Obamas installation

När nu USA's nye president skall installeras har han för säkerhets skull kallat en pastor från en megaförsamling som finns på högerflanken, en homosexuell biskop, tre rabbiner och en muslimsk kvinna. Se länken:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161855

Nu kommer dessa inte att be samtidigt, men det är rätt otroligt. Till en början kan det verka ödmjukt och öppet. Men det handlar snarare om att vara politiskt korrekt. När bara Rick Warren, den först nämnde, var utsedd reagerade flera andra. Frågan är vem Barack själv ber till? Är han kristen, muslim eller jude? När man säger att Gud skall skydda Amerika så är frågan vilken Gud?

Är det så att vi är på väg att bara ha en Gud och att Jesus Kristus spelat ut sin roll som Frälsaren? Ser man en annan artikel, så är man lite på väg åt detta håll även i Sverige. se länken:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161850

Det betyder att kyrkans förkunnelse måste bli annorlunda. Kristna bör inte missionera bland muslimer. Och tvärtom muslimerna bör vara lika glada över att folk blir kristna och inte muslimer.

Jag tror att det är väldigt viktigt med dialogen mellan olika religioner, men likväl finns missionsbefallning kvar: att göra alla människor till lärjungar genom dopet och undervisningen. Det är inget, som en människa hittat på!

Joachim - som vill människor det bästa

Jesusmanifestation

Det har talats mycket om domprosten Åke Bonniers engagemang och avhopp från Jesusmanifestationen som kommer att ske även i år i Stockholm. Läs om detta på länken:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161720

Om detta kan man tycka mycket och kanske man ibland blandar ihop en massa kort. Inte heller jag gillar dessa provocerande utställningar som varit de senaste åren. Men det är kanske jag som inte klarar av dem. Jesus gör det säkert bättre. Kanske handlar det om respekt och att hitta det heliga.

Hur som helst undrar jag hur vi skulle kunna manifestera Jesus på den plats vi befinner oss. För grundtanken måste ju vara att inte bara lyfta fram Jesus i kungliga huvudstaden utan att det på något sätt sprids i landet. Och till slut handlar det ju om hur varje enskild och hur varje församling manifesterar Jesus som vår Frälsare. Dock tror jag att vi behöver dessa stora samlingar som har en sådan ekumenisk bas. Det ger stor frimodighet till de mindre sammanhang som vi oftast befinner oss i.

Joachim - som vill lyfta fram Jesus i olika sammanhang

Åsikter och att göra fel

I Sverige brukar man säga att vi har "högt i tak". Dessutom uppskattar vi mångfald, att alla får en plats i samhället. Vi vill att minoriteter och andra "tilltufsade" grupper skall få chans att synas och höras. Allt detta är ju faktiskt riktigt bra! Men lever vi efter det?

Är det inte så att vi många gånger är förlåtande när någon gör fel. Vi säger - "att alla kan fela". Men om man däremot har en annan åsikt, i någon fråga, är risken stor att man möts av förakt eller bristande förståelse. Och ofta blandas ens åsikt samman med ens person. Han/hon tycker så och därför är han/hon dum och otrevlig eller motsatsen, väldigt kärleksfull.

Risken med att bli behandlad efter sin åsikt är att man till slut inte vågar säga vad man tycker och tänker. Man tystnar och ens motståndare kan uppleva att de har "vunnit", att den andre är feg eller inte tror på sina egna argument. Den som får stora rubriker i massmedia verkar var den som har flest människor bakom sig. Här har journalister en mycket stor roll hur saker blir vinklade.

Men det är ju inte sant eftersom resultatet oftast blir att de som inte "ropar högst" söker sig till dem som tycker lika som en själv för det känns tryggare och man slipper massa konflikter. Och dessa kan vara fler i antalet! Att få skriverier mot sig tillhör många människors största fasa. Men samhället blir egentligen mycket tråkigare. I ett samhälle där rädslor finns ökar osäkerheten. Man vill inte utsätta sig för reprimander i diskussioner eller massmedia. Följden blir att bl. a. demokratin inte alltid fungerar som den skulle kunna om alla vore frimodiga och sa sitt hjärtas mening. Vi har ju trots allt yttrandefrihet och föreningsrätt.

