Så har man firat många goda helger och jag kan inte låta bli att fundera på vad julevangeliet får för konsekvenser i vår vardag just nu. De flesta av oss har hört alla berättelser tidigare och vi är väl medvetna om vad som hände i Betlehem, att herdarna kom först och så småningom kommer de vise männen efter att först gått fel.
Mitt i allt detta stannar man upp på Annandagen och funderar på Stefanos liv, kyrkans förste martyr, som dog för sin tros skull. Återigen kommer detta provocerande att julevangeliet är inte bara en söt berättelse om ett barn som föds utan Jesus kom för att sätta alla andra i ett vägval, antingen följer man honom och tror att han är Frälsaren, Gud själv inkarnerad eller så är han det inte. Det finns inget mellanting! Sedan kan detta "vägvalsarbete" se olika ut för människor.
Kommit på mig själv att jag har varit extra mån denna jul om att tydliggöra den andre personen i den treenige Guden. Sonen är fullt ut Gud! Det känns som om vi lever i en tid då även kristna ifrågasätter detta. Namnet Jesus förkunnas inte riktigt lika tydligt som förr. Kanske hör detta samman med att vi behöver ännu mer den tredje personens hjälp, Anden är ju hjälparen som lyser på Kristus. Han är som stjärnan som vill lysa upp vägen till Jesus!
Mitt i allt detta firande kommer söndag efter jul, då temat är "Guds barn". Betoningen är att vi alla är Guds barn, men då är det viktigt att veta vilken Gud vi är barn till. Är det en Gud som har all makt i himlen och på jorden, och som det står om i Joh. 3:16-17 eller är det en Gud som vi kan styra över?
För mig är julens budskap så radikalt och ändå så kärleksfullt. Tänk att Gud gör sig liten för var och en som vill tro på honom. Det är stort!
Joachim - som hoppas att Jesus också har fötts i många hjärtan denna jul
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar