Oasmöte - 2012 - nr 3

God morgon

Har läst dagens lokala tidning (NH) i vilket inspiritatörerna Hans och Berit beskrivit Oas rörelsen. De lyfter fram detta, som ständigt återkommer, att Oas är en rörelse som riktar sig till många olika inriktningar. De tar också fram att individualismen är så stark och att det inte är gott. Vi behöver komma samman i det som förenar.

I gårdagens tidning, Kungsbacka-Nytt, stack Emelie, min prästkollega i Åsa, ut hakan och berättade om sin positiva syn på Oas. Det var mäktigt och gott när jag i går tog emot förbön och välsignelse tillsammans med henne och många andra av biskop Lindsey!

Trots detta finns det de som talar om min trovärdighet i insändare, i dagens NH, och för mig skulle det vara mycket mer trovärdigt om ni som döljer er bakom anonymitet (Medlemmar i Sv kyrkan) ger er till känna. Genom att t ex ringa eller mejla! så kan vi så småningom mötas! Emelie eller andra har säkert inget emot detta! Även Hans och Berit är beredda att samtala.

Det har varit fantastiska dagar hittills och det har varit så många goda möten. Jag har dessutom hälsat på flera som tidigare inte varit på ett Oas-möte och tills idag har jag inte mött något särskilt negativt. Spontant kommer det många uppmuntrande tilltal. Det som många lyfter fram är att det är lätt att be och uppleva Guds närvaro.

Bland det jag inte kommer att glömma är Kitty som i går kväll dansade till Guds ära med en egen dans. Hon har blivit helad från en whip lash skada som hon fick för två år sedan och som hon nu, på ett gudomligt sätt, är helt helad ifrån. Hennes dans var så vacker och hon utstrålade en tro och tacksamhet som berörde de 1500 personerna som var där.

I kväll predikar Hans Weichbrodt och han har som ämne "glädjens olja". Detta med glädje är viktig. Glädjen är en gåva, inget man kan bestämma sig för utan som Gud med sitt ord och Ande hjälper oss att ta emot. Så, du som läser bloggen, var också i dag glad över livet. Det finns visserligen mängder av bekymmer i världen, sjukdomar, krig, relations- och ekonomi bekymmer och mycket annat. Men trots det finns livet och hela skapelsen. Det finns en Gud som genom sitt levande ord, Jesus Kristus, sagt att han är med oss alla dagar till tidens slut. Det har inte Oas hittat på!

Jesus uppmanar oss alla komma till honom och när vi gör det så kommer vi varandra närmare! Han säger en hel del om flisan och bjälken, men framför allt säger han följ mig! Och den inbjudan går till oss alla, i många olika sammanhang. Han vill räcka ut sin förlåtelse och försoning.

Den frid som är var morgon ny, är samma som övergår allt förstånd och som bevarar våra hjärtan i Kristus Jesus, vår Frälsare.

Joachim - som ser fram emot denna dag, kanske vi syns! Välkommen.

Oasmötet - 2012 - nr 2

Skall strax fira en morgonmässa och går i tankarna igenom första dagens händelser. Du ser fotot till vänster. På golvet sitter det nog närmare 800 personer under gårdagens kvällsmöte, framåt veckan är även läktaren full!

Något som man alltid återkommer till, gång på gång, är att se alla dessa frivilliga som vill göra mötet så inbjudande och trevligt. Med sin tid, sin kunskap och även sitt kapital så lägger de ner ett enormt engagemang. Detta med mycket stor glädje och många går med leende på läpparna.

Dock skall man inte vara naiv och tro att det inte blir lite "småkonflikter" som många gånger är stressrelaterade. Men även här märks det att själva förhållningssättet är viktigare än vad man tänker och tycker. Och man har en vilja att komma vidare.

Tidningen Dagens artikel var välskriven och positiv och tog upp många av de väsentligheter som är Oasmötets signum. Du kan läsa artikeln här!

Kvällsmötet, under vilket jag hade mötesledarens uppgift, började med en stor ingångsprocession och det märktes att det var en god stämning. För att vara första kvällen, så var det gott om besökare! Jag lyfte fram två av mina bekanta som inspirerat mig inför det här mötet. En som kämpar med missbruk och en funktionshindrad. Och faktum är att vi alla lider av dessa två bitarna på olika sätt och många gånger kan det vara hinder för trons växt. Missbruket i västvärlden är stort av inte minst materiell välfärd och där status och den egna rättfärdigheten går föra mycket annat. Det är då det börjar"sinar", som min vän uttryckte det! Och man behöver sund påfyllning av välsignelsen. Av det som inte är förgängligt!

Det finns tydliga funktionshinder hos många av oss och så finns det mindre tydliga och att komma förbi dem, leva med dem och få hjälp med dem är många gånger svårt och vi behöver varandras hjälp i detta. Staffan och Ingelas budskap från Mekane Yesus kyrkan i Etiopien innehöll också budskapet att börja om. Så är det nog för de flesta av oss att vi behöver som lerkärlet i krukmakarens hand förstå att det finns omstarter, andra möjligheter än vi först har erfarit och att Guds hand är stor och mäktig. Han vet ju också hur vi alla har det med både det ena och det andra. Tron är en enorm kraft när den kommer i kontakt med bön och ett sunt lärljungeliv.

Joachim - som ser fram emot dag två!

Oasmötet - 2012 - nr 1

Kära bloggläsare
Jag skall försöka att få tid och kraft att skriva några blogginlägg under Oas-mötet denna vecka.
Låt mig börja med att säga att jag verkligen ser fram emot mötet och att den bredden mellan olika talare och den brokiga mängd utav besökare som kommer är stor.

De som aldrig varit på ett Oasmöte vill få det till att vi som är på dessa stora möten är emot kvinnor, homosexuella och är allmän tillbakasträvare och även idag har jag utmålats som en mörkeman i den lokala tidningen. Men jag har också fått ge ett svar.

En liten detalj i dagens tidning är att man i fredags råkade ta med namnunderskriften hos en insändare (vet inte vad det gällde) och man ber nu om ursäkt för ev. obehag detta har medfört. Är man offentlig som jag, så får man tåla en hel del, men bryr man sig egentligen om ev. obehag för mig eller min familj? Det tycks om man man tar sig rätten att bli en domstol och jag har redan på förhand gjort fel genom att enligt deras tycke umgås med fel folk. Men jag tror på förändring och att samtala med den som man kan påverka. Inte tala om personen eller vara anonym. Nog om detta!