En lösning på detta har jag inte, men jag har en längtan efter att alla skulle få komma till tals utan risk att bli trakasserade och att det sker på ett sunt sätt. Detta gäller båda sidor, eller alla sidor! i en diskussion. Det kan ju vara så att det finns många olika sätt att se på en sak!

Joachim - som har åsikter, liksom de flesta

Diakonal insats

Vill bara lyfta fram den positiva nyheten att diakon Inga Pagréus och prästen Carl-Erik Sahlberg får medalj av kungen för insatser som gjorts och görs i S:ta Clara kyrkas sociala arbete. Läs om detta på länken:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161762

Deras och övriga diakonala insatser är värda att lyftas fram. Varje dag sker mycket i det fördolda, som aldrig skapa stora rubriker. På sjukhus, fängelser, ute i samhället sker gudomliga möten. Dessa sker många gånger som en konsekvens av en medveten tro.

Det sker så mycket gott och det är viktigt att detta får komma fram. Vi gläds med er i Stockholm och gratulerar.

Joachim - som inspireras av goda nyheter

Ny Alphakurs

Ibland får man känslan av att kristendomen, enligt massmedia, spelat ut sin roll i vårt land. Speciellt om man målar upp bilden att kristen tro är tråkig, osann och irrelevant. I går kväll var vi närmare 40 personer på Alpha och under våren kommer 16 personer att gå som nya alphadeltagare.

Första föredraget har just rubriken "Kristen tro - tråkig, osann och irrelevant?" och svaret är Jesu anspråk på att vara "Vägen, sanningen och livet". Jesu anspråk ger oss inte hur många valmöjligheter som helst. Han är radikal och så är också evangeliet om honom.

Under en alphakurs är det ett privilegium att få följas åt, ledare och gäster, under 11 måndagskvällar och att få ta del av varandras liv och tro. Och utan att överdriva har kursen inspirerat gudstjänstlivet i alla pastoratets kyrkor och även andra.

Det finns ett stort behov efter att få reda på mer om vad kristen tro egentligen handlar om. Kunskapen och erfarenheten är ganska liten hos många, medan det andliga behovet eller längtan är stor. Alpha vill förena dessa bådas sidor och vill visa på vad kristen tro har att erbjuda.

Naturligtvis finns det många sätt att sprida den kristna tron på. Men det finns många styrkor med just Alpha. Kursen är ekumenisk, världsvid, ger frukt, fungerar i olika miljöer och är i sin uppbyggnad ganska enkel. Håller man sig till konceptet och är uthållig, så är det välsignat!

Sedan 2002 har vi haft en kurs varje termin, vilket betyder att vi är inne på den 14 kursen i sträck! Men enbart Alphakurser räcker inte, utan det behövs mycket mer, men det är en annan blogg!

Joachim - inbiten Alphaledare

Frestelser

Genom hela kyrkans historia har människan varit utsatt för frestelser. Ända sedan Adam och Evas tid i paradiset har den Ondes avsikt vara att leda människor bort från Gud. Och ofta har vi undervärderat dessa frestelser.

Varje människa är unik och det betyder troligtvis också att vi frestas av olika saker. Den Onde vet precis vilka svagheter vi har och det är där han sätter in sin stöt.

Vet du själv var du är svag?

Kan du stå emot frestelserna eller resonerar du som många andra, att det är nog inte så farligt.

En bra kontroll är hur du prioriterar din tid och vad du gör för att bygga upp relationen med Gud. Jag kom och tänka på detta nu när äktenskapsdebatten är igång igen. Det är så lätt att man enbart funderar på sina argument, så att man glömmer källan, Gud själv.

Bibelläsandet, bönen, nattvarden och gemenskapen i församlingen är alla viktiga i att växa som lärjunge och för att kunna stå emot frestelser. Att läsa i bibeln regelbundet, den är ju Guds ord, hjälper en att avslöja det falska och det som bryter ner ens liv. Och som sagt, så är detta många gånger väldigt individuellt! Men däremot är handlingssättet detsamma från motståndarens sida, att få en att börja tvivla och vackla.

