveket mot de homosexuella människorna består.
Hej Gregorius och alla andra!
Bloggen som vi nu började kommentera handlade ju om ett tredje kön och så hamnade vi på homosexuella. Jag måste erkänna att jag inte vet riktigt vilka som skulle "bli" ett tredje kön.
Men, eftersom du Gregorius kom in på homosexualiteten igen och jag känner det lite riktat till mig, skall jag nu försöka förklara varför jag inte är för samkönade äktenskap.
Den stora och viktiga anledningen är att jag ser bibeln som Guds ord till oss. Jag kan där inte göra någon annan tolkning än att Guds avsikt med oss människor var att vi är skapade som man och kvinna och att de skall "bli ett".
Det vi gör när vi inför samkönade äktenskap är att vi ändrar på Guds grundläggande budskap i bibeln, avsikten med mannens och kvinnans roll.
Genom synden, syndafallet var och är det väldigt mycket som inte har blivit som Gud ursprungligen tänkt sig här på jorden. Det måste vi förstå och acceptera, men för den skull kan vi inte ändra och förvanska på den grundläggande avsikten Gud hade när människan skapades.
Vi gör oss dagligen skyldiga till synd, vi missar målet, oavsett om vi är hetero eller homosexuella. Hur många av oss kan säga att "vi älskar vår nästa som sig själv", vilket ju är det näst viktigaste budet Jesus kom med. Hade vi klarat av att leva upp till det, hade förhoppningsvis ingen människa på jorden behövt svälta.
Det var inte meningen att vi skulle ljuga, vara svekfulla, giriga m.m..........och heller inte homosexuella från början.
Men nu är det som det är och jag kan inte och har inte anledning att avgöra vem som syndar mest. Vi sitter alla i samma båt och det är upp till var och en att i sin relation till Gud försöka leva sitt liv så nära Guds ord som vi har möjlighet efter dom förusättningar, gåvor vi har fått.
Om vi förstår och accepterar detta kan vi känna kärlek och förståelse till varandra oavsett om vi är homo eller heterosexuella menar jag. Jag menar dock inte att det är lätt med alla dom brister vi har som människor.
Kärlek innebär dock inte att släta över eller väja för sanningen.
Jag är övertygad om att Jesus visade kärlek till de människor han inte var undfallande emot, utan istället förmanade att ändra sig.
Jag tror att Gud är mer bekymrad över de människor som försöker ändra på hans budskap i bibeln, än de som försöker men inte klarar av att leva upp till budskapet.
Ja, Gregorius, du håller kanske inte med mig, men jag har i vart fall försökt förklara hur jag ser på det och jag anser mig faktiskt inte vara varken homofientlig eller kärlekslös. Jag anser mig heller inte på något sätt vara en bättre människa för att jag är heterosexuell och jag gör mig varje dag skyldig till nya synder.
Med den insikten ser jag inte, varför vi i vår strävan att komma närmre Jesus inte skulle kunna ha gemenskap i församligen oavsett sexuell läggning.
Problemet blir när vi försöker ändra på budskapet oavsett om det gäller äktenskap, att stjäla, ha begärelse o.s.v.
Ha det bra! ><>
Tack för ditt svar, Mats!
Vi är nog inte alldeles oense, trots allt. Även jag är kristen, tror att syndabegreppet - trots ett våldsamt missbruk genom historien - har relevans.
Skillnaden oss emellan är sannolikt en fråga om nyanser när det gäller bibelsyn och kyrkosyn och syn på människa och budskap.
När du talar om att förändra budskapet, tänker jag mig att detta budskap är något som redan från början anförtrotts bräckliga och bristfälliga människokärl och därigenom historiskt påverkats till det sämre, t ex med resultat att man idag har en räddhågad attityd till sexualitet i allmänhet.
När vi läser Bibeln "några steg bort", ser vi att budskapet är skapat med selektivt seende och betraktar vi kyrkohistorien kan vi notera en tydlig dynamik.
Jag menar att det är en kristens plikt att motverka de mänskliga sociala och mentala mekanismer som så uppenbart har infekterat budskapet och att befria oss så att vi har en rakare väg till Kristus. Vår hänsyn till vår broder bänkkamraten i trosfrågor tenderar allt för ofta att ta över och hejda den där rösten som vill skrika: men kejsaren är ju naken!
Nå, Mats, du verkar ändå ha ett något mer balanserat perspektiv och om två män kom hand i hand till din församling så kanske se skulle få leva där i fred, utan att få sin kärlek - och därigenom de själva i djupet av deras personer - ifrågasatt och fördömd. Då finns hopp för ett samtal där de kan få förståelse för din tvekan och en gemensam framtid.
Vi behöver nog inte dra våra argument här igen, men välkommen till min blogg om du vill fortsätta samtala. Där skriver jag bl a om de mekanismer och avigsidor som min och många andras erfarenhet av den kristna tron har mött.
Jag önskar dig allt gott på ditt fortsatta sökandes väg!
Jesus är Kärleken att vara nära Jesus får mig att känna hur mycket han älskar mig,att jag duger som jag är, att jag är värdefull och viktig./Anette
Skicka en kommentar