De som kommer ikväll kl. 19:00 kommer kanske att bli förvånade över vilken god stämning det är! Det som sker i kväll är att vi går in i en stor procession, under psalm- och lovsång. Jag hälsar välkommen genom att lyfta fram två situationer med människor som inspirerat mig. Därefter kommer kommunalrådet att säga några välkomstord. Sedan kommer samordnaren som hållit i det lokala arbetet att bjuda in till dessa dagar som varar t o m lördag den 14 juli.

Därefter blir det dags att visa på den nya lovsångspärmen som hjälpt otaliga församlingar, inte minst i Svenska kyrkan. Ungdomarna har hittat härliga lovsånger som de använt  i ex sina konfirmationer. Nu är vi framme vid huvudtalarna för denna kväll. Paret Grenstedt som under flera år var boendes utomlands, Afrika, och som kommer att dela med sig av sina erfarenheter. Staffan var nummer två när det gäller biskopsvalet här i Göteborg. Han och hans fru kommer från Efs-sammanhang och har mycket att förmedla när det gäller mission och att möta andra människor.

Kvällen avrundas med lovsång, dans och ev. betjäning. Du är välkommen! Funderar du över något så finns jag och andra där för att hjälpa till.

Joachim - som är tacksam över alla de fyra hundra frivilliga som gör detta möte möjligt för de övriga dryga sju tusen som kommer under dessa dagar. Alla dessa varken gjorde något eller kom om de inte fick ut något positivt!

Se gärna Oas hemsida för mer information!
Bilden visar hur det såg ut förra året!

Musikpedagog 50 %

Lägger ut en förfrågan! Vi behöver en musikpedagog på 50 % i Kungsbacka. För den som är musikalisk, barn- och ungdomsintresserad och som är troende är detta en mycket bra tjänst. I dagsläget handlar det mycket om torsdagskvällarna och vissa gudstjänster. Men det finns utökningsmöjligheter!
se mer om tjänsten på denna länk!
Välkommen in med din ansökan eller ring för mer information på tel. nr.
0702 777720.

Ungdomarnas situation

Två artiklar i Dagen tar upp ungdomsperspektivet. I den ena står det bl a "60 procent vet inte varför vi firar påsk och det finns 18-åringar som inte har en aning om varför vi firar jul." och på Skolverkets hemsida beskrivs religionskunskap också som ett ämne i kris: "Religionskunskap finns i realiteten bara sporadiskt i vissa skolor." detta drabbar förstås eleverna skriver Dagen i sin artikel.

Samtidigt lyfter man fram några ungdomar som skall fara till Jesusmanifestationen. De är troende, men har inte särskilt många omkring sig i den ålderskategorin de själva tillhör. Den ene skriver: "-Eftersom jag aldrig haft en kristen klasskompis vet jag inte riktigt vad jag saknar. Men nu är jag med i en cellgrupp i kyrkan och det betyder väldigt mycket, men det hade varit roligt att ha det på gymnasiet också, säger han." Läs hela artikeln här!

Det är ett gemensamt ansvar vi har för dessa yngre bland oss. Men när man t ex hela tiden skall utgå från deras frågor, så som man ofta gör i konfirmandundervisningen, så är det viktigt att de också får både svar och vägledning.

Ser man på andra kristna syskon, katolska, ortodoxa och en del frikyrkor, så är det starkare betoning på undervisning och kunskapsinhämtning. Ser man på andra religioner så är det där viktigt att lära sig religionens grund. Tänker då på Islam och Judendom. Men i vårt svenska samhälle bygger vi på en annan värdegrund, som någonstans försöker göra sig fri från sitt kristna arv.

Men när man ser hur girigheten tar överhand, även för högt uppsatta politiker som predikat en annan lära, så skall vi inte tro annat än att de yngres ledstjärna är status, materiell lycka och att byta ut det man har till det senaste. Men den lilla människan, som finns i oss alla, ropar efter något annat; trygghet, varaktighet och sann kärlek. Vem skall visa på detta? När religion och tro blir hänskjutit till enbart känslor och psykologi och något privat individuellt i samhället, så tar man inte tron på allvar eftersom den gör anspråk på något objektivt som kan stödja, hjälpa och leda. Som har anspråk på att förvandla liv!

Att idag säga att Jesus är Guds son och att han är uppstånden är för många likställt med tecken på psykisk instabilitet. Om vi i detta läge gör tron till enbart något "världsligt" och tappar den himmelska dimensionen, så är det ju inte längre fråga om kristen tro.

Så låt oss hjälpas åt att stödja de unga genom att visa att vi har hittat något som vi kan leva och dö med och som är mer än det vi kan se och ta på!

Joachim - som idag med hjärtat varit med i Jesusmanifestationen

Rädslor och beröringsskräck i den allmänna debatten

Samfundsminister Stefan Attefall uppmanar alla kristna och andra religiösa grupper i samhället att göra sin röst hörd skriver Jakob Zetterman i tidningen Dagen.

"En av ministerns "slogans" som han burit med sig den här mandatperioden är att det finns en beröringsskräck i samhället när det handlar om religion." står det bland annat.

Jakob har även tillfrågat Bo G Andersson, som  är debattredaktör på Dagens Nyheter, och han sväljer inte ministerns resonemang.
"-Religionsfrågor har blivit mycket mer brännande i och med invandringen och samhällsutvecklingen vi har. Ministern får inte stöd i sina påståenden utifrån min erfarenhet."

Själv håller jag med ministern, med risk att bli kallad kristdemokrat, för det är precis detta som händer när man uttrycker sin åsikt. Att andra tar sig rätten att tro att de vet vem man är. Möjligtvis vet andra var man står i en fråga, men det är ett hopp till att tro sig ha hela kunskapen om ens person. Men djupast är det nog rädslan för konflikt, att råka illa ut som finns där inom en som en svulst.

Jag har synpunkter på t ex abort, äktenskap, girighet, otro, skolundervisning, hur en begravning skall ske, vad en präst är, hur en församling skall byggas upp, evangelisation och mission och mycket annat. Men det finns förutom ett mått av rädsla också en hel del bekvämlighet och Jante. Varför skall man engagera sig? Vem vill läsa det man skriver eller säger? Det finns ju andra som är mer insatta etc.