Idag börjar jag en ny Alphakurs och i den blir man varse om just detta, att en sund kristen tro innebär kamp och att det är någon, som inte unnar en att växa som lärjunge.

Joachim - som ber ständigt om väckelse i vårt land

Äktenskap - 2

Det är fascinerande att se vilket engagemang det finns bland en del när det gäller äktenskapsdebatten. Förhoppningsvis kan det leda till något positivt för alla inblandade parter, i annat fall handlar det om respekt för att vi inte tycker lika.

Själva grundfrågan handlar om kärlek och det finns en risk är att vi i "kärlekens namn" slår på varandra stället för att diskutera själva problemet. I diskussionen behövs också mera klargöras vad vi menar med orden familj, sambo, föräldrarskap, förebilder etc. Som präst fick jag inte leva som sambo vid min prästvigning (det ville jag inte heller). Finns det någon skillnad i kyrkans syn på att leva i äktenskap eller sambo?

Om så är fallet, så vad missar man om man inte gifter sig? Och är det detta som man missar, som man anser att alla skall ha rätt till? Men var dras gränserna? Vem har sagt att det t. ex. måste vara två? Är det inte kärlekslöst att begränsa någon form av relation, där de inblandade själva ställer sig positiva till det de gått in i?

Ja, det finns många frågor och det är lätt att ställa dem, svårare att svara. Sverige är inte en isolerad ö, utan hur ser det ut i världen? Varför ändrade delstaten Californien sin lag? Varför är Påven så tydlig i sin förkunnelse? Hur gör vi med ekumeniken?

I denna djungel är det lätt att säga att det är så självklart, oavsett vilken ståndpunkt man antar. Men hur man än vrider sig så handlar det om att vi människor är beroende av varandra och av Gud. Låt oss öka vårt böneliv och än mer be om vägledning, och att hans vilja får ske. Ingen av oss kommer till himlen för att vi har de rätta åsikterna utan för att vi lever nära Jesus Kristus.

Joachim - som vill hitta en lösning, men som inte vet hur

Äktenskap

"Ordet äktenskap försvinner ur Svenska kyrkans vigselordning. Därmed öppnar kyrkan för en ordning enligt vilken också homosexuella kan vigas".

Så här skriver tidningen Dagen idag och hela artikeln finns på länken:

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161694

Personligen känner jag att det kommer att bli en intensiv debatt kring detta med äktenskap, vigselrätt, homosexualitet med mera. Det finns en slags bekvämlighet i att tänka att alla får göra som de vill. Bara man själv får leva sitt liv ostört.

Men jag som varit gift i tjugo år, får jag inte längre säga att jag lever i ett äktenskap? Är jag diskriminerande då? Ja, inte är det lätt, men jag tror fortfarande att Gud hade en tanke när han skapade två kön och fortfarande kan barn endast bli till när dessa två kön möts. Allt annat är inblandning av människors egna vilja.

Jag tror på äktenskapet! Hoppas att det får vara kvar, för jag tror inte mitt äktenskap kan på demokratiskt vis röstas bort.

Joachim - som tycker att det är komplicerat

Pensionärernas julfest

I kväll har jag varit med diakoner, präster och frivilliga medarbetare på pensionärernas årliga julfest i pastoratet. Ett ca. 80-tal pigga församlingsbor kom och det var god stämning. Vår egen "Chico", Kurt Johansson, kåserade och tillsammans med maten och andakt blev det en lyckad kväll.

Men jag kan inte låta bli att reflektera lite över åldrandet. Ett liv går fort och jag har redan hunnit vara i Kungsbacka 9 år. Är man 80, så tror jag även det känns som åren gått fort. Dessutom tror jag kroppen åldras fortare än sinnet, vilket innebär en personlig konflikt för många. Man vill mer än vad man orkar med. Dessutom mister man livskamrater, vänner och arbetskolleger. Man kämpar med hälsa, ekonomi och mycket annat.

Men det värsta är nog många gånger den påtvingade ensamheten. Att ingen frågar efter en och att man aldrig få någon bekräftelse eller fysisk beröring.

