Akademiker inom Svenska kyrkan är långtidssjukskrivna mer än dubbelt så ofta som andra akademiker. Det visar en ny rapport från Saco.
Detta är naturligtvis inte uppmuntrande att läsa, se hela artikeln på:
http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/praster_och_diakoner_oftare_langtidssjuka_0_8822.news.aspx http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=162949
Samtidigt kan detta kanske bli en väckaklocka för både anställda och alla övriga aktiva församlingsbor. Vi måste komma bort ifrån en kyrka där de som innerhar vigningstjänster och även de övriga anställda förväntas göra allt arbete. Visst finns det många engagerade frivilliga och även arvoderade medarbetare, men det hänger mycket på de anställda. Det finns ett ömsesidigt beroende bland dessa båda grupper och risken för "utbrändhet" kan även drabba den frivillige.
Men ändå menar jag att vi måste hitta strukturer i framtidens kyrka i vilka fler är engagerade och tar ett ansvar. Vi anställda måste bli bättre på att delegera och vi måste tillsammans jobba bort rädslan att göra fel.
Dessutom, en mycket viktig faktor, måste vi mer uppmuntra varandra än kritisera. Fel kan vi hitta hos alla och i allt! Men många gånger leder inte vår kritik till att det blir bättre, snarare krymper människor och drar sig undan. Låt oss ta dessa rapporter på stort allvar.
Joachim - som måste lära sig att säga nej oftare...
4 kommentarer:
Jag tror och hoppas att man i kyrkans arbete skulle kunna få mer hjälp av församlingsmedlemmarna.
Problemet tror jag är att man måste "stöta på" och många gånger direkt fråga om enskilda kan hjälpa till med "det och det".
Många avstår nog från att "frivilligt" erbjuda sin hjälp av rädsla för att inte duga till, inte ha något att erbjuda, - "jag har ju ingen utbildning eller gått någon kurs i detta, kan jag svara på frågor folk ställer ?" o.s.v.
Jag tror det finns många som skulle duga till många olika uppdrag, sysslor inom kyrkan bara dom får en "puff" och blir medvetna om sin kapacitet och att dom räcker till och duger.
(Jag är medveten om att jag när jag säger detta inte själv har så stor insyn i olika församlingars arbete när det gäller att "puffa på" folk. Det kanske görs i större utsträckning i olika församlingar än vad jag vet om)
Jag förstår att detta arbete att "puffa på" folk givetvis är ansträngande och tar kraft ifrån dem som är anställda i församlingen, men i förlägningen borde det underlätta.
Jag talar lite utifrån egen erfarenhet, då jag nog inte "frivilligt" hade erbjudit min hjälp i den församling jag tillhör, om inte någon hade frågat mig,"puffat på" och fått mig att inse att det finns uppgifter jag duger till också.
Jag tror säkert att det som du Joachim skriver i bloggen och som Mats kommenterar kan vara en av flera bakomliggande orsaker.
Men rapporten tar också upp ett annat problem:
"Det finns även samband mellan långtidssjukskrivningar och olika arbetsmiljörelaterade faktorer. Akademiker som upplever sin arbetsmiljö som riskfri har varit långtidssjukskrivna i lägre utsträckning än dem som inte gör
det, medan de som haft en allvarligare konflikt med någon i sin närmaste ledning löper högre risk för en långvarig sjukskrivning. Vidare har även de som vanligtvis känner olust inför arbetsdagen och de som ofta är så trötta efter arbetet att de har svårt att ta sig för något varit långtidssjukskrivna i högre
utsträckning än övriga akademiker."
Jag har själv ingen erfarenhet av Sv Kyrkan som arbetsgivare, men det vore intressant med en kommentar kring de arbetsmiljörelaterade problem som rapporten tar upp.
Personliga konfliktet kan man råka ut för på en arbetsplats, inte minst om man vill mycket och driver på. Detta är en stor riskfaktor, som möjligen är extra stor inom Svenska Kyrkan.
Annars tror jag det viktigaste är att skapa tid för återhämtning regelbundet. Klarar man att blockera några tider varje vecka så tror jag man har större chans att klara sig. Men då gäller det inte bara arbetet utan även privata stressfaktorer som måste stå åt sidan vid dessa tillfällen.
Lätt? Är jag själv bra på detta? Nej, men jag tror det är viktigt!
Hälsningar
Kenneth
Jag är dotter till en präst som arbetar i Svenska Kyrkan och ju mer jag hör om hans arbetssituation blir jag konfunderad över hur en kyrka överhuvudtaget kan verka under de förhållandena som finns. Jag tillhör de personer som inte tycker att kyrkan har med staten att göra överhuvudtaget. Nu har ju det officiellt sett gjorts en skilsmässa mellan kyrkan och staten, men kyrkan har fortfarande ett regelverk och sätt att arbeta som är ett arv från den tid när kyrka och stat hörde samman mer konkret. Det här med kyrkopolitiker, för att nämna en sak. Har man otur, som min stackars far har, så kan man ju hamna med människor som är mer frälsta i makt än Gud och som gör arbetssituationen för tex en kyrkoherde till ett rent helvete på jorden och det finns inga tydliga regler eller konsekvenser för att ge konsekvenser till ett sådant handlande. Det tror jag också ligger till grund för att många präster och diakoner blir långtidssjukskrivna. Människor som inte egentligen är intresserad av kyrkan som sådan, utan mer om att styra och ställa, förgiftar arbetsmiljön för många församlingar. För att ta min pappas församling så kostar kyrkopolitikerna i reda pengar, lika mycket som den summa hela verksamheten går runt på. Helt horribelt tycker jag. Svenska kyrkan borde göra arbetsmiljön för sina anställda dräglig istället för att låta maktgalna män och kvinnor förstöra den verksamhet som kunde vara en tillgång till samhället.
Skicka en kommentar