Men låt oss ta minister Stefan på allvar! Låt din frimodighet komma fram, våga vara en del i debatten, även om vi nu inte tycker lika! Som ordförande i Oas möter jag många reaktioner, huvudsakligen positiva, men en del är det inte. Det intressanta är att det finns människor som har bestämda uppfattningar om hur t ex ett sommarmöte är utan att ha varit närvarande. Man vet vad folk skall säga utan att ha lyssnat till dem. Det är okej att man har en känsla eller syn men om man sedan skall föra vidare sitt resonemang bör man vara närvarande på något sätt. Det gäller ju oss alla, även mig själv, att bilda sig en helhetsbild, om man nu vill!

Joachim - som önskar dig en god dag idag - en dag som också Herren välsignar.

Vem granskar RFSL?

Eftersom RFSL har ett stor inflytande på vilka normer och värderingar som förmedlas i svenska skolor behöver även den organisationen granskas, menar i tidningen Dagen Peter Larsson, pastor.

Han skriver bland annat också följande:
"De (RFSL) vill alltså vägleda till en fri sexualitet utan hämningar där det inte finns något rätt eller fel. Där man inte nöjer sig med att män är med män och kvinnor med kvinnor, utan man ska kunna blanda och vara med båda. Man ska också kunna vara med flera samtidigt. För detta kräver RFSL respekt och att allt ska betraktas som lika normalt, lika rätt och lika bra. Vill vi verkligen att Sveriges land ska genomsyras av dessa värderingar?"

När man tänker på vilken genomslagskraft RFSL har, så behöver man lyfta upp dessa frågor. Gränsdragningarna har idag blivit så subjektiva och individuella, att det finns ingen allmän norm längre, utan var och en skall ha rätt att leva sitt liv som den vill. Och det är klart att om inte Bibeln är rättesnöret, så finns det ju ingen begränsning om man skall leva med två fruar eller två män. Frågan är vad och vem som skall sätta gränserna?

Här finns många tankar och en av dem är att vi alltmer, i strävan efter att alla skall acceptera allt, inte bryr oss om varandras relationer. En sak är att folk lever sina liv som de vill, en annan är att jag skall tycka om det. Mer och mer märker jag som präst att många är ensamma med och i sina relationer. Och den ständiga rädslan att bli klassad konservativ, intolerant osv. är otroligt stark. Man har tystnat! Det får konsekvenser i hur ärliga vi är mot varandra.

Otroligt mycket fokus ligger på själva "sexet" i dagens massmedia och det är inte ofta man hör talas om trohet, renhet, förlåtelse och livslånga äktenskap i dessa sammanhang. Själv har vi under de åren vi varit gifta, och det kan frun intyga, haft berg och dalgång i äktenskapet. Och idag är jag otroligt glad över människor som vågade bry sig om oss. Som inte sa vad vi kanske i stunden ville höra, utan sa vad vi behövde höra!

Som präst möter jag rätt så många som efter en separation önskar sig tillbaks till sin gamla relation, men de flesta backade ju upp skiljsmässan. Ibland är det helt nödvändigt att dela på sig, men i både glädjen och sorgen behövs det människor som delar livet.

Den ensamhet och individualism som idag breder ut sig, tillsammans med en girighet på flera plan, att man anser sig har rätt till saker, tror jag skapar mycken tomhet och längtan. Låt oss hjälpas åt att fylla den med så mycket gott som möjligt.

Vi har ett gemensamt ansvar och uppdrag och RFSL är en viktig aktör, men vi behöver få fler röster utan att det behöver bli pajkastning oss emellan.

Joachim - som vill, speciellt de unga, väl när de skall bygga upp sina vuxenliv.

Mer andlighet till svenska folket

Elisabeth Sandlund är en klok kvinna som i sin ledare i tidning Dagen skriver bland annat följande:
"Den stora och svåra utmaningen för svensk kristenhet är att använda det förtroendekapital som uppenbarligen finns i rikt mått på rätt sätt. Det handlar om att peka på det direkta sambandet mellan å ena sidan soppkök för hemlösa, matkassar till nyfattiga barnfamiljer, arbete bland utvisningshotande flyktingar och allt annat som anställda och frivilliga sliter med och å den andra evangeliet."

Det är ju för många just tron som driver oss människor att göra de goda handlingarna. Man tar Jesu ord på allvar att det man gör mot en av de "minsta" gör man gentemot honom. För att se detta behövs det tro eller om vi hellre vill säga andlighet. Tron är min inte drivkraft medans andlighet talar mer om sammanhang och miljö i vilken tron tas emot.

Om man bara alltför mycket ägnar sig åt s.k. social verksamhet så kommer vi snart att se fler och fler som är trötta och slitna och att man kan göra det i andra sammanhang där man kanske känner större "andlighet". Redan idag märks det en ganska stor trött het bland kristna medarbetare. Man behöver andlig påfyllning / mat för att orka.

Ofta har jag själv upplevt att människor som kommit till tro under vuxen ålder, på så sätt att man märker en förnyelse i deras andliga liv, är i större utsträckning benägna att fråga efter vad de kan göra. Det nya inflödet skapar ett behov av utflöde i den "andra änden" om ni förstår mig rätt!

Hos alltför många stannar det hos en själv och det blir mera av en andlig "förstoppning" om jag fortsätter på den inslagna bilden. Men så drastiskt kan det faktiskt vara för många. Det handlar, som jag vid flera tillfällen skrivit om tidigare, de andliga nådegåvorna. Att brukar det Gud lagt ner i mitt liv. Men vet jag inte om dem, inte har möjlighet att använda dem så förtvinar de till slut.

Därför behöver vi sund andlighet som vi kan använda oss av och leva i vår vardag.

Joachim - som också ibland behöver påminnas om att det är för Jesu skull man tjänar och gör prioriteringar. Alla kan vi tröttna om vi inte har vårt fokus på honom som ger kraft och liv.

Allsångskvällar räddar inte kyrkan

När ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, nyligen tillfrågades om vad han såg tillbaka på som det viktigaste under sina tio år på posten nämnde han projektet Fresh Expressions skriver Kyrkans Tidning för en dryg månad sedan.