Låter det deprimerande? Det behöver det inte vara nödvändigtvis. Hälsan är inte lätt att bestämma över, men mycket annat kan vi hjälpas åt med. Men det gäller att man som människa alltid själv bidrar med det man kan! Gör man det och att andra bjuder till, så har vi i vårt samhälle enorma möjligheter. Ingen skall behöva vara ensam eller känna sig utanför.

Församlingens viktigaste bidrag är inte det sociala utan att vara en miljö, där tron får växa. För många gånger innebär åldrandet att man möter de frågor som man inte har bearbetat tidigare. Frågor som hör samman med skuld, förlåtelse och död. Som har sin grund i rädslor och bristande hopp, att man inte har en medveten tro. Om vi hjälps åt med just den kristna tron, så vill vi skapa miljöer där den få gro och då bryter vi också troligtvis negativa mönster.

Detta var några tankar man kan ha på en julfest.

Joachim - som hoppas att folk i min ålder bryr sig om äldre när jag är gammal!

Mission i Afrika

"As an atheist, I truly believe Africa needs God
Missionaries, not aid money, are the solution to Africa's biggest problem - the crushing passivity of the people's mindset" - så skriver Matthew Parris i Timesonline.

Läs hela artikeln på följande länk:

http://www.timesonline.co.uk/tol/comment/columnists/matthew_parris/article5400568.ece

Det är ett mycket intressant perspektiv, som lyfts fram. Jag kan inte låta bli och fundera på vår egen miljö, speciellt ungdomskulturen. Det är attityder, mobbning, misshandel - både fysisk och psykisk, missbruk - både droger och sex och mycket annat som faktiskt är riktigt nedbrytande och som är det som dominerar.

Det är oerhört viktigt med samtal och ansvarstagande från alla de vuxna som är inblandade. Skolan, kommunen, staten och inte minst föräldrar måste ta ansvar för ungdomarna och det samhälle vi alla lever i. Kan det vara så att kristendomen, inte enbart socialt utan trosmässigt, kan bidra till ett bättre samhälle? Jag är övertygad om det! Man behöver inte vara som Matthew, ateist, för att inse det.

Joachim - som är bekymrad för den värld som ungdomarna lever i.

Verksamhetskyrkan

Med jämna mellanrum tänker jag om man lade ner all verksamhet som kyrkan bedriver, vilken skulle man då längta efter att starta upp? Med all verksamhet menar jag också allt som sker på söndagarna!

De flesta av oss skulle nog ändå mena att gudstjänsterna är viktigast, men är det medlemmarnas önskan? Är det inte viktigare med diakonin eller att vi undervisar människor? För det är ju så att medlemstalets 80% återspeglas inte i gudstjänststatistiken. De 200 - 300 personer som går i pastoratets gudstjänster en normal söndag motsvarar ca. 3 % av medlemmarna. Med andra ord finns det andra starka skäl till medlemskapet. Jag tror att det bl. a. kan röra sig om trygghet, tradition, gemenskap, kultur, tro (fast man inte går till kyrkan). Det finns säkert många andra skäl.

Men det skulle vara intressant att ta reda på vad som i folks längtan och tro är viktigast när det gäller kyrkan. Om det är samma sak som resten av kyrkan vill förmedla? Tänk om det är så att kyrkan lokalt eller på riksnivå ger ut något samtidigt som folk lokalt eller på riks frågar efter något annat? Själv tror jag att Jesus vill ge människor det de behöver och inte alltid det de frågar efter! M a o är det viktigt att fråga sig vad Jesus vill och be om en längtan efter att följa hans vilja.

Kanske vi skulle ha en helt annan verksamhet än vad vi idag har? Kanske skulle den se ut just som den ser ut idag! Men en käpphäst för mig är att utvärdera det man gör. Kan man göra det man gör på ett annat, bättre sätt? Vad saknas etc.

Nog är eftertanken en vishet, speciellt när det gäller gudomliga saker.

Joachim - längtar efter nattvarden / närheten till Kristus

Terminsstart

Nu börjar terminen igen. Vuxna skall till arbetet efter en väldigt bra ledighet, med många "röda dagar". Barnen och ungdomarna skall till skolan och för många innebär det ändrade sovrutiner och upp till bevis igen. Julgranen skall snart ut och julpyntet skall ner i sina lådor. Så har ett jullov passerat och man får lägga det till handlingarna.

