70 procent av världens befolkning lever i länder där religionsfriheten är starkt begränsad. Det visar en stor undersökning gjord av amerikanska tankesmedjan The Pew forum.
I Sverige reflekterar vi inte ofta över denna frihet. Tvärtom känns det ibland som vi begränsar den, genom att värdera människor efter deras uppfattningar/åsikter i olika frågor.
Som präst möter man många människor och de visar upp olika former av rädslor. Det handlar om att inte våga bekänna sin tro på sin arbetsplats. Man har ju läst om tillsättningar där samfundstillhörigheten varit ett hinder. Man kan också välja att avstå från en bekännelse för att man helt enkelt inte känner sig redo att "försvara" ens tro. För det är just så många upplever det, att en som är s.k. troende behöver försvara den inför andra.
Som troende är det inte alltid så enkelt att visa sin tro offentligt, eftersom "religiös neutralitet" skall råda på många platser. Religionsfrihet har blivit frihet från religion och som argument lyfts ofta fram vårt mångkulturella samhälle. Det handlar om ett hänsynstagande till andra. Och detta är naturligtvis viktigt, men samtidigt är det lättare många gånger, även som präst och kristen, att ha samtal med någon från en annan religion eller annan kyrklig tradition, när man vet vad den andra tror på.
Jag hoppas att vi skall känna tacksamhet och inte bara ta det för självklart att vi har religionsfrihet i vårt land. Vi kan behöva jobba för den friheten, så att vi inte endast blir ett land fritt från religion. Ett sådant land känner jag inte till!
Joachim - som inte ser det mångkulturella som ett problem utan som en utmaning.
1 kommentar:
Jag kan uppleva att det är mycket enklare att prata med en människa som har en annan tro, än med en ateist.
Även om en person med en annan tro inte "håller med mig" och jag inte med honom/henne, så har vi nåt gemensamt, nämligen en tro. Vi tycker i vårat samtal inte att vi är konstiga som tror på något.
Pratar jag däremot med en ateist, så blir jag bedömd, inte för vad jag tror på utan för att jag överhuvudtaget tror. Denna bedömning blir ju oftast negativ.
Men det är just i sådana samtal det är viktigt att våga prata vidare, för ofta märker man att den tvärsäkra ateisten kanske inte är så tvärsäker när allt kommer omkring.
På min arbetsplats möts jag oftast av tystnad, när jag tar upp frågor som rör tro, men ibland och speciellt när man sitter ensam med någon och säger något om sin tro, så kan det rätt som det är lätta lite och det kommer fram tankar om tro som ändå finns där. Tankar som man dock är lite rädd att visa offentligt.
Jag tror precis som du skriver att det dock är lätt att sitta tyst i stället för att försvara sin tro. Där är det oerhört viktigt att hjälpa varandra att på olika sätt skapa förutsättningar för att få lite "självförtroende" i sin tro.
Där ligger nog en stor utmaning när det gäller församlingsarbete och ledare, som nyligen en tidigare bloggartikel här handlade om.
Skicka en kommentar