Biskopen har intressanta tankar som man kan ta lärdom av eller åtminstone låta sig reflektera över. Han skriver bland annat: "När vi gör det vi gillar och tror på så tar människor intryck. Vi sprider en viss doft. Om Jesus är verklig för oss, om vår längtan efter honom avspeglas i vårt liv och vår gudstjänst då kan visserligen människor bli arga och anmäla en avvikande uppfattning, men ingen kommer i alla fall att lida av att gudstjänsten är tråkig."

Djupast handlar det alltid om att bryta "tråkigheten" på ett sådant sätt att man, jag själv och andra, istället blir berörd, men då inte bara genom ett allmänt känslosvall. Att bli andligt berörd utifrån ett kristet perspektiv. Att med andra ord uttrycka Jesu namn på ett sådant sätt att det visar på den uppståndne och inte enbart på en historisk person som man lyfter upp till en begåvad vishetslärare.

Tänk efter själv vilka som du har i din egen omgivning, i din närhet, som hjälper dig djupare i den kristna tron. Som får dig att öka lusten till bibelläsandet och de andra nådemedlen såsom nattvard och gudstjänsten. Många av oss är ganska ensamma och då blir "kända" författare och föreläsare det vi tar intryck av och då styrs det av vad som släpps fram i de offentliga källorna.

Men vi behöver alla, i vår egen vardag, vardagskristendom! Om vi nu vill leva ett relativt aktivt kristet liv. Det nu skrivna bygger jag på reflektioner i mitt eget liv. Fast jag är kyrkoherde och tillbringar många många timmar i kyrkliga miljöer, så behöver jag till vardags förebedjare som bär mig, bibelläsandet (inte bara från ett arbetsperspektiv!) och gudstjänstfirande.

Vidare står det i artikeln: "Mycket kan man anklaga Jesus för, om man är på det humöret, men inte klagade vare sig fariséerna eller de romerska soldaterna på att han var tråkig. Det var hans anspråk de inte stod ut med." När vi i vår vardag lyfter upp detta anspråk för oss själva och andra så händer det något som rör om i grytan och som oftare än vad man förväntade sig leder till något gott! Rädslan gör oss många gånger allt för försiktiga.

Joachim - som gärna tar intryck från utländskt håll

Främling - en bok om Carola

"Det tar inte många sidors läsning innan jag förvånat inser; de här skribenterna gillar verkligen Carola. Reaktionen kan ses som en bekräftelse på hur vi svenskar sakta men säkert vant oss vid att en av våra verkliga megastjärnor baktalas och förlöjligas som om det vore den självklaraste sak i världen" skriver tidningen Dagen om författarna till en bok om Carola.

Carola är en mycket intressant person eftersom hon i sig förenar så mycket: framgång, kristen tro, tidningsrubriker, sorg över anhörigas död, mc-åkande och attityd, tv-medverkan och inte minst en fantastisk sångröst som fått många många beundrare. Hennes skivor och låtar hörs överallt och inte minst himlen i min famn och andra sångtexter har berört så många.

Glömmer aldrig när en kör sjöng "allt kommer att bli bra mamma" i samband med en ung mammas begravning och vi grät allesammans. Carola väcker känslor och nu är det adoptionen som är i fokus.

Jag som själv tillhör den skara som är adopterad ser möjligheterna som detta lilla barn får. Och för en kristen person kan detta med med adoption också få en andlig dimension. Vår himmelske Fader har bara en biologisk son - Jesus. Alla vi andra är adopterade in i Guds stora familj och genom dopet har vi fått familjetillhörigheten.

Önskar att Carola skall få fortsätta att verka i Guds stora vingård med sina gåvor. Carola, Birro, Skytte, Ekman och många andra har fått mycken kritik i olika sammanhang. Men det råder ingen tvekan om att de och andra har ett ärligt syfte i att bygga Kristi kropp. Så heder åt de som skrivit boken och åt Carola själv.

Joachim - som skulle tycka att det skulle vara så roligt om Carola var med i mc-kortegen i sommar i Kungsbacka, den 14 juli! Du är välkommen Carola!

Glad Påsk

Vill bara önska er alla en välsignad och Glad Påsk. Det finns mycket man kan säga en sådan här dag men evangelietexterna är tydliga! Han har uppstått!

Missionsbefallningen kommer direkt efter Jesu uppståndelse hos evangelisten Matteus (Matt. 28:18-20) och Uppståndelsens konsekvens är; Jesus har all makt, den gäller alla folk och alla dagar. Det är vår tro och vår kallelse.

Guds Ande hjälper oss att leva i detta eftersom det handlar om att vi inte har någon egen makt, vi kan inte döma och sätta gränser och det finns ingen tid då Guds nåd inte gäller.

Men det är Jesus vi måste vända oss till för att få del av hans uppståndelsemakt. Det finns gränser eftersom kärleken måste sätta dem och en dag kommer nådetiden att ta slut. Jesus kommer tillbaks när vi kanske minst anar det. Så låt oss i dag leva i uppståndelsens ljus! Låt oss var glada och brista ut i ett hjärtats Halleluja!

Joachim - som är på väg till kyrkan för att fira mässan

Fotot är från den tomma graven - Trädgårdsgraven i Jerusalem

Hur skall en församling vara?

Tidningen Dagen skriver: "Sofia Mirjamsdotters negativa upplevelser från att växa upp i en frikyrka blev i helgen starten på ett jättestort samtal på Twitter.- Många ger uttryck för att de känner igen sig." Sofia är
medieprofil och hon berättade på internet om sin uppväxt i frikyrkan.

Sofia hoppas att nu tillvarata den goda och konstruktiva tonen som bl a finns på Twitter och göra något som överlever det snabba samtalet i de sociala medierna, så att det inte som så många gånger tidigare blir en diskussion med anklagelser och hån.
Hon säger: "- Jag tycker att en kyrka borde vara mycket mer som en familj, en plats där man kan vara den man är och få stöd. Som har gemensamma värderingar precis som en familj ofta har och finnas för varandra, på riktigt."

Som församlingsledare kan jag inte annat än välkomna detta samtal eftersom man hela tiden måste skilja mellan utövarna och själva religionens kärna. Vi som utövar, som kallar oss för kristna, behöver ofta "krypa till korset" eftersom ingen av oss är perfekt. Samtidigt är det underbart att veta vart man kan gå, nämligen till trons "Stjärna".