Tänk om man kunde se folks förväntningar en sådan här dag? Hur många är glada och ser framåt? Hur många känner bara det jobbigt och har ångest? En tanke går till alla dem som idag inte har ett jobb att gå till och som ser vårterminen som ett oskrivet blad.

Ja, det finns mycket under ytan och som väl behöver vi inte klara av att bära allt själva. För Gud är däremot allt välkänt och han är med oss, var vi än befinner oss. Det kan vara en tröst att veta, att vi är många som på ett eller annat sätt kämpar idag. Ibland funderar jag på vad som är s.k. normalt liv. Om man bara fick välja mellan lov och terminerna, så är det ju det senare. Samtidigt är det ju under loven vi är fria att göra vad vi vill. Kanske är det växlingen som är så viktig, vilket gör att pensionärer, sjuka och arbetslösa har det så tufft många gånger. Vi vill ju gärna att någon skall fråga efter oss! Vi vill i grunden finnas till för någon annan. När detta inte sker mår vi inte bra.

Joachim - som undrar vad som sker under ytan

Att bli ledd

På fredag skall jag träffa en vän som gärna "coachar" mig. Som kyrkoherde är det viktigt att möta människor som kan hjälpa en framåt. Till min hjälp har jag själavårdare, coacher, kolleger m. fl. Syftet är att lära sig att skilja på saker, att prioriterar och se vad som är väsentligt. Som präst och kyrkoherde så får man många projeceringar mot sig, som oftast inte är personliga, men man tar ändå åt sig. All form av ledarskap tenderar att bli lite av ensamarbete, där man utsätter sig för "stormbyar".

Har du någon som får leda dig? Har du någon själavårdare, som du regelbundet har kontakt med? Tillåter du coaching eller litar du mest på din egen förmåga? Detta är intressanta spörsmål. Jesus var mån om att rusta sina lärjungar före det att de skulle bege sig ut på missionsuppdrag. Och den väsentligaste hjälpen var ju Anden, som alltjämt är den viktigaste hjälpen i det kristna arbetet.

Personligen tror jag vi alla kan bli ganska ensamma och vi glömmer lätt bort hjälpen vi kan få. Vi behöver andra människor som kan leda oss och vi behöver Guds egen hjälp. Likväl förlitar vi oss så mycket på det egna. "Det har ju dugt hittills".

Joachim - tacksam över den vägledning som leder framåt

Det självklara

Sonen och hans gode vän har kommit hem välbehållna från sin långa resa på medelhavet. Allt har gått väl förutom ett väder som kunde varit betydligt bättre. De missade visserligen också planet i München på hemresan (inte deras fel!), så när de kom till Kastrup fanns inget lämpligt tåg till Kungsbacka utan då väntade pappa och broder på den svenska sidan. Istället för en gödkalv, som sonen fick i Luk. 15. så blev det biltransport kba - Malmö tur och retur. Men då man är fylld av glädje och tacksamhet känns inget särskilt uppoffrade, inte heller 55 mil på motorväg. Väl hemma bjöd modern och systern på en favoriträtt - kycklingpaj!

Trettondedag Jul, som den här dagen heter, handlar egentligen om detta, att anstränga sig för att se en härlighet, för att vara med om något positivt. De vise männen beger sig till Betlehem för att hylla en kung, som de egentligen inte kände. Men ansträngningarna gav resultat och det som fyllde deras hjärtan spred de sedan till andra. Mission och evangelisation blev något naturligt.

Men var tog entusiasmen vägen? Att vår son kommer hem helskinnad, att Guds son föds i Betlehem, att jag idag har tillgång till evangeliet, att Gud är närvarande, i våra liv, med sin skyddande hand. Ja, allt detta sker i en sådan omfattning, att det lätt blir självklart. Det är bara när livet går emot oss på något sätt som vi vräker ur vår ilska över en till synes passiv Gud.

Det självklara leder ofta till att det är vi som är passiva. Vi glömmer att tacka och sprida det goda budskapet. Varje dag är fylld av något gudomligt, fast vi inte alltid ser det! Vi behöver hjälp att hitta det (dagens tema) och att hjälpa andra att upptäcka det.