Det är inte bara de kristna utan alla oavsett tro eller avsaknad av densamma är i behov av förlåtelse och vägledning. Och när den kristna tron utlevs på ett sunt och trovärdigt sätt så blir det till välsignelse. Dagen skrev för en tid sedan att "kyrkbesök gör oss lyckligare - åtminstone enligt en stor amerikansk undersökning som 300 000 personer deltog i." Så den stora utmaningen för oss är att få bort hyckleriet, att erkänna brister och inte ge sken av att "vara bättre" och samtidigt inte ge avkall på Jesu anspråk och att bekänna honom som Frälsaren.

Det är ju faktiskt så att just dessa sidor av livet hör samman för den kristne. Man hungrar, törstar, längtar och är vilsen och söker sig därför till den som kan mätta, släcka törsten och fylla tomrummet och visar på den sanna vägen till livet.

Att vara som en familj är att inse att vissa saker är gemensamma och samtidigt är vi olika. Det gäller att bara att se vad som är den gemensamma nämnaren för att just vara familjen, så att man inte enbart är en samling individer.

Joachim - en relationsbunden evangelist

Tonen blir mer infekterad i kyrkan ... Lite funderingar ...

"I morgon ( I söndags, den 25 febr) går hälften av stiftskollekten i Stockholms stift till Seglora smedja, tankesmedjan i Stockholm som kallar sig ”mötesplatsen för andlighet, kultur och samhälle”. Flera präster, bland annat Christer Hugo, ifrågasätter kollekten.

Detta kunde man läsa i Dagen och när det gäller Seglora smedja kunde man läsa i Kyrkans Tidning "De senaste veckorna har Seglora Smedja under Helle Kleins ledning klivit fram som en kraftfull konkurrent till och kritisk granskare av Kyrkans Tidning."

Visst behövs det samtal och debatt, men om man tänker på "tredje partnen" som står vid sidan om och eventuellt betrakta det hela, så kan man undra över vad de tänker och om deras tro växer när de märker tonen och ser olika förhållningssätt? Jag vet inte, men någonstans känns det som om vi som kallar oss för kristna och Jesu lärjungar skulle ibland kunna ha en annan ingång. Visst måste vi kunna ha olika uppfattningar och det välkomnar Anders Ahlberg chefredaktör, ansvarig utgivare på KT. Och visst får man höja tonläget ibland som Helle gör i olika debatter. Men är det detta Jesus kommer att sätta främst?

Vad tänker Jesus själv är en fundering som jag ofta bär med mig. Det känns ibland som vi kämpar mer emot andra syskon än för dem som ännu inte har nåtts av tron på den uppståndne. För visst måste det vara så, med tanke på alla utträden och den kristna trons mera perifera plats i samhället, att det finns en hel del att göra.

Under mina år som präst och kyrkoherde så frågar människor efter förlåtelsen i försoningen, fast de formulerar sig på annat sätt. De frågar efter hopp och tröst som är förankrad i evighetsperspektivet.
Konflikter handlar oftast inte om åsiktskillnader utan om bristande kommunikation och då framför allt kanske med den levande Guden!

Vi har ett missionsansvar här! Att själva ta emot och föra vidare evangeliet. Vi är ju inte för många bekännande kristna i landet utan att det skulle kunna bli några fler, många fler.

Joachim - som denna morgontimme ber om vishet i att gå Herrens väg.

Klart att det finns hopp för frikyrkan !?

Nu har Hans Jansson, föreståndare i Kungsportskyrkan, Huskvarna (Evangeliska frikyrkan) skrivit en artikel  i Dagen som vill lyfta fram hoppet som frikyrkan kan lyfta fram och att vi skall akta oss från att bli alltför missmodiga. Han vill istället försöka uppmuntra och vända på perspektivet utan att för den skull förringa vad tidigare skribenter lyft fram.

Som jag tidigare nämnt är inte frikyrkornas problem och utmaningar idag enbart deras, utan vi alla delar dem, samtidigt delar vi hoppet och möjligheterna. Men jag tror ändå att hela debatten är viktig och välkomnar den eftersom den har fått många av oss att vakna upp och inse att något behöver ske!

I den rörelse där jag sitter som ordförande (Oas-rörelsen) har vi tre ledord; Förnyelse, Evangelisation och Enhet. Och för det första behövs det en förnyelse i detta land när det gäller kristendomen och tron. Hur gör vi att inte kristendomen stagnerar till att enbart bli kulturbärare i olika sammanhang. Även i kyrkans värld hör man ofta orden alltid och aldrig. Det känns då ibland som formen är viktigare än innehållet. Många har svårt att förklara varför man gör på ett visst sätt.

Och lätt blir det, för mig oförklarligt, problem när tron allt för mycket förkunnas som en relation till Gud (Jesus) och att det ligger en nödvändighet i omvändelsen för saligheten och det eviga livet. Då är det många gånger vi vi själva som säger att vi får inte "utesluta någon". Det har gått så långt att vi själva t o m tar bort syndabegreppet och syndabekännelsen, så att folk på något sätt kan känna sig mera bekväma.

För mig ligger förnyelsen nära fördjupning, att när en människa inser detta fantastiska, att det finns en förlåtelse som man inte kan förtjäna och att den hänger samman med min egen synd som Jesus tar på sig. Hur skall man förstå förlåtelsen om det inte finns någon synd? Förnyelsen handlar mycket om hur och när man förmedla detta.

Evangelisation handlar om att vara trovärdiga lärjungar. Det handlar om det populära 24/7 begreppet, att vi är Jesu efterföljare dygnets alla timmar och alla dagar i veckan. Varje människa som kallar sig kristen är en levande "Reklampelare" för den kristna tron. Om alltid tvivlet, kritiken mot syskon eller i ifrågasättandet av Skriften och inget annat som balansera det hela lyfts fram, så är det detta budskap folk får till sig, både i och utanför våra kyrkor. Evangelisation handlar om att i ord och handling pekar på det otroliga budskapet att Gud har blivit människa i Jesus Kristus och sonat världen med sig själv. Och ju gladare vi själva tycks vara över detta fantastiska ju fler vill ta del av det! Det behövs möten mellan sökare och finnare.

Enheten består i att vi bara har en Frälsare. Men tredje part får ibland ett intryck, verkar det som, att vi inte tro på samme Jesus. Våra uttrycksformer är olika och får så vara och vi har olika åsikter i vissa frågor och så har det alltid varit och kommer säkert att vara så i framtiden också, men själva kärnan, Jesu absoluta gudom och att han är den som öppnat vägen till Fadern kan vi inte rucka på! Han har öppnat vägen och gett oss möjlighet till försoning/förlåtelsen. Förlåten har rämnat tack vare honom. Häri bör väl enheten ligga?

Enhet handlar till stor del om att hitta det gemensamma och låta sig bli ledd av Anden.

Joachim - som håller med Hans i att vi skall akta oss för att drabbas av modlöshetens Ande. Vi har en Ande som istället bringar liv och hopp!

Framtiden för frikyrkligheten !!!!

Det skrivs mycket om frikyrklighetens och dess framtid. Idag kan man läsa i Dagen om att "Frikyrkan står inför ett ödesval". Det är Carl-Henric Jaktlund som menar: Antingen förblir den vad den varit - och tynar bort - eller så hittar den en livfull väg framåt.

Själv håller jag med honom att man bör lyssna både på de äldre och de yngre. Men det är ju faktiskt inte heller ett nytt recept. Även generationer bakåt har haft denna insikt. Samtidigt är Sigfrid Deminger debatt, det var han som startade det hela denna gång, så nyttig och jag skulle vilja hävda att själva problemet är inte enbart frikyrkans utan hela kristenhetens i detta land.

Alla kyrkor och samfund delar detta faktum att färre och färre, generellt sett, delar tron och församlingsgemenskaper. Och det finns säkert många olika orsaker till detta. Men en viktig del är att vi måste mer börja se varandra, vi som kallar oss för kristna, som syskon i samma familj. De interna konflikterna och de ekumeniska missförstånden gör oss både svaga och mindre trovärdiga. Lösningen är inte av vi skall tycka lika eller ha samma åsikt i alla frågor. Men vi måste mera hitta det gemensamma.

Den katolska kyrkans enorma bredd i världen är större än mellan Trosrörelsen, Pingst och Svenska kyrkan i vårt eget lilla land. Deras skandaler som varit till allmän kännerdom under de senare åren har skadat den katolska kyrkan på olika sätt och man har haft olika synpunkter hur det skall hanteras och ändå behåller den en enhet av att just vara en katolsk/allmän kyrka. Det handlar mycket om att ge rum åt olikheten.

Människor i vårt land längtar efter evangeliet och det sker mycket som är gott i alla våra sammanhang, detta skall inte glömmas bort, men vi behöver alla varandra på ett nytt sätt. Kanske är vår välfärd, alla våra fina byggnader och alla anställda något som gör att det är svårt att styra om till andra spår.

Sammantaget vill jag bara säga att Sveriges frikyrklighet och därmed idag också Svenska kyrkan behöver varandra. Vi har ett gemensamt uppdrag i missionsbefallningen och fler och fler tycks idag tyvärr aldrig ens få höra den. Eller för den skull vet man inte vad som står i Joh. 3:16. Den kärleken är vår kallelse!

Joachim - som ser stora möjligheter i det gemensamma uppdraget

Vilken vecka?

Sitter på söndagsmorgonen och funderar på veckan som varit och som jag befinner mig i. Jag vet att man skall inte allt för mycket berätta om vad man gör, ingen orkar läsa eller lyssna och andra kan få känslor som inte är uppbyggliga. Men jag vill ändå dela med mig av en omtumlande "prästvecka".

Den började redan förra fredagen och här kommer små inblickar dag för dag:

Fredag 20 jan.
Lär mig något mer om de ensamma flyktingbarnen i Kungsbacka. Enhetschefen ger mig inblick i muslimska tonåringars liv. Finns det stödfamiljer?
Möter rekryteringsföretaget Experis som skall hjälpa oss att hitta rätt person till den lediga ekonomitjänsten. Aldrig varit med om att kalla på människor på detta sätt, spännande.
På kvällen tackar vi (arrangörer och sponsorer) Kungsbackas luciatåg med en gemensam middag.
Vid 22:00 tiden far jag med några i lussetåget ut till konfirmandlägret på Helsjön.

Lördag 21 jan.
Konfirmandläger hela dagen som avslutas med en känslofylld aftonbön. ca 45 ungdomar sitter i kapellet och det märks tydligt att många är berörda och även jag känner av ett visst vemod denna gång. När jag ser över alla dessa fina ungdomar så tänker jag att de har inte bett om att hamna i kommersialismens träsk eller ta ansvar för de globala miljö- och finanskriserna! De har inte bett om att reda ut de vuxnas behov av självförverkligande och bekräftelse. Det är inte lätt att vara ung och samtidigt är det så få vuxna som har tid för dem. Far hem vid 23:00 tiden och förbereder morgondagen.

Söndag 22 jan.
Härlig mässa i kyrkan med mycket som fyller ens inre. Ovanligt god församlingssång och det är en förmån att få predika. Varje gång är ett unikt tillfälle att ta vara på. Efter gudstjänsten är det kyrkvärdsträff och två nya är närvarande. Senare på dagen firas en fin ekumenisk gudstjänst i Tölö kyrka. Mycket folk och god stämning.

Måndag 23 jan.
Möter för första gången stiftets församlingsutskott i ett samråd när det gäller Kungsbacka och Hanhals församlingars kommande sammanslagning.
Far hem och deltar en stund i konfirmandlektionen för att sedan förflytta mig till Alphauppstarten där ledare, avslutande kursdeltagare samt nya bildar en skara på 56 personer! En underbar kväll som gav mersmak för de drygt 20 nya som påbörja sin Alphakurs.

Tisdag 24 jan.
Vanligtvis är denna dag helt ledig men idag är det återträff med pilgrimsresenärerna från Israelresan. De flesta var tillbaks från en besvärlig sjukdomstid. Ungefär 80% av sällskapet blev sjuka under och efter resan. Men när man ser bilderna, så drar det i "restarmen" och man längtar till Israel och att åter få fira mässan på de heliga platserna.

Onsdag 25 jan.
En ganska vanlig onsdag med arbetslagsträffar och mässor. Många telefonsamtal och mycken planering.