Joachim - tacksam mot både Gud och över sonens hemkomst.

En modig ung tjej!

Clara Lidström är en ung bloggare som skriver så här i Expressen:

Jesus behövs i svenska skolan
Det är absurt att ateismen är normen i samhället och att naturvetenskapen anses vara det enda sanna, skriver bloggaren Clara Lidström, 22: "Jesus är förmodligen historiens mest politiske person. Till och med Karl Marx inspirerades av honom." "Stellan Skarsgård anser att staten inte ska finansiera religiösa friskolor. Men varför ska kristnas skattepengar finansiera ateistiska skolor?"

Hela hennes inlägg kan du läsa på
http://www.expressen.se/debatt/1.1421251/jesus-behovs-i-svenska-skolan

Att en 22-åring sticker ut hakan på detta sätt och visar på något annat än vad man annars är van vid är positivt. Det är för mycket suckande i de kristna leden och för lite bekännarmod. Tror vi kyrkliga ledare att Jesus verkligen är Frälsaren så måste vi våga stå upp för detta och inte låta det ateistiska synsättet bli oemotsagt. Vi har alla möjligheter och vi befinner oss alla i olika sammanhang där vi kan göra vår röst hörd!

Joachim - som stödjer Claras frimodighet

Israel - Gaza

Återigen är det ett regelrätt krig i Mellanöstern och som vanligt är Israel en av deltagarna. I tidningar står det många artiklar just nu:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2275521.svd

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=305&a=467907

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3561&a=870020

Vi manas till ställningstagande och tyckanden. Och en sak kan vi säkert snabbt komma överens om, att krig är hemskt och det är ofattbart att de måste ta i så för att hävda sin rätt eller för att visa sitt missnöje. En del av er förstår folket i Gaza och andra anser att Israel har varit tålmodiga. Det som är intressant med svensken är att vi kan nästan börja slåss om vem som har "rätt" åsikt. Då har vi ju faktiskt sjunkit ännu lägre, för då ger vi inte varandra utrymme till att ha olika åsikter ens.

Samtidigt läste jag i dagens GP om relationerna mellan Slovakien och Ungern. Det kändes inte alls bra, när man tänker tillbaks till världskrigens dagar. Kan det vara så att finanskrisen (jfr 30-talets depression) skapar behov av krig? Det är ju många gånger just fattiga länder som krigar!

Det känns som världen står inför stora utmaningar men samtidigt är det inget nytt under solen. Låt oss med frimodighet även lyfta upp Israel och hela mellanöstern inför Herren och be om fred och välsignelse. Det måste ju ligga i Guds intresse!

Joachim - som kommer att fara till Israel i år

Film på YouTube - Jesus Painting

På youtube kan man hitta många filmer. Ta dig tid och titta på följande filmsekvens (9 min.).

Han som målar är välkänd i USA och uppträdde för 30 000 ungdomar på ett läger som motsvara vårt ungdomsoas. Se och njut!

http://www.youtube.com/watch?v=8M4_IlbaZHA

Joachim - som tackar för filmtipset

Skriva in i almanackan

Sitter idag och skriver in vårens gudstjänster och går samtidigt igenom den planerade gudstjänstlistan för hela pastoratet. Det är många gudstjänster och det är ett varierande utbud och min tanke och bön och kanske framför allt min fundering är vad frukten av allt detta blir?

Alla som på ett eller annat sätt är engagerade i gudstjänsterna har en vision och vilja. Dessa kan varierar i nyanserna, men grundtanken är densamma, att människor skall möta levande Gud. Och vad detta möter leder till kan vi inte planera utan det är upp till den enskilde och Herren själv.

Men det finns en balans mellan att vara aktiv och passiv. Och här finns det också diken. Att vara alltför passiv leder lätt till att människor inte blir inspirerade och känner att det inte är viktigt. Man ger intryck av bekvämlighet och slöhet. Att var alltför aktiv kan föra med sig att man inte låter Gud göra något. Att det enbart hänger på de mänskliga resurserna.