Torsdag 26 jan.
Efter gymmet så träffas kyrkoherdarna i kontraktet och prosten har dessutom bjudit in begravningsentrepenörena till ett samråd. Därefter firar jag en av de mera minnesvärda begravningarna hittills under min prästgärning. Den Romerska ledaren i staden begravs och gudstjänsten är i Kungsbacka kyrka. För mig blir det en stor högtid och trivs med dessa relationer. Öppen kista, tal om Jesus, gensvar från församlingen, ca 140 romer, påverkar. Snaps och salutskott som nästan skrämmer slag på en vid graven berör, för att inte tala om den mäktiga kortege, mellan kyrka och kyrkogården, som stänger staden för en stund. Avslutande minnesstund är en stund där jag möter hela "gänget" och jag blir nästan "adopterad" in i den Zigenska familjen.

Fredag 27 jan.
Börjar tidigt med ekumenisk ledarbön för alla kontraktets kyrkoherdar och pastorer m fl. Har bjudit in denna grupp sista fredagen i månaden för att visa på ekumenisk vilja och att det är viktigt att be tillsammans.
På kvällen predikar jag på lovsångsgudstjänsten. Det är stort att få smörja ungdomar med oljan och be att Guds Ande skall fylla dem.

Lördag 28 jan.
Förbereder söndagen och ställer i ordning mitt privata arbetsrum som har blivit omtapetserat under veckan. Det har varit fullständigt kaos i rummet. Har numera en fototapet vid skrivbordet som visar på ett olivträd från Getsemane. Det är gott att vara där när man förbereder sig. På eftermiddagen döper jag några barn, det är något visst med dopgudstjänster, och undervisar sedan på kafékvällen om vikten av att ha en vision.

Söndag 29 jan.
Underbar gudstjänst med "Bring a friend" - tema. Mycket folk och Guds flöde var märkbart. Därefter for jag och min åldrige fader till Hanhals och tillsammans, men framför allt Holger, så berättade vi om kaffe, denna ljuvliga dryck, för hembygdsgillet. Mycket trevlig samvaro. Kvällen avslutades med ett sorgesamtal. Har fyra avlidna som väntar på begravningsgudstjänst.

Och nu sitter jag här och skriver. Och medans jag gör det lyfter jag fram alla dessa hundratals människor inför Herren. För det finns något gemensamt i allt jag skrivit och det är att var som än händer i livet så behöver vi Guds omsorg. Han är med i varje sammanhang! Jag vill tacka honom för denna vecka och ber att kommande skall bli välsignad! I morgon är det sex timmars undervisning på bibelskolan XP. Det skall bli riktigt roligt.

Tack goda Gud för det man får vara med om och Herre välsigna och bevara oss alla!
I Jesu namn. Amen

Vad är egentligen Kristet?

Det är en mycket intressant tid vi lever i just nu när det gäller kristendomen i vårt land. Om man gör ett grovt svep över olika debatter och artiklar i våra vanligaste tidningar som säger sig ha en kristen profil så kan man läsa om följande:

• Ta bort syndabegreppet och tal om offer. Domkapitlet i Västerås stift menar att ”Ulla Karlsson har ett förenklat sätt att se på försoningsbegreppet och att hon synes missat begreppets komplexitet och mångfald. Hon lyfter av flera möjliga alternativ genomgående fram ett enda”
• Prästens kallelse är inte självklar. Läs tidningen Dagens artikel om kallelsen. Fortfarande är det trots allt viktigt för präster.
• Dopet är ifrågasatt på många håll och blir reducerat till en symbolisk handling. Läsa Brita Hälls reflektion i KT. Och Anna Maria Bonde skriver att "Moderna präster försöker göra dopet salongsfähigt".

Ja, det finns många fler infallsvinklar; präster syn på judiska pojkars omskärelse, att talare måste vara godkända av alla före framträdande, man måste vara noga med uttalanden på Facebook, dessutom finns det nya religioner, Kopimistsamfundet osv.

Om man bara går till Jesu egen missionsbefallning så är vårt uppdrag att göra alla till lärjungar genom att döpa och lära. Dopet måste vara viktigt, inte bara som symbol utan som handling. Gud är inte bunden av dopet men vi människor har fått påbudet att döpa! Det är i kyrkan ett sakrament, vilket betyder helig handling. Vad är heligt idag? Är nattvarden de döptas gemenskap? För i denna heliga måltid koncentreras ju alla frågor: Prästens kallelse och vigning, Skriftens påbud och instiftelseord samt själva nödvändigheten i att kunna leva som lärjunge (annars svälter man ju!).

Det känns ibland som att allt kristligt blir så utslätat att man kan undra vad som finns kvar? En känsloyttring av något diffust? Jesus uppmanade oss inte att går ut och göra folk känslosamma, utan till lärjungar och det är också intressant att funderar på vad det innebär att vara lärjunge! Det måste vara mera än att ha vissa åsikter och känslor. Det måste handla om livshållning och tro.

Många frågor och få svar känns det som. Fast för mig finns svaren i Skriften och traditionen. Vi har i vårt s k moderna samhälle tappat båda till stor del. Skriften är den enda uppenbarelse vi har och i traditionen har Guds helige Ande verkat genom århundradena och det kan vara nyttigt att se hur Gud har verkat, så att vi idag har möjlighet att vara just lärjungar. För det handlar om att någon/t har burit tron till oss idag! Vi har ju inte "uppfunnit" den kristna tron och det kan vara på sin plats att visa respekt för den som gått före oss på trons väg.

Vill sända med en länk om skillnaden mellan att vara kristen och religiös, det är en skillnad! Den är lite modern men väl värd att reflektera över.

Joachim - som upplever att tron blir allt viktigare också för svensken.

Kan man utbilda sig till ledare?

Både ja och nej skulle jag svara på frågan om utbildning. En viss del av ledaregenskaperna är betingade av annat än ren kunskapsinhämtning. Ta t ex musikaliteten som är många gånger ärftlig men som genom övning växer i kvalitet och om man sedan lägger till den kristna dimensionen - Andens smörjelse, så blir gåvan/talangen så förfinad som möjligt.

Ledarskap är i mångt och mycket en gåva som skall brukas. Men det behövs träning och övning och inte minst, enligt modern terminologi, coachning. Honnörsord idag är; lyssnande, inkännande, reflekterande (mycket ande i dessa ord!), demokratiskt etc. Svårigheten var gränsen mellan tydlighet/beslutsfattande på ena sidan och att inte allt för snabbt ta beslut utan låta processen pågå i vilken alla får säga sitt är ibland hårfin.

”Man får inte skrämma sina medarbetare till tystnad”, säger SVT:s vd Eva Hamilton som deltar i ledarkonferensen Global Leadership Summit och denna ledarfälla och mångaandra är viktiga att lyfta fram. Och i kyrkans värld blir detta specifikt eftersom ledarna har så många uppdragsgivare. Kyrkan (Biskopen, Kyrkoordningen), de förtroendevalda på lokalt plan samt Gud själv som genom sitt ord säger vad uppdraget innebär.

Konflikträdslan, som är starkt utbredd, samt känslan av att ens röst ändå inte räknas är idag två faktorer som påverkar ledarskapet. Som ledare bör man i Sverige dessutom göra det mest elementära för att visa att man är delaktig i hela processen och inte sätter sig på höga hästar. Samtidigt får man inte vara alltför tafatt utan stå för sin åsikt.

Jag välkomnar utbildningar som denna, samtidigt tror jag att vi behöver också be om hur Guds helige Ande rustar oss i dessa uppgifter. Vi är ju inte kyrkliga/andliga ledare för vår egen skull eller för världen utan för att Gud kallat oss till det och då får vi också inte bortse från det faktum att han håller sin hand över oss och leder oss på sina vägar!

Joachim - Kyrkoherde och Oas-ordförande

Måste man vara kallad för att bli präst?

"Tanken om yrket som ett kall har minskat bland sjuksköterskor men bland präster lever kallelsemedvetandet". Det visar en ny undersökning, som Dagen presenterar.

För mig som varit präst under rätt många år är det en självklarhet att det finns ett "kallelsetänk" hos den som går in i prästämbetet. Denna kallelse är dessutom delad i den yttre och den inre kallelsen. Den yttre svarar biskopen och "Kyrkan" för medan den inre kommer hos den enskilde prästkandidaten.

För mig är detta viktigt eftersom det är kallelsen jag lutar mig mot när ensamheten, motgångar och andra besvärligheter möter en. Kallelsen har lett till att jag har en tjänst som kyrkoherde, men kallelsen handlar inte enbart om tjänst utan om liv. För mig är kallelsen livslång och 24/7, 24 timmar 7 dagar i veckan. Det gäller att på ett sunt och vist sätt förhålla sig till detta och ha en förstående familj och omgivning.

Den dagen jag första gången kände/upplevde kallelsen till präst var hemsk för jag ville inte bli en sådan där som stod längst fram och som alla hade synpunkter på. Och dessutom var det ett inre problem hos mig att veta om det var Gud som kallade mig eller om det var en fix idé hos mig själv. Jag var ju (på den tiden) blyg och kanske var det något i mitt undermedvetna som ville komma fram och synas. Men då var det ju inte Gud som kallade! Och hur får man då reda på att det är han som kallar? Det handlar ju inte om att vännerna klappar en på axeln och säger att man passar.

En klok präst gav mig rådet och pröva kallelsen. Det skedde under en sommar som tjänstebiträde i en landsortförsamling i Småland. Under dessa veckor möttes den inre och den yttre kallelsen och vid första altartjänsten 1983 kände jag att jag hade kommit hem. Detta har burit mig under åren eftersom jag i mig själv inte förmår särskilt mycket. Det är en nödvändig trygghet att ha kallelsen som en plattform, så att man inte går i egen kraft. Hur jag annars skulle klara mig vet jag inte. Dessutom behöver denna "kallelseeld" underhållas och få näring. Mitt engagemang i Oas-rörelsen, Skyriders, hemgruppen m m hjälper mig att överleva och mogna. Att medvetet be om Andens ledning är A och O.

Joachim - Som idag är tacksam över kallelsen. Den håller mig på rätt kurs.

Kyrka ber för varje gata i församlingen (Sankt Mikaels kyrka) - I Kungsbacka församling startar "Kvartersombud"

Sankt Mikaels kyrka i Örebro kommer 2012 att be för samtliga gator i församlingen skriver Dagen.
För mig är detta ett steg i rätt riktning efterson det är ett par saker vi behöver komma vidare med; vikten av lokal bön, frivilligas engagemang och höja medvetenheten om att det finns kristna i närmiljön.

Under många år har jag burit på en vision om "kvartersombud", att det i varje bostadsområde (kvarter, hyresfastighet etc) skall finnas en representant/ombud för församlingen. Kvartersombudets uppgift är att gå ut till de närmaste (församlingens medlemmar) när det finns en sund anledning att komma med en hälsning från församlingen. Det kan t ex gälla då grannen fått barn och det är naturligt att både framföra en gratulation och bjuda in till dop. Eller vid sorg, då man visar på empati och kanske överräcker en bok om tröst. Till detta hör naturligtvis regelbunden förbön för området man har ett extra ansvar för. Det handlar om att att de anställda stöder de "frivilliga", så att vi tillsammans når många. En annan "effekt" är att ingen skall på sikt sakna en kristen vän, man har en i sitt område.

Hur väljes dessa ombud? Ja, först och främst från den gudstjänstfirande gemenskapen. I Kungsbacka kyrka är vi ca. 140 personer på söndagarna och sedan har vi ett 40 tal i S:ta Gertruds kyrka. Bland dessa finns det säkert flera som vill komma i funktion.

Två personer, Anders och Tim, har tagit på sig uppgiften att lägga fram en strategi och en struktur på hur denna vision kan sjösättas. De har gjort och gör ett fantastiskt arbete och ser verkligen till att det också är förankrat i Skriften. Personligen är jag helt övertygad om att det kommer att lyckas, men fortfarande finns det flera frågeställningar och vi kommer säkert också att möta viss kritik. Men en trovärdig kyrka måste gå ut och visa på en sund medlemsvård. En trovärdig kyrka måste tro på evangeliet och att Jesu försoningsgärning / frälsning är bra för alla.

Du som läser dessa rader får gärna höra av dig med synpunkter och tankar! Bor du i församlingen och känner att detta är något för dig så tvekar inte att kontakta församlingen! Mitt tel. nr är 0702 777720.

Det blir ett spanande 2012

Joachim - som inser att en vision skall bäras av flera, annars dör den!