Oavsett vem man är så är det viktigt att man själv är den förste som vill ta emot vad gudstjänsten har att erbjuda. Vill jag inte det, så kan jag inte förvänta mig att den skall tilltala andra. Jag tillhör dem som tror att en sund tro är smittsam och att vi kristna i Sverige måste vara beredda att smitta ner andra. Det är saligare att giva än att ta. Man vill hellre vara nära någon som är fylld än tom. Det är den som är fylld som har något att ge.

Så min förhoppning är att de gudstjänster som nu är planerade skall, med Guds hjälp, fylla oss alla; anställda, frivilliga, gudstjänstfirare m. fl. Att vi, när sommaren kommer, känner att Guds frid som övergår allt förstånd ännu mer fyller våra sinnen. Vi har mycket att se fram emot.

Joachim - som känner lite vår i luften

Trettondedag Jul

Fick idag frågan, fått den flera gånger tidigare, varför man firar Trettondedag Jul. Det är många idag, som inte vet orsaken till flera av våra helger. Pingsten är en annan storhelg som många inte vet varför vi firar. Att det har blivit så här tror jag inte beror inte på att vi lever i ett mångkulturellt samhälle, utan fokus på alla helger ligger numera på att äta och konsumera. Det är affärerna som tagit över anledningen till att fira. Genom reklam och marknadsföring talar de om för oss vad skall inhandla för att helgen skall bli bra. Samtidigt som undervisningen i skola och hem blivit betydligt mindre.

Att återvinna innehållet hänger på oss vuxna och äldre. De yngre lever mer och mer utan speciella traditioner och till slut tror jag detta leder till tristess och tomhet. Har man ingen tro, så är det ju svårt att fira t. ex. Jesu födelse. Samtidigt är det ett djupt behov vi har i ett fungerande samhälle, att ha ett gemensamt firande. Nationaldagsfirandet försöker vi införa i landet, men även i detta fall är det inte särskilt många, speciellt inte yngre, som vet varför vi firar den 6 juni.

Nu tror jag man måste börja med innehållet istället för de yttre formerna. Man kan fira det som betyder något för en själv och andra. Vi behöver hjälpa de yngre med att få tillbaks innehållet, så att de kan utforma sitt sätt att fira. Här finns mycket att göra. För min egen del och de som lever i församlingen är jag inte bekymrad, men jag tänker på alla dem som inte lever i en gemenskap, som på ett eller annat sätt är ensamma! Som hemifrån kanske aldrig fått med sig ett riktigt julfirande.

Svaret på varför vi firar Trettondedag Jul är att vi tänker på de vise männens ankomst till Betlehem och deras överlämnade av gåvorna. Det är den äldsta av våra juldagar och de ortodoxa länderna (öst) har här sin grund för julfirandet!

Joachim - som gillar traditioner och som ser dem som viktiga.

Nyårsdagen 2009

Så har man firat in det nya året med bland annat goda vänner, mat och fyrverkerier. Det sägs ofta att det behövs en bra början för att det skall bli en god fortsättning. Mitt eget nyårsfirande var riktigt trevligt, bådar gott för framtiden. Tänker på löpidrottare och simmare som är noga med att får en bra start. Det borde vara likadant andligt, för en lärjunge?!

Att det nya året börjar med Gud och att det får bli ett år där man utvecklar och fördjupar sin tro. Fast någonstans känns det som om många resonerar som så, att man kan ta ifatt det man eventuellt har missat. Ungefär som om fem snabba "kyrkobesök" skulle kunna kompenserar de år man inte var i kyrkan.

För mig är tron, kyrkan, nådemedlen, bibeln, församlingen mitt liv. Nu råkar jag har det som mitt kall och arbete, fast det är först och främst mitt liv! Jag kan inte tänka mig ett 2009 utan Jesus Kristus. Så när jag ser fram emot detta år, så är det med stor förväntan på Gud själv! Och att jag prioriterar så att han får chansen att visa sin vilja. Det är lätt att själv ta kommandot och sedan låta Frälsaren komma och rätta till alla misstag man själv upptäcker.

Att börja i Jesu namn är en välsignad start. Låt oss be om beskydd och väckelse. Gud, låt många komma till tro under detta år och bevara dem som redan har en tro på din son, så att den får bära frukt i år. I Jesu namn. Amen.

Joachim - förtröstansfull och förväntansfull